Idag är det 30 år sedan den japanska lanseringen av Nintendo 64 och vi vill uppmärksamma detta med frilir av de två största release-titlarna på formatet.
Detta krockar med 35-årsdagen för Sonic the Hedgehog som släpptes i Amerika och (möjligen) även Europa samma datum, den 23:e juni, fem år tidigare men vi tidigarelade alltså vår Sonic-text till förmån för N64 på dagens datum. Dessutom kommer det här på dagen ett år efter vår förra stora N64-frispelrunda så vi fann det mer passande även av den anledningen. Och Sonic som är så snabb torde väl heller inte ha något emot att ha fått komma före! Okej, det var förhandssnacket. Dags för följande lir...
Super Mario 64
Utvecklare/utgivare: Nintendo
Ursprungligen släppt: 1996-06-23
Pilotwings 64
Utvecklare/utgivare: Nintendo
Ursprungligen släppt: 1996-06-23
Vi hoppar rakt in i spelet och tar vid där vi slutade när vi hade varvat det för dess svenska 25-årsjubileum förrförrförrförra året... Men 70 stjärnor samlade var vårt mål alltså att samla ihop de återstående 50 under det här frispelvarvet. Det finns totalt sju stjärnor, inklusive en extra som man får för att ha samlat ihop kosing till ett värde av minst 100 guldmynt, på varje vanlig bana plus ytterligare 15 "hemliga" stjärnor som man finner antigen utanför banorna runt om i slottet eller i diverse extrabanor. När man pausar spelet utanför banorna kan man se exakt hur många stjärnor som man har tagit på varje vanlig bana, inklusive huruvida man har den för minst 100 mynt eller ej. Så vi gjorde det här i tur och ordning rakt uppifrån och ned.
Den första banan i ordningen där vi inte redan hade samlat ihop alla sju stjärnor var bana nr 4; Cool, Cool Mountain. Och här fattades alltså bara 100 mynt-stjärnan... Till verket!
Att leta fram minst hundra mynt på banorna är faktiskt riktigt skoj eftersom man får verkligen chansen att utforska hela omgivningen i ett svep och pröva sina skills liksom. Notera dock att det är egentligen inte hela hundra enskilda mynt som man ska samla utan snarare till ett värde av hundra enskilda guldmynt. Röda mynt är värda två guld och blåa mynt är värda hela fem guld. Detta gör uppgiften märkbart smidigare. Blå mynt kan man inte hoppas att finna på varje bana, och är dessutom tidsbegränsade när de dyker upp, men varje bana har i alla fall åtta stycken röda mynt att samla, så det blir 16 guld bara där.
Mynt längst en rutschkana finns det gott om, men man får vara försiktig med dessa och helst inte nå hundra mynt just där man glider för att kraftstjärnan dyker upp just där man tar det hundrade myntet och då är den både lätt att missa och en pina i röven att försöka ta på andra försöket... Det är inte alls omöjligt men oftast mycket lättare att bara börja om och samla till hundra mynt på nytt i sådana fall.
Notera för övrigt att man även får fram guldmynt för varje fiende som man har ihjäl. Så vi hade inga som helst problem med att samla ihop till hundra mynt här. Det gäller bara att vara kvick nog med att plocka upp fiendemynten innan de försvinner. Vissa fiender får man t o m ett blått mynt för, ibland beroende på hur man dödar dem dock (som genom en rumpdunk). Just Cool, Cool Mountain har dessutom blåa mynt gömda på själva banan också förresten.
Spökhuset väntade härnäst. Här saknade vi två stjärnor sedan vårt 2022-varv. Här var det framför allt annat krav på en del väldigt kvicka svängar och väldigt noggrant vägghoppande som spökade. Men vi fixade det relativt smärtfritt i alla fall. Hundra mynt var dock inget vi behövde bekymra oss över på denna bana, det hade vi redan klappat och klart. Det är nämligen busenkelt att fixa hundra mynt i bara farten här när man får ett blått mynt för varje spöke som man klår.
Raskt vidare till sjätte banan sedan. Hazy Maze Cave. En grotta. Duh. Här saknade vi hela fyra stjärnor, inklusive den för hundra mynt. Det roliga med denna bana var att vi kunde se flera av de saknade stjärnorna på avstånd och måste bara klura lite för att komma ihåg hur man nådde dem.
Grottan, fortfarande, och ännu en lurig stjärna som gömde sig in plain sight mer eller mindre.
Lite besvär hade vi här dock, eftersom stjärnan spawnar över en och det går inte att komma upp över gallren i taket här och tro oss, vi försökte om det gick. Därför lämnade vi denna myntrad och satsade på att få fram ett till guldmynt genom att hoppa på en fladdermus som flög runt här. Mycket riskabelt, eftersom myntet lätt kunde trilla rakt ner i avgrunden och Mario själv likaså, men vi satsade extralivet, samt tiden det tog att komma upp i 99 mynt, och vi lyckades minsann!
Fler stjärnor bara väntade på att upptäckas på den sjunde banan, även känd som Lethal Lava Land. Lavavärlden helt enkelt. Vi gissade att vi bergis inte hade hoppat inuti den här djupa vulkanen tidigare när vi bara spelade för att varva spelet så det blev till att utforska detta delområde.
Detta lönade sig. En till stjärna avklarad. Och sedan tillbaka in igen då. Med en bakåtvolt rakt in i tavlan, precis så som i den gamla TV-reklamen från 90-talet!
Det blev ett par stjärnor till på denna bana. Men vart skulle vi söka nu... Kunde det finnas en till stjärna nere i vulkanen, tro? Svar: Ja. Det var där vi plockade hundra mynt-stjärnan också.
Ökenvärlden nästa. Shifting Sand Land. Den här bossen inuti pyramiden, Eyerok, bjuder på en grym och kul fight och är en av våra favoritbossar i det här spelet. Hela denna bana är allt tuff!
Vi fick gå in i pyramiden igen för att samla tillräckligt med guld för hundra mynt-stjärnan.
Dire, Dire Docks. Långt ifrån en favoritbana, då det är en vattenbana och faktiskt ganska dryg som sådan, så här låg vi rätt så många stjärnor back... Vi hade fortfarande roligt nog dock!
Därefter bar det av från källaren och upp till andra våningen av slottet, där den berömda salen med den stora spegeln befinner sig... Den där man kan se Marios spegelbild med Lakitu som håller upp kameran där bakom! Det här var bara ett sådant där egentligen totalt onödigt men roligt och charmigt inslag. Det var just sådant här som talade om för en att de som gjorde spelet verkligen brydde sig om att skapa en så skoj och speciell upplevelse som möjligt.
Här på den andra våningen rusade vi hur som helst igenom den andra snövärlden och allt vad vi hade missat där tidigare, inklusive hundra mynt-stjärnan, och raskt vidare till Wet-Dry World!
Hoppla! Detta är visst en inte så omtyckt bana bland alla som vi har förstått på senare år via nätet, men vi gillar den allt. Skarpt. Här finns många rena plattformsegment, unik mekanik med höja och sänka vattenmöjligheterna, väldigt fräcka vibbar sett till atmosfären och mer därtill som döljer sig under ytan... De där vattengående spindelliknande fienderna är roliga att såväl undvika som att ha ihjäl och droppar då tre enskilda guldmynt. Vilket i sig gör det desto mer intressant att samla ihop till hundra mynt på den här banan, för om man har ihjäl dessa fiender när vattennivån är hög så får man snabbt dyka efter mynten innan de försvinner. Därför kan det vara en bra idé att undvika dem istället och sedan ha ihjäl dem nere på botten när vattennivån är som lägst. Vi hade riktigt roligt på den här banan.
Men vad mer döljer sig under ytan då? Jo, en hel förlorad stad! Det är så underligt och så där alldeles lagom mystiskt. Mycket häftigt! Vi hade faktiskt varvat hela spelet den där gången utan att överhuvudtaget ha behövt besöka den förlorade staden här nere. Eftersom det finns så många olika möjligheter att spela den här banan lyckades vi t o m samla till hundra mynt utan att ens ha satt en fot här. Men nog är detta en mycket häftig gömd del av banan! Och se där, en stjärna som är framme i det öppna... Denna är dock inte så mycket "gratis" som den man får för att ha lyckats att hitta hit till att börja med. Det finns fler stjärnor att hitta här nere också.
Tall, Tall Mountain härnäst. Tolfte banan. Ett högt, högt berg. Som om själva berget i första banan, Bob-omb Battlefield, vore en hel, större, bana i sig med bottenlösa avgrunder runt om. Annat än SKRÄCKEN i att en jävla apa kan norpa Marios mössa på denna bana så att man måste jaga ifatt det fanskapet för att få tillbaka den, samt att man måste vara på sin vakt att inte råka samla ihop till hundra mynt just på en rutschkana som finns här med, den tredje och sista i hela spelet, så är även detta en mycket skoj bana. Det känns framför allt mer som en äkta hinderbana, vilket vi gillar! Många mycket våghalsiga höjd- och längdhopp blir det här, plus klättrande mm!
Raskt vidare till nästa bana i ordningen. Tiny-Huge Island. Där fiender, rör och annat skiftar från normalstorlek till XXL. Något som man genast känner igen från värld 4 i Super Mario Bros 3. Här hade vi bl a missat stjärnan man får för att samla åtta röda mynt på en bana.
Med andra våningen avklarad bar det av till klockvärlden uppe på vinden...
Detta är den fjortonde och nästsista vanliga banan i spelet, och som sådan hyfsat svår, och här hade vi därmed missat flera stjärnor som var smått knepiga... Beroende på exakt när man hoppar in i klockan kan man stanna tiden där inne. Detta är användbart och gör det mycket enklare att nå fram till vissa stjärnor, men för vissa andra behöver man ha plattformar och annat i rörelse för att kunna ta sig vidare upp på banan.
Den femtonde och sista vanliga banan, Rainbow Ride, och sedan vidare upp till sista bossen...
Vi saknade bara en av slottets hemliga stjärnor vid det här laget som vi GISSADE måste ha varit antigen i den sista övriga extrabanan, där man ska flyga och trillar heeela vägen ner i vattnet till vallgraven utanför slottet om man failar och faller vilket är en pina i röven, eller den på denna sista Bowser-bossbana... Vi chansade att det var denna, då vi antog att vi säkert tog den på flygbanan redan under första varvet bara för att få det överstökat med... Spänningen steg...
Jajamänsan! Här var den 120:e och sista stjärnan. Nu återstod endast slutstriden mot kung Koopa själv. Inget nödvändigt förvisso men det kunde vi allt lika gärna göra nu när vi ändå var här.
Den sista bossfighten mot Bowser är verkligen episk i Super Mario 64. Men det är inte särskilt svårt alls egentligen. Spelet var snart omvarvat och vi kunde luta oss tillbaka.
Vi satt igenom eftertexterna med lika mycket nöje som alltid. Slut. Och omstart igen för att...
Med 120 stjärnor samlade öppnas nämligen kanonen utanför slottet så att man kan skjuta iväg sig själv upp på taket. Detta kan man göra varje gång man startar spelet igen med alla 120 stjärnor.
Och här uppe möter man Yoshi som har en väldigt fin hälsning åt en från teamet bakom spelet...
Yoshi fyller också ut ens extraliv till hundra. Där uppe på taket återfinns även en flygkeps så att man kan flyga runt utanför slottet bara för skojs skull. Detta är ren och skär spelglädje. Super Mario 64 är ett så underbart spel och det håller verkligen fortfarande, hela 30 år senare.
För den här gången spelade vi i omgångar med pauser emellan. Först i 3 timmar och 25 minuter, sedan i 1 timme och 45 minuter och till sist i ganska exakt 3 timmar till för en total speltid på 8 timmar, 10 minuter för att samla ihop de återstående 50 stjärnorna som vi hade hoppat över i samband med spelets svenska 25-årsdag och med detta "hundraprocenta" spelet på nytt.
Vi flög från Super Mario 64 och dök rakt in i den andra stora release-titeln med Pilotwings 64!
Detta är ett spel som vi båda bara provat på sedan tidigare. Vi har båda gett det flera chanser men aldrig fastnat för det helt enkelt. För den här frispelkvällen tänkte vi dock ge det mer tid för en så ärlig chans som möjligt. Spelet är tydligt uppdelat i olika delmoment och upplagt rakt på sak, steg för steg, så då började vi ju också från början i nybörjarklassen med glidflygning. En av sex lustigt animerade karaktärer får man välja mellan men vi tog bara första bästa.
Man får all information man kan tänkas behöva inför varje uppdrag. Allting är väldigt tydligt.
Man ges också möjligheten att titta på en 3D-karta över terrängen samt gå igenom spelkontrollen för momentet i fråga och däremellan även läsa tips och t o m se en demonstration av hur det hela egentligen ska utföras. Det är väldigt pedagogiskt förberett faktiskt.
Att glidflyga så här visade sig vara rätt så roligt. Mycket avslappnande dessutom. Harmoniskt. Skönt flyt liksom. Pilotwings 64 är faktiskt förvånansvärt fint, smidigt och lättspelat för ett så här gammalt spel. Varför fastnade aldrig någon av oss för det här tidigare nu igen..?
Vi fick brons på första försöket och tog sedan silver, eftersom det såg ut att vara så skoj och chill att båda ville prova på samma bana. Vidare till jetpack sedan. Eller ryggraket som det väl heter på ren svenska.
Whoah, det är verkligen helt annorlunda styrning med raketer på ryggen! Det KÄNNS verkligen helt annorlunda! Inte illa! Här ska man spräcka en ballong och sedan bara landa på landningsplattan.
Det här visade sig vara oväntat kul faktiskt och även vid avklarat uppdrag så spelade vi ändå om samma uppdrag flera gånger, dels bara för att vi båda två ville prova på allting överhuvudtaget, men dels också för att båda ville prova igen och igen bara för skojs skull. Ett gott omdöme.
Gyrokopter nästa. Lätt den häftigaste flygmaskinen av dem alla. Denna kan skjuta raketer med!
Det här är fint spel... Och vid det här laget var vi båda rörande överens om att vi trots allt gillade det. Fast här började det bli lite knepigt för oss. Målet för detta uppdrag är att flyga genom ringar, vända och cirkulera runt om och sänka farten för att landa fint på landningsbanan. Och vi fick bara inte till landingen i slutet alltså...
Vi försökte flera gånger men hade så mycket trubbel med detta att vi tittade på demonstrationen och denna visar t o m de exakta inputen på handkontrollen! Exakt vilka knappar som ska tryckas in samt exakt i vilket läge den analoga styrspaken ska vara.
Sannerligen väldigt pedagogiskt.
Vi skulle klara det. Vi tittade på demonstrationen flera gånger och försökte igen flera gånger för att vi skulle klara det här!
Vi klarade det. Båda två till slut. Härligt. Bara bronset för båda förvisso men ändå. Gott nog.
När vi hade klarat av hela nybörjarklassen så återvände vi till både första och andra uppdraget, med glidflygaren och ryggraketen, för att få bättre resultat på dessa. För nu hade vi allt skoj!
Vi tog guldet på första uppdraget och silvret på andra, efter att ha haft silvret på första och bronset på andra tidigare. Därefter kände vi oss redo att gå vidare till nästa klass.
Coolt. Ja, vad mer kan vi säga? Detta är coolt kort sagt. Och så rogivande...
Mycket rogivande. Så här långt hade ingen av oss någonsin spelat tidigare. Vi hade nog endast provat på de tre första uppdragen utan att ha klarat dem alla, möjligen inte ens någon av dem, och vi hade följaktligen ingen aning om att spelet skiftade miljö från solig sommaridyll till detta vackert kyliga vinterlandskap.
Vi hade tveklöst kul med det här. Och vi provade igen och igen tills vi klarade både detta nya glidflygaruppdrag och det följande ryggraketuppdraget.
Gyrokopter nästa. Igen. Så här långt in provade vi olika karaktärer med och fastnade för Robin.
Efter över en timme med Pilotwings 64 konstaterade vi att det här spelet i högsta grad har varit underskattat och förbisett av inga mindre än oss själva här på POPKORN... Vi skäms! Huruvida vi vid en till omvisitation hade placerat det bland de 20 bästa spelen på formatet är vi ändå inte så säkra på men det hade definitivt kommit med på topp-25 åtminstone.
Exakt total speltid med Pilotwings 64 blev 1 timme, 15 minuter... Då hade vi alltså kört igenom de två första klasserna, nybörjarklassen och A-klassen. Det fick vara bra så här.
Total speltid för både Super Mario 64 och Pilotwings 64 landade på aktiva 9 timmar, 25 minuter.
Allt som allt en helkväll med övertid!
|
