Senast var det PAL-exklusivt, så Japanexklusiva spel till Nintendos 8-bitare är temat för denna frilirrunda. Detta innebär alltså inte gråtrista NES utan Famicom; med handkontrollskal röda som rosor, ansiktsknappar på dem svarta som ebenholts och själva konsolen vit som snö...
Det blir förresten plattformare för hela slanten och vi hoppar rakt på sak med följande fem lir!
Super Mario Bros 2
Utvecklare: Nintendo
Utgivare: Nintendo (1986, JP)
Yume Koujou: Doki Doki Panic
Utvecklare: Nintendo
Utgivare: Fuji Television (1987, JP)
Akumajou Special: Boku Dracula-kun
Utvecklare: Konami
Utgivare: Konami (1990, JP)
Cocoron
Utvecklare: Takeru
Utgivare: Sur de Wave (1991, JP)
Mitsume ga Tooru
Utvecklare: Natsume
Utgivare: Tomy (1992, JP)
Vi börjar från Super Mario Bros 2 som i det riktiga SMB2, det som inte släpptes utanför Japan på den tiden, dvs The Lost Levels eller "Super Mario Bros for Super Players!" och nytt för den här delen var att man, på bekostnad av tvåspelarmöjligheten förvisso, kunde välja mellan Mario och Luigi. Spelet är också skitsvårt jämfört med ettan, vilket märks redan i början av första banan då man måste trixa lite för att komma åt den första supersvampen i spelet...
..och strax därefter kan luras spelet med en giftsvamp! Plockar man den tar man alltså skada. Mario och Luigi har för övrigt olika spelstilar här. Mario är som vanligt, som båda brorsorna var i ettan, medan Luigi är mycket mer bångstyrig och hal men också kan hoppa mycket högre och längre än Mario. Längdhopp som Mario verkligen hade varit på håret för Mario att klara, det fixar Luigi med viss marginal. Så om man bara kan kontrollera hans galna glidande så kan spelet vara lite lättare med honom. Fixar man inte glidandes så blir det däremot svårare.
Gah, bläckfiskar som förföljer en utanför vatten! De trogna eldkloten kommer väl till pass dock.
Dö fejk-Bowser eller Koopa då eller whatever, dö! Men alas, vår prinsessa är i ett annat slott.
Dessa jävla språngbrädor är satans påfund... Man kan aldrig vara helt säker på att få till ett hopp högt upp eller om det blir en liten stunds fram och ner till ens död. Det här spelet är också seriöst kåt i osynliga block. Det finns osynliga block överallt som man ofta måste finna i blindo för att ta sig vidare och lika ofta är de utplacerade så att man helt händelsevis ska råka slå skallen i dem för att studsa ner och falla ner i en avgrund eller rakt på en fiende. Det här spelet jävlas mao definitivt med en!
Lavaborgbanorna är såklart också märkbart mycket knepigare än i ettan och det t o m på de tidiga världarna här. Vi gillar dock detta! För just lavaborgbanor SKA faktiskt vara så här tuffa.
Vi har båda spelat det här ut och in tidigare, så för oss är det kanske inte lika djävulskt svårt som för vissa andra och vi kom raskt vidare värld för värld, på land och under vatten!
På denna lavaborgbana är det lätt hänt att trilla rakt ner i lavan precis där i början om man inte är på hugget! Och kolla sedan vilka glida genom block-fasoner man måste ta till sedan...
Dö jävla Lakitu, dö! Den fan kom tillbaka och gav igen sedan dock... Då kände man sig liten.
Det är ofta så mycket som händer på skärmen samtidigt men det är fartfyllt skoj faktiskt!
Åh, jävlar, åh, jävlar, åh, jävlar, åååh... Man spelar ofta med hjärtat i halsgropen här alltså!
Supersvamp! Ja, tack. Och ja, tacksamt nog är spelet alltså inte orimligt svårt bara för sakens skull och power-ups finns trots allt att finna med jämna mellanrum.
Nästa lavaborgbana och det på värld 4 redan minsann. Hej, hopp!
När vi var klara med värld 4-4 så hade vi spelat ca en halvtimme och det kändes lagom länge samt lägligt att bryta här, efter exakt halva spelet (extrabanorna ej inräknade).
Vi gick raskt vidare till nästa lir i ordningen, den japanska förlagan till vad som blev vårt västerländska Super Mario Bros 2; Doki Doki Panic!
Storyn och karaktärerna är alltså helt annorlunda och har inget med Mario och vänner att göra. Det hela handlar om några kids som blir indragna i en förtrollad sagobok så deras mamma, pappa, storebror och hans flickvän följer efter för att rädda dem.
Och tillskillnad från den Mariofierade versionen av spelet där allting är en dröm så presenteras hela spelet som sidor i en sagobok här. Ett trevligt upplägg får vi medge och det är kul att man ser sina framsteg samt titelkort på det här viset. Ovanifrån till vänster så är de fyra spelbara karaktärerna storebror som kom att bli Mario, flickvännen som kom att bli prinsessan, mamman som kom att bli Luigi samt pappan som kom att bli Toad.
Vi valde att spela som storebror då han är all-round som Mario alltså också blev. Bara för att få bättre känsla för hopp och spring, för annars spelar man ju helst med prinsessan, vilket hade varit flickvännen här, och då flyter man också mest förbi allting... Spelet är väldigt likt vad som skulle bli vårtt SMB2 annars.
Några skillnader är att skademätaren är i form av rubiner och inte hjärtan, att man kastar en magisk lampa och inte trolldryck för att komma till den mörka spegelvärlden samt att man plockar upp ett stort hjärta istället för supersvamp för att utöka samt fylla på den där skademätaren.
Spelet är annars i stort sett likadant som det västerländska SMB2, bandesignen är exakt likadan, fienderna är exakta likadana, man kan fylla ut skademätaren till max fyra pluppar per bana och man har ducka för att ladda upp för superhopp-förmåga här med, precis som senare i väst-SMB2.
Birdo, som sedan dess blivit en stammis i Mario-spin-offs, gör sin debut här och förblev också oförändrad i SMB2 för väst. En annan skillnad är dock att det enorma kråkhuvudet som markerade slutet på en bana i vårt eget SMB2 här var en stor karnevalmask, då Doki Doki Panic trots allt gjordes för att promota en festival där borta i Japan det året.
Precis som i vårt SMB2 spelar man även här om liv mellan banorna med mynt man hittat på vägen. Man behöver inte alltid få tre av samma för att vinna heller. Ett körsbär funkar också.
Okej, bana nummer två då... Vi har inte spelat det här Famicom-originalet särskilt mycket alls sedan tidigare, men vi har ju spelat igenom hela SMB2 till NES samt All-Stars-versionen av det till SNES många gånger, så vi visste ju ändå direkt vart man ska, vad som måste göras osv.
Som sagt var... Kul spel ändå, oavsett om man spelar med Mario och gänget eller festivalgänget.
Birdo återkommer som mindre boss för att spotta ägg på en, precis som man är van vid. Och är man någorlunda duktig på den enarmade banditen så samlar man lätt på sig många extraliv.
Bana nummer tre. Här blir det lagom fartfyllt. Det är bra och roliga plattformsmoment här.
Spelet är hyfsat stämningsfullt och inte bara från vänster till höger hela tiden heller, utan man får verkligen utforska banor upp och ner också.
Tredje banan på varje värld avslutas dessutom med en större bossfight. Som här mot han, Mouser!
Vi fixade bossen utan några som helst problem och bestämde oss för att byta karaktär här...
Men åååh, just det... När man byter karaktär i den här versionen så börjar man om från första banan igen. Fan vad kasst. Detta var något som ändrades till det bättre i Mario-versionen. Och glöm det att vi skulle spela vidare från första början nu. Inte en chans liksom. Dessutom hade vi redan spelat i ganska exakt en halvtimme vid det här laget, lika länge som vi satt med det japanska/riktiga SMB2, så det blev ju himla lägligt att bryta just här. Vi klarade åtminstone hela första världen med han borsan innan. Det var gott nog för oss.
Dags för något helt annat, från Konami... Det är han, Kid Dracula! Game Boy-versionen tillika uppföljaren släpptes även i både Amerika och Europa men Famicom-originalet här stannade i Japan då på 90-talet. Synd, för vi kan se att det här kunde ha blivit en riktig klassiker på NES!
Man kan skjuta framåt, framåt... Man kan skjuta uppåt, uppåt...
Finurlig bandesign här, mycket skoj! Och väl anpassat för den gulligare sortens spel som detta.
Insidan av klocktorn känner fans alldeles säkert igen från Castlevania-spelen. Och precis som i Castlevania så går banorna heller inte bara från vänster till höger.
Håller man skjutknappen nedtryckt en liten stund så laddar man upp skotten ā la Mega Man!
Bossfight! Och den blir bara större och större också... Efter varje boss blir det minispel som dock presenteras på japanska så att, öh, ja...
Luftvärlden. Eller molnvärlden är väl ett bättre namn. Och spana in den den sexiga lilla häxan! Man har förresten olika specialförmågor i det här spelet, som man får fler av allt eftersom och sedan kan växla mellan, inte bara singelskott rakt fram.
Nästa boss är en stor kyckling. Den kycklingen var snart rostad däremot, ho, ho!!
Bana tre tar en under vattenytan... Ingen höjdare direkt. Dessa förbannade vattenbanor!
Land åhoj! Nästa boss var ändå en vattenvarelse, men åtminstone begränsad till sin bubbla då.
En kul och väldigt pedadigisk grej med det här spelet är också att när man bankat en boss och fått en ny specialförmåga så får man tillfälle att se exakt vad denna förmåga gör innan nästa bana börjar. Det finns även olika sorters minispel mellan banor och i det här kärringbingospelet så vann vi nu maxvinsten två gånger på raken för hela tio extraliv totalt! Detta var sannerligen välkommet eftersom var faktiskt nere på NOLL extraliv efter den sunkiga vattenbanan.
Här var det halt och farligt. Vilket tur då att vi fick lära oss hur man förvandlar sig till fladdermus strax innan och därmed kunde flyga förbi här.
En isgrotta. Och längre in där så har man inget val ens, utan där måste man bli fladdermus och flyga för att komma förbi. Och det utan att röra taggarna såklart!
Alldeles lagom svindlande skoj, det här spelet. Här gick det allt undan!
Nästa boss i ordningen är någon sort krakendrake typ. Och man kommer tyvärr bara inte undan en hel del flicker här... Spelet har flicker på andra ställen men speciellt här var det märkbart.
Storstaden nästa! Där stöter man på både utomjordingar och vad som helst säkert ska föreställa Spindelmannen... Sedan åker man med på taket till tåget i tunnelbanan också. Snacka om action!
Och bossen för denna bana, som tydligen skulle vara New York då, är ingen mindre än självaste Frihetsgudinnan! Detta är ingen vanlig bossfight dock... Utan en frågesport! Och allt är ju på japanska då, så vi fick chansa oss fram...
Och kan ni tänka er att vi chansade rätt på allt på första försöket! Nästa specialförmåga låter en gå upp och ner i taken och nästa minispel gick ut på att sticka svärd i tunnan med benraglet där, precis som den där leksaken med piraten i tunnan! Vi vann åtminstone ett extraliv här.
Sjätte banan är en öken och kolla in den där söta sömniga kaktusen! Även den kan dock stickas...
Banan fortsätter in i en pyramid. Underbart. Där ser ni också hur gå i taket-förmågan kommer till användning. Det här är ett sådant roligt och kreativt spel att man sannerligen kan undra varför Konami inte gav det en chans på NES i väst på den tiden.
Ho, ho, kolla in det där dåmma benranglet då... Nästa boss är en faraomask som vi snart spöade upp så att den lipade. Hur länge hade vi spelat nu? Säkert mer än en halvtimme men vi hade så skoj med detta att vi glatt spelade vidare.
Den här delen av banan, där man måste plattformshoppa upp i säkerhet, påminer, renst estetiskt, som fan om Mega Man. Nästa boss är en riktigt fräck liten rackare dessutom. En sådan hade man gärna haft som liten plastfigur från den tiden.
I det här minispelet så ska man gissa färgen på trosorna som de dansande tjejerna visar upp! ^_^
Tack och lov att man kan förvandla sig till fladdermus och bara flyga förbi sådana här sträckor.
Åh, har ni sett sådana goa små fiender? Liemannen där men liten och söt och den där typ gasten med svärd och sköld, så cool!
Robotar också. Både i form av vanliga dussinfiender och den stora stygga bossen för banan.
Nionde banan och mer flicker ser man här... Och sedan så... Sista bossen! Mycket fräck design, som något rakt ur Dragon Ball.
Bossfan försökte grilla vår Kid Dracula men då fick han ett energiklot rakt upp i dicken också!
Det var en tight fight men vi fixade faktiskt biffen och varvade alltså hela spelet, med sju extraliv till godo dessutom!
Total speltid med detta slutade på omkring 1 timme och 20 minuter. Och då spelade vi detta från början till slut alltså.
Nästa spel är något riktigt knasigt... Skåda 1991 års Cocoron från Takeru!
Spelet kretsar tydligen kring denna baku eller tapir? Fast det där lär ju vara en nattmössa han har på huvudet vilket talar för att det är en baku.
En intressant sak med detta är att man får bygga ihop sin egen spelkaraktär! Man får faktiskt en hel del olika alternativ att kombinera samman, mellan huvuden, kroppar mm.
Vår första drömhjälte blev denna riddar/beach buggy-hybrid med bumeranger som dödligt vapen!
Världskartan, eller drömkartan kanske, ser helt knas ut den med. Och är det där berget gjort av ost eller? Men det blir pluspoäng redan från start för att detta inte bara är rakt från vänster till höger på en helt plan yta. Kontrollen känns bra också.
Ooh, kolla de där eremitkräftorna eller mini-bakuna eller något och så mycket som är på gång samtidigt. Och såklart att det är mjölk från ett enormt tetrepack som man badar i också.
För att komma upp här ska man ställa sig på och flyta upp med en luftbubbla... Så underbart! Sedan är det dags för bossfight också.
Han pirater kallade nog på sitt flygande spökpiratskepp. Härligt spel. Vi dödde dock här tyvärr. Och sedan så... Gjorde vi något val.
Här knåpade vi ihop en annan spelkaraktär. En sorts robot med en stor fjäder som kropp och kaststjärnor som vapen. Sedan provade vi igen.
Och den här gången besegrade vi spökpiratskeppet som sedan brakade sönder och samman. Take that!
Sedan ville vi prova att göra ännu en ny karaktär.
Att navigera menyer på språk man inte förstår är inte direkt det lättaste men vi lyckades ändå trycka oss fram rätt... Skåda vår förskräckliga pumpaskalle som kan flyga på ett moln likt Lakitu!
Okeeej, pumpaskallen sög. Vad man väljer har nämligen direkt inverkan på ens attackförmåga och stryktplighet och sånt. Det är inte bara estetiska val. Så vi gick tillbaka till vår robothjälte från innan. Detta är faktiskt mycket coolt då varje ny spelrunda kan potentiellt ha helt andra förutsättningar från en tidigare. Med spökskeppsbossen bankad kunde man i alla fall komma vidare på denna bana...
Så varje bana har inte ett abrupt slut liksom utan går snarare in i nästa som ni ser här ovan. Vilket också är mycket coolt!
Och titta bara på de här miljöerna. Härligt flummigt. Där är nästa boss också förresten...
Hon bankade oss, den subban, så vi provade att göra en ny hjälte igen. Den här gången blev det den här drakmannen med stringtrosa och raketstövlar!
Vi bankade subban från innan och kom vidare till vad som såg ut att vara nästa övergångsställe typ, där en bana möter en annan alltså.
Jajamän. Det var det. Och här ska man ta sig rakt uppåt också. Här kom därmed raketstövlarna verkligen till använding.
Ju högre upp man kom, desto ljusare blev himlen. Och man märker ju på bl a just sådant här när utvecklarna verkligen lade manken till för att göra ett häftigt spel.
Det där är en panda som balanserar på en badboll fritt svävandes högt uppe i skyn. Plattformarna som man kan hoppa mellan här verkar vara i form av jättestora doughnuts dessutom. Och det verkar vara stjärnbilder eller något som dyker upp sedan. Det här spelet är konstigt på helt rätt sätt.
Vi diggar detta skarpt. Miljöerna, vibbarna, de olika spelmöjligheterna, knäppa fienderna allt.
Nästa boss är självaste månen.
Efter denna fick det dock räcka, främst för att vi hade ett spel till uppskrivet att hinna med denna kväll och då hade vi trots allt spelat Cocoron i redan runt 1 timme och 10 minuter. Det blev en till relativ långkörare med denna efter Kid Dracula alltså!
Efter tio minuters paus startade vi ett av Janmans favoritspel till Famicom, Mitsume ga Tooru! Baserat på mangan och animén med samma namn, utvecklat av Natsume och utgivet av Tomy.
Detta är mer av en actionplattformare, lite i stil med Mega Man, med stora fina sprites.
Inte lika mycket kuta-skjuta som hoppa-skjuta här dock. Och så kan man ha olika förmågor också.
De olika specialförmågorna köper man från den här söta tjejen som man springer in i på själva banorna. Och smakar det så kostar det, så det kan vara en god idé att ta det lugnt och samla på sig mycket med mynt snarare än att bara göra klart banorna så fort som möjligt.
Först bossfighten. Den gubben bankade vi relativt lätt. Stage 1 clear!
Det är rätt så fin grafik här. Och fladdermöss förekommer som fiender också, typiskt nog...
Game över. Typiskt. Men vi spelade inte direkt med någon större försiktighet heller och detta är ett spel där man gör bäst i att bida sin tid och sedan slå till snarare än att bara kasta sig rakt in i allt som kommer emot en. Vi valde dock ändå att fortsätta och tacksamt nog börjar man om från samma nivå efter game över.
Kolla in den där flygande japanska gasten, va? Fräckt. Banan fortsätter in i en grotta sedan.
Genom att kasta sitt spjut som magiskt återvänder mot en så kan man, med rätt timing, hoppa på det för att använda det som plattform och språngbräda uppåt. Mycket fiffigt! Här finns andra fiffiga plattformselement med, som sådana där stenblock som flyter ner med dessa små vattenfall i bakgrunden. Timing är allt i det här spelet.
De fladdermusfanskap, dö!! Det blev en till game över här dock. Nåväl. Här fick det också räcka så det blev bara en 35 minuter med detta ikväll. Inte för att vi inte hade kul med spelet, utan mest för att vi var rätt så slutkörda så här dags efter i synnerhet de föregående två liren på raken och det blev ändå något längre speltid med detta än med japanska SMB2 och Doki Doki Panic. Den totala speltiden, ej räknat med pauser, var över fyra timmar med alla fem spel.
|
