Glad påsk gott folk! Det blir eld och vågor på SNES denna påskafton. För att ur askan av elden och vattnet som livgivaren med koppling till påsk då det här med återuppståndelse trots allt är en central del av högtiden. Eller är det alldeles för långsökt? Strunt samma, eld och vågor på SNES blir det i alla fall! Dessutom fortsätter vi på samma spår från vår tidigare nätta NES-mix med två spel, ett ur vardera vattniga respektiva eldiga kategori för övrigt, som, Japan åsido, från början kom ut i Europa men inte Nordamerika kontra två spel som å andra sidan från början kom ut i Nordamerika men ej Europa...
The Ignition Factor
Utvecklare: Jaleco
Utgivare: Jaleco (1995, NA)
The Firemen
Utvecklare: Human Entertainment
Utgivare: Human Entertainment (1995, EU)
SOS
Utvecklare: Human Entertainment
Utgivare: Vic Tokai (1994, NA)
S.O.S: Sink or Swim
Utvecklare: Zeppelin Games
Utgivare: Titus (1994, EU)
Lite kort utgivningshistorik här.
The Ignition Factor släpptes 1994 i Japan, 1995 i Nordamerika men inte alls i Europa på SNES-tiden. Vi fick det först 2011 via Virtual Console på Wii. Medan The Firemen släpptes 1994 i Japan, 1995 i Europa men inte alls i Nordamerika.
SOS släpptes 1993 i Japan, 1994 i Nordamerika men däremot inte alls i Europa.
Medan S.O.S. (som i Sink or Swim) släpptes från början exklusivt i Europa under 1994. Titus gav dock till slut ut det till SNES i Nordamerika också, fast jänkarna fick vänta till 1996 på det. Det finns dessutom en Mega Drive-utgåva under titeln Man Overboard! som också kom ut 1994 i Europa och förblev Europaexklusiv.
Så vi har ett eldigt spel som från början kom ut i Japan och Amerika men inte i Europa men sedan trots allt hittade till Europa, ett eldigt spel som å andra sidan kom ut i Japan och Europa men inte alls i Amerika parallelt med ett vattnigt spel som kom ut i Japan och Amerika men inte alls i Europa samt ett vattnigt spel som å andra sidan från första början kom ut i Europa men inte i Amerika men sedan trots allt hittade till Amerika... Och allt på temat eld och vågor till SNES från 1994-1995 i engelskspråkiga utgåvor, för drygt 30 år sedan i år alltså. Perfekt. Snacka om ett eget tema, va? Ja, detta fick vi minsann till bra om vi får lov att säga det själva.
Vi inleder med The Ignition Factor. Tändfaktorn på svenska? Låter snuskigt. Tja, titeln låter häftigt och actionfyllt på engelska i alla fall! Titelskärmen är rätt tam dock...
..eller är den det?! Är den?! Gnistror, eh, gnistrar till och plötsligt blir det ett stort BOOM motherfucker! Whooah!! Japp, det är så här man gör en titelskärm som har det lilla extra liksom.
The Ignition Factor är ett brandmanspel. Eller heter det brandmannaspel? Man spelar i alla fall som brandman som ska släcka eld och rädda folk ur brinnade byggnader! När spelet börjar får man välja en av två banor att, ja, börja med...
Här får man en hel genomgång av läget. En jävla massa pladder är det, vilket förvisso må göra sitt för inlevelsen men vi blir otåliga, bara peka oss i riktning mot elden liksom!
Åh, för knulls skull... Ok, så det verkar som att vi inte kommer kunna springa eller sparka då.
Äntligen kommer spelet igång på riktigt. Ok, så, öh... Man går runt och släcker eld då, va?
Ja, ja, vi har förstått det. Att vi inte kan springa eller sparka då. Men alltså... Vi förstår precis vad de siktade på, att göra det hela mer realistiskt, men allt detta jox (ja, jox) väger tyvärr ner hela spelet och inte bara karaktären man spelar som... Att låtsas vara brandman som släcker eld borde vara roligare och inte så omständigt som det görs här med alla jävla menyer och grejer. Och är det där en jävla hand som typ musmarkör? Svar: Ja...
..och bara en sådan här sak likom, att man kan inte bara backa ut ur den här dumma menyn med ett enkelt knapptryck på handkontrollen. Åh, nej. Någon "backa-knapp" finns ej utan man måste föra musmarkören över hela skärmen ner till "OK-knappen" där nere och trycka på den. Som om man satt vid en dator. Vilket vi inte gjorde när vi spelade det här och inte sjutton spelas detta med mus heller. Mm, just det. Man måste använda styrkorset till att flytta markören. Som inte förflyttas särskilt snabbt över skärmen för den delen. Men ok, låt gå, dags att släcka lite eld här!
Det här spelet är INTE två player co-op, tyvärr, men här fann vi i alla fall en andra brandman ståendes. Givetvis försökte vi att interagera med denna NPC men hoppsan! Där råkade vi, eller närmare bestämt Janman som hade kontrollen vid det här tillfället, att hugga med brandyxan rakt mot kollegan och däcka honom! Vilket faktiskt var rätt så roligt, att man kunde göra detta.
Detta tog dock inte död på mannen, utan han reste sig snart upp igen och Jan lyckades trycka rätt den här gången för att bara snacka honom. Vilket verkade inte göra någonting för den delen. Nåväl, raskt åter till att spruta vatten på eld i så fall!
Det här är också en kul grej... Om man kommer för nära elden så att man bränner sig själv, då kastas ens spelkaraktär bakåt och börjar brinna precis som i Street Fighter II. Sedan så reser man sig bara upp igen såklart för att detta trots allt är ett TV-spel.
Här någonstans tappade Jan bort sig och kort därefter brann hela kåken ner. Ett till försök?
Svar: Nej. För nu när det var Spökis tur att spela så valde han hellre att gå direkt till den andra nivån och prova på den istället. Förra banan var ett stålverk. Detta är ett klädföretag som håller till i ett höghus och vi varnas för att där kan finnas brandfarliga kemikalier etc.
Först här lade vi förresten märke till att det ska ju för fanken föreställa en gammal hederlig PC där i bakgrunden. Så väldigt charmigt!
GW fick snabbt grepp om läget, här gick det undan! När man väl kommer in i liret så är det inte så tokigt ändå får vi allt medge. Men varför Spökman INTE valde yxan för det här uppdraget när gubben på brandstationen uttryckligen sade att yxan vore väldigt hjälpsam här kan man ju undra.
Här kan man luras att tro att skyltdockor som vält omkull är människor i nöd. Så fyndigt.
Här fann man en riktig 16-bitsmänniska i nöd. Men hon vill inte röra på arslet utan Ann? Ok, sitt kvar och brinn då om det ska bara på det viset. Ja, vi säger då det... Kvinnor eller hur?
GW kämpade vidare och kämpade och kämpade men...
..till slut gick det inte längre. Och vi kände inte för att försöka fler gånger så.. Game over. The Ignition Factor är hur som helst inte så tokigt när allt kommer omkring men det kunde ha varit roligare. Att man ska behöva tänka på vad och hur mycket man bär med sig t ex, kom igen. Alla dessa prylar dessutom, en brandsläckare för "normala" bränder, en för kemiska bränder, en för elektriska, rep, yxa, med mera, med mera. Det hela görs mer omständigt än det behövde vara. Och vi begriper! Vi förstår precis vad de ville med det här spelet. Att göra det mer realistiskt alltså, mer av en simulator... Saken är den att det dock ändå är ett spel i slutändan. Och när vi spelade det här och till och från störde oss på hur jobbigt det var så kunde vi inte låta bli att jämföra det med ett visst annat brandmanspel som kom ut samma år som vi båda var mer bekanta med sedan tidigare, nämligen...
The Firemen! Nu snackar vi. Jämfört med The Ignition Factor är det här mindre simulator till förmån för mer action. Man behöver inte tänka på att strategiskt välja rätt föremål att ha med sig ut på jobbet eller att många saker tynger ner. Här har man helt enkelt allt man behöver hela tiden och rör sig alltid lika smidigt. Bara en sorts brandsläckare som dock kan riktas antigen rakt fram eller mot marken framför en plus brandsläckarbomber därtill!
Detta är nämligen den nära framtiden året, öh... 2010. Så ja, brandsläckarbomber. Varför inte. Vår civilisation har annars bara gjort små framsteg från 1990 till 2010... Vilket, ja, faktiskt stämmer bra det. Vi ser inte längre särskilt stora hopp i den tekniska utvecklingen som under det förra århundradet. Titta bara på Tillbaka till framtiden. Från 1955 till 1985, 30 års tid, såg det verkligen annorlunda ut. 1985 var verkligen framtiden liksom. Så mycket så att när de skulle föreställa sig hur världen skulle se ut 30 år FRAMÅT från 1985 verkade väl interaktiva hologram och flygande bilar vettigt. Men nej. Internet och våra allt-i-ett-mobiltelefoner är ju egentligen det enda vi kan skylta med. Tänk vad trist det hade varit för Marty om 2015 hade sett ut som det gjorde i verkligheten när han reste till den tiden från 1985. Fast vi svävar nog ut lite för mycket här nu...
..så åter till spelet! Det är vinter i New York. Den årliga julfesten, vänta, vad? Är det här Die Hard nu helt plötsligt eller? Nä, men allvarligt, i vanliga fall så tänker man inte på det eftersom man i vanliga fall bara trycker sig snabbt förbi hela den här inledningen men den här gången satt vi faktiskt igenom hela och jösses vad mycket text! Trodde ni att det här var allt eller mycket? Skärmbilderna här ovan alltså? Detta är bara ungefär 1/5 av hela storyn som lagom långsamt rullar förbi för en att läsa. Det blir faktiskt komiskt till slut, när texten går in på brandmännen Pete och Daniel och därefter Max, Walter och Wiona som också arbetar ihop med dem.
Skillnaden mot The Ignition Factor är dock den att den långdragna inledningen till The Firemen alltså kan skippas och sedan startar spelet direkt utan vidare krimskrams. Nu kör vi bara.
Trots två karaktärer på skärmen samtidigt så är inte heller detta två player co-op, tyvärr, utan den andra karaktären är datorstyrd. En lustig sak är även den att han faktiskt släcker eld genom att slå på den med sin yxa. Spelet är väldigt smidigt annars, väldigt smidigt styrt alltså, och det funkar kanon att växla mellan nära nedåtsprut och framåtsprut på distans!
Man kan även spruta diagonalt. Livsdetektorer var förresten en sådan där ny uppfinning år 2010.
The Firemen är mer arkad än The Ignition Factor, så ibland får man upp en stor fin pil som visar exakt i vilken riktning man borde gå. Grafiken är annars mindre verklighetstrogen i och med att karaktärerna har mindre realistiska proportioner och är mer "chibi" som i att de ser mer ut som tecknade figurer. Inte oss emot dock! Vi gillar den här stilen som passar bra till det kvickare tempot. Och tempot är verkligen kvickare här alltså. Väldigt bra flyt överlag.
Vågar man sig in på damernas tro? Med tankte på att där kan finnas damer i nöd så... Och jodå, precis som i The Ignition Factor så finns det alltså folk att rädda ur branden här med.
Men detta är alltså också den nära framtiden år 2010, vilket naturligtvis innebär robotar!
Vattenstrålen kan låsas på plats med axelknapparna, vilket kommer till användning i sådana här situationer så att man kan förflytta sig höger och vänster för att nå all eld under tiden som man går diagonalt i en riktning och sprutar kontinuerligt i samma riktning. Krypa kan man krypa också förresten, vilket också är användbart på sina ställen.
Här stupade han, Jan. Men det gjorde inget eftersom man vid continue får fortsätta från precis där man var! Snacka om generöst. Också; bossar. Japp, det finns alltså bossar här.
Take that bossjävel! Uumf! Fuck yeah. Seger. Bana 1 avklarad. All eld släckt med tydligen. Fett.
Bana 2 tar vid direkt där bana 1 slutade och här skiftade vi också spelare. GW tog över alltså.
Det är sannerligen synd att det inte går att spela två spelare i co-op. Det hade gjort ett redan roligt spel ännu roligare och tillskillnad från The Ignition Factor så verkar ju detta vara som gjort för det också då den datorstyrda karaktärer hänger med en överallt med yxan i högsta hugg. Men det är riktigt roligt ändå alltså.
Argh, fler robotar! Spökman spelade vidare och klarade snart bana 2, varpå vi kände oss nöjda och redo att gå vidare till nästa lir i ordningen. Ett betydligt våtare spel...
En Syuji Yoshida film? Detta är ett spel. Man kan dock ana att det är ett spel som försöker vara som film. Och det inte utan anledning. SOS, känt som Septentrion i Septentrion, är nämligen om än inte direkt baserat på så i alla fall tveklöst inspirerat av filmen The Poseidon Adventure, eller SOS Poseidon i Sverige, som han Jan skrev om för sin båtfilmtopplista bara här om veckan. Huruvida detta hade något att göra med dagens frispelval låter vi vara osagt.
Spelet är sannerligen filmiskt, eller cinematiskt är kanske ett bättre ord att beskriva det som.
Detta är definitivt ett spel för den som gärna dyker djupt in i handlingen och tillskillnad från de båda brandmanspelen så spelar storyn större roll här, så för all del. Bring it on liksom!
Snacka om storslaget och spännande, va? Och ja, med 2300 passagerare så överträffar detta t o m Titanic med dess "blott" 2240 passagerare.
Innan man får börja spela på riktigt ska man välja vilken karaktär man vill spela som. Tänk som i ett slags rollspel. Stämplarna i passen avslöjar dessutom året då detta ska utspela sig, 1921, vilket alltså är nio år efter Titanic gick till botten.
Fyra spelbara karaktärer har man att välja mellan och äventyret ser annorlunda ut beroende på vem man väljer. Detta är verkligen en intressant spelidé. Hatten av för herr Yoshida.
Vi valde att börja med Luke Haines, som enligt passet själv är sjöman. Verkade vettigt att pröva lyckan ute till sjöss med en sjöman först liksom.
Det förekommer en hel del snack i det här spelet, eller "kommunikation" som det kallas här.
Roll credits! Men ja, premissen här är alltså densamma som i SOS Poseidon. Fartyget träffas plötsligt av en monstervåg som...
..välter hela skeppet upp och ner! Varpå man måste försöka ta sig ut levande. Skeppet börjar snart gunga och luta skarpt åt olika sidor. I grund och botten är det här ett överlevnadsspel!
Skeppet sjunker också och man har bara en timme på sig innan det är för sent. Skulle man råka död under den tiden, t ex genom att falla från en för hög höjd, så dras fem minuter ifrån den återstående tiden. Det här är en sådan intressant spelidé som sagt var!
Vi spelade inte vidare mycket längre än så med den karaktären dock, utan vi bytte spelare och valde att börja om med en annan karaktär. Och denna herre befann sig på en helt annan plats i fartyget när vågen slog till.
De spelbar karaktär har alltså sitt eget öde. Och detta är fan på allvar! Man blir faktiskt lite häpen när man stöter på de första döda kropparna och man får ständigt vara på sin vakt och hänga med i svängarna när skeppet gungar!
Det där var ingen dålig skeppskarta. Att ta sig levande igenom hela denna skuta, som ligger upp och ner och sjunker under tiden, verkar verkligen vara en utmaning värt namnet. Också; fler lik.
Spökman lyckades minsann också dö och förlora fem minuter. Vi spelade en stund till efter det och såklart börjar det brinna på båten med medan den sjunker. Väldigt intressant spelkoncept, helt klart, men vi avsåg inte att sitta och spela det här i en hel timme nu utan vi hade sett tillräckligt för den här gången.
Nästa spel i ordningen är också SOS men den här gången som i Sink or Swim...
Åh, jävlar!!! Detta var... Ohyggligt fult. Helt fasansfullt. Vad fan tänkte de? Shit, allså...
Hmm, ja, tja, okeeej då... När spelet väl startar på riktigt ser det faktiskt inte så dåligt ut.
Detta har hur som helst uppenbarligen mindre verklighetstrogen grafik än det förra SOS och ser mer ut som tecknade figurer. Så vi har alltså också två mer realistiska spel, ett eldigt kontra ett vattnigt, kontra två i mer tecknad stil. Lustigt nog var det mer realistiska SOS utvecklat av Human Entertainment som också gjorde det mindre realistiska The Firemen.
Trots den betydligt mer färgglada och tecknade stilen så är det faktiskt ganska snyggt hur de gjort undervatteneffekten. Det här spelet är i alla fall typ som Lemmings. Men istället för att ha någon form av indirekt kontroll över vilken elller vilka som helst utav samtliga gubbar som ska räddas så har man direkt kontroll över bara sin egen gubbe som då ska rädda alla de andra innan stället översvämmar och folk sjunker och dör. Mm, så låt inte den gulliga ytan lura er... Detta är likaså på liv och död!
Första banan är enkel nog. Man klättrar upp för stegen, drar i spaken som får rullbandet att åka i rikting mot utgången, spränger sig förbi den stora dörren som blockerar så att alla gubbarna kommer förbi och tar sig ut genom den mindre dörren där bakom och sedan drar man själv därifrån genom sin egen utgång. Likt det förra SOS utspelar sig även detta på ett stort fartyg förresten. Och om alla de där små rutorna motsvarar banor så har man alltså en hel del att göra här.
Bana nummer 2 gav oss genast bekymmer dock. Vi hajade helt enkelt inte vad sjutton man ska göra!
En del gubbar verkade kunna rädda sig själva med hjälp av någon slags livbojar, andra inte och vi simmade planlöst fram och tillbaka med vår egen gubbe tills vi sumpade det och hela fartyget sjönk tydligen ner till havets botten! Ja, jävlar allså...
Tillbaka till titelskärmen där det finns ett träningsläge att välja. Ett väldigt pedagogiskt sådant får vi medge, som visar exakt vad man ska göra och vilka knappar att trycka på för att kunna göra det. Här blev vi även varse om att det är man själv som droppar livbojar ner till gubbarna i vattnet! Med denna kunskap borde det gå bättre när vi sedan provar att komma vidare.
Blott tre stycken träningsbanor finns det men det räcker nog så ärligt talat. Åter till huvud- läget sedan och första banan igen...
Och sedan bana nummer 2 igen då... Skulle det gå bättre den här gången tro..?
Fuck yeah! Träningen lönade sig. Bana nummer 2 avklarad! Bäva inför våra skillz! Raskt vidare!
Bana nummer 3 nu alltså och blev det ännu lite klurigare och rörigare med gubbar som klättrar långa sträckor och irrar runt här och där.
Men vi klarade allt den tredje banan också. Inga problem. Och så raskt vidare till fjärde banan.
Där gick vi dock bet igen. Båten sjönk till botten. Igen. Men skam den som ger sig och vi hade snart kommit förbi tredje banan igen. Ja, detta är en sådant spel där man alltså har begränsat antal liv och får börja om från första början vid game over. Och då turades vi om varannan bana eller vartannat liv, som sig bör. Och trots ett inte alls bra första intryck så hade vi alltså ändå så pass skoj med detta att vi gladeligen började om från början igen och igen.
Vi kom dock inte förbi fjärde banan på nästa försök heller så här fick det trots allt vara bra för den här gången. Det här spelet överraskade oss verkligen. Sett till själva tonen så är det den totala motsatsen till det andra SOS och kanske inte lika bra allt betraktat men bra roligt var det allt.
Vi spenderade upp till en halvtimme med varje spel, för en total speltid på bara omkring två timmar så någon vidare djupdykning i något blev det då icke. En rätt god uppfattning om vad som är vad fick vi dock ändå. Bäst var utan tvekan The Firemen men då var vi som tidigare nämnt också mer bekanta med just det spelet sedan tidigare. The Ignition Factor var också bra på sitt sätt men vi föredrar alltså The Firemen. SOS och S.O.S. sedan då... Likt de eldiga spelen var även de våta båtspelen bra på sina egna sätt som skiljde sig märkbart från varandra, ett mer seriöst och verklighetstroget medan det andra mer skojfriskt och pang på ā la arkadspel. Till- skillnad från de eldiga spelen så har vi dock ingen definitiv favorit mellan SOS och S.O.S. utan vi tycker nog ändå att båda liren är ungefär lika bra och intressanta men vart och ett alldeles på sitt eget sätt. Så det så. Och det var det för den här gången. Och glad påsk igen gott folk!
|
