|
|
Jag är ytlig och dum. När de andra i gänget plockade fram Virtua Fighter 3tb tyckte jag att det såg jättetråkigt ut på omslaget till skivan och karaktärsmenyn i själva spelet var bara gräslig i mina ögon. Nej, det här skulle jag inte tycka om alls tänkte jag. Som tur är hann jag inte bestämma mig för att fördöma spelet innan den första matchen var igång och gosse, vad fel jag hade... För under ytan är det här ett av de bästa fighting-spelen jag någonsin har råkat på! Konstigt nog var det nu Thomas som gick och blev helt trög i huvudet och inte ville fatta vilken bra grej vi hade igång här. Det blev bara jag och Jan som till slut satt och spelade match efter match, timme efter timme. Då hade han tydligen också redan spelat ettan-tvåan i någon numera nedlagd arkadhall
men det kunde kvitta ändå för ingen av oss var direkt insatt i den här serien. Vi började sålunda att kämpa oss fram från samma nivå under samma förutsättningar och efter ett tjugo- till trettiotal superjämna matcher (och vi skrev t o m upp ställningarna att bevaras för eftervärlden så barnsligt roligt som vi hade det!) så lovordade vi Virtua Fighter 3tb som det i särklass mest realistiska fighting-liret nånsin.
Kontrollen är jättebra verkligen och karaktärerna känns mer trovärdiga än typiska i genren. Borta är flygande eldbollar, lasersvärd och arga smådinosaurier. Detta är pang-på-rödbetan utan krimskrams runt omkring. Detta är Bruce Lee i spelform.
Under våra brukliga nattliga uppesittardiskussioner om allt mellan tid och rum kunde vi för första gången prata taktik i ett fightingspel. Som ena övertrötta sportkommentatorer höga på kopiösa mängder kaffekoppar satt vi och analyserade föregående matcher medan Thomas bara tjurade som den tjurskalle han plötsligt blev av någon anledning. Vi malde på om när man får gå i sidled, blockera, kasta, slå, parera, ducka, hoppa och sparka runt från sidan osv... Mm, här handlar det inte om vem som utan eftertanke pepprar snabbast på vilka knappar som helst och faktiskt heller inte om vem som har lärt sig flest knappkombinationer utantill utan här gäller det att nästan känna av motspelarens hjärtslag och kunna förutse vad han eller hon tänker. Allt handlar nämligen om taktik och taktkänsla. Det gäller att ha de rätta knycken!!! Denna tes ville Thomas dock inte alls hålla med om. Det var skitsnack
menade han (men så åkte han också på storstryk!). Karaktärerna i Virtua Fighter 3tb är för övrigt så jämnbra att själva tanken på att de åtta kämparna i Street Fighter II skulle vara välbalanserade mer känns som bullshit.
Grafiken må inte vara världens vackraste men kontrollen och flytet i matcherna håller absolut toppklass. Drygt tio år efter release är detta fortfarande ett av de mest realistiska fighting-spelen någonsin där även omgivningarna måste tas hänsyn till. Trilla t ex av ett hustak eller ner på rälsen i tunnelbanan så är matchen över för din del.
|
