Efter diverse mindre titlar på duken visar det japanska produktionsbolaget Toho i november 1954 upp storfilmen Gojira, i väst sedan känd som Godzilla, på biografer runt om i hemlandet. Det här var den dittills dyraste filmen i Japans historia med dess med dåtidens mått mätt enorma budget motsvarande nästan nio miljoner svenska slantar. Investeringen var dock inte för intet då den gigantiska skräcködlan i svartvit närapå skrämde livet ur hemmapubliken. Gojira blev även mycket uppmärksammad i Japan eftersom filmen var bioaktuell redan samma år som en japansk fiskebåt av olyckshändelse hamnade mitt i ett amerikanskt atombombtest i Stilla havet. Hela besättningen på 23 man drabbades av akut strålsjuka till följd av att ha blivit utsatta för radioaktivt nedfall och det är ju likaså till följd av atombombtester i Stilla havet som urtidsmonstret i filmen senare uppstår. Sedan huruvida filmskaparnas intentioner var att ha detta som budskap för att med goda avsikter göra allmänheten mer varse om farorna med kärnvapen eller om det mest var en efterkonstruktion eller, som den japanska kritikerkåren på den tiden bistert anklagade dem för, om man bara exploaterade incidenten och det inte ens tio år efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, den frågan går vi inte mer in på. Man kan dock konstatera att vad den primära eller drivande tanken bakom än kan ha varit så har det japanska folket i största allmänhet med tiden ändå tagit till sig budskapet och såväl filmen som jätttemonstret med samma namn är nu självklara delar av både Japans och världens populärkultur och filmhistoria.
Den första Godzilla-filmen blev alltså och förblir också en stor klassiker med andra ord. Det är fortfarande den mest sevärda filmen i serien, dels med tanke på vad den faktiskt handlar om samt dels med tack vare för sin tid helt otroliga specialeffekter. När jag tittade på olika Godzilla-filmer som barn var det ju den som jag gillade minst dock... Som barn var jag ju ännu dummare än nu och störde mig då på sådant som att Godzilla var själv skurken och inte har något annat stort monster att slåss mot, bara en massa människor och en massa handling. Sedan så fattade jag ju inte varför Godzilla tvunget skulle vara grå i den första filmen när han egentligen borde ha varit grön. '-_- Ja, jag var ju bra dum alltså, jag fattade bara inte. Det är fortfarande mycket jag inte begriper även i vuxen ålder men en sak som jag har fattat tycke för är i alla fall den första Godzilla, så visst blir man lite visare med åren. Det är med andra ord viktigt att lära sig skilja på vad som är bra på riktigt och vad som bara är spex, så att man inte går miste om något av genuint värde.
För regin stod i alla fall Ishiro Honda, som även skulle komma att regissera de flesta följande Godzilla-filmerna. På andra sidan Atlanten blev man snart varse om uppståndelsen kring Gojira, filmen fick dess amerikanska titel och hade premiär i staterna april år 1956, dock först efter en klippning utan dess like. De självgoda amerikanerna hade t o m låtit byta ut huvudpersonen genom att klippa in scener med amerikanske skådespelaren Raymond Burr och därigenom också ändrat avsevärt i handlingen. Vid det här laget hade även den första uppföljaren, Gojira no Gyakushu med regi av Motoyoshi Oda, i den förestående filmserien redan kommit ut i Japan. När den filmen i fråga, först flera år senare efter många om och men, skulle släppas i USA kunde de klåfingriga amerikanerna återigen inte låta bli att klippa och ändra en massa i rullen tills det slutligen inte ens var tal om varken "Gojira" eller "Godzilla" utan Gigantis the Fire Monster. Det skulle dröja innan detta klåperi hade åtgärdats men filmens officiella engelska utgåva kom så småningom att vara mer trogen originalet och är nu mest känd som Godzilla Raid Again i vår del av världen. Hur som helst visade sig uppföljaren vara betydligt sämre på de flesta plan. I den första filmen hade man delvis använt dockor eller robotar för att gestalta den muterade jätteskräcködlan och skapa intryck av just en muterad jätteskräcködla som går bärsärkagång men här var det uppenbart människor i maskeraddräkter som gällde och klippningen var heller inte den bästa. För den dumma ungen i mig var det i alla fall ett plus att vi för första gången fick möta ett annat monster, Angilas - en fågellikande ödla, som Gråzilla fick tampas med.
Det tredje riktiga och kanske mest kultförklarades tillskottet i serien; King Kong vs. Godzilla, släpptes visserligen i amerikansk version året efteråt den japanska versionen men lät ändå vänta på sig längre ur ett japanskt perspektiv. Det skulle nämligen dröja sju år, från 1955 till 1962, innan japanerna återsåg Gojira i en ny storfilm då han ställdes öga mot öga med "Kingu Kongu" medan amerikanernas förhalande av den första filmen med två år och andra filmen fram till 1959 gjorde att de fick se nya filmer med Godzilla släppas med betydligt jämnare mellanrum. Fast å andra sidan gjorde man ju även om Godzilla till "Gigantis" i den andra filmen som ovan nämnt och då det skulle dröja ytterligare åratal innan de amerikanska filmtittarna fick klart för sig vad som egentligen var vad så fick de nog, ur sitt perspektiv, också vänta länge på nästa del...
King Kong vs. Godzilla är hur som helst är en av de mest om inte DEN mest populära filmen i hela serien, åtminstone i USA. Ishiro Honda var tillbaka i regissörstolen och som om det inte var nog med att amerikanernas favoritjättemonster för första gången slogs mot japanernas tungviktare var detta även första gången man någonsin såg såväl King Kong som Godzilla i färg på bioduken. Temat "Godzilla möter annat monster" genomsyrande sedan filmserien i årtionde efter årtionde... Detta hade dessutom hunnit bli en väldigt populär filmgenre i hemlandet där andra filmmakare gjorde sina egna monsterfilmer i precis samma stil och Toho började även att producera och släppa nya Godzilla-filmer med betydligt kortare intervaller. År 1964 kom t ex inte mindre än två filmer med storfräsaren; Mothra vs. Godzilla samt Ghidrah, the Three Headed Monster... Ghirdrah, som alltså introducerades i den sistnämnda rullen, är med sina vingar och tre huvuden det absolut största och mest fantastiska monster som Toho någonsin har skapat för övrigt.
Godzilla var inte längre den stora skurken filmerna, istället hade han oftast hjälterollen att försvara Japan. Han var nu beskyddaren som hemmapubliken hejade på oavsett vem han slogs mot. Från och med Invasion of Astro-Monster (1965) där världen attackeras av utomjordningar, agerade monsterna dessutom inte längre huvudattraktioner. Handlingen kretsade för en tid framöver oftast omkring två människor, man och kvinna, medan monsterna kom i andra hand och kunde kanske hjälpa människorna att bekämpa några utomjordingar eller nåt såvida de inte redan var upptagna med att banka på varandra. Året efter Invasion of Astro-Monster kom Godzilla vs. the Sea Monster som föga överraskande handlade om ett havsmonster (i form av en jättekräfta) som Godzilla måste slåss mot. Den är känd som en av de absolut sämsta Toho-filmerna, mycket pga att man tog och bytte regissör. Istället för Ishiro Honda stod den mindre begåvade Jun Fukuda för regin. Bättre lyckades han i Son of Godzilla (1967), där det är Godzillas avkomma som löper amok och där även specialeffekterna tog ett avsevärt kliv framåt.
Men aldrig tidigare hade så många monster setts tillsammans som i Ishiro Hondas comeback Destroy All Monsters från 1968, en av mina favorit-filmer genom hela serien. Den tionde Godzilla-filmen i ordningen, All Monsters Attack från året därpå, mottogs däremot inte alls vidare bra av vare sig fans eller kritiker och kom att bli Hondas sista film på ett bra tag. De Godzilla-filmer som sedan släpptes under den första halvan av 70-talet var så otroligt dåliga (liksom mycket annat från 70-talet för den delen, titta bara på Bond-filmerna t ex) att fans idag helst inte vill veta av dem. Nykomlingen Yoshimitsu Banno regisserade Godzilla vs. Hedorah (1971) följt av tidigare nämnda Jun Fukuda som kom tillbaka för att göra ytterligare tre filmer upp till Ishiro Hondas slutgiltiga återkomst 1975, och fastän den charmigt typiskt japanska MechaGodzilla introducerades under den här tiden märks de dåliga sidorna av disco-eran alltför väl.
Efter Ishiro Hondas svanesång med Terror of MechaGodzilla år 1975 dröjde det nästan ett årtionde innan nästa film i serien... Något radikalt höll på att hända på Toho. Man bestämde sig för att få huvudena ur arslena och lägga ner allt tramsetrams för att således göra Godzilla och de andra bestarna på ett mer seriöst sätt igen. Gojira från 1984, senare känd som The Return of Godzilla på engelska men med den intetsägande (och typ felaktiga) titeln Godzilla 1985 vid tiden då den kom till USA just år 1985, var i bästa jubileumsstil mer i linje med den allra första filmen...
..men apropå den där titeln. Varför? Då hade bara "Godzilla" varit en bättre titel. Låt gå för titlar som "Godzilla 2000" för även om det är fånigt så funkar det ändå när det är "2000" men hur sjutton kunde de tänka sig att "1985" skulle var en bra idé? Bara för att året var 1985 när filmen som egentligen är från år 1984 kom i efterhand till USA? Det var inte ens ett jämnt antal år efter den amerikanska versionen av filmen från 1954 för Godzilla, King of the Monsters! som alltså var den fullständiga titeln på den versionen, hade ju premiär i USA år 1956. Så "1985" syftar alltså på en film från 1984 som i USA släppes året innan den gamla amerikanska versionens 30årsjubileum 1986... Så om något hade dragit ut på tiden och filmen från 1984 inte hade premiär i USA förrän, säg, 1987, då hade den alltså fått heta "Godzilla 1987" helt enkelt? Ja, snacka om att göra det enkelt för sig på lataste möjliga vis. Om de ansvariga för releasen i USA inte hade varit så upptagna med att liksom innan lägga sig i filmen från 1984 med och återigen klippa ihop och klistra in scener med den amerikanske skådespelaren Raymond Burr, då hade filmen säkert varit redo att släppas samma år som den kom ut i Japan. Hade man då kallat den "Godzilla 1984" så vore det i alla fall inte felaktigt, det var trots allt året då filmen kom, och dessutom vore det helt korrekt som "30 år senare" från den ursprungliga japanska premiären 1954.
Exakt varifrån Toho plötsligt fick alla resurser kan man ju undra men denna monsterrulle hade en större budget än någon av deras tidigare filmer och liknade faktiskt mer en Hollywood-produktion än någon tidigare del. Den här berättelsen låtsades inte om att någon av de tidigare uppföljarna någonsin inträffade vilket med andra ord innebar en direkt fortsättning på originalet från 1954. Regissör för första och sista gången var Koji Hashimoto. Faktum är att igenom hela 50, 60- och 70-talen var det nästan bara Ishiro Honda och Jun Fukuda som regisserade från film till film, men fr o m 80-talet och framåt skulle en hel uppsättning olika japanska regissörer få stå bakom rodret. Det var ändå tänkt att Ishiro Honda skulle återvända en sista gång som regissör för Godzilla vs. MechaGodzilla II som kom 1993 men tragiskt nog gick han bort tidigare under det året. Efter Godzillas återkomst i mitten på 80-talet tog filmserien i alla fall ytterligare en paus, den här gången i fem år, och det blev också den sista riktiga delen som hade officiell biopremiär utanför Japan. Trots detta verkade produktionen av vedertagna Godzilla-filmer i hemlandet aldrig sina. Med undantag för 1990 släpptes minsann en ny Godzilla-film vartenda år mellan 1989-1995 och likaså mellan 1999-2004. Däremellan bjöds vi dock på något helt nytt.
Den första (och till dags dato enda) helamerikanska Godzilla-filmen hade biopremiär 1998 och var en nyinspelning av det klassiska originalet där Godzilla såklart attackerar New York istället för Tokyo. Regisserade gjorde den ökänt banala amerikanen Roland Emmerich, tidigare känd för stordåd som t ex Universal Soldier. Denna kalkonrulle innebar, om inte annat, att många i väst för första gången fick upp ögonen på allvar för de japanska filmerna men tillskillnad från sina japanska förlagor var den amerikanska Godzilla inte ens så dålig att den blev bra... Den var ännu sämre... Den var alltså verkligen hemskt dålig på riktigt. I sann hjärnsläppanda är det kanske just därför som jag tycker så mycket om den. Någon som däremot definitivt avskydde den amerikanska tolkningen av allas vår favoritmutantödla är den senaste japanske regissören Ryuhei Kitamura som i 2004 års rulle Godzilla: Final Wars återupplivade Roland Emmerichs Godzilla för att slåss mot den "riktiga" varan... Kitamura har sagt rent ut att han tycker att Emmerich tog bort "God" ur "Godzilla" så därför döpte han om kreaturet till "Zilla". För att riktigt visa avskyn inför Zilla lade man även in andra, väldigt tydliga gliringar i filmen. Inte nog med att Zilla var det enda monstret som var helt datoranimerat, det var också ett av de få monstren som faktiskt och utan tvekan dödades av Godzilla. Striden mellan Zilla och Godzilla var för övrigt över på under en halv minut och var den kortaste striden i hela filmen och ett av de allra kortaste striderna i hela filmserien, även det en tydlig pik. När Zilla har blivit besegrad utbrister dessutom skurken i filmen "Jag visste att den tonfiskätande ödlan var värdelös!" som var en uppenbar referens till den amerikanska filmen där ödlan i fråga förtärde just tonfisk.
Av någon anledning, och egentligen mot bättre vetande, tycks jag dock dras till vad som är sämre och oäkta, hellre än att prioritera det som verkligen är värt att uppskattas. Jag är väl rubbad på det viset bara... Efter den slutliga grillningen av såväl min dåliga smak som Zilla i och med Final Wars finns det inte mycket mer att tillägga. Jag vet inte hur många fler Godzilla-filmer Toho har tänkt att göra men just när folk återigen började tröttna och önska att gamla Godzilla vrålade för sista gången någon förbaskad gång drog man på företaget i handbromsen. Istället för att låta det hela bli för urvattnat låter man det hellre råda torka tills folk på nytt törstar efter mer med andra ord. Officiellt har man sagt att Godzilla nu är tillfälligt pensionerad från bioduken och rykten säger att uppehållet kommer att vara fram till Godzillas 60årsjubileum 2014. Sedan det första framträdandet 1954 har det aldrig tidigare gått ett helt årtionde utan en ny Godzilla-film men det låter ändå vettigt. Först; ett bestämt långfinger åt allt vad den där Gudsförgätna -zilla stod för (och därigenom åt mig med som finner mig i sånt trots att jag borde veta bättre) och det efter hela 50 år. Vilken final alltså! Sedan; en välbehövlig paus från vita duken, en längre paus så att det verkligen kan bli tal om en efterlängtad återkomst i framtiden. Så blir det nog. För trots att t ex vi här på POPKORN för bara några år sedan började bli lagom trötta på Godzilla börjar vi nu, en fem år in i pensioneringen, få allvarliga abstinensbesvär. Idag, den 3 november 2009, fyller Gojira 55 år. Nedräkningen till den högt förväntade 60årsdagen fortsätter och vi håller tummarna för ännu en återuppståndelse ur djupet utan dess like.
|
