Hej och varmt välkomna till det sjunde året av prylar och stoff här på sidan! Jag har nämnt det förut, flera gånger, och jag nämner det igen: Tiden flyger... Är ni taggade kära läsare? Jag är i alla fall taggad för det här nya året och har faktiskt redan flera idéer för nya blogginlägg.
Jag har börjat köpa på mig diverse grejer igen, som böcker och manga, det verkar som att jag har återfått läslusten, nya skivor, det verkar som att jag har återfått, öh, lyssningslusten likaså, och t o m nya videospel, om än mestadels (dock inte enbart) nyutgåvor av äldre klassiker. Så det känns bara rent spontant som att det finns mycket för mig att ta upp här i år. Okej, då kör vi!
Inlägg #37: Ny retrohemkonsol plus biofilm-follow-up (JMK, 2026-01-08)
Inlägg #38: Fortfarande fortfarande inplastat (JMK, 2026-03-04)
Inlägg #39: Tre postrar... (JMK, 2026-05-24)
Inlägg #40: Arkadfavoriter och biofilm-follow-up (JMK, 2026-07-04)
Inlägg #41: Iliaden och Odysséen och mer därtill (JMK, 2026-08-24)
Inlägg #42: Super Mario-prylar (JMK, 2026-09-14)
#37: Ny retrohemkonsol plus biofilm-follow-up (JMK, 2026-01-08)
Vi spelar Evercade VS-R och bioåret 2026 är det mest LOVANDE på mycket länge!
Ja, de senaste tre åren så har jag listat blott tio filmer att se fram emot på bio under respektive år men för 2026 dubblar jag det antalet, lätt. Det blir alltså hela 20 stycken filmer att se fram emot på bio nu i år!! Men innan vi går vidare in på det, samt vilka tre filmer som jag fann ha varit bäst eller spontant mest givande eller bara roligast att se under det andra biohalvåret av 2025, så har jag något annat att ta upp, nämligen den senaste Evercade-hemkonsolen från brittiska Blaze...
Här är den, Evercade VS-R alltså, en revision av Evercade VS från 2021. Evercade VS-R släpptes först 2024, men sedan också i olika andra färger under andra halvåret av 2025 och det var just då som jag till slut nappade. Jag hade faktiskt avsett att köpa hem en Evercade VS från första början, men det bidde bara inte. Jag kom bara inte runt till det och tiden går fort (som bekant) så helt plötsligt hade det gått flera år sedan releasen av den vanliga VS och revisionen hade hunnit släppas i handeln... Rätt som det var kom denna igen i andra färger också och då tänkte jag nej, nu jävlar så! Nu hade jag sovit på detta länge nog så jag tog tag i saken och köpte en helt enkelt. De hade bl a en svart variant också men nej, denna i videospelklassisk grå var ett givet val för mig. Med en extra handkontroll också då, för soft soffspel med en andra spelare. No school like old school, minsann. Fucking-A alltså!
Jag gillar den här handkontrollen, den känns bra i händerna. Och där är själva basenheten också, med sitt röda skimmer likt en Cylon Raider från Battlestar Galactica eller något. Jo, jag tyckte att det suddiga fotot där just det röda skimret fångar ögonen blev så ballt att jag tog med det.
Nya gamla spel ville jag såklart också ha till min nya Evercade VS-R så jag köpte på mig fyra samlingskassetter i samband med själva konsolen nu i höstas, och alla dessa likaså från 2025. Två arkadspelsamlingar samt två konsolspelsamlingar... Taito Arcade 1 och 2 innehåller alltså arkadspel från Taito, närmare bestämt Space Invaders, Bubble Bobble, The Legend of Kage, Growl, Don Doko Don, Chack 'n Pop, Pirate Pete, Raimais, Colony 7, Operation Wolf, NewZealand Story, Rastan, Elevator Action, Liquid Kids, Kiki KaiKai, Alpine Ski, Volfied och sist men inte minst The Electric Yo-Yo. Av dessa har vi lirat mest, och då med varandra snarare än mot varandra, i Bubble Bobble, Don Doko Don, Rastan och NewZealand Story och t o m varvat Growl och Kiki KaiKai.
En väldigt fiffig grej med dessa VS-konsoler är förresten att man kan ha två stycken kassetter igång samtidigt och alltså tillgång till alla spel från dessa på direkten. Sannerligen fiffigt.
Sedan köpte jag också Broken Sword-samlingen som innehåller specifikt PlayStation-versionerna av Broken Sword: The Shadow of the Templars och Broken Sword 2: The Smoking Mirror. Jag har båda i orignalutgåvor på CD-skivor och vi har fortfarande PS2:or inpluggade (en slim för PAL-spel samt en fet för NTSC-spel) men jag kände verkligen bara för att köpa denna kassett och ha dessa spel tillgängliga på det här sättet också. Och verkligen inte minst av allt har vi Rare Collection 1, med Jetpac, uppföljaren Lunar Jetman, Atic Atac, Sabre Wulf, Underwurlde, Knight Lore, Gunfright och som mest välkommet NES-liren Battletoads, Cobra Triangle och R.C. Pro-Am samt arkadversionen av Battletoads och Conker's Pocket Tales till GBC. Ja, denna kassett var inte så mycket en ren konsolspelsamling som salig mix av lir till gamla hemdatorer, främst ZX Spectrum, konsol, arkad samt handhållet. Åh, Rare... Men soff-co-op i Battletoads från arkad via hemkonsol? Ja, tack!!
Sevärda filmer som gick på bio under andra halvåret 2025
Först ut för andra biohalvåret 2025 hade vi Weapons, mysterieskräckfilmen med Josh Brolin och Julia Garner i de ledande rollerna i regi av Zach Cregger som tidigare gjorde bl a Barbarian. Och det var faktiskt något att se minsann. Det var som ett event, en riktig snackis bland folk, samt bra nog i sig bara som film betraktad. Jag ångrar inte att vi fångade denna på stora duken.
Sedan hade vi Eden, den där verklighetsbaserade överlevnadsthrillern i regi av gamle pålitlige Ron Howard som handlar om tre par/grupperingar människor som bosatte sig på Galápagosöarna för nästan hundra år sedan. Och den var faktiskt också rätt så bra. Bra skådespel framför allt från Daniel Brühl och Sydney Sweeney, Jude Law och Vanessa Kirby och inte minst Ana de Armas. En del naket med, både från vissa av damerna och helt ogenerad full frontal nudity från Jude Law för den som gillar sådant. Har fått väldigt blandad kritik men jag tycker allt den var värd att se.
Och att jag har dessa i omvänd ordning här mot min film-follow-up från förra juli beror på att det var i den här ordningen som jag själv såg dem.
Vi såg Weapons i augusti, då den skulle och hade premiär också. Eden hade också premiär i augusti i USA men hade däremot premiär senare än så ifjol i vår del av världen (och i tråkiga Sverige för övrigt endast digitalt dessutom, fast vi hade minsann möjligheten att ändå se den på bio!).
Fångade även Americana för den delen, och även den med Sydney Sweeney, men den var tyvärr inte så bra som jag hade hoppats på. Börjar bra men faller platt mot slutet. Dust Bunny däremot, en excentrisk och actionfylld dramaskräckis med Mads Mikkelsen, Sigourney Weaver och unga Sophie Sloan i de ledande rollerna om en liten flicka, Sloan, som vill hyra en yrkesmördare, Mikkelsen, för att döda monstret som tog hennes föräldrar. Denna var inte alls på min radar tidigare och var således sannerligen en riktig överraskning...
Tänk Monsters, Inc möter John Wick möter True Grit möter Big Fish möter Pitch Black. Typ så.
Filmer att se fram emot på bio under 2026: Januari-Februari
OBEX, en science fiction-rulle om en man som bokstavligt talat tvingas gå in i ett datorspel för att rädda sin hund år 1987 av regissören bakom 2021 års Strawberry Mansion, hade premiär redan i januari förra året på Sundance filmfestival men ska ha allmän biopremiär i januari detta år, nu på fredag denna vecka faktiskt, åtminstone i USA. Den har redan visats på olika filmfestivaler i Europa också men hur det blir för oss här vad gäller en bredare premiär återstår att se. Nåväl, har jag tur kanske vi kan fånga en visning på stora duken på någon av de mer, öh "finkulturella" (läs: artsy fartsy/fancy pancy) biograferna här i storstaden som ofta spelar mer än bara det senaste mest kommersiella från Hollywood, men då får man minsann hålla stenkoll på repertoarna.
Mercy, en science fiction med Chris Pratt och Rebecca Ferguson, hade jag med som bubblare till mina tio mest emotsedda filmer på bio för ett år sedan då denna skulle alltså ha haft premiär redan ifjol men den premiären flyttades sedan fram till 23 januari i år och då jag fortfarande gillar både Pratt och Ferguson, och jag därtill nu listar hela 20 filmer att se fram emot i år istället för bara tio, så skrev jag upp den som något att se fram emot på redigt det här året. Av regissören till Abraham Lincoln: Vampire Hunter och ärligt talat är jag tveksam till om den här kan visa sig vara något bra, varför jag just hade denna som blott bubblare för förra året, men man vet väl aldrig så jag är villig att invänta recensioner och eventuellt ge den en chans.
Även Return to Silent Hill ska ha premiär i USA samt runtom större delen av Europa 23 januari, om bara lite mer än två veckor. Och vad som gör mig taggad på detta är att denna är i regi av Christophe Gans som även regisserade den första Silent Hill-filmen från 2006 som enligt mig är både sjukt underskattad och lätt är en av de topp-5 bästa spelfilmadaptionerna av videospel... Den där såg jag faktiskt t o m på bio och det var minsann en upplevelse också så jag kommer med stor sannolikhet att även fånga den här uppföljaren på stora duken (och Silent Hill: Revelation från 2012 behöver vi inte alls bry oss om, den kalkonrullen existerar inte i min värld typ ;p). En ny Resident Evil-film ska förresten också ha premiär senare i år men orka med en till sådan.
Sedan kommer vi in på första halvan av februari då vi kan förvänta oss sci-fi-komedin Good Luck, Have Fun, Don't Die med Sam Rockwell i huvudrollen som en man från framtiden som reser tillbaka till vår tid för att rädda världen typ, i regi av Gore Verbinski som framför allt annat är känd för de tre första Pirates of the Caribbean-filmerna. Nu var jag förvisso aldrig något stort fan av just dessa men trailern för Good Luck, Have Fun, Don't Die har redan sålt mig på den här... Apropå kul genreblandingar att vänta under första halvan av februari har vi även Cold Storage, en skräckblandad komedi om en parasitisk svamp som tar sig ut från en övergiven militärbas, med bl a Liam Neeson och han med håret från Stranger Things, i regi av en viss Jonny Campbell som mestadels gjort diverse TV-episoder fram till nu. Kan vara något detta, kan visa sig vara skit. Själva premissen är lovande nog för mig att skriva upp att i alla fall överväga denna.
Filmer att se fram emot på bio under 2026: Februari-April
Wuthering Heights, Svindlande höjder alltså, är likaså på väg till biografer under första halvan av februari, alldeles lagom för alla hjärtans dag (precis som de föregående två förresten). Med Margot Robbie i huvudrollen och även medproducerad av henne och jag vet i fan om det blir något att se redan på stora duken men skrev upp denna ändå då jag råkar gilla romanen av Emily Brontë.
Sedan så hoppar vi framåt drygt en månad i tiden till Project Hail Mary som alltså ska spelas i mars. En science fiction med Ryan Gosling i huvudrollen som en man som en dag vaknar upp utan minne som den enda överlevande på ett rymdskepp långt ute i kosmos. Denna intriganta premiss är i regi av inga mindre än Phil Lord och Christopher Miller. Definitivt något att se. Jag är såld.
Vidare har The Super Mario Galaxy Movie, uppföljaren till Super Mario Bros-filmen från förrförra året, premiär i början på april, återigen från Illumination i nära samarbete med Nintendo själva och med självaste Shigeru Miyamoto som medproducent. Som namnet förtäljer kommer denna att utgå från just Super Mario Galaxy, med prinsessan Rosalina närvarande och hela köret, och det finns bara inte en chans att vi inte ser denna på stora duken med hela familjen. Sedan har vi ännu en helt ny The Mummy i mitten på april och Michael (som i han, Jackson då) i slutet på april. Den sistnämnda är såklart en biografisk historia om kungen av pop, med Jaafar Jackson, brorson till den riktige Michael Jackson, i huvudrollen som sin farbror.
Ännu en ny Mumien-film må te sig tämligen tradigt förresten men just denna är både skriven och regisserad av Lee Cronin som även gjorde Evil Dead Rise för några år sedan och ska tydligen vara proper skräck snarare än vad fan det där stolpskottet med Tom Cruise än var... Dessutom har jag alltid gillat just Mumien, och då inte bara både nyinspelningen från 1999 samt originalfilmen från 1932 utan även själva konceptet liksom. Denna är från bl a New Line Cinema och Blumhouse. Att jag nämner det här är för att man i skrivande stund kan läsa att Universal själva nu också planerar en fjärde film i serien med Brendan Fraser och den här gången ska tydligen Rachel Weisz återvända med. Vilket, liksom... Både Fraser och Weisz närmar sig 60 bast nu men okej.
Filmer att se fram emot på bio under 2026: Maj-Augusti
Mortal Kombat II, trots att jag ogillade verkligen den förra utöver den inledande fighten mellan Scorpion och Sub-Zero. Denna tvåa har dock Karl Urban av alla människor i rollen som Johnny Cage och sonen, som tydligen gått och blivit fan av Mortal Kombat också utan att jag märkte det, vill verkligen se den så... Visst. Skulle ha haft premiär i oktober förra året redan men Warner Bros blinkade och flyttade fram premiären till maj i år...
Three Bags Full: A Sheep Detective Movie, eller bara The Sheep Detectives, ska också ha premiär i maj, baserat på den bästsäljande boken från för 20 år sedan. Ett mordmysterium om får som löser mordet. Okej då.
Raskt över till sommarmånaderna juni, juli, augusti och först ut, i juni då, av de i min mening mest nämnvärda kommande rullarna är Masters of the Universe, dvs He-Man, en spelfilmadaption av den tecknade TV-serien baserad på leksakslinjen från 80-talet. Ja, det blir tydligen verklighet till slut, efter väldigt många om och men. MEN, bara för att flika in ett till sådant ändå, kan den här bli bättre än alla de där skitfilmerna baserade på Transformers och Turtles? Svar: Ja. För denna är nämligen i regi av Travis Knight som regisserade Bumblebee-filmen, tveklöst DEN i särklass bästa Transformers-spelfilmen som var så långt från Michael Bay-smörjan man kan komma, och dessförinnan även den mästerliga Kubo och de två strängarna för Laika.
Om en film om hela universums mästare inte är storslaget nog för en så väntar Christopher Nolans nästa episka rulle The Odyssey, Odysséen alltså, i mitten på juli.
Man kan ana att det blir en minst sagt
grandios fantasy baserad på eposet som följde upp Iliaden, båda tillskrivna Homeros och bara några av de största litterära klassikerna i hela vår mänskliga historia, med Matt Damon i huvudrollen som Odysseus, Tom Holland som Telemachos, Anne Hathaway som Odysseus lojala hustru Penelope och Charlize Theron som Kirke bara för att nämna några.
Flowervale Street sedan, en science fiction som togs upp inför 2025 då det alltså är ännu en som skulle haft premiär i fjol, flyttades fram till mitten på augusti det här året. Även denna med Anne Hathaway för övrigt.
Filmer att se fram emot på bio under 2026: September-December
Sista kvartalet på året återstår och jag fann minsann flera nämnvärda filmer att se fram emot även så här långt fram redan... Först och främst in på höstmånaderna har vi Forgotten Island från DreamWorks Animation. Vet inget om denna annat än att det är en fantasy om två vänner som finner sig strandsatta på en mystisk ö, men efter såväl The Wild Robot som Puss in Boots: The Last Wish har jag lärt mig att inte underskatta dagens DreamWorks, som tillskillnad från Disney fortfarande kan göra mycket bra animerade filmer för en västerländsk studio. Forgotten Island regisseras dessutom av Joel Crawford som senast regisserade just Puss in Boots: The Last Wish. Slutet på september eller början på oktober bör man kunna se DreamWorks senaste på biograferna runt om i världen och jag är alltså mer än villig att ge den en chans direkt på stora duken.
Oktober kan vi även vänta oss en ny spelfilmadaption av Street Fighter. Kan bli skoj. Det är ju annars en månad som känns mycket bättre lämpad för Mortal Kombat, medan Street Fighter känns i sin tur mer som en majfilm, men vad vet jag egentligen. Lite kul är det i alla fall att vi drygt 30 år senare återigen får en filmfejd mellan Street Fighter och Mortal Kombat i live action...
Jag hoppar över november, men december ser sedan sannerligen lovande ut. Med Violent Night 2, den direkta uppföljaren till den oväntat underhållande actionkomedin från 2022 med David Harbour i huvudrollen som den riktiga jultomten som sparkar röv ā la Die Hard, nästa Jumanji, del tre eller del fyra beroende på hur man räknar och då inte ens räknat med Zathura, och verkligen inte minst av allt den, Dune del tre i regi av han den där Denis Villeneuve även denna gång.
Det var det. Och det blir inga fler amerikanska superhjälteserietidningsfilmer för min del! Jag bekräftade detta för mig själv i höstas i samband med min topp-5 bästa/sämsta Batman-spelfilmer. Jag är helt enkelt färdig med amerikanska superhjälteserietidningsspelfilmatiseringar. Och detta inkluderar ju Batman, så
om det någonsin kommer en The Batman del två eller någon annan helt ny spelfilm om eller med Batman som del av James Gunns alltmer såväl tveksamma som tröttsamma nya DCU på bioduken så avstår jag. För alla dessa filmer, om man så bara tittar på Batman-spelfilmer i synnerhet, är för det första på det stora hela ändå hit or miss, som i att de har bokstavligt talat bara 50% framgångsgrad, men för det andra så räcker det att man bara tittar på de topp-5 BÄSTA filmerna på den där listan för att se att de ändå bara har blivit gradvis sämre och sämre sedan 1989 i min mening. Så vad är då meningen egentligen med att fortsätta ägna tid åt detta? Då finns det faktiskt bättre saker i största allmänhet men dessutom bättre filmer, både nya att fånga på bioduken samt från förr för en att både upptäcka och återupptäcka, att ägna tiden åt. Det tog då sin tid, nästan en halv livstid om man räknar på det, men jag tror att jag till slut faktiskt har vuxit ifrån den sortens filmer vid det här laget... Min kropp är redo för annat nu!
| Tillbaka till toppen
#38: Fortfarande fortfarande inplastat (JMK, 2026-03-04)
Det här är en uppföljning till inlägg #32: Fortfarande inplastat från ifjol, för att gissa vad? Sedan dess har jag funnit fler filmer fortfarande inplastade, filmer och mer därtill faktiskt, efter år och dar och nu efter mer än ett år efter nya flytten dessutom... Det tar aldrig slut!
DVD-utgåvor hela högen den här gången. Och då är det här inte ens allt, för jag hade faktiskt hittat fler forfarande inplastade DVD:er redan då i samband med flytten för över ett år sedan. Så hela den här högen är alltså verkligen nyfunnen sedan dess. Mm, så går det allt när man inte har direkt bråttom med att gå igenom och packa upp alla flyttlådor... Jag gillar verkligen när gamla prislappar sitter kvar förresten. Det är nästan synd att dra bort plasten i sådana fall, nu efter alla dessa år. Kampanjpris på 99 kronor på Hemmakväll. Shit. Snacka om nostalgimysrus! Men vi börjar längst ner i högen där vi ser två fortfarande inplastade DVD-utgåvor där plasten dock börjat släppa på sina ställen. Först Critters Collection som inkluderar alla fyra filmerna från 80- och 90-talet. Och sedan hela den första säsongen av TV-serien Deadwood från 2004. Kul, då jag hade helt glömt bort att vi hade dessa, men nu blir det kanske något att bryta plasten på helt och poppa in i Blu-ray-spelaren någon gång... Och Critters kanske kidsen tycker om också!
I mitten av högen finner vi 1900, filmen, ett fransk-italienskt-västtyskt flerspråkigt episkt historiskt drama med Robert De Niro i huvudrollen från 1976, i regi av Bernardo Bertolucci... Med en speltid på över fem timmar är det nog inget att se med kidsen däremot. Sedan har vi en dubbelutgåva med Hollow Man och Hollow Man 2 och jag har aldrig sett Hollow Man 2, så jag gissar att jag köpte denna bara för tvåans skull då jag inte fann den filmen enskilt ute i handeln när det begav sig. Mer skräck sedan med den första Leprechaun, som jag vill minnas att jag först såg när jag hyrde filmen någon gång i början på 2000-talet. Och denna kan faktiskt också vara något att se med kidsen, jag tänker runt Sankt Patriks dag kanske?
Vi hoppar från horror över till science fiction med The Day the Earth Stood Still och det här är inte nyinspelningen med Keanu Reeves från 2008 (den såg vi faktiskt på bio förresten) utan detta är klassikern från 1951. Och den filmen har jag faktiskt sett på TV tidigare, vilket säkert är anledningen till att jag inte kände något behov av att se den igen direkt efter inköp på DVD och så har den bara blivit liggandes i backloggen i alla dessa år alltså. En till dubbelutgåva sedan och denna med det isländsk-svenska vikingadramat Korpen flyger från 1984 och den lika isländsk-svenska uppföljaren Korpens skugga från 1988. Filmer som jag minns från TV från barndomen som av någon anledning också blivit liggandes i backloggen sedan inköp.
Och till sist då, syskonen Wachowskis inte direkt varmt mottagna sci-fi Jupiter Ascending, med Mila Kunis och Channing Tatum i huvudrollerna. Också en film som jag såg först på hyrvideo och själv tyckte jag tydligen att den åtminstone dög nog för att köpa hem. Men särskilt bra är den faktiskt ej, vilket väl förklarar varför jag aldrig haft lust att se om den och följaktligen varför även den alltså förblev inplastad.
Och det fick vara bra för den här gången gott folk! Totalt tolv filmer till funna fortfarande inplastade, vissa i samma utgåvor som andra delar i samma serier, plus en TV-serie alltså.
| Tillbaka till toppen
#39: Tre postrar... (JMK, 2026-05-24)
Bara en post om tre postrar, om ni kan tro det! Ett till film- och TV-serierelaterat inlägg blir det här men den här gången inte om några filmer eller om någon serie i sig utan om kringmaterial till dessa... Mer specifikt i form av postrar alltså, planscher med andra ord. Efter vår senaste flytt, för ca ett och ett halvt år sedan redan, fann jag att det fanns så många vita väggar här i den nya lägenheten att jag tyckte det vore himla trevligt med några stora planscher att pryda dessa med. Så jag slog slag i saken och beställde helt enkelt hem några, som ni ser här nedan...
Först ut är något som väl också kan räknas som rekvisita i Arkiv X, TV-serien som ursprungligen sändes i nio säsonger från 1993-2001, snarare än en plansch för serien i fråga. Det här är inte en Arkiv X-plansch nämligen, utan snarare en som är som den som Fox Mulder själv har hängades på väggen nere i sitt kontor på FBI.
Det var när jag åter såg om utvalda avsnitt inför toppen för bästa mer seriösa avsnitt av Arkiv X och toppen för de bästa mer komiska avsnitten av serien som det plötsligt slog mig att just en sådan plansch som Mulder har vore ju något att ha själv med. Så så fick det bli och nu hänger den här, precis bredvid mig ovanför skrivbordet, ungefär som Mulder hade det på sin arbetsplats på 90-talet. Jag gillar verkligen att ha denna här, det känns mysigt, och jag gillar t o m hur skuggan från persiennerna kastas över denna på soliga dagar.
Vidare till vardagsrummet och två till planscher storlek större och ännu större och den ännu större av dem är då filmplanschen för Batman på bioduken från 1989... Med den ack så ikoniska och för just den här filmen skinande Batman-symbolen inte riktigt helt i bild, som det då var för den filmen. Jag gillar Batman från 1989, det är den bästa Batman-spelfilmen på min lista. Jag är också i synnerhet väldigt förtjust i just den här klassiska Batman-symbolen... Och med tanke på att jag under årtiondena som gått sedan dess har allt från kaffekopp till T-shirts, pins, byxor, strumpor, kalsonger och mer därtill med den här symbolen så var det bara logiskt att jag borde ha en stor plansch med denna också. Att jag inte tänkte på det tidigare bara...
Pulp Fiction råkar bara vara den bästa filmen genom tiderna i min bok annars och detta hade jag å andra sidan tänkt på tidigare, så just en sådan här plansch för den filmen hade vi också redan uppsatt hemma i vardagsrummet tidigare... Inte just den här planschen dock, just en sådan här, ja, men inte just DEN HÄR alltså. Vad som hände var att den klarade sig inte i flytten förrförra gången vi flyttade. Så vi hade den inte uppe i vår förra lägenhet, utan i vår förrförra. Så vad jag gjorde nu var att jag köpte en till sådan här plansch, exakt likadan som den vi hade innan. För att det är ju en sådan ikonisk filmplansch och det handlar ju trots allt om min favoritfilm genom tiderna. Och den passar precis ovanför TV-soffan också, där vi sitter och tittar på film.
| Tillbaka till toppen
#40: Arkadfavoriter och biofilm-follow-up (JMK, 2026-07-04)
Somriga arkadspelfavoriter och en biofilm-follow up för första halvåret 2026 är vad som står på schemat för idag kära läsare.
Därmed blir det bara stoff i detta inlägg och inget om prylar för omväxlings skull. Jag behandlar arkadspelen på samma sätt som jag annars täcker biofilmer här i bloggen, men sträcker mig längre bakåt än ett halvår. Faktum är att jag går hela 50 år tillbaka i tiden om man räknar från när det allra äldsta spelet på min lista först kom ut i arkadhallar. Med lista menar jag annars inte en bokstavlig lista. Det här är INGEN riktig lista alltså...
Jag tänkte faktiskt först göra detta i form av en topplista men jag tänkte om. För det här blir så väldigt personligt och även för konsoltopplistor som jag satt ihop helt själv så har jag ändå utgått från större utbud spel ur konsolernas hela spelbibliotek och inte bara tagit hänsyn till egna personliga favoriter eller enbart vad jag varit bekant med sedan tidigare, utan då har jag verkligen gjort seriösa djupdykningar i utbuden i syfte att sammanställa bäst av-listor liksom och inte bara vad jag gillat från när det begav sig alltså. Med arkadliren är det däremot inte alls så, utan detta handlar bara om mina egna favoriter utifrån vad än jag har spelat på arkad-maskiner, och då passar det bättre med bara fritt omnämnande här i bloggen.
På så sätt behöver jag heller inte varken avgränsa mig själv till tio titlar eller sträcka ut det hela till tjugo, utan det kunde då gott och väl få bli vad det än blev däremellan liksom. Redo? Fight!
Det var tider det. Från det allra första Street Fighter till den tredje och senaste versionen av Street Fighter III, med det urklassiska Street Fighter II däremellan såklart. Street Fighter II i originalversion från 1991 var faktiskt det allra första liret som jag någonsin spelade i en arkadhall, då det begav sig i början på 90-talet. Jag minns det så tydligt som om det vore igår, det var i en liten spelhall i anknytning till en minigolfbana vid stranden i min gamla hemstad på den svenska västkusten. Spelet gjorde alltså stort intryck på mig, så stort att jag räknar med det även om jag egentligen sedan dess blivit mycket mer bekant med SNES-versionen.
Sedan hade de faktiskt det allra, allra första Street Fighter från 1987 i en annan, närliggande, arkadhall i början på 90-talet och jag fick tillfälle att prova på det med. Ja, det spelet suger egentligen men detta var lite senare in på 90-talet då jag var mycket mer bekant med hela serien från diverse konsolportar och därmed var det ändå väldigt kul att prova på originalet, det som startade allt. Jag har ju spelat andra, bättre, fightingspel i arkadversion från både Capcom och andra utvecklare annars, i diverse arkadhallar i både Akihabara och Shibuya lirade vi t ex spel som Street Fighter IV, Virtua Fighter 5R och Tekken 6. Men kassa första Street Fighter hör ändå till en av mina favoritarkadspelupplevelser. För kom igen, hur många kan säga att de har spelat Street Fighter, det första spelet, originalet, på riktigt, inte via någon spelsamling på konsol eller emulator utan så som det faktiskt var tänkt att spelas, på en arkadmaskin, i en arkadhall?
Street Fighter IV var annars inte det enda nyare spelet i serien som vi spelade i arkadhallar runt om i Akihabara och Shibuya, för där fanns minsann Street Fighter III också och om jag måste välja så tar jag faktiskt hellre Street Fighter III: 3rd Strike från 1999 framför fyran eller ännu senare delar. Så det så. Jag är dock inte ett jättestort fan av fightingspel i arkadhallar. Min stora uppskattning av Capcoms Street Fighter-arkadspel från det förra årtusendet åsido så föredrar jag faktiskt mina fightingspel på konsoler med handkontroll, hör och häpna... Vad jag gillar mest i arkadhallar är diverse förarspel, vilket oftast men inte nödvändigtvis innebär racingspel. Vilket för oss till det äldsta spelet bland mina arkadfavoriter, Sprint 2 från 1976 av Kee Games. En sådan maskin hade de minsann också på samma ställe som första Street Fighter.
Sprint 2 är ett väldigt primitivt men intuitivt racingspel i svartvitt, mest grått, i top-down-perspektiv, som R.C. Pro-Am senare, som kan köras mot en annan spelare eller mot datorn. Man kör ståendes med ratt, växelspak och gaspendal. Och det är riktigt roligt. En anledning till att jag har kört det så mycket är dock också den att då de flesta spel i främst två arkadhallar som jag brukade besöka om somrarna kostade en femma, medan en del nyare titlar krävde en hel guldtia för en spelrunda, så kostade en runda i gamla hederliga Sprint 2 endast en spänn. Det stämmer, det kostade alltså bara 1 krona att köra i Sprint 2. Detta var således DET spelet att avrunda hela arkadrundan med när man inte hade mer mynt på sig än enstaka enkronor. Men det var ändå roligt!
Och nu flyger vi raskt 20 år framåt i tiden, till för 30 år sedan, med Prop Cycle från 1996, utvecklat av Namco. Ett av de mest unika och härliga arkadspelupplevelser som jag någonsin haft det stora nöjet att få vara med om. Och så barnsligt skoj som jag har haft med detta så spelade jag också om och om igen, varje gång jag hade tillfälle. Okej, Prop Cycle är ett cykelspel typ. Man sitter på en cykel och man får t o m trampa själv med pedalerna, som om på en träningscykel. På allvar, ja. Och vad det är för roligt med det? Jo, därför att detta är ingen vanlig cykel. Detta är en FLYGANDE cykel. Spelet är en flygsimulator i 3D där man styr och svänger med hela kroppen, sveper fram genom skyn och verkligen får känslan av att man flyger i och med att arkad-maskinen även blåser luft i ansiktet på en, som vindmotstånd! Vilket för övrigt bara det var sååå härligt när solen stekte hett på varma sommardagar där nere på stranden. Vad spelet går ut på egentligen är att poppa ballonger med flygcykeln, men det var mest bara för att hålla spelet igång medan man flygcyklade runt och upp och ner högt uppe i luften. Så härligt!
Capcom, Namco och Sega, det var de tre stora för mig i arkadhallar och framför allt Sega då... Faktum är att det blir bara Sega-spel resten av vägen nu. Jag var ju Nintendo-kid själv annars under större delen av 90-talet. Mm, först när Final Fantasy VII kom och gjorde ett sådant stort avtryck i spelvärlden gick jag multiplattform och över till PlayStation också. Men trots att jag var inbiten Nintendo-spelare fram till dess så dissade jag aldrig Sega så som vissa fanboys. Och anledningen var att jag verkligen gillade Segas många arkadspel. Inte bara ett eller två heller, utan verkligen många och alla av dem också. Inte minst i racinggenren. Ett av mina favoritarkad- kabinetter från Sega på den gamla goda tiden var Daytona USA från 1993. En sådan hade de inte i någon arkadhall där vi bodde, men däremot inne på en Videomix och vi brukade alltid köra minst ett, oftast flera, race vardera på den när jag och kompisarna träffades där för att hyra film. Riktigt skoj. Denna arkadkabinett var anledningen till att några av de första spelen som jag köpte till Saturn senare på 2000-talet var just de båda upplagorna av Daytona USA, den vanliga och Championship Circuit Edition. Det enda lilla missnöjet var att de tyvärr bara hade en enda maskin där på plats, så vi kunde inte köra mot varandra utan fick turas om att slå varandras bästa tider som singelspelare. Men nåväl, det var ändå väldigt kul varenda gång.
Sedan hade vi givetvis självaste Sega Rally! Och inte bara två men hela fyra sådana maskiner hade de minsann ihopkopplade i en av de där två arkadhallarna där vi brukade hänga om somrarna. Gissa om vi ofta körde detta mot varandra och inte sällan just fyra pers mot varandra åt gången!
Vibrationerna upp i rumpan när man åkte genom grus på banorna eller när man sladdade och fick till sådan perfekt driftning eller när man helt klart med flit körde rakt i varandra som om man satt i radiobilar, dvs bumper cars, ja, jösses... Så kul. Och t o m kommentatorn med hans rappa "Long easy left!" och "Long easy right, maybe!" och man bara vadå KANSKE?! En annan arkadhall hade bara två maskiner och det var ju fortfarande kul men Sega Rally för fyra pers samtidigt, det var grejer det. Den där andra arkadhallen som vi ofta besökte hade annars Sega Rally 2, men även det bara för två spelare samtidigt så då föredrog vi ändå det första spelet.
Även om jag senare köpte på mig konsolversionen till Saturn av detta med så är det just från arkadhallarna som jag har flest och finast minnen av Sega Rally från 1994 och främst för fyra samtidigt då.
Racingspel med motorcyklar, det var också grejer det och Sega gjorde mer än ett sådant som jag har roliga minnen av. Hang-On från 1985 var t ex ett men det som jag minns att jag spelat mest är Manx TT Superbike från tio år senare. Principen är ju givetvis densamma, även om grafiken är bättre, man sitter som på en motorcykel och styr genom att luta och svänga med hela kroppen typ. Allra mest gillade jag racingspelen där man rattar bilar men variation förnöjer och att "hänga med" i svängarna på motorcykel var också kul för omväxlings skull.
Raskt över till ett annat slags förarspel från Sega och här är man heller inte bilförare utan här sitter man bakom spakarna till en fucking mecha! Japp, Virtual On är en mecha-fighter där man spelar som pilot och ur samma "rakt på framåt" perspektiv som i ett bilspel både slåss och skjuter mot varandra. Tänk Armored Core som ju fortfarande är populärt nu för tiden men gissa vad? Virtual On var först! Det första Armored Core kom ut på PlayStation i Japan och Nordamerika år 1997. Det första Virtual On kom däremot ut i arkadhallar över hela världen redan 1996. Även detta portades sedan till Saturn förresten, men det är just från en av de där två arkadhallarna vid stranden som jag minnst det mest.
Nästa spel minns jag lika mycket från samma arkadhall som från DreamCast-versionen. Det gäller Crazy Taxi från 1999, ett av mina egna och polarnas och t o m familjens gemensamma personliga favoritspel alla format genom tiderna. Ett spel som man ofta kan ha galet skoj med helt enkelt, medan det extremt passande soundtracket med Offspring och Bad Religion dånar i bakgrunden. Den första utmärkta hemkonsolporten har en respektabel placering på vår gamla DreamCast-topplista, placerade sig som en av bubblarna till redaktionens personliga favoriter här om året och har även grävts fram ur spelkistan här på sidan. Det är också DC-versionen som jag har spelat mest. Men jag spelade faktiskt Crazy Taxi i arkadhallen allra först och det många gånger. Ett propert bilsäte fick man inte, däremot en slags bänk som man kunde luta sig mot och lätt vila röven på. Det funkade. Mer behövde man inte. Och Crazy Taxi är alltså ett bilspel men inte direkt ett racingspel i sedvanlig bemärkelse. För det handlar inte om kappkörning mot andra bilar utan om att plocka upp passagerare och köra fort som fan till vart folket än ska. Galet skoj som sagt!
Nästa spel som jag minst lika mycket från samma arkadhall är Segas Star Wars Racer Arcade från år 2000. Baserat såklart på podracing-biten av Star Wars episod I från året innan. Vi skiftar från bilar igen, den här gången till svävare, men å andra sidan åter till traditionell racing mot andra förare. Och detta var sååå coolt i det här spelet! För precis som i svävarna i filmen så svänger man inte med en ratt som man hade gjort i en vanlig bil, utan man har två gasreglage, en för vänster motor och en för höger, så för att t ex svänga höger ska man gasa på med vänster motor samtidigt som man bromsar in med höger motor. Detta är så kul, helt annorlunda känsla mot alla andra racingspel. Star Wars Episode I: Racer utvecklat av LucasArts själva till Nintendo 64 kom inte i närheten av den förträffliga spelkänslan i Segas arkadspel. Om jag kunde ha en egen arkadhall så skulle detta och Namcos Prop Cycle vara de två första spelen som jag skaffade.
Sega gjorde dock mer än bara diverse förarspel som jag tycker bra om. Inte minst ljuspistolspel, vilket råkar vara mina andra favoritgenre i arkadhallar, näst efter förarspelen. Jag har alltid tyckt om ljuspistolspel, hemma i TV-rutan också men mest i arkadkabinetter. Virtua Cop från 1994 är en klassiker i genren och måste givetvis nämnas bland mina favoriter. Namcos Time Crisis från året efter är ett väldigt bra alternativ annars som jag också har tydliga minnen av och som även har något mer strategiskt spelupplägg då man utöver själva ljuspistolen i den kabinetten har en pedal som gör att man kan ta skydd bakom objekt mellan skottsalvorna. Coolt. Fast Virtua Cop var inte bara först, utan det är också det spelet som jag minns att jag brukade få en slant av min mamma för att spela i en stor videobutik, som inte var Videomix, varje gång vi skulle hyra film när jag var runt tio år gammal. Så det har högre sentimentalt värde för mig.
Nästa spel som verkligen gjorde intryck på mig var The Lost World: Jurassic Park från 1997 och då snackar vi alltså ljuspistolarkadspelet från Sega, baserat såklart på filmen med samma namn från samma år. Och vad som var så jävla häftigt med detta var att man stod inte bara där framför en skärm som i Time Crisis tidigare eller Virtua Cop dessförinnan, utan man satt i en hytt typ, som värsta bioupplevelsen, och folk kunde titta på genom ett fönster där bak. Det här var hur fräckt som helst och de hade en sådan i samma arkadhall som Prop Cycle, Star Wars Racer Arcade, Crazy Taxi och Virtual On... Vilket ställe! Den andra arkadhallen där vi brukade hänga hade förresten mest olika fightingspel men även de där fyra Sega Rally-maskinerna och Sprint 2, fler flippermaskiner samt sådana där klomaskiner, så det fanns faktiskt fördelar för båda. Och båda hade lufthockeybord, vilket också är en favorit.
Men åter till The Lost World-stället som senare bytte ut det spelet moooot (trumvirvel...) Segas House of the Dead 2 från 1998!! Och detta kom i precis samma slags häftiga förmörkande hytt som det där Jurassic Park-liret från innan. Jag har sedan dess stött på House of the Dead 2 i arkad-hallar utan hela denna stora hytt men det är inte samma sak. Det blir inte alls samma intensiva spelupplevelse utan den hytten. Och gosse vad kul det är för två spelare att sitta och peppra i co-op, vilket det var redan i The Lost World men att det är ett zombiespel och den ostiga storyn och dialogen därtill... "I've already taken care of G. This is only the beginning. You're next. Get them!" yttrar en flygande imp innan zombiehorderna anfaller. Så jävla bra.
Självklart har jag spelet med tillhörande ljuspistol till DreamCast med men tyvärr har jag bara en picka till just den konsolen.
Jag har förresten, sedan vi spelade House of the Dead 2 som tokar i den där hytten i barndomen, stött på det åt Nintendo av Capcom utvecklade Luigi's Mansion som arkadspel i samma sorts hytt. Och det har varit nu på senare år alltså. Så det är ju kul att se att yngre generationer, inklusive mina egna ungar, också får uppleva något liknande i alla fall.
Vi är inte riktigt klara med mina egna arkadfavoriter ännu, eller med House of the Dead-serien, för mina nästa två favoriter är just de följande två delarna.
House of the Dead III kom 2002 och här tog också vuxenlivet vid för min del. Och när man var 18 år gammal, då gick man minsann ut på pubrundor och en viss nattklubb som vi gärna besökte på den tiden hade ett litet urval av spelmaskiner. De hade bl a en sådan där maskin där man ska slå så hårt man kan. Och så hade de House of the Dead III, där man spelar med fucking hagelbössor istället för vanliga ljuspistoler! Hur grymt som helst! Detta spelade vi ofta på fyllan där borta. Eftersom jag bara spelat detta i mer eller mindre berusat tillstånd så är mitt minne av själva spelet lite suddigt, men jag minns tydligt att vi alltid hade väldigt roligt med detta i alla fall.
Vilket leder oss till min nästa och sista "pick" för denna del av detta blogginlägg som jag dock endast spelat vid ett tillfälle på andra sidan jordklotet.
Club Sega var en gigantisk arkadhall i Tokyo som öppnade fem på morgonen och dit gick jag en dag med några tidigare kollegor direkt efter en helnatt ute på fyllan för att spela ruset av oss. Ett av de spelen som vi lirade var House of the Dead 4 från 2005 som återigen hade bytt ut typen av skjutdon sedan föregående del, den här gången till kulsprutepistoler, fucking Uzis typ, och gav spelarna möjlighet att kasta handgranater också! Snacka om adrenalinfyllda spelrundor alltså! Trots att jag bara spelat den här delen vid ett tillfälle för många år sedan och dessutom fortfarande varit rätt jävla full vid just det här tillfället så lämnade spelfan ändå ett sådant intryck på mig att jag absolut räknar det till ett av mina favoritarkadspel. Och med det sagt är det dags för film-follow-up!
Sevärda filmer som gick på bio under första halvåret 2026
Först ut av mina favoriter för första biohalvåret 2026 har vi Project Hail Mary med Ryan Gosling i huvudrollen. Det var faktiskt en av flera filmer som vi såg i mars, och då hade vi redan sett annat tidigare på året, men för mig så var denna årets första riktigt bra film på bio. En episk science fiction-film i regi av Phil Lord och Christopher Miller baserat på romanen av Andy Weir. Det handlar om en man som en dag vaknar upp utan minne som den enda överlevande på ett rymdskepp långt ute i rymden där han blir varse om att han är på uppdrag att rädda vår stjärna och väl där ute även finner att han inte är ensam... Detta är en mycket bra film, lätt fyra av fem poäng, och jag kan också se den som årets bästa. Den som lever får se hur det går med den Dune del tre i regi av han den där Denis Villeneuve. Vi får dock hålla oss (vid liv) till december för det... Den nya filmatiseringen av Odysséen i regi av Christopher Nolan ser jag däremot inte längre fram emot, då flera oroväckande faktorer har dykt upp kring denna i fråga om den moderna och vinklade översättning som regissören mest troligt baserar sin version på, den fördummade dialogen, den högst tveksamma rollistan samt många andra bisarra val och direkta felaktigheter utöver det att filmfan av alla trailrar att döma ser ut att vara urbota trist och gråblaskig... Detta är synd, för jag såg verkligen fram emot en ny storfilm baserad på Odysséen men ska det vara på det viset och källmaterialet förvanskas på det sättet, då behöver vi faktiskt inte se en sådan skitfilm.
Vidare i april hade vi The Super Mario Galaxy Movie, eller Super Mario Galaxy: Filmen som den heter på svenska...
Uppenbarligen uppföljaren till Super Mario Bros-filmen från förrförra året, från Illumination i nära samarbete med Nintendo själva, med Shigeru Miyamoto som medproducent. Som titeln förtäljer utgår den här nya filmen alltså från just gamla goda Super Mario Galaxy, med prinsessan Rosalina, söta små självmedvetna Luma-stjärnor och sånt, men man har plockat och lagt in allt möjligt från alla möjliga spel, som Super Mario Odyssey apropå odysséer samt vårt västerländska Super Mario Bros 2, och inte bara Mario-spel heller utan även helt andra Nintendo-spelserier...
Har fått generellt sämre kritik än ettan och rent av sågats av avlönade kritiker men alltså, för det första, vad förväntar folk sig egentligen av en animerad Super Mario-film? Djup och seriös handling plus komplex karaktärsutveckling? Mario är inte Kung Fu Panda direkt. Och för det andra, nästan 90% av samma avlönade kritiker prisade Röjar-Ralf kraschar internet, en av de sista Disney-filmerna vi sett, och det där är en skitfilm som aldrig borde ha gjorts! Bara fårskallar skulle fortfarande ha förtroende för dessa kritiker alltså.
Det fanns förresten heller inte en chans att vi ej skulle se den nya Mario-filmen på stora duken med hela familjen.
Allmän konsensus verkar vara att Galaxy-filmen är i alla fall väldigt snyggt animerad, har bra ljud och musik, de engelska röstskådespelarna beröms också fast det får jag vänta med att bedöma själv då vi såg inte den på engelska på bio, och en hel del nostalgiska bitar intryckta, men att storyn brister samt att den första filmen var bättre. Jag håller med delvis. Filmen är absolut sanslöst snyggt animerad, mycket tjusig, med bra ljud och musik, sannerligen en upplevelse värd att fånga på bioduken och har många nostalgiska bitar att gotta sig åt. Sedan vad gäller storyn, ja, det handlar om Super Mario alltså. Baserat på framför allt plattformsspelen med Mario... För detta är inte Paper Mario heller. Och storyn har ALDRIG varit det viktigaste i plattformsspelen med Mario. Så filmen är helt i enighet med mainline Mario-spelen samt en trogen representation av dem. Och olikt de flesta så gillade jag faktiskt denna mycket mer än den första och det just för att jag uppskattade all fan service och alla påskägg så mycket. Att se denna på bio med hela familjen var dessutom mäkta trevligt. Jag hade en riktigt rolig tid i biosalongen, med popcorn och godis och allt. Så ja, fastän det bara är en svag trepoängare av fem så var det ändå en av de tre mest värda filmerna att se på bioduken den här våren och rätt så bra för vad den är.
Sedan hade vi Masters of the Universe, dvs He-Man, i juni, en spelfilmadaption av den tecknade TV-serien baserad på leksakerna från 80-talet. Denna, som nämnt redan i början av året, i regi av Travis Knight som regisserade Bumblebee-filmen, tveklöst DEN i särklass bästa Transformers-spelfilmen som var så långt från Michael Bay-smörjan man kan komma, och dessförinnan även den mästerliga Kubo och de två strängarna för Laika. Och som förutspått redan då med det nyssnämnda i åtanke så var denna sannerligen bättre än alla de där andra filmerna baserade på Transformers och Teenage Mutant Ninja Turtles med anknytning till Michael Bay. En till popcornrulle men mer seriös än Super Mario uppenbarligen. Hamnar mellan Mario Galaxy och Project Hail Mary, både på typ "seriösskalan" och "braskalan". En klar trepoängare. Bra film helt enkelt. Jag uppskattar verkligen vad Travis Knight fick till här med denna och då var jag aldrig ens ett särskilt stort fan av MOTU (jag var mer inne i just Transformers och Turtles), storyn drar in en och skådisarna funkar för mig i sina roller. Lustigt nog är alla dessa tre rymdfilmer av någon sort, med resor genom rymden och sånt. Och jag gillar rymd-science fiction. Ett roligt första biohalvår för mig!
| Tillbaka till toppen
#41: Iliaden och Odysséen och mer därtill (JMK, 2026-08-24)
Läs om böcker i dagens inlägg, främst några av vår världs största och äldsta litterära klassiker och kanske något mer skojfriskt och lättsamt också...
Det hela började med Iliaden och Odysséen, som jag spontanköpte ifjol i samlad FET nyutgåva från det året och på engelska efter Samuel Butlers ursprungliga översättning av Iliaden från 1898 och hans översättning av Odysséen från 1900, baserade på de båda eposen som tillskrivs Homeros från någon gång omkring 700-talet f.Kr. Iliaden och Odysséen är därmed de äldsta bevarade grekiska verken och hörnstenar i hela vår världs litteraturhistoria och kultur.
Jag tyckte bara att denna feta nyutgåva av dem båda i en och samma bok var så häftig att jag kunde inte hejda mig själv från ett impulsköp. Plus att jag hade inte någon av dessa i engelsk översättning sedan tidigare.
Vad jag hade var dessa utgåvor från Wahlström & Widstrand med svensk översättning från grekiskan av Erland Lagerlöf och bearbetning av Gerhard Benz från 1992 och 1999. Så jag är som mest bekant med de båda verken på svenska. Båda dessa ingick även i min utbildning, men trots att vi kunde få 14 böcker att läsa under en delkursperiod på två veckor, i snitt en hel bok om dagen mao, så besparades vi faktiskt såväl Iliaden som Odysséen i dess helheter utan gavs bara utdrag ur båda och likaså översatta till svenska då. Därför tänkte jag att det vore roligt att läsa hela verken på engelska för omväxlings skull, vilket också motiverade ett köp.
Och apropå just Odysséen och översättningar av denna och varför jag kom att inte längre se fram emot den nya filmatiseringen av verket i regi av Christopher Nolan, som omnämnt i förra månadens biofilm-follow-up... Detta är en av anledningarna i alla fall. Nolan har nämligen vid mer än ett tillfälle namndroppat en viss Emily Wilson och uttryckt sitt gillande för specifikt hennes nya översättning, varför man rent logiskt kan dra slutsatsen att han högst troligt baserade filmen som han själv regisserade på just hennes version av verket... Något som bara det är oroväckande.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Här följer ett utdrag ur den amerikanske poeten och översättaren Robert Fitzgeralds tolkning från 1960-talet...
"He saw the towns and learned the minds of many distant men and weathered many bitter night and days in his deep heart at sea, while he fought only to save his life and bring his shipmates home."
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Jämfört med exakt samma stycke ur Emily Wilsons moderna version, ur "ett kvinnligt perspektiv" som det heter, från 2017...
"..and where he went, and who he met, the pain he suffered in the storms at sea, and how he worked to save his life and bring his men back home."
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är hur jag själv hade översatt Fitzgeralds översättning...
"Han beskådade städerna och lärde känna sinnena av många avlägsna män och uthärdade många bittra nätter och dagar i sitt försjunka hjärta till sjöss, medan han kämpade enbart för att rädda sitt liv och föra hem sina skeppskamrater."
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Jämfört med Erland Lagerlöfs översättning direkt från grekiska till svenska i min gamla bok från 90-talet... "Många människors städer han såg och lärde dem känna, många de lidanden voro på hav, som hans hjärta fick utstå under hans kamp för sitt liv och för kämparnas lyckliga hemkomst."
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Jämfört med Wilsons version i min egen översättning till svenska...
"..och vart han tog vägen, vem han mötte, smärtan han led i stormar till sjöss, och hur han arbetade för att rädda sitt liv och föra sina män hem igen."
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Vilket låter bättre?
Och det efter att Odysseus inledningsvis beskrivs som "skilled in all ways of contending" av Fitzgerald jämfört med "complicated" enligt Wilson. Hmm.
Wilsons feministiska tolkning verkar ju väldigt avfärdande mot Odysseus själv, för inte längre besökte han städer och lärde känna främmande folk utan vart han än tog vägen och vem han än mötte, det är strunt samma, inte längre uthärdade han eller övervann han många svåra nätter och dagar utan han kunde gott bara få lida till sjöss, inte längre kämpade han utan han arbetade bara, som en kontorsarbetare, allt för att framställa självaste hjälten i eposet i mindre positiv dager då antar jag. Jösses. Hennes bias är ju extremt tydlig och man behöver inte vara litteraturforskare direkt för att se det (även om jag själv förvisso pluggade litteraturhistoria och dylikt på högskolenivå som del av min lärarutbildning). Och detta är bara ett exempel alltså! Vilken undermålig översättning ärligt talat. Och detta är den som Nolan själv gått ut med att han tycker så mycket om och som han därmed mest troligt baserade sin aktuella film på? Kom igen... Är han dum på riktigt eller?
Parat med en del minst sagt tveksamma val i rollistan, de visuellt urtrista och överlag urusla trailrarna inklusive den pinsamt dumma dialogen i dessa, med t ex ord som dad och daddy istället för father och jag är bara så jävla trött på den entonige Tom Holland i allmänhet, fann jag att jag inte längre kunde se fram emot Nolans film. Och han har redan bevisat tidigare, inte minst med The Dark Knight Rises, hur korkade och löjliga filmer han kan få till när han ges för lösa tyglar och det slår slint i skallen på honom. Det är synd, för jag såg faktiskt fram emot en ny storfilm om Odysséen...
Jag som från mycket ung ålder tycker så mycket om den fransk-japanska sci-fi-serien Ulysses 31 och Gullivers resor var en av mina favoritböcker i barndomen och jag gillade även miniserien med Ted Danson sedan och Det gyllene skinnet, Jason and the Argonauts, gjorde ett så stort intryck på mig som pojk, så jag gillar den här sortens storslagna odysséer i allmänhet alltså till vilka just Odysséen självklart är DEN stora förlagan, men ska det vara på det viset så kan det lika gärna kvitta. Då läser jag hellre boken för första gången på engelska men i proper översättning från för över hundra år sedan framför den där kvinnligt vinklade, simplifierade och fördummade moderna smörjan som de försöker kränga nu för tiden som mest av allt bara förstör anrika och älskade originalverk, som ingen alls bad om och som därför stöter bort alla som redan hade eller annars hade haft intresse för detta, utom de största fårskallarna, bland både män och kvinnor.
Tidigare i vår stötte jag dessutom på detta fina lilla exemplar och det är just den här utgåvan av Odysséen på engelska här ovan till vänster som jag läser i skrivande stund, i nytryck från förrförra året efter den första förlagan med samma översättning till engelska av den brittiska kritikern och författaren Samuel Butler från år 1900, två år innan hans död 1902. Jag föredrar nämligen pocketböcker framför hardback, dvs böcker med hård pärm, som oftast är större också.
Samma stycke i denna lyder förresten:
"Many cities did he visit, and many were the nations with whose manners and customs he was acquainted; moreover he suffered much by sea while trying to save his own life and bring his men safely home" och det efter att Odysseus beskrivs som "that ingenious hero who traveled far and wide" här i denna istället för "a complicated man" i enighet med 2017 års tröttsamma kvinnliga perspektiv.
Butlers gamla översättnning låter alltså likaså sååå mycket bättre än Wilsons korkade nyöversättning för tiktok-generationen.
Istället för att stödja och förargas över Nolans fördärvade filmadaption för hans korkade fanboys och folk som helt enkelt inte vet bättre tar jag hellre till mig hela Odysséen i bokform, propert översatt till engelska i denna fina nytryckta pocketutgåva som jag har inom räckhåll här bredvid mig.
Vidare stötte jag även på H.P. Lovecrafts kompletta verk som närmare bestämt samlar författarens roman, fyra kortromaner och hela 53 noveller som skrevs mellan åren 1917 och 1935, och däribland såklart The Call of Cthulhu och The Shadow over Innsmouth. Denna upplaga är från 2019, efter att först ha gått i tryck fem år dessförinnan, och på originalspråket engelska. Jag är faktiskt inte så bekant med Lovecraft som jag kanske borde vara, så jag ser fram emot att få hugga in på denna bamse till bok. Även denna spontanköptes ute i handeln och passar nog bra för oktober månad.
Jag kom för övrigt att invänta djupgående recensioner innan jag ens övervägde att se filmen av Nolan och då det visade sig att alla farhågor stämde så bedömde jag att jag behöver inte se en sådan skitfilm överhuvudtaget, inte ens när den senare säkert kommer till Netflix, och hellre gör något bättre med min tid de nära tre timmarna av den speltiden. För det är knappast så att det är ont om andra filmer att se eller se om, förlagor för dessa eller andra böcker att läsa, album att lyssna på, videospel att sätta sig in i och så vidare, och så vidare...
Och apropå videospel då, så har jag också något mycket mer lättsmält att ta upp här än antika grekiska epos eller fucking Lovecraft. Vi snackar Legend of Zelda i bokform för barn!
Detta är en serie äventyrsböcker från Nintendo med Link och Zelda, baserade på "Legenden om Zelda", båda skrivna av en viss Matt Wayne och tydligen volymerna 2 och 4 i ordningen. Jag har haft dessa så långt tillbaka som jag kan minnas. De svenska översättningarna trycktes 1993, efter ursprunglig utgivning året innan. Jag minns för allt i världen inte alls nu varifrån jag fått dem, om det var på någon loppis eller vad i mitten på 90-talet eller när egentligen... Jag har alltid bara haft dem liksom. Och jag tycker att själva idén med barnböcker om Zelda är toppen, en sådan bra ingångsport till high fantasy för yngre läsare bekanta med Zelda från videospelvärlden, men det är framför allt HUR dessa är böcker är sammansatta som verkligen är det fiffiga i sammanhanget.
Dessa böcker är interaktiva! Läsaren får göra egna val och sedan bläddra vidare till en sida där storyn fortsätter utifrån det gjorda valet. Och man kan t o m få game over i de här böckerna! Så härligt fyndigt! Så underbart passande för böcker baserade på videospel.
Det tar blott ögonblick att läsa igenom en hel sådan här och man vill ju också börja om från början och medvetet göra andra val längst vägen på senare varv bara för att se vart det leder en liksom, även när det är uppenbart vilka val som leder till att äventyret slutar med huvudpersonens död. Riktigt kul idé, helt perfekt för att locka barn att vilja läsa, så klockrent att jag finner det smått konstigt att det här aldrig blev en större grej och mer vanligt förekommande. För jag har då aldrig stött på den här formen av interaktiva böcker utöver dessa två varken förr eller senare. Spelböcker eller bokspel kallas det visst och hade tydligen sin storhetstid på 1980-talet. Verkar vettigt.
Men vänta, det kommer mera! Jag har varit i något av en bokköpfas den senaste våren och köpt på mig klassiker efter klassiker i nya engelska utgåvor, däribland 1984 av George Orwell. Detta är en bok som jag redan ägde sedan långt tillbaka, min egen pocketutgåva är från 2004.
Har även en hårdrygg av 1984 här någonstans, men just det exemplaret har jag aldrig läst ut, för att jag föredrar pocketböcker alltså, så just denna längst till vänster här ovan är "min" 1984 liksom, den som jag har läst från start till slut flera gånger. Jag har inte för vana att läsa samma böcker flera gånger om annars. Alltså, det händer ju såklart men det är inget jag brukar göra. Vanligtvis läser jag en bok en gång and that's it, över till annat sedan... 1984 är däremot en av mina favoritböcker genom tiderna och det stora undantaget. Detta är tvärtom en bok som jag har läst från början till slut flertalet gånger, MEN hittills bara på svenska så jag ser fram emot att äntligen kunna läsa den på engelska med, som också är originalspråket.
Men vänta, det kommer ännu mera! För att jag hade spontanköpt på mig ännu fler klassiker än så. Vi hoppar från 1940-talet till århundradet innan med Jules Vernes En världsomsegling under havet från 1870 samt H.G. Wells Världarnas krig från 1898, men båda i engelska utgåvor som ovan nämnt så 20,000 Leagues Under the Sea och The War of the Worlds alltså. Båda i science fiction-genren från 1800-talet alltså, vilket bara det jag finner vara väldigt intressant och lockande. Aningen pinsamt nog kanske är jag även, tillskillnad från t ex 1984, inte alls bekant med dessa romaner sedan tidigare. Jag har aldrig läst dem förut alltså, inte ens en gång och inte ens börjat på någon av dem. Det närmaste som jag kommit båda verken har varit spelfilmatiseringarna; Disneys En världsomsegling under havet från 1954 med Kirk Douglas i huvudrollen och James Mason i rollen som kapten Nemo respektive Världarnas krig från 2005 i regi av Steven Spielberg med Tom Cruise i huvudrollen. Så jag ser även fram emot att äntligen läsa källmaterialen. Bättre sent än aldrig!
| Tillbaka till toppen
#42: Super Mario-prylar (JMK, 2026-09-14)
Det blir Super Mario-prylar av diverse och lysande slag i dagens inlägg.
Ett mindre träigt och mycket pryligare inlägg den här gången alltså och desto mer skojfriskt, barnsligt skoj minsann!
Egentligen tänkte jag lägga upp det här i anknytning till premiären av Super Mario Galaxy-filmen i april, för det vore väl passande, men ööh... Det gjorde jag inte. Istället blev det inlägg om annat både månaden innan och månaden efter. Hmm... Jag vet inte riktigt varför det blev så, men det spelar ingen roll för Mario är ju alltid aktuell ändå så.
Och jovars, det är mycket riktigt min nya blåa Grimlock som ni också kan se här ovan och fortfarande oöppnad när detta fotot togs, då det här inlägget alltså har varit på gång sedan så pass lång tid tillbaka.
Låt oss börja med myntbössan, eller pengaboxen som det heter på förpackningen, med Super Mario-motiv. Och ja, vad ni ser är vad man får. Det är som en spargris alltså. Men mer i form av en tavla med vad som ser ut att vara en scen ur ett sidscrollande (nytt) Super Mario Bros-spel i förgrunden, mot svampriket i bakgrunden och med plats för mynten däremellan och den transparenta plastskivan på vilken Mario själv och elementen ur banan han är på är tryckta gör att man kan se de verkliga stora mynten där bakom, vilket väl får sägas vara ganska fiffigt. Kostade inte många mynt, minns inte nu exakt hur mycket jag gav för denna men det kunde inte ha varit mycket alls för annars så hade jag säkert kommit ihåg summan, så det blev ett spontanköp på plats.
Det enda som är lite synd är att mitt stora feta Zelda-mynt som jag fick ihop med Tears of the Kingdom inte får plats ner genom myntinkastet. Men man kan väl inte få allt.
Pryl nummer två är ett lagom stort frågeteckenblock som också är en nattlampa som också gör ett ljud från Mario-spelen när man trycker på det för att tända och släcka ljuset. Mycket fiffigt och precis den sortens pryl som jag gillar. Ju kitschigare, desto bättre dessutom! Man kan väl undra exakt hur praktisk denna är dock, dvs huruvida lampan verkligen lyser upp omgivningen i mörker.
För så här på eftermiddagen när dessa foton togs kunde jag inte få det mörkare i rummet.
Okej, är det här mörkt nog för er? Dessa foton snappade jag efter klockan 11 på natten. Och ja, jo, någon vidare bra läslampa är det här icke men bara för att ge ljus i mörker överhuvudtaget, om man t ex vaknar mitt i natten och behöver en ljuskälla av någon anledning, för att se något som man sträcker sig efter eller vad som helst, så duger ju denna alldeles utmärkt, då får den jobbet gjort. Och det är så lätt att tända, bara en klapp med handflatan på hela överdelen, att det är ju omöjligt att missa i mörkret. Jag gillar det gula skenet också.
Pryl nummer tre. Vad som enligt förpackningen är både en pennkopp och en växtkruka i form av ett warp-rör. Coolt. Men... Alltså... Jag köpte detta porslinsrör främst för att ha det som pennkopp men det går ju inte! Bilden på förpackningen är väldigt missvisande. Hur jävla långa är de där blyertspennorna egentligen?! Inte som vanliga blyertspennor, det lovar jag er. Det här röret är faktiskt på tok för stort för att ha som pennkopp. Se bara hur pyttelite en av mina egna pennor sticker ut ovanför röret och ja, det är precis likadant om man har den inuti. Detta duger inte alls som pennkopp alltså. Fortfarande en häftig grej men då får jag ha den som växtkruka. Så nu får jag köpa någon växt att ha i denna.
Några till prylar kan jag gott och väl trycka in i detta inlägg. En del av er kära läsare minns kanske hur mycket jag gillar Blopper, dvs den lilla bläckfisken till fiende i Super Mario-liren. Utöver den där Lego-figuren har vi även ett klistermärke med Blopper i duschen och därtill har jag denna lilla plastklämma. Som en pappersklämma. Jag minns inte riktigt varifrån jag fått den trots att jag vet att det var relativt nyligen, typ i höstas eller i vintras, och det kunde ha varit som överraskning i en serie Kinderägg eller dylikt med Mario-tema, men då jag ser prylen mer som skol/kontorsmaterial än leksak så tar jag upp denna här bland andra prylar.
Och den där svampen som står bredvid är en godisbehållare och en pryl jag haft sedan långt, långt tillbaka och som redan har tagits upp här i ett inlägg för mer än hela fem år sedan.
Över till annat nytt med ett stort Yoshi-ägg som också är en lampa. Helt lysande, ja. Köpte den här inför påsk i år, som påskprydnad då, men det är alltså också officiellt licenserad Nintendo-merchandise. Och ja, vad mer kan jag säga, det är ett stort Yoshi-ägg som lyser helt enkelt... Bemödade mig heller inte med att ta några andra foton av denna och i skrivande stund är ägget nedpackat tillsammans med all annan påskpynt, inklusive en Kamek-nalle förresten för att häxor och skärtorsdagen och Kamek som typ häxkarl/häxkoopa så... Och sist men inte minst, Mario möter PEZ igen. Mario som PEZ-behållare har redan tagits upp, i ett julinlägg i lekbloggen eftersom jag räknar behållarna som en sorts leksaker, men det här handlar om bara en vanlig godisask i papp från PEZ och inget som kan räknas som leksak. Därför slänger jag in det här i PS-bloggen. En så udda grej det här, jag hade aldrig sett något liknande från PEZ innan jag snubblade över dessa i någon random butik, och asken innehåller heller inga vanliga PEZ-tabletter utan dessa runda pastiller istället. Skumt. Men gott och känns sannerligen "fizzy" i munnen.
|
