Plockat ur filmhyllan #97
The Transformers: The Movie

Originaltitel: The Transformers: The Movie
Produktionsår: 1986
Längd: 84 minuter
Genre: Action, science fiction
Land: USA, Japan
Regissör: Nelson Shin
Skådisar: Judd Nelson, Peter Cullen, Leonard Nimoy, Orson Welles

Handlingen i ett nötskal: Året är 2005 på jorden. Det enda som kan förgöra den självmedvetna mekaniska planetslukande planeten Unicron på dess väg mot Cybertron råkar bara vara Autoboternas skapelsematrix. Detta vet Unicron av okänd anledning men Transformers är ovetande om Unicron och på planeten Junk så håller de udda Quintessons skenrättegångar med Sharkticons som avrättare.

Gissa vad? Den första Transformers-långfilmen firar 40 år idag sedan världspremiären på bio på det glada 80-talet. Oh, shit! What are we gonna do now? Tja, ett så stort fan av Transformers som jag alltid varit, Transfans kallade vi oss på den gamla goda tiden, anser jag att det var värt ett extra inslag för att uppmärksamma. Så jag antar att vi gör just detta då. Även om jag faktiskt aldrig tyckt om just den här teckade långfilmen... Jag var dock villig att ge den en chans till så här inför dagen för 40-årsjubileet. Så jag poppade in skiva 1 av min amerikanska specialutgåva på DVD i vår amerikanska DVD-spelare, nickade gillande till de spacade övergångs-effekterna i DVD-menyerna som verkligen tog mig tillbaka i tiden, denna DVD-utgåva är från 2006 då filmen firade 20-årsjubileum, noterade att speltiden är under en och en halvtimme och tänkte att det var skönt för från vad jag kunde minnas sedan jag hade sett den här filmen senast så tyckte jag verkligen inte om den alltså, ställde en laptop på kaffebordet framför mig för att digitalt kunna föra anteckningar medan filmen spelades och lutade mig tillbaka i TV-soffan...

Disc 1 innehåller förresten en "theatrical widescreen version" och på disc 2 finner man istället en "full screen version" av filmen, den som gjordes för TV- och videomarknaden då. Jag valde ju bioversionen alltså men filmen animerades tydligen för fullskärmformat i 4:3 till att börja med och kapades sedan bara för bredbildformat... Då borde jag kanske ha sett videoversionen snarare än bioversionen, men nåväl. Riktigt snygga skivor i alla fall, med hålen genomtänkt placerade, ho, ho... DVD-omslaget kan dessutom vändas ut och in för att visa Rodimus Prime, Galvatron och diverse andra för filmen nya Autober och Decepticoner, i kontrast till Optimus Prime, Megatron och några andra av de äldre karaktärerna på den andra sidan. Själva denna fysiska utgåva har jag faktiskt inga direkta klagomål på. Det är en schyst utgåva som jag, som Transfan, trots allt är glad ägare av. Det enda jag kanske saknar är en slipcase med den ikoniska biopostern som omslag. Nåväl. Ooh, "US and Japanese Toy Commercials" bland bonusmaterialet! Coolt. Det lockade nästan mer än själva filmen ärligt talat... Men okej, nu gör vi detta alltså.

Föreställningen startar utan någon som helst introduktion till vad Transformers är. Så den som inte redan känner till dem och den övergripande bakgrundshistorien om inbördeskriget mellan de hjältemodiga Autoboterna och de bedrägliga Decepticonerna, som båda är levande robotlivsformer från den mekaniska planeten Cybertron med förmågan att förvandla sina egna kroppar till fordon och annat, och hur de hamnade på jorden lär ju vara helt lost redan från första start här. Bara en voiceover över planeten Cybertron så som i miniserien More Than Meets the Eye, som faktiskt producerades för sig men sedan i efterhand bakades in för att utgöra de tre första avsnitten av den pågående tecknade TV-serien från 1984 men också klipptes ihop till en hel tecknad film för hemvideo, hade ju fungerat lika bra här med och inte alls tagit mycket från speltiden men icke. Cybertron ser i alla fall bra ut, men inte lika bra som i More Than Meets the Eye. Vi får ingen proper introduktion till världsslukaren Unicron heller, som från början framställs som om "bara" en självmedveten mekanisk planet själv som kan färdas fritt genom rymden. Filmen börjar bara med honom liksom... Men varifrån han kommer egentligen, för han hade då aldrig ens nämnts tidigare, förblir en gåta i denna film. Hur det kommer sig att Unicron å andra sidan är allmän kännedom för mekanoiderna på någon random metallisk planet som blir uppslukad kan man ju också undra då. Detta är en tämligen tam start på filmen med klen bakgrundsmusik dessutom.

Sedan börjar dock den poprockiga introlåten att spelas. Traaansformers, more than meets the eye, Traaansformers, robots in disguise... Äkta 80-tal, fuck yeah! Och för en kort stund blir jag som barn igen, innan jag återigen påminns om varför jag aldrig gillade den här filmen. Vi välkomnas till framtiden år 2005. Och man kan ju likaså undra varför just 2005 när detta varken var 20 år framåt från när Transformers debuterade eller från när filmen i fråga hade premiär, så varför inte 2004 eller 2006? Jag läste någonstans att det är för att filmen ska utspela sig just jämna 20 år efter säsong 2 från 1985 av den tecknade TV-serien. Okej, men säsong 2 fortsatte faktiskt in på 1986, så om filmen ska utspela sig jämna 20 år EFTER den säsongen som slutade 1986 borde det likt förbaskat vara år 2006 och inte 2005. Men okej, året är 2005 i alla fall och Spike, en av Autoboternas mänskliga allierade som var ung på 80-talet, är nu gammal farsgubbe med en egen son, Daniel, som den nya unga killen för verkliga kids som tittade på detta att identifiera sig med som om vi alla i själva verket inte ville vara någon av ROBOTARNA då... Bakgrundsstoryn här i filmen är annars bara en simplare variant av i princip exakt samma händelseförlopp från MTMTE, vilket är hur jag kommer att referera till miniserien hädanefter, med Autoboterna på Cybertron som tar en rymdfärja i riktning mot jorden med Decepticonerna som följer efter och anfaller dem på vägen, fan t o m biten med Laserbeak som spionerar på Autoboterna är i princip precis som i MTMTE... Snacka om billigt och fantasilöst alltså. Och det hela gjordes också bättre i MTMTE!

Den förbaskade rockiga 80-talsmusiken passar sedan inte alls under dödsstridsscenen som följer, alltså INTE ALLS... MTMTE var bättre, inte minst vad gäller musiken genom hela föreställningen! Och dialogen är mest skrattretande här i filmen. Vi hör för övrigt ingen mindre än Orson Welles, känd för Citizen Kane och den berömda radioadaptionen av The War of the Worlds, som rösten till Unicron i vad som var hans allra sista roll i livet. Vilket sätt att sluta på... Filmen var en samproduktion mellan Japan och USA förresten, precis så som den tecknade TV-serien dessförinnan. Och animationen är ju i stort sett som i den tecknade TV-serien också, snäppet glansigare bara. Filmen var i regi av den koreanske Nelson Shin som många, många år senare även regisserade den nord- och sydkoreanska animerade fantasy-filmen Empress Chung. Med Judd Nelson, som redan då var mest känd från Breakfast Club, i huvudrollen som rösten åt Hot Rod/Rodimus Prime medan den från TV-serien återkommande Peter Cullens OPTIMUS PRIME åsidosatts till blott biroll... Vilket inte direkt gick hem hos kidsen då på 80-talet, nej. Frank Welker återvänder annars likaså som rösten bakom Megatron medan Leonard Nimoy, dvs han Spock, gör sedan rösten åt hans nya form Galvatron. Och så hör vi alltså självaste Orson Welles som Unicron. Och med tanke på att Optimus Prime och Megatron sedan denna hade premiär då på 80-talet faktiskt har blivit ungefär lika allmänt kända som typ Superman och Lex Luthor så går jag inte in på djupet om dessa karaktärer.

Det förbannade soundtracket med vanlig 80-talsmusik, låtar med sång, stör mig verkligen alltså. Låtarna passar bara inte. Det är alldeles för glad och munter musik som inte alls matchar vad som försiggår under tiden, främst de pågående striderna på liv och död... När det INTE är sång till kan musiken förvisso vara effektiv. Detta är hur som helst DEN filmen där slipsarna bakom produktionen lät döda Autoboternas älskade ledare Optimus Prime och därmed traumatiserade en hel generation pojkar. Man resonerade tydligen som så att detta bara var leksaker och filmen, precis som TV-serien, var bara reklam för leksakerna. Och eftersom leksaken av Optimus Prime från 1984 inte längre var aktuell ute i leksaksaffärerna, likaså i stort sett alla andra från första året, så avsåg man att använda filmen som typ en nystart och introducera nya karaktärer för att sälja nya leksaker, däribland en ny ("yngre" och hippare) Autobot-ledare med Rodimus Prime. Detta var en missberäkning. Man underskattade nämligen hur populär och älskad Optimus Prime hade blivit i verkligheten. Han var inte längre bara en leksakslastbil som förvandlades till robot. Han hade redan hunnit bli en ikon och en förebild för många barn, likt superhjältarna från DC och Marvel.

Mardrömsbränsle för barnen på 80-talet

Optimus Prime är inte den enda av alla gamla favoriter som går sitt öde till mötes i denna film. Flertalet äldre karaktärer delar faktiskt hans missöde... I vad som är ganska brutala scener för barn slaktas framträdande personligheter som Prowl, Ratchet och Ironhide... Det är ett blodbad, eller bränslebad då... Wheeljack, som var så häftig och definitivt en favorit bland oss kids, visas bara ligga helt livlös bredvid Windchargers lika livlösa kropp. Stackars Windcharger hade inte större tur i den amerikanska Marvel-serietidningen heller där han var en av de som syntes minst och sist syntes till när han sköts ner i #12 från 1986 som även fanns att läsa i svenska nr 6/1987. Jag har alltid tyckt lite synd om Windcharger för detta... Fast hans robotform var förvisso ganska slätstruken jämfört med andra Transformers och leksaken var en av minibilarna, så jag kunde ändå förstå varför just han var en av de första som sållades bort helt. Wheeljack här i filmen tyder däremot bara på total brist på narrativ kompetens från filmmakarnas sida... Wheeljack var nämligen den allra, allra första karaktären man någonsin såg i den där miniserien som TV-serien byggde vidare på, den allra första med dialog, den allra första som alla barn som tittade kunde anknyta till. Så för denna karaktär att här kastas bort som gårdagens sopor visar bara att de visste verkligen inte vad fan de gjorde med den här filmen.

Och själva idén att någon helt random och tidigare helt okänd vanlig Autobot-krigare som för att verkligen göras häftig för kidsen förvandlades till en futuristisk Hot Rod-bil, därav hans namn, skulle ersätta den storslagna och visa Optimus Prime förkastades av den tilltänkta målgruppen... Det funkade bara inte. Att Hot Rods större form som ledare med det löjliga namnet Rodimus Prime inte alls var lika imponerande som Optimus Prime hjälpte knappast läget. Det blev faktiskt ett sådant stort fiasko att man på Hasbro sökte samband med Takara, som gjorde de japanska original-leksakerna som amerikanska Transformers sedan baserades på, så att Optimus Prime kunde återvända ihop med en helt ny leksak... Och det var så vi fick 1988 års Powermaster Optimus Prime. Planen från början var dock att Optimus skulle försvinna för gott och göra plats för Rodimus. Fansens kraftiga motreaktioner är alltså vad vi har att tacka för att Optimus i en form eller annan har förblivit en väsentlig del av alla Transformers-iterationer sedan dess. Tänk på det en stund.

Innan Hot Rod blir Rodimus Prime och ökänt nog tar över ledarskapet stiftar vi dock lika kort som ytlig bekantskap med ännu en ny karaktär som utnämns till ledare däremellan. Ultra Magnus. Namnet kanske låter häftigt i andra delar av världen men för oss som talar svenska så låter det ju snarare extremt töntigt. Ultra Magnus är annars i stort sett en helvit Optimus Prime som kan kombineras med sitt rödblåa lastbilssläp för att bilda en större robotform. Och fastän han suger som karaktär här i filmen, i och med att han framställs som en klagande klant, så hade faktiskt själva leksaken passat sååå mycket bättre än Rodimus som efterträdare till Optimus Prime. Filmen introducerar för övrigt flera nya koncept för Transformers, som skapelsematrixen som ett fysiskt föremål som ledare för Autoboterna är bärare av. Vilket då såklart också reser frågar om alla Autoboter har ett sådant där matrix-format utrymme redo i bröstkorgen bara utifall att? Löjligt. Vi introduceras även till vad som förefaller vara en kvinnlig Autobot i och med karaktären Arcee vilket är ännu löjligare. Eftersom det handlar om robotar för fanken som självklart är könlösa! Och eftersom hon ska föreställa en "tjej" så är hon givetvis rosa också... Suck. Bevare mig väl.

Transformers: The Movie känns på det stora hela som ett förlängt avsnitt av TV-serien, vilken inte ens var särskilt bra om man ser på saken nyktert. Jag gillade ju TV-serien ändå bara för att jag gillade Transformers så mycket och den var ju bättre än He-Man och Turtles åtminstone, men bra på riktigt kan jag inte påstå att den var. MTMTE var bra, särskilt början på Cybertron och fram tills Arken kraschade på jorden och alla ombord låg i dvala i fyra miljoner år, men det var egentligen den inledande miniserien som var av märkbart högre kvalité än resten av TV-serien som följde. Och Transformers: The Movie, dess större budget till trots, når INTE upp till samma nivå som MTMTE som förresten var det första som jag såg av Transformers som tecknad film i min barndom. Så för mig var långfilmen en stor besvikelse när jag väl såg den sedan. Någon som inte alls är bekant med Transformers är ju helt lost från start till slut också, så jag kan ju bara inte påstå att detta skulle vara en bra eller ens okej film i sin egen rätt heller.

Vad som heller inte gör saken bättre är att flera att de nya karaktärerna som slipsarna så gärna ville pracka på oss är irriterande som FAN. Den onödigt snabbpratande Blurr är inte alls rolig som det säkert var tänkt, endast irriterande. Wreck-Gar, som trots att det också är en robot som kan förvandlas till ett fordon inte ens är en "riktig" Transformer utan tillhör någon annan ras, är med sitt eget särskilda sätt att prata nästan lika irriterande som Blurr. Och jävla Wheelie, som beter sig som ett jobbigt småbarn, är DEN mest irriterande, t o m mer irriterande än Blurr och Wreck-Gar tillsammans... Fuck, t o m Perceptor, som var en ganska grym ledare för en liten motståndsgrupp av Autoboter på Cybertron i serietidningarna, går mig på nerverna här i filmen. Sedan stör det mig något varför de andra två av Autoboternas tidiga triple changers, Sandstorm och Broadside, inte ens med här när Springer, den minst intressanta i trion, är det... Vi ser dessutom bara Constructicons som bildar Devastator och inga andra combiners. Men det är kul att Dinoboterna får något att göra i alla fall. Även om jag starkt ogillar hur dumma de är i den här kontinuiteten och att de pratar som gamla arga Hulken, "Me, Grimlock, love challenge!", urgh... Tacka vet jag serietidningen och allra helst faktiskt den svenska översättningen som inte alls sedan ändrade Grimlocks sätt att tala för att matcha dumbommen från TV-serien. Och det är inte bara Grimlock, alla Dinoboterna är idioter här. Men det är också kul att Dinoboterna får hänga med på åkturen genom hela filmen. Det är åtminstone något som gjordes rätt.

Soundtracket är en återkommande åkomma i den här filmen... Med bl a The Touch av Stan Bush då han ylar "You got the touch... You got the poweeeer..." som får mig att bara himla med ögonen. For fucks sake människor, detta passar ju inte alls in i TRANSFORMERS. Jag förstår att det har blivit nostalgi för många som sedan dess kommit att uppskatta den enorma ostighetsfaktorn men det gör faktiskt inte saken i sig bättre... Och det är ju bara precis början på den här jävla låten som alla kommer i byxan för också, bara de där inledande orden, för resten av låten SUGER faktiskt och passar oavsett inte alls till de brutala actionscenerna när den spelas! Liksom... Megatron vrålar åt Optimus att han kommer att slita ut ögonen ur skallen på honom. You got the touch... You got the poweeer... Den käcka 80-talsmusiken skär sig med precis allting som händer. Animationen skiftar också i kvalité, från väldigt detaljerat och relativt snyggt skall medges till väldigt simpelt och fult från ena stunden till nästa i en och samma scen. Lilla Rumble som i en scen kutar som fan kånkandes på Megatron stora fusionskanon ser ganska komiskt i alla fall. Och Unicron ser allt det här men hur exakt, det vete fan.

Skapelsematrixen

Jag gjorde som så den här gången att jag först såg om hela denna film i ett svep, utan att alls pausa för screenshots, och sedan snabbspolade igenom den för att få några bilder ur den. Och då tänkte jag först att en bild ur striden på liv och död mellan Optimus Prime och Megatron vore väl passande. Men nej, för hela den striden var faktiskt inte alls särskilt snyggt animerad här. Då är deras fight ovanpå dammen i MTMTE där Optimus använder sin energiyxa, som blivit ett så ikoniskt extra tillbehör till senare figurer, och Megatron sitt spikklot med kedja också i ren energi, mycket mer visuellt slående. Gång på gång visar sig filmen vara undermålig den äldre miniserien alltså. Och enligt den här dumma filmen så är man tydligen inte viktlös ute i yttre rymden. Och alla Decepticoner får plats inuti fucking Astrotrain, dvs en normalstor Transformer som förvandlas till ett tåglok samt rymdfärja anpassad för människor?! Urlöjligt. Kom igen... Och där finns t o m nog med plats inuti arma Astrotrain för att forma Devestator? Jävla trams. Sedan har vi Decepticoner som blåser i trumpeter som såklart också är störtlöjligt. Åh, vilken jävla löjlig film det här är alltså... Och så är Dare to Be Stupid av Weird Al Yankovic en av låtarna som spelas också. Skjut mig. Speciellt när de dansar och fånar sig och står på armarna till den här jävla låten inte alls lång tid efter de bevittnade Optimus Prime mista livet samt så många andra av deras kamrater slaktades. Varför skulle kids bry sig om något som händer när inget verkar spela någon roll egentligen och alla karaktärer som återstår är nya som inte fått någon ordentlig introduktion medan alla som man brydde sig om sedan innan lämnades att rosta? Jag saknar Wheeljack. Sist man såg honom var det bara i form av hans utbrända lik.

Jag får dock medge att det var coolt när Unicron omvandlade den döende och långt ute i rymden hjälplöst svävande Megatron till Galvatron, komplett med high-tech rutnät i bästa 80-talsanda, samt liken av de andra Decepticonerna till Cyclonus och Scourge. Det var allt häftigt. Asballt. Även om detta också innebar något av en huvudkliare. För Unicron talar om Scourge, spåraren och hans jägare, sveparna? Samt om Cyclonus, krigaren och hans armada? Öh, say what? Vilka svepare? Vilken armada? Scourge och Cyclonus är ju två individer och unika karaktärer. Så att de skulle ha kloner av sig själva är bara billigt och känns som en nödlösning för att tecknarna inte hade några fler ANDRA unika karaktärer för dem att ha befäl över. Och varför är matrixen som bärs av Autoboternas ledare det enda som kan förgöra Unicron? Jag vet såklart svaret från senare nummer av serietidningarna, men endast utifrån kontexten vi får i den här filmen då? Det är det ingen som vet. Simon Furman följde upp allt det här och presenterade det hela så mycket bättre i först den brittiska och sedan den amerikanska Marvel-serietidningen... Och om dessa Transformers inte alls känner till Unicron, vilket de inte gör, hur skulle de då kunna veta att skapelsematrixen var menad att användas som ett vapen mot Unicron? Nej, den här filmen lämnar för många frågor.

Är allt annat liv i universum bortom jorden mekaniskt eller? Varför är grabben Daniel med här? Seriöst, hade Spike och Daniel, de enda människorna i hela filmen, inte varit med alls i denna så hade det inte gjort någon som helst skillnad. Det verkar som att de är med bara för sakens skull, för att man var av den envetna uppfattningen att några människor "måste" ju vara med för alla barnen att relatera till. Bah! Och hur jävla snabbt rymdreser Transformers mellan jorden och Cybertron egentligen? Med vanlig raketfart också, ingen överljushastighet, ingen rymdbro... Inget verkar vettigt här!! Här finns heller egentligen ingen handling att tala om. Saker bara händer, medan det opassande ostiga 80-talssoundtracket dånar i bakgrunden. Och värst av allt är att det blir faktiskt långtråkigt. Jag är ett stort Transfan sedan barnsben, sedan det allra första numret av serietidningen, de allra första avsnitten av den tecknade miniserien som blev TV-serien samt leksakerna från vad som retrospektivt kom att kallas den första generationen, men den här jävla filmen tråkar faktiskt ut mig. Jag blir verkligen uttråkad av det här förbannade sömnpillret. Och nej, jag tyckte alltså inte alls bättre om filmen när jag nu såg om den igen.

Jag avskyr förresten inkluderingen av de konstiga Quintessons, ytterligare en utomjordisk ras som inte tillför någonting vettigt. Hela biten med dem och deras Sharkticons är ett så jävla dumt och onödigt sidospår i filmen! Ultra Magnus får inte upp den förresten... Sedan dör han. Men sedan så bygger några jävla skrotnissar bara ihop alla delar och använder klister (eller något annat klibbigt...) på honom så lever han igen? Trams. Och varför går inte detta med alla andra som dödades i så fall? Jo, det är för att de karaktärerna baserades på leksaker som inte längre fanns att köpa, just det. Av samma anledning är andra gamla favoriter som åtminstone kom undan med livet i behåll, som Jazz och Bumblebee, bara statister i den här filmen med få eller inga repliker. Och vad händer egentligen på Transformers hemplanet Cybertron under hela den här tiden som slösas bort med Quintessons där på planeten Junk? Unicron attackerade nämligen en av Cybertrons månar och sedan då? Avvaktar han bara sedan? Sitter han bara där och rullar tummarna? Varför förgör han inte bara Cybertron på en gång när han ändå redan är där och matrixen är långt borta? Och Unicron övervägde att bespara Cybertron?! Vad fan säger han?! För även bortsett från mytologin som etablerades först senare, om Unicron ändå bara hade besparat Cybertron, vad fan var då meningen med hela filmen?! Detta är så jävla dumt. Dumt och långtråkigt. Transformers: The Movie är inte ens en och en halvtimme lång men känns som tre timmar så olidigt tråkig som den är och det löjliga 80-talssoundtracket bidrar starkt till att sänka filmen ytterligare.

Nej, läs hellre Simon Furmans Legacy of Unicron med teckningar av Geoff Senior ur den brittiska Marvel-serietidningen som även publicerades i svenska Transformers nr 2-3/1990 och som tekniskt sett är en direkt uppföljare till storyn från just Transformers: The Movie men som tillskillnad från den här skitfilmen faktiskt är seriöst bra, inte minst för prisjägaren Death's Heads roll. Och det är just härifrån som den gamla introbilden till POPKORN kommer förresten! Den här filmen funkar däremot bara inte. Jag kan inte tro annat än att alla de höga betygen som den fått online beror på bristande omdömesförmåga bland nostalgiska fans, rosaskimrande glasögon i stort sett, för detta är verkligen ingen bra film om man är det minsta seriös med sin bedömning. Det finns så mycket att anmärka på... Hot Rods "power-up" till Rodimus Prime är så oerhört klumpigt gjort att det märks för fan knappt, blinka och man missar det. Och så fucking The Touch av Stan Bush som spelas om och om igen... All bortkastad potential också! Man hade hela 18 Autoboter till att börja med från MTMTE, från den allra första vågen av leksaker från 1984... Så om man nu så illa tvunget skulle eliminera karaktärer ur denna årgång, varför inte använda dem igenom hela filmen och avverka dem under hela speltiden, istället för att slakta en massa nästan direkt i början för att sedan följa bara en mindre grupp nästan bara nya karaktärer fram till slutet? Skitfilm.

Alltså, helt ärligt talat nu, hur stort fan av Transformers jag än är så måste jag medge att det här är en dålig film. Några ikoniska ögonblick åsido, och vi snackar verkligen ögonblick också, korta ögonblick så som när Optimus Prime iskallt yttrar orden "One shall stand, one shall fall." så finns här i princip inget som gör en bra sammanhängade film. Det är för brutalt för de minsta barnen men alldeles för jävla löjligt för både äldre barn och vuxna med och därtill förmodligen helt outhärdligt för dem som inte redan är bekanta med Transformers från antigen serietidningen eller den tecknade TV-serien. Filmen är inte så dålig att den blir bra heller, nej, den är bara dålig. Förvisso lätt till lagom smått underhållande ogenerat ostig på sina ställen, vilket är varför den trots allt får så högt som hela ett av fem i slutbetyg, dvs underkänt, som åtminstone ÄR ett betyg och inte bara streck, vilket hade varit noll i så fall, men det är så högt som jag kan sträcka mig. Jag är glad att ändå äga den som sagt var men den här filmen suger egentligen!




Betyg: Ett av fem Autobot-emblem. Underkänt. Det här är en dålig film!