Originaltitel: Iron Man
Produktionsår: 2008
Längd: 121 minuter
Genre: Action, science fiction
Land: USA
Regissör: Jon Favreau
Skådisar: Robert Downey Jr, Jeff Bridges, Gwyneth Paltrow, Terrence Howard
Handlingen i ett nötskal: Tony Stark. Visionär. Geni. Amerikansk patriot. Son till den legendariska vapenutvecklaren Howard Stark och numera VD för Stark Industries. Han skapar smartare vapen, avancerad robotik och mera. Tony Stark har förändrat vapenindustrin genom att säkerställa frihet och skydda Amerika och hennes intressen runt om i världen. Och han ÄR...
Den första och forfarande bästa filmen i hela MCU, dvs Marvels och senare Disneys allteftersom alltmera tröttsamma sk "cinematiska" universum.
När man tittar tillbaka på alla MCU-filmer nu för tiden så kan man onekligen ifrågasätta om filmserien någonsin varit särskilt bra egentligen. De flesta filmer som följde var ju mestadels endast okej om man verkligen ser dem med kritiska ögon. Den här allra första filmen i vad som då ännu inte hade blivit en ny jobbig trend är dock faktiskt annorlunda. För det här känns som en riktig film, inte bara som en själlös produkt från ett löpande band gjort på beställning av ett enormt amerikanskt massmediakonglomerat som sedan länge förlorat vad som gjorde dem så framgångsrika till att börja med. Och inte undra på, då den första Iron Man var faktiskt ingen Disney-film. Detta var innan uppköpet nämligen. Innan Disney köpte upp Marvel alltså. Och även om distributionen sköttes av Paramount så var det här faktiskt tekniskt sett en indiefilm som producerades av helt självständiga och nystartade Marvel Studios. Det var tider det. Mycket improviserades enligt uppgifter "on the fly" av regissören Jon Favreau och Robert Downey Jr själv tillsammans med Jeff Bridges och detta skiner verkligen igenom.
Jag har goda och tydliga minnen från då vi såg Iron Man på biografen när det begav sig. Vi satt uppe på läktaren minns jag, en fyra pers med bästa platerna precis i mitten med bioduken rakt framför, så man hade verkligen hela bilden framför sig och behövde inte alls vrida upp huvudet. Det var en riktigt trevlig bioupplevelse, så väldigt bekvämt och inga gaphalsar runt om, ingen som prasslade högt, inga småbarn som skrek och grät. Att filmen därtill var bra på riktigt var en mycket rolig överraskning. Speciellt efter alla mindre lyckade Marvel-filmer från flera år på raken fram till dess, som Fantastiska Fyran, X-Men: The Last Stand och inte minst Spider-Man 3 och Fantastiska Fyran 2 från bara året innan. Besvikelse efter besvikelse år efter år och sedan kom Iron Man här, som ingen egentligen hade några höga förväntingar på, för det var Iron Man och ingen brydde sig om Iron Man då, men som faktiskt visade sig vara bra. Fucking Iron Man av alla!
Yngre generationer må inte vara medvetna om det men Iron Man var faktiskt inte den jättestora populärkulturella ikonen då som han kom att bli därefter. Att göra film av Iron Man då, en av Marvels D-listade karaktärer liksom... För ja, Iron Man var ingen A-listare eller ens B-listare. Ingen utom vi som faktiskt läste serietidningar från Marvel kände egentligen till Iron Man då. Ja, karaktären hade medverkat i ett och annat videospel tidigare men för andra var han som bäst känd som "han den där från det där Marvel-fightingspelet från Capcom" eller "han den där från det där Heavy Metal-spelet till PlayStation". Det är just därför Marvel själva fortfarande hade rättigheterna att göra en film av Iron Man, medan sådana som X-Men, Spindelmannen, Daredevil, Fantastiska Fyran, Punisher, Ghost Rider med flera hade sålts av fram tills dess. Marvel själva hade bara kvar bottenskrapet, det som ingen annan ville ha, som Captain America, Thor och just Iron Man. Hulk var ett undantag annars, då det egentligen är Universal som har filmrättigheterna för Hulk och Marvel Studios fick lov att göra en Hulk-film bara med Universal som distributör. Vilket för övrigt är varför det aldrig gjordes någon uppföljare efter Disney-uppköpet, eftersom mushuset ej ville dela på den kakan med Universal... Hulk som karaktär i andra filmer går bra enligt avtalet men Hulk i en helt egen film måste fortfarande gå via Universal.
Mark I
Marvel satsade i alla fall allt på ett kort med Iron Man, nästan som en Hail Mary, och snacka om utdelning. Ingen kunde ha förutsett det för att fucking Iron Man liksom, men det visade sig vara en väldigt lyckad satsning alltså som i princip räddade företaget som sedan bara året därpå lät sig köpas upp av Disney. Fast vänta lite, rätt ska vara rätt för det var faktiskt inte riktigt allt på ett kort... För man hade trots allt lite av en back-up-plan med The Incredible Hulk som kom ut senare samma år och Hulk var mycket mer allmänt känd på den tiden och därmed mer av ett säkert kort. Den filmen blev dock, otippat nog, inte alls lika framgångsrik som det vilda kortet som var Iron Man. Antagligen var den generella biopubliken fortfarande färgade av Ang Lees dumma Hulk-film från några år tidigare. Vilket var synd, väldigt synd så här i backspegeln, för Hulk med Edward Norton i huvudrollen var faktiskt också bra på riktigt. Nåväl.
Marvel Studios kom i vilket fall ut svingandes det här året med två riktigt bra spelfilmer på raken baserade på deras egna superhjälteserietidningar. Både Iron Man och The Incredible Hulk har dessutom verkligen åldrats bra, mycket bättre än de mesta som har kommit ut ur MCU därefter. Captain America: Winter Soldier finner jag förvisso vara en bättre film än The Incredible Hulk men också inte inte lika lätt att se om bara den, då den är så tydligt en uppföljare till såväl den första Captain America som Avengers, och så stor roll som Black Widow har i Winter Soldier så borde man ha sett Iron Man 2 innan också. The Incredible Hulk funkar däremot alldeles utmärkt som en helt självständig film, ingen hemläxa eller repetition nödvändig. Detta gäller även den första Guardians of the Galaxy och självklart, eftersom det var den första filmen i Marvels egen kontinuitet på stora duken, Iron Man. Dessa tre är därmed de enda MCU-filmerna som jag har haft någon som helst lust att återvända till de senaste åren.
Nyhetsblixt. Superhjältar är egentligen ingen riktig filmgenre.
Iron Man är i grund och botten en sci-fi-actionfilm och den funkar gott nog som sådan. Med detta menar jag att man behöver inte vara fan av amerikanska superhjälteserietidningar för att uppskatta den här. Den funkar tvärtom alldeles utmärkt att se bara som en actionfilm alltså. En samtida action, men med futuristiska inslag, inte minst själva Iron Man-dräkten då, därav sci-fi-elementet. Det här är en ursprungs-historia men inte en av de mer typiska utan unik och originell nog och Iron Man, tillskillnad från någon som t o m Superman, är inte direkt den hjälten som stoppar vanliga rånare på gatan. Robert Downey Jr gör ett kanonjobb i huvudrollen som Tony Stark tillika Iron Man och utstrålar så mycket karisma så att det räcker och blir över. Man köper honom direkt i den här rollen. Men Jeff Bridges är också bra som vän till familjen Stark samt affärskollega och har inte riktigt fått den uppskattning som han förtjänar för att i högsta grad ha dragit sitt strå till stacken.
Mark III
Gamla Gwyneth Paltrow gör också bra ifrån sig som potentiellt kärleksintresse och hon såg även fortfarande bra ut på den tiden. Vet inte om detta var innan hon började med magiska fittstenar och om det kan ha med saken att göra. Terrence Howard gör också en övertygandde överstelöjtnant Rhodes, som i en väldigt tydlig vink till oss som sedan tidigare var bekanta med källmaterialet starkt antyds göra Tony sällskap som War Machine i framtida filmer... Howard tog tydligen rollen som Rhodes på stort allvar och det märks också. Han har dessutom kemi med Downey Jr och därtill stark utstrålning själv vilket gör att man köper att en yrkesmilitär som han skulle kunna vara vän med en snuskigt rik playboy som Tony Stark och det på lika villkor.
Regissören Jon Favreau, som även är skådespelare, har för övrigt själv en biroll som Tony Starks chaufför och livvakt Happy Hogan och jodå, man lägger märke till honom i rollen i alla fall.
Jag gillar den här filmen, inte minst för att det känns som en riktig film. Det är heller ingen barnfilm som de flesta senare tillskott under Disney. Och hur vet man om en film är menad lika mycket för vuxna förresten? Tja, en väldigt enkel hint är om det finns en sexscen med eller ej. Filmer riktade framför allt till barn brukar inte ha med sexscener. Batman från 1989 hade det. Batman Forever hade det ej. Iron Man här hade det. The Incredible Hulk hade början på en. Jag tror däremot inte att någon MCU-film efter Disney-uppköpet hade det... Mm, just det. Disney är mest för barn, en till nyhetsblixt eller vad?
Man finner en nypa humor här i filmen med men INTE likt de senare filmerna som mer och mer började framstå som uttjatade infantila parodier på sig själva som inte kan ta något på allvar. Här är det trots allt en väldigt god avvägning mellan skämtsamt och seriöst. Scenen mellan Bridges och terroristerna är helt allvarlig och kallsint. Rymdclownen Thanos kommer inte i närheten med sina urlöjliga och urbota korkade motivationer. Det här är en riktig film däremot och mer för vuxna än sådant trams som Infinity War.
Som redan nämnt i min MCU-topp från 2018 då man kom upp i 20 filmer totalt (och jag utgick även från min text till Robert Downey Jrs mest väsentliga filmer till det inledande stycket av den här framplockningen så stäm mig...) så somliga må känna igen detta men jag tycker verkligen att den här första filmen att komma ut ur Marvels egen studio fortfarande är deras i särklass bästa. Detta var innan Iron Man-dräkten kunde trolla med hjälp av "nanoteknik" som de försöker kränga i Infinity War t ex... Iron Man från 2008 känns trots allt förankrad i verkligheten, hur otrolig den än är. Den når liksom en resonlig nivå av realism som de senare MCU-filmerna mer och mer började tappa. Och då menar jag ju givetvis inte filmer som Thor eller Doctor Strange som helt bygger på mytologi och övernaturliga inslag. Science fiction-bitarna här i den första Iron Man är hur som helst tillräckligt trovärdiga för att inte ta en ur filmen. Actionscenerna är bra, relativt realistiska, och har en tyngd till dem. Det hela känns mer äkta än i senare MCU-filmer.
Att se Tony Stark göra sin första och andra och tredje Iron Man-dräkt är genuint spännande och intressant.
Och att de faktiskt klämde in den gyllene dräkten, ā la The Golden Avenger, från de gamla serietidningarna, kocks kyss på det liksom. Hur jag är bekant med tidiga Iron Man-serier? Genom Marvel Saga-bilagorna som medföljde svenska Spindelmannen back in da day. Jag har alltså läst Iron Mans första framträdande och hur han först träffade Rhodey osv, osv genom den svenska utgåvan av Marvel Saga.
Och jag diggar för övrigt hela den uppdaterade bakgrundsstoryn i filmen samt hur trogna sitt eget källmaterial de på dåvarande Marvel ändå var. Man snabbspolar förvisso förbi en hel del när Tony Stark avslöjar för världen att han ÄR Iron Man... Det här hände först senare i serietidningarna och han hade faktiskt en typisk hemlig identitet till en början. Men det är ju en sådan ändring som man helt klart kan vara med på för filmens del. Och hur klockrent är det inte att sedan avrunda filmen med låten Iron Man över eftertexterna? Kocks kyss.
Betyg: Tre av fem arkreaktorer. Bevis för att filmen har hjärta.
|
