Drygt 20 år efter att NES kom till Sverige utnämnde vi på POPKORN de 20 bästa kassetterna till den kära grå 8-bitaren. Detta var nu drygt fem år sedan. Mycket har hänt bakom kulisserna. Folk har tillkommit och folk har förvunnit, åsikter har ändrats, smaker förfinats. Så vi tänkte äsch vad fan... och här kommer nu vår topp-100 bästa NES-kassetterna.
Hela vintern har vi spelat, röstat, spelat om igen och röstat om igen. Nu när listan äntligen är sammanställd kommer den att publiceras i omgångar under hela sommaren och fram till den stora finalen till höst. Vi smygstartade faktiskt redan i våras med en liten teaser, en bubblare som fick alla känslorna och längtan till sommaren att ja, bubbla. Nu återstår bara de övriga hundra spelen och först ut är såklart placeringarna 100-91, så Glad Sommar och Mycket Läsnöje!
100) Wall Street Kid (Sofel, 1990 i am)
Den mindre än mer åtråvärda hundrade platsen greppas av ett exceptionellt sällsam genretitel som bara ligger och väntar på att få dissekeras av självutnämnda förstå-sig-påare så som vi själva. Största delen av detta vardagsäventyr tillbringas vid ditt färglösa skrivbord på Manhattan-kontoret där läser morgontidningen, pratar i telefon och du sitter vid din gamla Macintosh för att köpa och sälja aktier. Andra mål i livet är att fru och hus, allt medan du ständigt blir uppringd av kollegor, mäklare eller bankirer som ger dig varnar för börshajar eller skvallrar om heta scoop.
För att klara Wall Street Kid ska du, genom att framgångsrikt investera 500 000 miljoner dollar, till slut kamma hem ett arv på 600 miljarder in på pluskontot. Om detta lät på tok för trist när man var själv var kid så är det självklart för att detta trots allt är ingen barntitel utan en av få NES-spel som riktar sig till målgruppen äldre. Det ofrivilligt komiska Wall Street Kid hade möjligen klättrat högre upp på listan om det bjöd på något bättre ljudande blippblopp och möjlighet att välja lättare svårighetsgrad för den som inte vill leka investerare på aktiebörsen som heltidssysselsättning. /MJ
Ovan. Så här glad blir man av dödsbeskedet i öppningsscenen. Börsklockan tickar och dagsupplagan av Wall Street Times ligger bredvid morgonkaffet och bjuder på högintressanta rubriker. Vinnare i kategorin århundradets pappaspel.
................................................................................................................................................
99) Hogan’s Alley (Nintendo, 1987)
Att skjuta bovar som sport är en härlig känsla, även om det så bara är pappfigurer man skjuter på och det inte ens i verkliga livet utan bara i ett ljuspistolspel för hemmabruk. Hogan's Alley har det simplaste upplägget man kan tänka sig där man börjar med att skjuta pappbovar på en slags skjutbana innan man får går vidare till skjutträning i urban miljö med en ständigt roterande skärm. Det handlar bara om att vara snabb med avtryckarfingret och lite uppmärksam då det mellan bovarna ibland dyker upp poliser eller civila mål som då givetvis inte skall peppras sönder och samman. /TG
Ovan. Att skjuta på skjutbanan är inte lika tufft och häftigt som att faktiskt vara på plats i Hogans gränd.
................................................................................................................................................
98) Ghosts 'n Goblins (Capcom, 1989)
Omtalat som ett av världens svåraste spel och endast uthärdligt för de allra mest hardcore (övriga gör sig icke besvär och kommer aldrig längre än max ett par banor) och det med all rätt. Ghosts 'n Goblins är sinnessjukt svårt och extremt oförlåtande på det vis som bara gamla actionspel kan vara. Uppdraget är att som den tappre riddaren Sir Arthur rädda prinsessan i nöd som här kidnappats av Fan själv samt utrota alla omöjliga helvetesynglar som står däremellan. Sannerligen lättare sagt än gjort då en enda usel liten träff från någon av de sådär tvåhundra fienderna inom synfältet inklusive projektiler och vete fan vad mer, helt pajar riddarrustningen och lämnar vår hjälte att ränna runt i bara kalsongerna varpå träff nummer två innebär döden på fläcken. De vapenuppgraderingar som man trots allt kan finna längs vägen räcker bara så länge. Detta är verkligen bara är för den mest hårdnackade spelaren med mer tid och tålamod än evigheten själv. /TG
Ovan. Spring Arthur, zombierna tar dig. Spring Arthur, trollet tar dig! Spring Arthur, måtte bara inte Fan ta dig också!
................................................................................................................................................
97) Double Dragon I-II (Technos, 1990)
Det må vara svårt att tro nu för tiden men Double Dragon var verkligen ett omåttligt, rent ut sagt oförtjänt, populärt varumärke på sin tid. På riktigt alltså. Det var verkligen, verkligen stort. Vi snackar A-listan här. Storspelen. Storsäljarna. Kassakossorna. Tänk dåtidens God of War eller Gears of War. De säkra korten. Wow-spelen. De heta flugorna. Vi såg uppföljare efter uppföljare och medan järnet ännu var varmt slog man till med en (förvisso komiskt usel) filmatisering också. Egentligen är Double Dragon bara en simplare och tristare version av Technos andra gå-runt-och-slåss-på-gatan-spel så som River City Ransom och såhär 20 år senare har vi inte alls lika roligt med Billy och Jimmy-brorsornas slagsmålfest som med Alex/Crash/Kunio (eller vad man nu vill kalla honom) och pojkarnas bravader. Men sådär för två årtionden sedan då radikala sköldpaddsninjor och detta något som kallades videospel var det nya tuffa berodde mång och mycket på själva attiyden. Förpackningen helt enkelt.
Double Dragon. Smaka på det namnet. Associera det till Bruce Lee och Hong Kong-action. De är två, en duo, tänk tillbaka på alla polis/kompis-filmer, Tango & Cash och så fuckin' "ninjas" därtill, "american ninjas" liksom. Double Dragon var garanterat ett barn av sin tid, en tid då denna genre dessutom var som mest populär, och en garanterad succé som sådant. Att det var lika säkert bara en tidsfråga innan folk tröttnade och förpassade skiten är en annan femma. Men visst, vi går gärna ett par gatulängder med Double Dragon i de två första NES-delarna åtminstone, om så än inte annat än blott för nostalgins skull. Och visst, helt ringrostiga är Lee-brorsorna faktiskt inte. Lite kul är det faktiskt allt. I alla fall om man är två eller fler som sitter och minns och börjar prata om filmen under tiden. Och det räcker för en placering på topp-100. /KJM
Ovan. Nintendo-tumma dig förbi busarna i Double Dragon och följ upp gatuslagsmålen i del II med den inte helt fantasifulla undertiteln "The Revenge" där slöddret gör desto mer fantasifulla intåg på skärmen.
................................................................................................................................................
96) Faxanadu (Nintendo, 1990)
På spelvärldens alla retrosidor verkar man ha bestämt sig för att dissa Faxanadu och plötsligt är det allmänt vedertaget att Hudsons lilla plattforms-RPG har åldrats i samma takt som rödmjölk. Nog för att allt man ser är överlag bajsbrunt och äventyrandet lätt blir småtråkigt innan kommer igång med levlandet och lösenordssystem ett rent helvete... Men Faxanadu har från tid till tid ansetts som värdig utmanare till Nintendos egna sidoscrollare Zelda II. Faxanadu är en värld som blandar nordisk asatro med japansk mytologi och blandingen fungerar lika förtrollande som den låter.
Du är en namnlös ryttare som återvänder efter en lång tid på krigsstigen till hemstaden Eolis, ett rike långt ifrån sin forna glans. Kungen vädjar dig att återigen ge dig ut på vägarna för att återuppföra stadens rykte. I din väg kommer du finna de märkvärdigaste fienderna sedan typ Kid Icarus. Men det är bara att hugga och svinga på för att uppnå den högsta nivån 16. Faxanadu är en rakt på sak lättsmält riddarberättelse från en tid då det inte krävdes mer av ett svärdsäventyr än oändliga vandringar genom städer och grottor samt en introsekvens som ansågs smått cineastisk. /MJ
Ovan. En vanlig känga som slängs åt Faxanadu är att spelgrafiken är bajsbrun rakt igenom. Ja, det är den och här finns även butiker i var by med utbud vagare än en sovjetisk femårsplan i korståget att besegra The Evil One!
................................................................................................................................................
95) Racket Attack (Jaleco, 1994)
Tennis till NES. Man behöver inte ens ha varit med på den tiden, alla som har minsta koll på vad där, dvs då och här, fanns till NES känner till Tennis till NES. Den skittråkiga titeln talar ju för sig själv, Tennis till NES handlar om tennis, till NES. Den som därtill känner till att man slängde in Mario som domare har verkligen koll på läget. Tennis till NES alltså. Vida omtalat och allmänt accepterat, om inte som en riktig klassiker så i alla fall som ett av de där sk "självklara" NES-titlarna. Det är som om folk bara går med på att spelet har ett visst mått av anseende helt enkelt eftersom det är Tennis till NES. Sedan att det är urbota skittråkigt och på gränsen till ospelbart, det brukar liksom inte komma på tal i sammanhanget.
Tennis till NES liksom bara förblir ett av de där självklara spelen som man gärna slänger in på en topplista i rent utfyllnadssyfte bara för att det är Tennis till NES. Vi säger dock åt helvete med Tennis till NES. Det är skitdåligt verkligen. Tennis till NES är för den som vill ha Tennis till NES för att kunna säga att man har till NES. Vill man däremot ha tennis till NES där öronen inte blöder pga förskräckligt skrikigt ljud, där man sedan inte slumrar till pga bedövande tysthet och tråkig grafik under spelets gång och där man faktiskt kan få till ett spel med flyt i matcherna så är Jalecos Racket Attack ett utmärkt alternativ. Det är snabbt, snyggt för sin tid och framför allt spelbart. /KJM
Ovan. Trots att det utvecklades 1988 dröjde det så sent som till 1994 innan Racket Attack hittade till oss i Europa, en tid då verken tennis eller NES kändes särsklit piggt. Men bättre än Tennis till NES är det i vilket fall!
................................................................................................................................................
94) Gradius I-II (Konami, 1988)
Det hela började på arkadmaskinerna och den omedelbara succén som följde innebar självklart en nödvändighet för Konami att konvertera Gradius-spelen, som numera räknas till en av de mest klassiska shmup-serierna i spelhistorie, till dåtidens mest populära hemkonsol. Till skillnad från många andra spel i samma genre har man i Gradius-spelen inte flera unika uppgraderingar som alla är kopplade till varsitt vapen utan bara en och samma power up, men däremot väljer man själv vilket vapen man vill uppgradera. I slutändan handlar det alltså om tillfredsställande massförstörelse till följd av mycket pang-pang med laserljud. Det var dessutom just i det första Gradius där vi fick vårt allra första möte med den nu världskända Konami-koden så det blir ett litet plus i kanten för det. /TG
Ovan. Gradius var som ovan nämnt det första spelet där den välkända "Konami-koden" gick att nyttja: Upp, Upp, Ner, Ner, Vänster, Höger, Vänster, Höger, B, A. Tryck in den efter du pausat spelet och du får en uppgradering utav bara helsike! Gradius II använde sig av spelförbättringarna från Konamis eget Life Force Salamander och var f.ö Japan-exklusivt fram till PSP-portningen 2006 i och med Gradius Collection.
................................................................................................................................................
93) Romance of the Three Kingdoms I-II (Koel, 1988-1990)
Knappast vidare känd i vår världsdel men nog så populär andra riken runt och nog så påkostad att man blir allt lite bitter att den här serien inte gjordes tillgänglig här då det begav sig. Baserade på den hyllade kinesiska historiska romanen med samma namn från 1300-talet samt autentiska historiska texter från 200-talet om De tre kungadömenas period 220-280, har vi här ett par lika delar mycket omfattande som historiskt korrekta strategispel att sätta tänderna i. Den som är svag för den romantiserade bilden av det historiska Kina med dess många figurer och intriger kring riken och dynastier på uppgang eller fall samt mer än gärna fördjupar sig i diverse strategiska element (och här snackar vi riktig strategi med menybaserade valmöjligheter och statistik, följt av textförmedlade händelseförlopp och mer menyer, val i menyer och statistik) samt därtill är lika mycket nostalgiker som romantiker och mer än gärna sitter av ett tiotal timmar i streck var dag med gamla 8-bitsspel, DEN lär få sitt lystmäte mött i Romance of the Three Kingdoms-spelen, varav del I-II släpptes till NES och serien därefter fortsatt på X antal plattformar ända in i våra dagar. Pust. /KJM
Ovan. Drakar & Demoners skapare kallade Romance of the Three Kingdoms för fantastisk historiesimulator. Varför har inte Björklund fått med dessa spel i den nya läroplanen? Del II höll sig fortfarande mest till faktarik text på skärmen men lät även spelaren skapa nya härskare.
................................................................................................................................................
92) Super Dodge Ball (Technos, 1988)
Technos spelserie kring den hårdnackade skolpojken Kunio-kun är nästan en hel hemlig industri. Alla dessa figurer (Kunio, hans vänner och ovänner) som egentligen "hör hemma" i en och samma serie gå-och-slå-spel från Technos, de som senare alltså gick och stöpte Double Dragon, men som aldrig haft ett tydligt eller ens sammanhängande namn eller varjumärke att samlas under (spelen i "the main series" är snarare mer som James Bond-filmer, med helt nya titlar för varje ny del som kommer, roligare javisst, men heller inte så jättelyckat sett ur perspektivet för dåtidens förutsättningar att etablera säljande spelserier '-_-).
Inte ens "the main guy" själv, huvudrollsinnehavaren och maskoten Kunio-kun har fått figurera i titlarna, eller ens fått behålla samma namn i spelen i väst, och så har man också skapat en hel uppsjö med spin-offs i en massa olika genrer. Super Dodge Ball var den första avstickaren där Kunio och gänget... spelar spökboll. Det är grejen med spelet. Ett sportspel som spin-off på ett slagsmålspel där gubbarna, ett helt galleri med mer eller mindre synbara utmärkande personligheter, inte bara hjälten och kanske någon hjälpreda mot skurken och en samling no-names, spelar spökboll. Visst, det funkar. Kul är det. Vi är nöjda. Så pass att det hamnar på listan. Nästa? /KJM
Ovan. Den japanska originaltiteln "Nekketsu Koko Dodge Ball Bu" säger dem som pluggat japanska att spelet utspelas på en high school. För oss andra säger den inget annat än att japaner kan ha speltitlar som slutar på "bu". Vilket å andra sidan kanske ändå oavsiktligt säger nånting då spelet trots allt handlar om spökboll. Bu!
................................................................................................................................................
91) Cocoron (Takeru, 1991 i jap)
Tryck i kassetten. Svart skärm. Plötsligt en blå tapir: "My name is Tapir" säger han och förklarar att prinsessan Rua av drömriket måste räddas. Vad i…? Härnäst kommer du till din första valmeny. Du ska göra din egen färggranna platsformshjälte. Välj utifrån ett utbud av bl a ninja, robot och monster. Sedan är det dags att välja kropp och till sist ett lämpligt vapen. Beroende på vilken kombination du har gjort får du en krigare med olika unika fördelar respektive nackdelar. Kanske ett spökhuvud med en racerbåt som kropp klarar vissa långa hopp bättre?
Har du lätt beslutsångest är det inget bekymmer. Cocoron låter dig skapa sammanlagt sex allierande spelgubbar, en efter varje avklarad bana. Denna smått förundrande titel låter dig sedan välja i vilken ordning du tar dig an de olika banorna. Samlingen kreativa bossarna ska också nämnas. Och den smått drömska chipmusiken likaså. Snacka om att vara före sin tid. Ibland blir man blixtförälskad i ett spel. Man har hittat en förlorad pärla. Ibland tänker man att det här spelt är en jävla mardröm bara för att så småningom upptäcka att man har hittat sitt drömspel. Möt Cocoron. /MJ
Ovan. Första valmenyn i förbisedda speljuvelen Cocoron låter dig välja nuna på spelfiguren. Vad sägs t ex om ett halvläskigt clownansikte? En tuff karaktär kan kanske sedan ge ett psykologiskt övertag mot de elaka bossarna.
................................................................................................................................................
Tillbaka till topplistor | Fortsätt till del 2 -->
