Topp-25:
PlayStation2-spel/serier

Sammanställd av SPPS, under perioden juni-september 2010.

Text: M Dahlgren, T D. Gustafsson, D M. Johansson, S Mars, K. J Mierzejewski, 2010-11-24


Fredag 24 november år 2000 släpptes PlayStation2 i Sverige. En nästa generations monsterkonsol som sades vara så kraftfull att den kunde både simulera känslor och användas till att styra missiler. Som vanligt fick vi i Europa vänta längst på denna framtidens spelkonsol. Amerikanerna fick Sonys nya kraftpaket under föregående månad och japanerna kunde lägga vantarna på PS2 redan i mars. Men nu var det alltså äntligen dags för oss i Sverige. Hypen och förväntningarna var enroma trots att spelutbudet till en början var minst sagt ljummet och det dröjde inte länge innan man i tidningar kunde se bilder på japaner som grät av förtvivlan över att konsolen inte var allt det som de hoppades på. Och det som egentligen lockade allra mest i begynnelsen var ju egentligen konsolens inbyggda DVD-spelare. Den digitala revolutionen var nu äntligen ett faktum. Men som spelkonsol betraktat var PS2 trots allt inte det mest självklara valet år 2000.

Tittar vi i backspegeln såhär tio år senare vet vi nu att man inte behövde vänta så värst länge på de riktiga toppspelen som skulle bidra till att pusha konsolen till den mest sålda någonsin (nära 150 miljoner sålda exemplar). Spelen på vår topplista är var och ett en god anledning till att PS2 levde längre än något annat spelsystem. Det är också smått anmärkningsvärt att konsolen faktiskt fortfarande lever! Nya spel kommer fortfarande år 2010 ut till formatet och nu inför julhandeln kan man på sina håll se just slimmade PS2-enheter som flyger av hyllorna. Ingen annan spelkonsol kan man säga detsamma om tio år efter dess release. Inte nog med att PS2 fullkomligen krossade allt motstånd som GameCube och Xbox hade att ge under förra generationen, men den konkurrerar rent av med Xbox 360, Wii och Sonys egna PS3 under den här generationen.

Med detta sagt och med tioårsdagen för den svenska releasen i åtanke presenterar POPKORN stolt vår egen topplista tillägnad den förra konsolgenerationens solklara segrare, demokratiskt framröstad i samröre med medlemmarna i Sveriges populärkulturella och pedagogiska samfund (SPPS). Eftersom utbudet till konsolen är så pass omfattande valde vi att skriva ihop vissa spelserier till gemensamma placeringar. I de fall då man har ansett att spelen i en serie inte alls är jämbördiga har det dock varit enskilda titlar som tagit placeringar. Men nog med försnack nu. Varsågoda, här är vår topp-25 bästa PS2-spel och spelserier. /MJ

25. Star Ocean: Till the End of Time (2004)

Historien om hur utvecklarna tri-Ace bildades är en klassiker inom spelvärlden. Jag tänker dra den korta versionen och bara konstatera att det är ett företag som ändå från början hade specialiserat sig på rollspel. Faktum är att de har inte gjort spel i någon annan genre än rollspel, och Star Ocean-serien är bevis på att de verkligen har bemästrat denna genre genom årens gång. På PS2-fronten bidrog tri-Ace med tre stycken olika titlar varav Valkyrie Profile 2: Silmeria var så nära att ta sig in på toppen att det förtjänar att omnämnas här, men till slut åkte det ändå ut till förmån för fortsättningen på deras rymdsaga. Star Ocean: Till the End of Time är del tre i serien och bjuder på intressant karaktärsdesign, en välskriven story med en viss twist under spelets andra halva, magisk musik och seriens typiska blandning av science fiction och fantasy-miljöer. En vidareutveckling på skills-systemet från seriens andra del gjorde det hela dessutom lite enklare och mer lättöverskådligt, i en tid då spelare började fråga mindre efter siffror och mer efter flyt och lättillgänglighet. /TG


Ovan. Introsekvensen för osökt tankarna till Star Wars medan resten av spelet kör hårt på manga-stilen.
................................................................................................................................................

24. TimeSplitters-trilogin (2000-2005)

Glöm allt vad Killzone eller Halo heter. De roligaste konsol-FPS:en från föregående generation stavas TimeSplitters. Ironiskt nog har serien har inte direkt åldrats med värdighet men inget kan ändra på att den har bjudit oss på många minnesvärda dödsmatcher, skrattanfall och ångestfyllda skrik. Killarna bakom TS-serien, Free Radical Design, bestod av ett gäng avhoppare från Rare som tidigare arbetat med den odödliga klassikern GoldenEye och dess spirituella uppföljare Perfect Dark till N64. Man skulle därmed i sin tur kunna se TS-spelen som spirituella uppföljare till Perfect Dark. Intrigen och estetiken är förvisso inte alls lika mörk eller seriös, snarare lättsam och komisk. Men det är just denna lekfullhet som gjorde spelen så roliga. Första banan i TimeSplitters2 är t ex en hyllning tillika parodi på första banan med dammen i just GoldenEye. Fast med zombier. Guld värt.

Charmen finns där och spelen är helt enkelt kul i grunden. Att hoppa runt mellan olika tidsepoker är en riktig rolig idé som låter spelaren panga loss med allt från vilda västerns revolvrar och bössor, 1920- och 30-talens Luger-pistoler och Tommy Gun-kulsprutor, nutidens vanliga automatkarbiner eller framtidens futuristiska mojänger. Att kunna skapa egna banor är också ett uppskattat inslag. Dödsmatcherna och uppdragen runtomkring är trots allt det som har lockat fram mest skratt. Att jaga muterade ankor med hagelbössa i en gammal katedral eller mordiska pepparkaksgubbar med mini-gun runt en asiatisk restaurang, eller vad sägs om att i rollen som en liten apa samla bananer medan man undviker zombier, är sannerligen sällsamma nöjen. Den absurda humorn parat med det utmärkande persongalleriet i TS-serien slår det mesta. Spelen har en egen karaktär, något som alla grådaskiga Killzone och Halo tråkigt nog saknar. /KJM


Ovan. Mordiska pepparkaksgubbar och muterad ankjakt är bara några exempel på vad som gör TS-serien till en vinnare.
................................................................................................................................................

23. Guitar Hero-serien (2006-2010)

Instrumentbaserade spel hade introducerats redan 1999 i och med Konamis Guitar Freaks, men dels fanns de bara i Japan och dels var man dessutom tvungen att ta sig till en arkadhall för att jamma loss. När Harmonix väl släppte sitt Guitar Hero i november 2005 satte man verkligen något i rullning. Den coola kontrollen i form av en gitarr hade fler knappar än den till Guitar Freaks och några av historiens mest kända rockare så som Black Sabbath, Motörhead, Jimi Hendrix och Judas Priest representerades alla med headbang-vänliga låtar. När så Guitar Hero II släpptes ett år senare exploderade seriens popularitet tack vare bättre multiplayer, bättre kontroll och ännu fler härliga rocklåtar. Serien har kommit en lång väg sedan dess och förutom inkluderingen av trummor och mikrofon har man givit ut ett par artist-specifika releaser, en 80-talsversion och en spin-off i form av turntable-simulatorn DJ Hero, och det allt på bara drygt fem år. Det är dock lätt att förstå framgångs-sagan. För den som vill leka rockstjärna finns knappast något bättre alternativ. /TG


Ovan. Kaxig attityd blandat med en i grunden sedvanlig rytmisk spelmekanik = lekstuga för alla som vill leka rockstjärna.
................................................................................................................................................

22. Shin Megami Tensei: Persona 4 (2009)

Det är ingen hemlighet att RPG-genren har blivit mer och mer story-baserad för varje generation. Persona 4 tar steget ännu längre och liknar nästan mer en interaktiv animé-film eller bok där man läser mer om själva handlingen än vad man faktiskt får spela, men det är också det som är den stora behållningen med det här spelet. Stridssystemet är det gamla vanliga sten-sax-påse som vi har sett hundratals gånger redan där det finns olika element som är starka eller svaga mot varandra. Här finns också olika monster, färdigheter osv men det mest intressanta är ju egentligen storyn.

Spelet handlar om en japansk skolpojke som har tvingats att flytta från storstaden till hans morbror i hålan Inaba. Redan första skoldagen stiftar han bekantskap med Yosuke och Chie. De bestämmer sig att för kolla upp ryktet som går på skolan att man ska slå på en tom kanal på TV:n under tolvslaget en regnig natt för att se sin sanna älskade. Istället visar det sig att personen som dyker upp i rutan snart kommer fastna i en parallell dimension där deras "skugga" (personligheten som den människa försöker gömma från verkligheten) får ett eget liv. Tillsammans med sin nya vänner försöker vår hjälte lösa myseriet varför dessa människor hamnar i denna märkliga värld.

Samtidigt som allt detta pågår har man chansen att leva som en japansk skolpojke, där ens förutsättningar i strid förbättras ju fler sociala kontakter man knyter och ju mer man förbättrar relationerna till sina olika vänner. Under tiden som man löser spelets stora mysterium kan man passa på att skaffa vänner genom skolans fotbollslag, träffa flera olika flickvänner eller hjälpa sin kusin att förstå sin pappa. Man bör vara beredd på många timmars spelande. För de redan frälsta rollspelarna som gärna lägger sitt verkliga sociala liv åt sidan i någon månad är Persona 4 ett utmärkt val. /MD


Ovan. Är det ett spel eller en interaktiv animé-film i japansk skolmiljö? Spelar det egentligen någon roll?
................................................................................................................................................

21. Prince of Persia-trilogin (2003-2005)

År 1989 skapade Jordan Mechner Prince of Persia, som på många sätt revolutionerade dåtidens spelklimat. Avancerade animationer, svärddueller och hisnande hopp var några av ingredienserna som fångade fansen. Efter en sorligt bortglömd uppföljare och ett alldeles vedervärdigt första försök till 3D på PC och DreamCast togs serien över av Kanada-baserade Ubisoft Montreal (som senare skapade Assassin's Creed) vilka förvandlade serien till framgångssagan den är idag. Sagan består av det matiné-osande Sands of Time samt de mörkare äventyren Warrior Within och The Two Thrones. Spelen som numera kollektivt kallas Sands of Time-trilogin, kretsar alla kring "The Dagger of Time", en artefakt med kraften att kontrollera tiden, och prinsens försök att fly undan sitt förutbestämda öde. Sands of Time-trilogin introducerade flera element som välkomnades varmt av hela spelvärlden. Mest anmärkningsvärt var prinsens akrobatiska rörelseschema. Att springa på väggar, volta över fiender och svinga mellan stolpar kändes väldigt tillfredsställande och konceptet förfinades genom hela PS2-trilogin till dess slutliga perfektion. /TG


Ovan. Svindlande akrobatik varvat med snabba blixtattacker från teamet som skulle göra Assassin's Creed längre fram.
................................................................................................................................................

20. ICO (2002)

Det första spelet som Fumtio Ueda själv skapade är en upplevelse utan dess like. Det handlar inte så mycket om miljön, som dock på alla sätt och vis imponerar med dess lika storslagna som ödsliga omgivningar. Inte heller om ljudet och musiken, som knappt hörs men som kanske just därför berör på många plan ändå. Det handlar om en liten liten pojke som desperat håller en främmande flickas hand och som vill rädda henne utan att egentligen veta vem hon är, var de är eler vilka hot det står inför för den delen. Pojken antas ha en förbannelse över sig och förvisas till ett enormt palats där han träffar på flickan Yorda som visar sig ha magiska krafter. Tillsammans flyr de och får på vägen slåss mot mystiska skugg-varelser, lösa kniviga pussel och ta sig förbi många storslagna vyer innan äventyrets slut. ICO var och förblir en triumf i minimalistisk speldesign och trots att det aldrig blev någon större framgång vad gäller försäljningssiffror hyllas det än idag av såväl fans som kritiker. /TG


Ovan. Den enorma borgen där man irrar runt i ICO är lika ödslig som den är vacker, och alltid måste man se efter flickan.
................................................................................................................................................

19. We Love Katamari (2006)

Det enda sk casual-spelet på vår lista som spelas med en traditionell handkontroll. Lyckades slå ut bl a EyeToy-serien från toppen. Men om det är något som EyeToy-konceptet är bevis på så är det att man tröttnar rätt så snabbt på det där med att stå och vifta framför TV:n... och att mer konkreta kontrollmetoder är att föredra i längden. Konkret är det också i Katamari-spelen. Mycket konkret. Både vad gäller kontrollmetod och spelupplägg, vilka dessutom verkligen går hand i hand. Rulla bollen. Använd styrspakarna till detta. Rulla bollen över diverse prylar tills den blir större och större. Genialt eller fullständigt galet spelkoncept? Tja, gränsen däremellan sägs ju vara hårfin. Katamari har hur som helst blivit en jättehit och nya delar har dykt upp på alla möjliga slags format. Det allra första spelet i serien, Katamari Damacy till PS2, släpptes dessvärre aldrig i Europa men vi håller mer än gärna till godo med den lika absurda som tilltalande uppföljaren. Vi älskar Katamari! /KJM


Ovan. Estetiken i We Love Katamari är antigen att dö för eller att dö av. Som med så mycket annat är gränsen hårfin.
................................................................................................................................................

18. Devil May Cry 3: Dante's Awakening (2005)

Det första Devil May Cry kom ut i en tid då den allmänna uppfattningen var att ett spel skulle ta ca 20 timmar att klara för att inte uppfattas som kort, och ställde detta faktum mot väggen. Capcoms planerade Resident Evil 4 gjordes om till ett mer actionbetonat spel med halvdemonen Dante i huvudrollen. Beväpnad med ett enormt svärd och två puffror, en kombination som aldrig förr hade varit så hård. Hela DMC-serien är nämnvärd med dess många olika svärdstekniker och boss-fighter, och det märks tydligt att serier som nya Ninja Gaiden eller God of War har hämtat mycket inspiration från Dantes monsterslakter. Trean är dock den i särklass bästa delen till PS2. Kronologisk sett är det faktiskt den första delen i ordningen och kanske den mest intressanta story-mässigt men även vad gäller den smidigare kontrollen och de olika teknikerna som nu är betydligt fler. Åren har inte varit nådiga mot framförallt det första spelet i serien men trean håller fortfarande som en riktig skön actionrökare. /MD


Ovan. Kaxig, vithårig, toppless, fötterna på bordet, käkar pizza, har stort svärd och puffror. En vinnande kombination.
................................................................................................................................................

17. Suikoden V (2006)

Världens bästa rollspelsserie heter Suikoden. Delarna I-II till den första PlayStation är idag eftertraktade klassiker, och bra exempel på innehåll framför yta. Den omfattande storyn står i en klass för sig, och går för en gångs skull i JRPG-sammanhang inte ut på att rädda världen från någon urtida ondska utan är belägen på lokal nivå, i olika delar av samma värld från spel till spel och fokuserar på regionala inbördes- eller gränskrig och politiska intriger. Seriens mest utmärkande inslag har dock alltid varit de 108 spelbara karaktärna i varje del. Eller spelbara och spelbara, det är möjligt att rekrytera så många individuella karaktärer till sin armé i alla fall och ha dem stationerade i stora slott som man använder som högkvarter och bygger ut allteftersom. Av dessa 108 karaktärer i varje del är de flesta spelbara i strid, medan andra har sådana funktioner som slottets kock, läkare, smed eller diverse butiksägare. Konami hade en otroligt uppskattad rollspelsserie på uppgång med Suikoden. Detta slarvade man sedan bort när serien skulle över till PS2 och 3D. Trots en del konstiga spelmässiga beslut var dock även Suikoden III ett gediget rollspel, men dessvärre släpptes det aldrig här i Europa. Sedan kom Suikoden IV som var seriens riktiga lågvattenmärke med många av de karaktäristiska inslagen som bortspolade.

Renässansen kom dock i form av Suikoden V, en slags prequeel till händelserna i del II, med den rätta Suikoden-känslan och spelmekaniken intakt och med en del nya uppskattade inslag i framför allt striderna som nu utkämpades smidigare än någonsin tidigare. Handlingen kretsade här kring hovets och politikernas maktkamp i drottningdömet Falena, spelaren hade åter kontroll över sex karaktärer per sällskap (och den här gången plus reserver också) i de traditionella RPG-striderna medan de strategibaserade fältslagen utspelade sig nu i realtid och man fick styra trupper på land såväl som till sjöss, samtidigt. Suikoden-seriens rykte har fått sig ett par törn efter framför allt del IV och halvsyskonspelet Suikoden Tactics men faktum är att Suikoden V är lätt ett av de bästa, och säkerligen mest förbisedda, rollspelen till PS2. Missa det inte om du är det minsta intresserad av japanska rollspel. /KJM


Ovan. Ett av Suikoden-serien mest utmärkande drag är de hundratals olika karaktärerna. Utöver vanliga RPG-strider och strategiska fältslag kan man för övrigt även utkämpa dueler i en slags utstuderad variant av sten-sax-påse.
................................................................................................................................................

16. Odin Sphere (2008)

Odin Sphere släpptes sent in i PS2:s livscykel och är ett sådant där spel man lätt missar, men oss tog det sig inte förbi utan snarare tog det oss alla med storm. Spelet är gjort helt i 2D och det lustiga är att det ser både tekniskt och estetiskt flera gånger bättre ut än många andra samtida titlar. Berättandet sker i form av en liten flicka som hittar en gammal bok på vinden och läser upp historierna om fem olika hjältar och hur deras öden till slut sammanlänkas till en grande finale. Den nordiska mytologin för lätt tankarna till tri-Aces Valkyrie Profile på samma tema, Men där Valkyrie Profile bjuder på klassiska stridsscener kör Odin Sphere med ett mer fritt och öppet upplägg. Lägg till mycket imponerande röstskådespeleri och ett stämningsfullt soundtrack och du har ett sällsamt förbisett guldkorn i PS2:ans bibliotek att ta dig en närmare titt på. /TG


Ovan. Utvecklarna Vanillaware har trots sin korta meritförteckning redan gjort sig kända för att göra snuskigt snygga sidoscrollande tvådimensionella spel. Deras senaste alster är Muramasa: The Demon Blade till Wii.
................................................................................................................................................

15. Gran Turismo 4 (2005)

När Gran Turismo kom inkörandes till PS för över tio år sedan förändrade det racing-genren för alltid. Sony hade för avsikt att producera världens bästa bilspel, en verklig körsimulator, och tvärtemot vad alla skeptiker trodde levererade man. Från den tiden har genren inte varit sig lik. Nu dög det inte längre med bara ett par stycken olika bilar och banor att välja mellan. GT introducerade hundratals verkliga bilmodeller som körentusiasten i oss alla kunde mecka med, tvätta och t o m välja och vraka mellan en uppsjö olika fälgar till. Och det var inte bara innehållet som imponerade, körkänslan var på topp den också. Efter en uppföljare till PS som innehöll i princip mer av allt och en tredje del till PS2 som förvisso kändes helt overkligt snygg och läcker på sin tid men som också drog ned antalet bilmodeller från över 600 till under 200 stycken var det så dags för del 4.

GT4 togs dock inte emot med lika mycket kärlek som dess föregångare. Här började folk gnälla istället. GT-serien hade nu fått konkurens av Forza Motorsport på Xbox-fronten och allt fler började störa sig på att bilarna i Sonys serie fortfarande inte gick sönder när man kraschade dem… Må så vara men faktum är att GT4 där man finslipat i princip allt från tidigare delar, inklusive antalet olika bilmodeller som nu översteg 700 stycken (jämfört med Forza Motorsports fjuttiga ca 200...) var och fortfarande ÄR den bästa versionen av GT. Det är fortfarande oerhört innehållsrikt, läckert och kul att köra, och i väntan på GT5 som faktiskt ska släppas nu idag (24:e november) kör vi mer än gärna ett par varv till i fyran. /KJM


Ovan. Ett ord: Bilporr. GT4 är fortfarande, fem år efter release, lika snuskigt snyggt att titta på som det är roligt att köra.
................................................................................................................................................

14. Grand Theft Auto III-trilogin (2001-2004)

Att leva jävel är kul. Det skulle vi nog alla tycka även om få någonsin skulle kunna tänka sig att leva ut fantasierna i vår vardag. Tur då att det finns våldsamma TV-spel att fördärvas av och här har vi tre alldeles särskilda exempel på virtuella jävla liv där man ränner runt på gatorna, langar knark, skjuter folk och stjäl bilar. Vad som började som del tre i serien blev en hel trilogi i sig, där varje spel utspelar sig i en ny stad och har en ny huvudperson. GTAIII utspelar sig i Liberty City baserat på New York i "nutid" dvs början på 2000-talet, GTA: Vice City är istället baserat på Miami och tar oss tillbaka till det härliga 80-talet (Miami Vice någon?) medan GTA: San Andreas utspelar sig på 90-talet och förenar hela tre stycken städer, baserade på San Fransisco, Los Angeles och Las Vegas i vad som är en hel delstat med omnejd och byhålor.

Där del III körde sin grej med diverse knäppa radioprogram som spelaren själv kunde byta mellan i bilarna är Vice City och San Andreas proppade med riktig musik från 80- och 90-talen. Bara en sådan sak. Samtliga delar i vad som alltså kan kallas GTAIII-trilogin har lovordats runt om i spelvärlden och det är inte svårt att förstå varför. Det fria upplägget erbjuder möjligheter att göra lite vad som helst som du har lust med. Oavsett om du vill hänga med i de nog så underhållande skildringarna av det kriminella livet och göra fler uppdrag eller om du bara vill cruisa runt i Vice City nattetid med radion på högsta volym, kapa en golfbil och köra över fotgängare, hoppa fallskärm eller slå ner gamla tanter med basebollträn och ta deras pensionspengar så kan man ägna sig åt det i timmar. /SM


Ovan. GTA = att göra gatorna osäkra. Att själa bilar är enkelt. Man bara rycker upp dörren och slänger ut föraren.
................................................................................................................................................

13. Dancing Stage-serien (2003-2007)

Att kunna röra på sig samtidigt som man har kul är något som människan länge har försökt göra. I dagens spelmiljö finns saker som Wii, PlayStation Move och Kinect, som dock känns mer som påtvingade gimmickar än ren och skör kalasunderhållning. Men redan för tio år sedan fanns en uppsjö av rörelsebaserade spel med tillhörande specialkontroller som hjälpte oss att skaka loss ordentligt samtidigt som det vi gjorde faktiskt kändes lika logiskt och naturligt som det var roligt. Vi pratar såklart om dansspelen. Dancing Stage-serien (känd som Dance Dance Revolution i Japan och USA) har varit i frontlinjen för denna musikspelgenre ändå sedan dess begynnelse i arkadhallarna mot slutet av 1990-talet. Oräkneliga titlar finns utgivna med lika många olika musikstilar, av vilka det borde finnas något som tilltalar vem som helst. Till PS2 såg vi nya delar komma ut under drygt en femårsperiod i mitten på 2000-talet, där vi kunde danska till allt från Pet Shop Boys och heltokig Tokyo-pop till värsta Disney-rave med Kim Possible och Hannah Montana. /TG


Ovan. Följ bara rytmen genom att trampa på rätt "knappar" på dansmattan som pluggas in istället för handkontrollen.
................................................................................................................................................

12. Rogue Galaxy (2007)

Rogue Galaxy är ännu ett schyst RPG som släpptes så pass sent in i konsolens livstid att många lyckades med konststycket att totalt försumma det. Här antar du rollen som äventyrslysten ynglig strandsatt på en ökenplanet med drömmar att en vacker dag få fara ut i världsrymden. Den dagen kommer såklart när spelet börjar och man av misstag hamnar ombord på ett rymd/piratskepp. Stora, vackert cel-shadade världar (speciellt skogsplaneten!) samt massor av prylar och funktioner att pilla runt med utrustning gör detta till ett mycket givande spel för alla givna rollspelare. Under stridernas gång kan man springa runt fritt och anfalla eller bli anfallen så det gäller att vara på alerten. Dina medspelare är datorstyrda men man kan när som helst ropa specifika order åt dem. Rogue Galaxy är inte något vanligt RPG. Den lyckade blandningen matiné-äventyr och science fiction samt rollspel och väldigt fritt upplägg gör det till ett av den förra generationens mest intressanta spel i genren. /SM


Ovan. Rogue Galaxy är ett av de snyggaste spelen till PS2-tiden och blandningen matiné och sci fi är bra mysig.
................................................................................................................................................

11. SoulCalibur II (2003)

Soul Blade var vid sidan av Tekken-serien ett av de mest populära fighting-spelen till PS. Uppföljaren SoulCalibur till Dreamcast blev ett av de mest kritikerhyllade spelen som någonsin gjorts (och var för övrigt väldigt nära att kamma hem förstaplatsen på vår egen DC-topplista). Förväntningarna på uppföljaren var enorma. Den här gången bestämde sig Namco för att släppa spelet till tre olika format, och varje konsol fick sin egen exklusiva karaktär. GameCube-ägarna fick svinga svärd med Link från Zelda-spelen, Xbox-ägarna fick Todd McFlares antihjälte Spawn och till PS2 såg vi... gamle Heihachi från Tekken-spelen? Nåja, bortsett från att PS2-versionen hade den minst spännande exklusiva karaktären skiljde det inte mycket de olika versionerna emellan. PS2-ägare som rynkade på näsan åt stackars Heihachi kunde i alla fall trösta sig med att man spelade med den bäst utformade handkontrollen (Xbox-kontrollen var gigantiskt stor medan den udda placeringen av knappar på GC-kontrollen gjorde den allt annat än smidig i fighting-sammanhang).

SoulCalibur II blev det bäst säljande spelet i serien och introducerade flera nya, sedermera mycket populära, karaktärer. Nästan alla krigare från föregångaren var tillbaka och hade den här gången fått sällskap av sparkexperten Yun-Seung, den orientaliska flickan Talim, fäktaren Raphael och Sophitias lillasyster Cassandra. Dessutom har man öst på med en massa olika spellägen. Men det bästa med SoulCalibur II var och förblir att det kräver ingen lång träningstid för att man ska uppskatta det. Man kan köra en omgång med sina polare och ha kul direkt. Dessutom är det bättre balanserat och håller längre än del III som släpptes exklusivt till PS2 några år senare. /MD


Ovan. Likt SC till DC var SCII ofattbart snyggt på sin tid. Vi återsåg kära gamla favoriter som samurajen Mitsurugi och... Heihachi från Tekken-serien? Nåja. Men ofattbart snyggt och riktigt kul att spela var det i alla fall.
................................................................................................................................................

Tillbaka till topplistor | Till placeringarna 10-1 --->