Text av: Dylan M. Johansson, 2010-03-06
När 2009 blev 2010 passade Dylan på att åter blicka bakåt, inte på året som gått men på året som gick för ett årtionde sedan. 1999 var året då spelen var mer filmiska än någonsin tidigare samtidigt som den största filmhypen genom tiderna utspelade sig. Läs vidare för Dylans personliga populär-kulturella favorithändelser från år 1999.
1) Topp-3: Att spela
Final Fantasy VIII
Två år efter genombrottet i Europa, var det dags för Squaresofts åttonde symfoni. Det är en kulen vinterdag i slutet av 1999. Jag sitter i POPKORN-Jannes pojkrum i väntan på att cykla bort till judoträningen. Han vill visa mig något på sin PlayStation. Final Fantasy VIII inleds med ett drömaktig skådespel med en sandstrand och ett kärlekslöfte om att alltid finnas till hands. Janne kallar sekvensen för "det snyggaste som gjorts". Jag är något mindre euforisk men erkänner att tyget på Rionas tröja ser riktigt verkligt ut. Vi var 15 år gamla och likt huvudfiguren Squall befann vi oss i gränslandet mellan barn och vuxenvärlden. Slitningar som tär på en ung människa och nog kunde man lätt känna igen sig i Squalls olika dilemman. Allt förändras ju ändå, inget består så varför bry sig om något överhuvudtaget?
Eftersom jag hade den rätta åldern inne var Irvines lättfotade tips om att helt sonika "ta bort väggen" (dvs slappna av...) för att lättare få tjejer faktiskt rätt så värdefulla. Spelet delade föregångarens fanatiker i två läger, men det var inte bara det uttalade kärlekstemat och den mer realistiska karaktärsdesignen som var nytt. Borta var sökandet efter nya vapen och rustningar och även magimätaren saknades. Lika otillräckligt och klumpigt som jag först såg det nya stridsexperimentet, lika mångfacetterat och unikt inser jag idag att det var av skaparna. Futuristisk estetik, realistisk fantasi och invecklade kärleksteman är vad som präglar hela spelet och än idag framstår Final Fantasy VIII som en helt unik upplevelse.
Metal Gear Solid
Två år efter releasen var N64:an så gott som uträknad. Sony gick inte att stoppa. Då släpptes ytterligare en killer app till PlayStation och det går inte att komma ifrån att Hideo Kojimas lika filmiska som taktiska spionäventyr var något helt nytt i videospelsväg. Något totalt annorlunda Nintendo. Bara det att förtexterna fortfarande rullade då man hade börjat spela vid hangarkällaren var tillräckligt för att göra Konamis smygsimulator till en helt ny upplevelse. Den subtila humorn i spelet tydde på en mognad i spelbranschen och levnadsråd via radion som "You should be happy you have the free time to play a game." tydde på en nyfunnen självdistans. Kontrollen hade dessutom väldigt smarta översiktsmöjligheter. Ta bara som exempel hur upplevelsen ökar med den smidiga vapen-omladdningen med en lätt dash på R2-knappen.
Kanske allra mest minnesvärd är dock bosskampen mot läbbiga Psycho Mantis som kunde läsa av mitt minneskort och berätta för mig att jag nyligen spelat Castlevania: Symphony of the Night samt att jag sparar frekvent. Psycho Mantis fick dessutom handkontrollen att flytta på sig på golvet med ren viljekraft! Äventyret var smockat med dylika uppfinningsrika detaljer som tillsammans bidrog till att göra Metal Gear Solid bland det mest episka vi sett i spelväg dittills. Sent glömmer man hur hjärtat fastande i halsgropen var gång fienden slog larm pga att man inte smugit nätt nog. Jag vet inte hur många gånger jag fick fram Game Over-skärmen på TV-skärmen men spelets snabba upplägg tillät att fortsätta direkt och slippa göra om långa strapatser. Metal Gear Solid låg på två skivor fullmatade med filmsekvenser på militärbaser och atomsprängningar och innehöll möjligtvis de mest gedigna dialogerna som vi någonsin hade hört i ett videospel.
DreamCast
Vi har skrivit mycket om Dreamcast på POPKORN den senaste tiden. Det är för att vi ur spelutbud, design- och tillbehörsyn håller SEGA:s mjölkvita monstermaskin mycket högt. Den stilistiska 128-bitarskonsolen dog en snabb barnsdöd, främst på grund av att SEGA tappat förtroende med tidigare spelmaskiner och missat målet med marknadsföringen men även på att Sony nu var så varma i kläderna att spelare väntade mer än gärna ett år längre på PlayStation2. Däremot skulle SEGA förbli husgudar hos nischade fans av rymd-shoot 'em up och fighting-genrerna.
Samtidigt på mindre ort hade vår egen filmklubb "filmfilm" vållat så starka åsikter hos kompisgänget att viljan att starta mindre klubbar hade resulterat i avstickarligan flippys romantiska hörna där man samlades för att spela DreamCast. Eftersom detta var sommaren innan den svenska releasen var det ingen som faktiskt ägde konsolen men däremot fanns den att hyra den tillsammans med House of Dead 2 (inklusive ljuspistol), SEGA Bass Fishing (inklusive fiskespö) samt Sonic Adventure såklart. Den kristallrena grafiken, de interaktiva minneskorten, de tryckkänsliga axelknapparna och den stundande internetuppkopplingen kändes alla väldigt mycket framtid. En konsol för 2000-talet trodde man. Två år senare var konsolen bortglömd i Sverige men sommaren 1999 spelade vi DreamCast som tokar där på flippys romantiska hörna.
2) Topp-3: Att läsa
Y2K anfaller!
Under 1999 uppstod en mellanperiod då jag inte hade favoritkanalerna i televsionsutbudet, men på måndagskvällar brukade vi ändå samlas ett gäng för Arkiv X-kvällar. Alla tog med överblivet godis från helgen. Vi gillade alla serien, men det jag värdesätter mest idag från dessa anspråkslösa måndagskvällar är samtalsämnena. Begreppet söndagsångest, att inte hunnit ha njutit av helgens ledighet innan en ny skolvecka inleddes, hade precis planterat sitt svarta frö. När vårt eviga ventilerande kring inre demoner, sexuella avvikelser, livet efter döden och vilken religion som är mest fördelsaktig lidit mot sig slut fanns alltid ett evighetssamtal kvar. Y2K.
Termen hade myntats 1995 av en amerikansk programmerare. Y= Year 2 K = 2 kilo = 2000. Den stora millenniumbuggen. Vitala datorsystem och samhällsfunktioner skulle krascha. Pengarna på banken skulle gå upp i rök och trafikljusen sluta fungera. Tidningarna rapporterade att företag spenderade miljarder på att korrigera programmen. I efterhand vet vi hur det stod till. Det påstådda problemet var högst verkligt men utan några förödande konsekvenser. Vi som på allvar satt och diskuterade huruvida PC:ns oförmåga att skilja år 1900 ifrån 2000 skulle orsaka att atombomberna började avfyra sig själva.
MISSIL
I sista numret av Super PLAY berättade man om stressen som redaktionen kände då en helt ny speltidning dök upp i tidningsställen och hur pressade det var när MISSIL dessutom kunde skryta med ett djupare och mer stilrent upplägg. Tidningen var bl a tjockare och satsade mer på text än bilddesign. Som pricken över i:et listade MISSIL de 50 bästa spelen innan Super PLAY. Dessvärre kunde tidningen göra svensk speljournalistik ännu bättre under enbart två årgångar, 1999-2000, innan nedläggningen kom men den nya konkurrenten fick de andra stora speltidningen i Sverige att tänka om och sätta i verket de nya riktlinjerna som dittills bara hade varit lösa planer. Konkurrens är hälsosamt.
Total Film
1999 blev året då jag på allvar började intresserade mig för film. För att ha koll på alla nyheter fanns en ny blaska i tidningsställen, en svensk tolkning av brittiska Total Film , och jösses vilket filmår det blev att hålla koll på. Huruvida det var millenniumnoja som lockade fram det bästa från regissörerna låter jag vara osagt men med titlar som Fight Club, Any Given Sunday, Dogma, I huvudet på John Malkowich, Lock Stock and Two Smoking Barrels, Eyes Wide Shut, Brining Out the Dead , Man on the Moon, American Pie ,Sjätte sinnet, End of Days. Wild Wild West, 200 cigaretter, South Park: Bigger, Longer and Uncut, Mumien (som för övrigt fyllde ett stort hål hos äventyrsälskare) och såklart den mystiska första The Matrix, en film som redan i sin samtid gjorde klart hur mycket den skulle förändra actiongenren, var det alltid mycket att läsa om.
Lagom till den hysteriska premiären av Star Wars Episode I: Det mörka hotet kom Total Film dessutom med en medföljande 40-minuters VHS-kassett innehållandes en unik dokumentär om inspelningen av första Star Wars-trilogin, med färska intervjuer med George Lucas, Carrie Fisher och de andra avdankade skådespelarna. Tidningen blev inte långvarig i Sverige men visade likväl vägen mot en friskare svensk filmjournalistik.
3) Topp-3: Filmer att se på bio
Star Wars episod I: Det mörka hotet
Det man måste komma ihåg är att då försnacket om den första Star Wars-filmen på 16 år kom igång så trodde man verkligen att den nya trilogin skulle bli som den gamla, komplett med X-vingar, 70-talsfrisyrer, mystik och matinékänsla. Star Wars episod I är utan tvekan den största filmhypen som jag (och de flesta andra kan man lugnt anta) har varit med om. Jag hade längtat och spånat. Månad in och månad ut hade jag följt lösa rykten. Boba Fett ska vara med? Och "han" ska vara en kvinna? Vi kommer att få veta vem som är Anakins pappa?
Vi hade ätit GB:s Battle Droid-glass, köpt de nya figurerna och längtat efter att få se Darth Maul. Skulle han vara lika kylig som Vader eller enbart karateskrikig? Onsdage 18 augusti kl 00:01 var det äntligen dags. Premiärnatten. Efter att ha tryckt i oss cheeseburgare begav jag och alla mina vänner oss bort till Scandia-biografen. Jag minns att jag var så nervös att högerhanden skakade när jag köpte min cola. SKulle Episod I leva upp till förväntningarna? Vi gick in. Det släcktes ned i salongen. Den högtidliga FOX-fanfaren trummade för en storögd, fullsatt salong. Den nya, gröna Lucasfilm-logotypen gled förbi. Några sekunders konstpaus och John Williams välkända tema dånade genom salongen. Men vad tusan? Den gula texten var på svenska! Ett buande hördes genom salongen.
Vi visste det inte då, men en översatt text sade rätt mycket om hur filmen skulle bli som helhet. Mer barnanpassad med fler flippade utomjordingar och Långben-humor. Bara för att vi kunde, såg jag och POPKORN-Janne Episode I tre gånger tillsammans (och sedan gick jag och såg den en fjärde gång utan honom) och egentligen har jag samma tankar om filmen nu som då. Utseendet och rösten på Jar Jar Binks borde ha varit totalt annorlunda och den 9-årige Anakin borde ha varit mer emo redan här och framför allt inte vara med och spränga rymdstationer. Alla scener med Darth Maul var däremot äkta Star Wars-guld och jag håller triangel-fighten som den bästa ljussabelstriden någonsin, så varför fick Darth Maul inte vara med i andra och tredje episoden? För övrigt har jag insett att filmen saknar huvudroll enligt dramaturkisk modell, till skillnad från gamla trilogin. Det var fler än jag som vände en förvånad blick mot en oförstående George Lucas.
"Det är så här jag alltid har velat göra Star Wars-filmerna." ska han ha sagt men fansen ville inte lyssna på det örat.
The Blair Witch Project
Skräck är en filmgenre som präglas av trender. Splattermördare, parodier, nyinspelningar. The Blair Witch Project kom från ingenstans, kaxade med att ha spelats in med blott handkameror och blev av bara farten erkänd som en av de läskigaste filmerna genom tiderna. Innan releasen i oktober marknadsfördes The Blair Witch Project genom mediarapporter om tre förvunna skådespelare vars filmade material nu hade upphittats i skogsområdet i Maryland. En lika vågad som vulgär PR-kupp. Producenterna fortsatte att hävda även efter premiären att deras film bestod av 100% äkta material. I slutproduktionen använder sig skådespelarna av sina riktiga förnamn, vilket spann på trovärdigheten.
Filmens totala budget på skitlåga 22 000 dollar gav, minst sagt, god avkastning när intäkterna hamnade på 240 miljoner dollar. Skådespelarnas lön bestod enligt kontrakt av ett par procent av vinsten så filmens framgång gjorde dem till mångmiljonärer. De tre huvudprsonerna fick reda på väldigt lite av manuset på förhand och ombads istället att helt enkelt reagera på vad som hände runtomkring dem. Utifrån ett stolpmanus improviserade de sina dialoger under de blott åtta inspelningsdagarna vilket resulterade i, förutom att ordet "fuck" sades drygt 154 gånger genom filmen, ett naturalistiskt intryck i den osminkade inramningen. The Blair Witch Project var länge den mest framgångsrika indieproduktionen. Kulten grodde tack vare Internets genombrott och kulminerade först i och med uppföljaren 2001, som på ett lekfullt sätt spann vidare på att historien var äkta.
Office Space
Henrik Schyffert nämner i sitt försvarstal om 90-talet hur det var att växa upp i "Generation X". Man hade föräldrar som upplevt både hippie-erans kollektiv och Reagan-periodens yuppie-80-tal. Hur revolterar man mot en generation som har upplevt både vänster- och högerkontraster? Jo, genom att inte bry sig alls. Ta vardagshjälten Peter Gibbons från Office Space. Hans svar på vad han hade gjort om han hade vunnit 1 miljon är "Ingenting alls." "Just sit and do noting." När citatvänliga Office Space inleds är det måndag och Peter bilköar som vanligt till sitt själsdödande kontorsarbete där han uppdaterar hårdvara för Y2K-domedagen. Peter känner sig nere. Hans ignoranta chef Bill Lumbergh är på honom om rapporter och tvingar honom jobba över helger. Och nästa gång Peter får frågan om han har "A case of the mondays" kommer han att bli galen.
Peter och flickvännen går i terapi och mitt under avspänningshypnosen dör terapeuten vilket försätter Peter i en slags kronisk avslappnad sinnesstämning. Nästa morgon bryr sig Peter inte om när klockan ringer utan sover lugnt till eftermiddagen. Från och med idag ska han göra och säga precis vad han känner för. Han bjuder ut den söta tjejen (Jennifer Aniston) i fiket intill och bestämmer med sina kollegor att försöka svindla av företaget pengar, med samma typ av datavirus som Richard Pryor använder i Stålmannen III. Peters dröm om att inte göra något alls i livet kan inledas. King of the Hill-skaparen Mike Judge står som regissör och ligger även bakom den tecknade serien från 1992 som filmen baseras på där den oförglömlige Milton har en mer framträdande roll.
4) Topp-3: Att se på televisionen
King of the Hill på SVT
Innan 00-talets överljushastighetshumor uppfanns med serier som Family Guy och American Dad kom den mer återhållsamma King of the Hill med sina poänger betydligt närmare vardagen än satir- och kändisskämten. FOX har varit otroliga på tecknad underhållning och King of the Hill som först kunde ses 1997 är blott en av dussintalet serier som TV-jätten spottat ur sig de senaste 20 åren. Uppväxt i en förort till Dallas beslutade Mike Judge att hans nya serie skulle utspela sig i påhittade hålan Arlen, Texas. Greg Daniels, som hade manusförfattat The Simpsons, läste igenom pilotmanuset, lade till ett par figurer och redigerade karaktärsdrag. Med på båten satt David Zucker (Nakna pistolen, Scary Movie 3-4) som grovproducerade och skrev manus.
När King of the Hill väl började visas kunde vi så möta familjen med helylleamerikanen Hank Hill i förgrunden, vilken Mike Judge dubbade på egen hand. Vissa kände igen honom som grannen Anderson i Beavis & Butt-head. Vi mötte även grannarna Dale, Bill och Boomhauer, alla karikatyrer av varsitt ansikte i amerikanska förorten, och skämten träffade skärningspunkten mellan Seinfeld och Simpsons. Hösten 1999 fortsatte SVT att visa 22-minutersavsnitten av vad som i svenska tablåerna kallades Hemma hos Hill. Bättre TV-underhållning än så fick man leta efter.
WCW Monday Nitro på TNT
Det som på dagen var Cartoon Network, blev TNT varje kväll. En kanal som visade mest svartvita klassiker och en dag i veckan även... wrestling! 1999 rasade det sk "måndagskriget" där USA:s två största wrestlingförbund kapprustade mot varandra för att locka flest tittare. WCW:s veckoprogram Monday Nitro var givetvis en ordlek på rivalförbundets Monday Night Raw. WWE försökte under denna era av attityd fånga essensen av vad WCW gjorde så mycket bättre. WCW visade nämligen att proffsbrottningen gick mot en kvickare stil och mexikanska våghalsar i flugviktsdivisionen som Rey Mysterio Jr (utan mask och 619!), Psychosis, Juventud Guerra och Conan visade var den nya ribban skulle ligga. Bret Hart var i WCW efter McMahons diss och brottades sida med sida med Hulk Hogan. Ett giganternas möte som WWE aldrig lyckades få ihop, trots att de hade båda legendarerna signerade under flera års tid.
Vad jag mest minns näst från WCW Monday Nitro på TNT (visades av någon anledning på fredagar här i Sverige) är Sting med sitt "nWo Wolfpack" och Lex Luger i ryggen och då han tog tillbaka världsmästarbältet på Fall Brawl 1999. Ringannonsören Michael Buffer var numera med även på de vanliga veckoprogrammen med sitt konsonantrullande i "Lets get ready to rumble!". Mest intressant var dock pushandet för kraftbrottaren Goldberg, som körde sin gimmick som ostoppbart monster. Goldberg pushades mot Psycho Sid och de möttes slutligen på Halloween Havoc 1999. Jag får fortfarande rysningen när jag ser mina gamla VHS-inspelningar och hör publiken maniskt tjuta namnet i kör: "Goooldberg! Gooolderg!"
Ally McBeal på TV4
Under hela 1990-talet hade jag två st televisionsförälskelser. Den ena var Dana Scully som jag omnämnde i min förra årskrönika och den andra ingen mindre än charmbomben mitt i sin karriären, fröken Ally McBeal. Måndagskvällar 1999 visade TV4 den andra säsongen med denna neurotiska och sött klumpiga advokatkvinna i Boston, klockrent framfört av Calista Flockhart. 45-minutersavsnitten bjöd på romantiskt drama på firman Cage & Fish, ömsom med lätta sitcom-moment och dagdrömsscenarion. Allys dansande jättebäbis hamnade i samma vevade som skärmsläckare på Windows 95-datorer i hela västvärlden.
David E Kellys långkörare fick kritik från feministiskt håll, som hävdade att serien var allmänt nedvärderande mot kvinnor, och intressegrupper högg slagord mot Allys korta kjolar och känslomässiga instabilitet. Men handen på hjärta, tycker jag att skaparna lyckades skapa en ovanligt mänsklig figur i Ally. Min julklapp år 1999? Seriens omtyckta soundtrack där Björn Skifs annars så uttjatade "Hocked on a Feeling" rodde hela vägen hem.
5) Topp-3: Att lyssna på
The Slim Shady LP
Det var många med mig som såg Eminem som den första rappartisten att ta till sig. I februari 1999 kom The Slim Shady LP som var 26-årigens andra stora studioalbum. Det dröjde inte länge förrän jag fastade för hans glasklara bildspråk i lyriken, ackompanjerat till vad som numera kallas "midwest hip hop". Att använda ordet "LP" i en albumtitel var nymodernt och en flört med den retromedvetna hiphopgenren. "My name is" spelades fortfarande flitigt på radion då andra singeln "Guilty Conscience" skapade rubriker där Eminem och hans vapendragare Dr Dre "uppmuntrade" en kille att mörda sin fru och dennes älskare. Eminems försvar handlade mest om att han själv inte uppmuntrade till något, i så fall var det hans alter ego "Slim Shady". En ganska vag förklaring kan tyckas, men precis samma som The Beatles hade använt för att förklara att Sergeant Pepper-albumet inte var gjorda av dem, utan av "Sergeant Peppers Lonely Hearts Blub Band". Förutom att skivan enligt Rolling Stone är en av de främsta i hiphophistorien var ju en platta med en låttitel som "I Just Dont Give a Fuck" mer än rätt för 15-åriga medelklassbarn.
Blue (Da Ba Dee)
Den bespottade eurodance-genren var egentligen utdöd 1999 men Eiffel 65 (det droidklingande gruppnamnet sägs för övrigt ha kommit till genom en elektronisk ordgenerator) lyckades med konstgjord andning ändå göra en hit av "Blue (Da Ba Dee)". Singeln släpptes i april, var den första för den italienska trion och lyckades toppa listorna runtom Europa med sitt Cher-ekande syntriff. Den alltid lika aktuella tidsskriften Rolling Stone ogillade dock det lekfulla soundet och den naiva texten. De placerade senare låten på plats 14 i deras "Most Annoying Songs" och skrev att "Blue (Da Ba Dee" framställer Teletubbies som rena Shakespeare-dramat. Den tekniktäta musikvideon, där gruppens ledsångare Jeffrey Jay blir bortförd av datoranimerade blå utomjordingar visades många veckor i SVT:s musikprogram Voxpop på måndagskvällar och singelns 60 000 sålda exemplar i Sverige hade med största sannolikhet blivit ännu fler om inte nedladdningshemsidor som Napster redan hade hunnit bli ett allmänt faktum.
The Offsring
En annan listetta i Sverige var The Offsprings skojfriska "Pretty Fly (for a White Guy)", skriven av Dexter Holland. Detta var första släppet från punk/rock-skivan Americana. Den gavs ut som singel i november året innan men började klättra på listorna först under 1999. Gruppen fick se hur låten blev en större hit i Europa än i hemlandet, i Sverige troligen till stor del tack vare videoframgången i ovan nämnda Voxpop med Henrik Ohlsson, där den vunnit höstfinalen. Videon med villupparkillen som vill vara svart (s k "wigger") kändes helt rätt i sin samtid. Trots att låten i sig är skämtsam blev den parodierad ett flertal gånger, inte minst av Weird Al Yankovich i "Pretty Fly for a Rabbi", också den släppt 1999 (han är kvick han, Weird Al).
Tillbaka till topplistor |
