Sammanställd av: SPPS, vid tillfällena 2009-06-20, 2009-07-18 samt 2009-08-01.
Text: Thomas Gustafsson, Dylan M. Johansson, K. Jan Mierzejewski, Måns Dahlgren, 2009-12-27
Ursprungligen publicerad i form av Årets julkalender, 2009-12-01 t o m 2009-12-25.
Plats 15-6...
15. Skies of Arcadia
Alla som någon gång har sett Luftens hjältar vet att luftpirater är skiten. Men där de var skurkar i den tecknade Disney-serien styr du i Skies of Arcadia pojkspolingen som inte vill något annat än att just bli luftpirat, och det mer än fem år innan Vaan svävande i samma tankar Final Fantasy XII för övrigt. Världen Arcadia består av olika öar som svävar fritt högt uppe i skyn och det är alltså här äventyret utspelar sig. TV-spelsvärldens egen superkvinna Rieko Kodama (skapare av bl a SEGA:s klassiska rollspelserie Phantasy Star och karaktärsdesigner bakom igelkotten Sonic) presenterar ett gediget och stämningsfyllt hantverk till rollspel.
Skies of Arcadia har allt man kan önska sig av ett bra J-RPG. Häftiga karaktärer, en spännande story som räcker de 60-70 timmarna spelet tar att klara och level-grindande till max bara för att ge några exempel. Men de mest intressanta inslagen är ju så klart - trumvirvel - luftstriderna. När man stöter på andra luftskepp eller en viss typ av monster slåss man med hela sitt skepp och då blir det faktorer som antalet karaktärer i ditt sällskap eller vilken typ av kanon du använder som kan avgöra stridens utgång. En "förbättrad" konvertering släpptes till GameCube två år efter originalet men då saker som sk "vuxet innehåll" och minispelet till VMU:n saknades spelar vi mycket hellre om detta högtflygande äventyr i originaltappning till Dreamcast. /TG
Ovan. Den som någon gång har drömt om att bli luftpirat bara måste spela Skies of Arcadia, så enkelt är det.
................................................................................................................................................
14. Marvel vs. Capcom 2
Det finns två ord som ihop bäst kan förklara det här spelet. Arkadhysteri. Ni vet vad vi menar. Den här sortens fighting-spel fungerar alla på samma vis i arkadhallen. Det går hur kvickt som helst, det är totalt kaos på skärmen och specialattackerar blinkar och exploderar så man tror att man ska få epilepsi. Men det betyder ju inte att det är en dålig grej, snarare tvärtom. Utifrån de villkoren levererar Marvel vs Capcom 2 denna typ av spelupplevelse bättre än något annat. Det kan ha att göra med den enkla och smidiga kontrollen och det kan ha att göra med de feta trippelspecialarna man kan få in och så finns det ju ytterligare en god anledning till varför man spelar det här... Det är den höga igenkännande faktorn som kommer med de otroliga femtiosex (56) spelbara karaktärerna. Alla våra favorithjältar från såväl Capcom- som Marvels universum är med och slåss om världens öde. Vi har populära lirare som Spindelmannen, Chun-Li, Gambit, Jill Valentine men och även de lite mindre kända som Son-Son, Thanos, B.B. Hood och Shuma-Gorath att välja mellan och då har jag alltså bara nämnt en bråkdel av den myriad spelbara karaktärer som vi kommit att älska under åren. /TG
Ovan. Vapen, pareringar, vansinniga specialattacker och stenhårda blockningar är vad som gäller när alla från X-Mens fanboy-favorit Cable till gamla arkadhjälten Strider Hiryu brakar samman i en ödesdiger kamp på liv och död.
Alternativ placering: Capcom vs. SNK
Ett annat tillskott bland Capcoms vs-titlar och ett bättre alternativ än det första Marvel vs. Capcom är den här slagsmålsfesten kontra hardcore-lirarna från SNK. Här slåss dock, lite trist, nästan bara karaktärer ur Street Fighter-serien från Capcoms sida (med Morrigan från Darkstalkers som enda undantag) mot diverse figurer från SNK:s olika fighting-serier såsom Fatal Fury, King of Fighters och Art of Fighting. I övrigt fungerar det precis som man kunde förvänta sig. Man väljer ett par karaktärer för varje match (inte helt olikt Marvel vs. Capcom 2) och diverse specialattacker finns såklart också på plats. Att Capcom vs SNK-serien hamnade lite i skymundan för Marvel vs Capcom 2 är lätt att förstå. Bl a är ju Marvel giganter inom den populärkulturella världen, medan SNK alltid varit lite udda och underground. Skulle man t ex sätta två namn bredvid varandra, Orochi Iori och Psylocke, vet vi ju vilken av dem som de flesta kan relatera känna till. Med detta sagt vill vi ändå lyfta fram den första upplagan av Capcom vs SNK som ett utomordentligt gott alternativ till dess folkkära halvsyskon. /TG
................................................................................................................................................
13. The House of the Dead 2
"Jag tar han till vänster! Sikta på huvudet! Se upp, han slänger en yxa på oss! Du tar han med med motorsågen!" Det är ungefär så en hektisk runda House of the Dead 2 kan låta. Det här är vad vissa skulle kalla det ultimata ljuspistolarkadspelet för sin tid. För vem bryr sig egentligen om att skjuta trista tjuvar och banditer i spel som Time Crisis eller Virtua Cop. Nej, zombier med motorsågar ska det vara. Det kanske bästa med den här typen av spel är att det hela är så fruktansvärt simpelt. Ta bara upp pistolen, sikta och skjut. De som väljer att klaga på saker som den klichéfyllda storyn har endast sin egen brist på självdistans att skylla. Storyn SKA vara precis så här ytlig och banal, och får man för sig att gnälla på siktet så är det nog bara för att man är en dålig förlorare som inte kan skjuta ordentligt.
Värt att notera är för övrigt att här drog amerikanarna det kortaste strået för en gång skull. De må ha fått Seaman och SEGA Marine Fishing men så är deras utgåva av House of the Dead 2 stympad och inte kompatibel med de officiella ljuspistolerna (detta pga alla skolskjutningar). Ett ljuspistolspel ska dock självklart spelas med ljuspistol och inget annat. Vidare bör man vara två samtidigt på det här. Inte bara blir det bra mycket roligare att hjälpas åt med att meja ner allt man ser, men även för att det här spelet är snudd på omöjligt annars. Ska man ha en vettig chans att komma till sista bossen så ska man vara två. House of the Dead 2 tillsammans med en vapendragare bjuder lätt på en av konsolens hårdaste och mest intensiva spelupplevelser på denna sida av Atlanten. /TG
Ovan. Är du seg med siktet eller glömmer i all hast bort att ladda om kan det gå illa. De här zombierna är faktiskt inte så slöa som de ser ut. Rätt som det är, är de framme och river dig blodig. Sikta, skjut, ladda om, sikta och skjut hela tiden!
Alternativ placering: The Typing of the Dead (am)
The Typing of the Dead är i grund och botten House of the Dead 2 fast istället för ljuspistolerna använder man konsolens tangentbord som vapen. Tro nu inte att det är så tråkigt att man använder piltangenterna och någon enstaka knapp för att skjuta, nej, nej. Idén är som sådan att man skriver ihjäl zombierna. Varje gång fiender dyker upp på skärmen visar sig olika ord under dem och för varje ord som man skriver in rätt med tangentbordet blir det en dödande träff. Knappar man in fel bokstav missar man och zombien kommer allt närmare. De tuffare fienderna behöver man skriva in hela meningar för att få ner och ofta är det smått komiska fraser som haglas fram. Det allra roligaste är dock när det står en fråga som man måste skriva in rätt svar på.
Eftersom det dröjer längre innan zombierna går till attack är The Typing of the Dead betydligt mer förlåtande än sin förlaga. Troligtvis för att man både ska hinna läsa och skriva in orden på skärmen och detta tar ju längre tid än att bara krama en avtryckare. Att ljuspistolspel ska med ljuspistol och inget annat omvärderar vi alltså här. Hela idén att skriva ihjäl zombier istället för att fylla dem med bly är ju genialisk redan från start. Helt klockrent. Precis som med House of the Dead 2 funkar även The Typing of the Dead bäst med två spelare och gärna en publik bakom så att alla kan hjälpa till med att gasta ut orden! Det här är ett minst sagt välkommet komplement till originalspelet. Vår enda invändning är att det aldrig kom till Europa (grr...). /TG
................................................................................................................................................
12. Crazy Taxi
Det låter alldeles säkert som en dålig klyscha med hänvisning till titeln men Crazy Taxi är faktiskt helt vansinnigt roligt. Jag minns ack så väl när de hade det i arkadhallen nere på stranden här i Halmstad. Det var länge ett av mina absoluta favoritspel av märket SEGA och även ett av de få av deras titlar som jag som gammal Nintendo-spelare redan då kunde erkänna att jag tyckte bra om. Spelidén är lika unik som självklart enkel, vilket ju har kommit att utmärka SEGA:s olika arkadspel. Här gäller det hur som helst att plocka upp passagerare och köra taxi så snabbt och snyggt som bara möjligt i en storstad som är helt uppenbart baserad på San Fransisco med dess många långa nedförsbackar (vilket leder till både en och annan spektakulär luftfärd vill jag lova).
Upplägget är helt fritt och man kan köra i precis vilken riktning som helst i den tredimensionella staden. Även här var alltså SEGA före sin tid. Många förknippar ju den här icke-linjära stilen med Grand Theft Auto III och dess efterföljare men faktum är att Crazy Taxi var ett par år före med detta. Dessutom fungerar bilkörandet riktigt bra här, tillskillnad från GTA III som jag finner på snudd till ospelbart, och nästan varje ny spelomgång bjuder på helt oförglömliga spelminnen. Vad sägs t ex om att köra ut på tågrälsen eller lyckas komma upp på hustaken med taxibilen, och allt detta till The Offsprings passande hektiska soundtrack. Sammanfattningsvis levererar Crazy Taxi förvånans-värt bra bilkänsla med ett skönt flyt i styrningen, väldigt kul musikval (The Offspring liksom!) och är överlag bättre än sin överdrivna uppföljare. Det första Crazy Taxi kändes nämligen aldrig för överdrivet eller flummigt. Det var helt perfekt för sin tid och är än idag en spelupplevelse likt få andra. /KJM
Ovan. I Crazy Taxi kör vi våra arma passagerare runt den trafikerade stadskärnan, ut i förorterna, rakt genom parkerna, ut på motorvägarna, tågrälsen och hustaken på väg till ställen som kyrkan, Pizza Hut eller Kentucky Fried Chicken.
Alternativ placering: Crazy Taxi 2
Anledningen till att vi valde att ha Crazy Taxi 2 som alternativ till det första spelet istället för att bara ha båda spelen på en delad placering är för att vi helt enkelt inte tycker att det rör sig om två likvärdiga spel. Tvåan känns verkligen helt annorlunda. Den lite mer seriösa bilkörningen är ersatt med en (förvisso) mer galen körstil där bilarna t o m kan hoppa runt på vägen likt i ett plattformspel. Galet, javisst men i ärlighetens namn inte alls lika roligt. Det var liksom inte för att kunna få bilen att med ett knapptryck hoppa över bussar som vi spelade Crazy Taxi till att börja med. Vi spelade det för att kunna köra taxi från punkt A till punkt B så roligt och vårdslöst som bara möjligt.
Nyckelorden här är alltså "som bara möjligt". Problemet med Crazy Taxi 2 är att det är egentligen helt omöjligt. Bilar kan ju inte hoppa över andra fordon med hjälp av en knapptryckning. Saken är den att det krävs ändå en viss mått av realism för att sådana här koncept ska fungera och hålla i längden. Det första Crazy Taxi var en perfekt avvägning mellan galet/overkligt och seriöst/realistiskt. Crazy Taxi 2 passerar däremot den gränsen med måtta. Dessutom är det inte alls lika spännande att köra taxi i New York som San Fransisco. Crazy Taxi 2 är fortfarande ett galet underhållande spel för stunden (och det gäller inte minst minispelen där man t ex ska spela golf med taxibilen) men på det stora hela är det inte mer än ett mindre hållbart alternativ till det suveräna originalet. /KJM
................................................................................................................................................
11. SEGA Rally 2
Utbudet av för sin tid fina racing-titlar var rätt så stort till DreamCast. Vi har SEGA GT, Metropolis Street Racer, F355 Challenge: Passione Rossa och en senare upplaga av Daytona USA bara för att nämna några. Men inget av dem har åldrats med lika stor värdighet som gamla goda SEGA Rally 2. Både originalet (för övrigt portat till Saturn) och del två hör till de där guldkliparna som man alltid förknippar med SEGA och förblir riktiga klassiker i arkadhallen. Faktum är att så fort någon nämner ordet "arkadhall" tänker jag direkt på fyra saker: "Stranden, flipperspel, lufthockey och SEGA Rally." Allra bäst är det när mifforna som äger spelhallarna förstår att länka ihop fyra stycken maskiner. Genom åren som gått har vi nästan kört sönder arkadkabinetterna känns det som. Att ratta tvåan kändes i början ganska ovant då man hade spenderat så mycket tid och växelpengar på ettan. Det var liksom lite mindre casual och lite mer finlir. Man fick t o m omvärdera en del tekniker som satt i sedan ettan. Inlärningskurvan är tydlig men sedan tar det inte många lopp innan man är fast på nytt.
En riktig klassiker till arkadspel alltså. Den länge emotsedda konsolkonverteringen av SEGA Rally 2 var därför självklart ett av de mest givna release-titlarna till DreamCast. Redan då kändes spelet ändå relativt avskalat jämfört med genomsnittet efter att Gran Turismo kom och förändrade allt inom racing-genren vid ungefär samma tidpunkt. Fast kanske är det också just därför fortfarande en fröjd att spela såhär tio år efter releasen. Tillskillnad från andra bilspel, däribland just SEGA GT, MSR mf, som må ha varit tekniskt sett mer kompetenta på ytan men också betydligt stelare och tråkigare inombords. Där andra bilspel kommer, är bra för sin tid, åldras och glöms bort kommer vi för alltid att minnas SEGA Rally-spelen. Och där de andra bilspelen från samma tid knappt är roliga alls vid en testrunda ett årtionde senare, kan SEGA Rally 2 fortfarande stoltsera med spelglädjen i behåll. /KJM
Ovan. SEGA Rally 2 förblir en riktig klassiker som vi alltid kommer att associera med tidlös spelglädje framför yta.
................................................................................................................................................
10. Resident Evil - Code: Veronica -
1999 måste ha varit ett helvetes år hos utvecklarna på Capcom. Inte mindre än tre stora skräckspel var under utveckling samtidigt. Resident Evil 3: Nemesis och Dino Crisis till Playstation samt Resident Evil - Code: Veronica - till Dreamcast. Fanboy-tendenserna märktes tydligare än aldrig förr och ilskan spred sig som en löpeld genom spelvärlden. Ett Resident Evil som inte skulle komma till Playstation, vad fan menas med det liksom?! När Code: Veronica väl släpptes visade det dock sig vara ett såpass gediget tillskott till den odödligt populära skräckserien att folk förmådde inte längre att klaga (och hey, till slut konverterades det ju också till PlayStation2 och så var alla nöjda).
Storyn och intrigerna i Code: Veronica vägde betydligt tyngre än i de tidigare delarna. Kronologiskt sett var det fram till det första ljuspistolspelet till Wii dessutom den sista delen som handlade om kooperationen Umbrella och deras skumraskaffärer. Under spelets gång styr du främst syskonparet Claire och Chris Redfield, kända från tidigare delar, i kampen mot horden av odöda och styggingarna på Umbrella. Claire och Chris äventyr börjar på en avlägsen ö och leder dem ända till Antarktis. Med tanke på att storyn är en av de mest intressanta i serien, med en hel del twistar och oförutsedda tragedier, haltar spelet lite på grund av dess höga svårighetsgrad. Fast så kan man ju också vända på steken och säga att det här är survival horror som verkligen lever upp till sitt namn. /TG
Ovan. Detta var det sista Resident Evil-spelet av den gamla skolan, med fasta komeravinklar och "vanliga" zombier.
................................................................................................................................................
9. Virtua Tennis 1-2
Virtua Tennis har redan från första början varit en spelserie med mycket god tenniskänsla. Debuten i arkadhallarna var ändå ganska blygsam med dess åtta spelbara karaktärer, även om alla var kända från den verkliga tennisvärlden. När det första spelet sedan portades till DreamCast lades ytterligare åtta karaktärer till (dock fiktiva sådana) men framförallt fick vi nu det otroligt beroendeframkallande World Circuit-läget. Det är här som du levlar din karaktär i olika träningsmoment för att kunna delta i tävlingar med sikte på att vara bäst i hela världen. Vägen till målet är lång och detta kan hålla dig sysselsatt i dagar, om inte veckor.
Virtua Tennis 2 förfinade konceptet till perfektion även om det i princip bara är mer av detsamma. Inte nog med att det nu fanns åtta karaktärer av vardera kön (originalet innehöll bara män) och alla från den verkliga tennisvärlden, men nu hade man dessutom utökat det redan lysande World Circuit med ännu fler träningsuppdrag, ännu fler turneringar och ett väldigt brett utbud att kläder, rack och andra prylar att utrusta dina egenskapade tennisproffs med. Glöm för allt i världen heller inte bort att den här konsolen har uttag för fyra stycken handkontroller. Att samla ihop vännerna för en helkväll med laddade dubbelmatcher i endera Virtua Tennis är fortfarande en given vinnare. /TG
Ovan. Grafiken är skarp och känslan av att verkligen stå där nere på tennisplanen är stor i de båda Virtua Tennis-spelen till DreamCast. För optimal rackkänsla kan man i del två även spela med den omtalade fiskespökontrollen.
................................................................................................................................................
8. Virtua Fighter 3TB
När Virtua Fighter 3tb kom på tal tyckte jag att omslaget var direkt osmakligt och karaktärsmenyn gräslig men jag minns i detalj hur hänförda vi, dvs jag och Jan, sedan blev under våra spelsessioner. Ingen av oss var direkt insatt i de tidigare delarna i serien men efter ett 20-tal superjämna matcher (och vi skrev t o m upp ställningarna att bevaras för eftervärlden!) lovordade vi Virtua Fighter 3tb som det i särklass mest realistiska fighting-spelet dittills. Kontrollen satt som handen i handsken och karaktärerna kändes avskalade men trovärdiga. Borta var lasersvärd, eldbollar och arga dinosaurier. Det här var pang-på-rödbetan utan några krusiduller. Detta var Bruce Lee i spelform.
Under våra traditionella nattliga promenader kunde vi för första gången prata taktik i ett fightingspel. Det gällde att sidesteppa, blockera, slå, kasta, parera, sparka från sidan och så vidare. Här handlar det ju inte om vem som utan eftertanke kan peppra snabbast på de olika knapparna men heller inte om vem som har lärt sig flest knappkombinationer utantill utan här gäller det att nästan känna av motspelarens hjärtslag och kunna förutse vad han eller hon tänker. Allt handlar nämligen om taktik och taktkänsla. Det är därför den som är bra med musikinstrument ofta är bra på det här spelet, en tes som Thomas dock inte alls ville köpa (men så åkte han också på storstryk). Karaktärerna i Virtua Fighter 3tb är för övrigt så jämnbra att själva tanken på att de åtta kämparna i Street Fighter II skulle vara välbalanserade känns som bullshit. /MJ
Ovan. Grafiken må inte vara världens vackraste men kontrollen och flytet i matcherna håller absolut toppklass. Drygt tio år efter releasen är det här fortfarande ett av de mest realistiska fighting-spelen någonsin och även omgivningarna måste tas hänsyn till. Trillar du t ex av ett hustak eller ner på rälsen i tunnelbanan så är matchen över för din del.
................................................................................................................................................
7. Jet Set Radio
Om jag skulle välja ett enda spel som mer än något annat uttrycker själva essensen av DreamCast, så får det bli Jet Set Radio. Den artistiska ytan, det upprymda soundtracket, det nymoderna innehållet, den nydanande helheten... Allting känns bara så jävla DreamCast. Först får vi bekanta oss med den ökände pirat/radioikonen Professor K som öppnar detta livstilspräglade äventyr med en historia om vilda ungdomar som glider omkring med rullskridskor på gator och torg i färgsprakande tappningar av Tokyo, med graffiti som främsta vapen mot överheten. Med både tids- och livsmätare flåsandes i nacken ska du i rollen som en av dessa farliga ligister hinna spraya taggar på utvalda delar av Shibuya, Benten och Kogane innan rivaliserande gatugäng hinner pissa på ditt revir.
Jet Set Radio kammar hem poäng efter poäng ju mer man upplever det och desto mer man ser av staden. Den tacksamma spelkontrollen är bland de smidigaste vi varit med om till konsolen och får du bara tillräckligt med luft i baken när du hoppar från parkbänkar och trottoarkanter är det fritt fram för lite freestylande. Karaktärerna består inte av många polygoner, men den unika estetiken ger en makalös grafikupplevelse i vad som var det allra första spelet att använda sig av renderingstekniken cel-shading (och även med det här var alltså SEGA före sin tid...). I ett kul pysselläge kan du dessutom designa egna tags åt gäng att tapetsera fasaderna med. /MJ
Ovan. Trots att det på det stora hela bara handlar om att åka rullskridskor och måla graffiti fick Jet Set Radio skenheligt nog mer kritik på grund av sitt "moraliskt tvivelaktiga" innehåll än de flesta spelen där man ska skjuta, slåss och döda.
................................................................................................................................................
6. Rez
Denna underliga titel från mannen med spel som SEGA Rally 2 och Space Channel 5 på meritlistan, döljer ett rälsbaserat shoot 'em up bakom en unik estetisk inramning. Typiska ljudeffekter som skott eller explosioner är utbytta mot stycken av den elektroniska musiken och det är upp till spelaren själv att komponera hela tonföljder i takt med att objekt efter objekt skjuts ner i perfekt synestesi. Rez brukar tillsammans med Ico till PlayStation2 vara en titel som flitigt används i debatten om spel är konst eller ej. Huruvida man vill klassa Rez som en spelupplevelse eller en konstupplevelse är dock inte så viktigt. Det huvudsakliga är att man upplever det. För oss som är nere med elektronisk musik liknar Rez inget annat. Det är en orgie i ljud och ljus från början till slut. Trance, techno, house... Rez har allt och den härligt banala storyn backar upp det på ett absurt logiskt sätt.
En artificiell intelligens kallad Eden har spårat ur i datornätverket där spelet äger rum och det är din uppgift att stoppa det och förstöra alla datavirus längst vägen. Hela resan utspelar sig alltså inuti cyberspace och då är det väl klart att det spelas konstant dunk-dunk-musik. Fast när en ny bana börjar kanske musiken bara hörs som ett lätt sus eller en simpel basslinga medan du styr en liten figur som flyger genom den elektroniska världen med ett sikte framför. När en grupp fiender kommer in på skärmen använder du siktet för att markera dem och sedan skjuta iväg ett gäng laserstrålar som vid varje träff skapar ljud som flyter ihop med bakgrundsmusiken. När du sedan gradvis tar dig igenom banan så byggs musiken upp på samma sätt ändå tills det blir en fullfjädrad låt med effekter, synthar och vad mer man nu kan tänka sig. Genialt, helt enkelt genialt. /TG, KJM
Ovan. Bilder gör egentligen inte det här spelet rättvisa. Rez är gjort för att upplevas i förening av syn, hörsel och känsel.
................................................................................................................................................
Tillbaka till topplistor | <--- Till placeringarna 25-16 | Till placeringarna 5-1 --->
