Sammanställd av: SPPS, vid tillfällena 2009-06-20, 2009-07-18 samt 2009-08-01.
Text: Thomas Gustafsson, Dylan M. Johansson, K. Jan Mierzejewski, Måns Dahlgren, 2009-12-27
Ursprungligen publicerad i form av Årets julkalender, 2009-12-01 t o m 2009-12-25.
SEGA:s sista stora drömprojekt - tidigare känd under arbetsnamn som White Belt, Black Belt, Dural, Katana mm - var ett 128bits monster till spelskonsol. DreamCast släpptes redan 1998 i Japan och året därefter lanserades den över hela världen, inklusive Sverige. Konsolen såg dagens ljus främst med tanken på att konkurrera med Sonys PlayStation2 (vilken inte släpptes förrän en bit in på år 2000) men den här gången skulle SEGA visa sig vara alltför snabba för sitt eget bästa. Marknaden var bara inte redo för dem. Nu i efterhand är DreamCast vida hyllad som långt före sin tid och banbrytande inom inte minst online-spel över konsol. Fastän produktionen av konsolen upphörde redan 2001 släpptes de sista visuella novellerna 2005 och de sista kommersiella spelen kom ut så sent som 2007, medan hemmagjorda spel fortfarande kommer ut. DreamCast har nu, bara drygt tio år efter sin födelse, uppnått kultstatus och är som varumärke i sig en populärkulturell ikon väl värd att ses vidare in i.
När det gick som det gick med SEGA:s sista stora satsning konverterades många DC-spel till andra plattformar. Liksom föräldralösa syskon som splittras upp för att bo hos flera olika fosterfamiljer splittrades även spelen till DreamCast upp på flera olika format. En del landade på PlayStation2, andra på Xbox eller GameCube och fortfarande släpps det nya konverteringar till Wii. Många av dessa versioner är dock mindervärdiga originalen och sedan är det kanske inte så jättekul att behöva köpa på sig fyra seperata stationära konsoler för att få uppleva en icke-fullständig lineup. Bättre då att investera i den riktiga varan och ha alla drömlika spel samlade till ett och samma format. Den här hösten var det tio år sedan SEGA:s drömprojekt introducerades i Sverige. Detta högtidlighöll vi genom att som del av årets julkalender lista de 25 allra bästa titlarna (inklusive alternativ och delade placeringar) till svanesången som var DreamCast. Listan sammanställdes som del av tre stycken evenemang signerade SPPS under året som gått och ett stort Tack vill vi rikta mot alla engagerade medlemmar som hjälpte till med detta.
När vi satte ihop topplistan tog vi hänsyn till alla kommersiella spel som översattes till engelska och släpptes i Europa eller USA medan titlar som var exklusiva till Japan uteslöts både för enkelhetens och enhetlighetens skull. Ja, vi är väl medvetna om att det finns många både fina och intressanta DreamCast-spel som aldrig släpptes utanför Japan, däribland olika shooters som Ikaruga, Radilgy och Zero Gunner 2 men även senare upplagor av King of Fighters, Capcom vs SNK och inte minst Samba de Amgio bara för att nämna några, och från början tänkte vi faktiskt räkna med dem också. Där fanns dock på tok för många nominerade Japan-exklusiva titlar varför vi fattade beslutet att lägga de japanska spelen åt sidan tills vidare. Ett topplista över de bästa DreamCast-spelen som aldrig släpptes utanför Japan är dock redan på planeringsstadiet så håll ut! Samtidigt har vi en hel uppsjö av suveräna spel som faktiskt släpptes i väst. Det här har varit en av de roligaste topplistorna som vi sammanställt i samfundet helt enkelt eftersom så många spel har varit så förbaskat roliga, knäppa, välgjorda och estetiskt tilltalande. Efter att ha ägnat hela tre stycken evenemang på över etthundra olika titlar kände vi oss både nöjda och säkra. Det här är vår topp-25: Bästa DreamCast-spel.
Plats 25-16...
25) 18 Wheeler: American Pro Trucker
18 Wheeler representerar både det allra bästa och det allra sämsta med spelutbudet till DreamCast. Å ena sidan är det en tjusig och fartfylld arkadkonvertering som bygger på en lika annorlunda som enkel spelidé (som bra arkadspel bör göra) men å andra sidan så är det varvat och klart efter bara fyra banor. Fast något så fyndigt som ett lastbilspel där man verkligen får köra tunga last från stad till stad längst amerikanska motorvägar är trots allt festligt underhållande så länge det varar, och hur kortlivat det än må vara så tycker vi ändå att det är ett roligare tidsfördrift än ytterligare ett knasigt fighting-lir i mängden. Audiovisuellt och kontrollmässigt sett är 18 Wheeler lika välgjort som man ska kunna förvänta sig av en arkadtitel signerat SEGA och själva konceptet är precis nog så ovanligt och fängslande att det håller hela vägen, de få banorna till trots. Det enda som vi egentligen saknar i DC-versionen är den jättestora ratten från arkadkabinetten. /KJM
Ovan. Vyn från insidan av lastbilen är komplett med backspegel samt en massa lösa prylar som åker fram och tillbaka på instrumentbrädan. Kalas. Det enda som vi saknar är alltså den där jättestora ratten från arkadhallen...
................................................................................................................................................
24) Bangai-O
Treasure var länge ett företag som stod för otroligt välgjorda spel som aldrig blev riktigt kända. Gunstar Heroes är i och för sig en given klassiker till Mega Drive men spel som Dynamite Headdy, Alien Soldier och YuYu Hakusho: Makyo Toitsusen fick aldrig någon kultstatus mer än i de innersta kretsarna. Därför är det inte heller konstigt att så många inte har hört talas om charmiga Bangai-O, som först släpptes Japan-exklusivt till Nintendo 64 men som bara några månader även gavs ut till Dreamcast och det just den versionen som senare släpptes över hela världen. Spelet handlar om de båda syskonen Riki och Mani. När deras pappa blir anfallen av de elaka "SF Cosmo Gang" kräver Riki och Mani hämnd. Eftersom Mani är en hacker lyckas de få fram data på en stridsrobot och så börjas det.
Bangai-O kan i princip liknas vid vilken välgjord sidoscrollad shooter som helst, förutom att man hela tiden kan röra sig fritt genom banorna. Man kan även när som helst byta vem av syskonen som är piloten, vilket ger olika typer av skott. Riki är lite målsökande tillskillnad från Mani som skjuter laser som studsar på väggar och självklart finns det också bomber som spränger mer eller mindre allt på skärmen. Också intressant är att man skjuter antingen upp, ner, höger eller vänster med de olika knapparna (en knapp för varje skjutriktning alltså). Totalt finns det 44 stycken korta men intensiva banor att plöja igenom. Pluspoäng för humorn i dialogerna som dyker upp när man t ex börjar närma sig bossarna och den sköna bilden som man får se varje gång man använder en ny continue (och tror mig den kommer man att få se mycket av). /MD
Ovan. Vi kunde ha visat exempel på fullkomligt kaos som uppstår när man har typ en miljon skott som sveper över skärmen, studsar på väggar och allt möjligt men väljer istället att visa prov på den sköna humorn i dialogerna och den omtalade Game Over-skärmen. Mycket nöje.
................................................................................................................................................
23. Phantasy Star Online / ver. 2
Det allra smartaste ur ren marknadsföringssynpunkt med Phantasy Star Online var kanske själva speltiteln. Med denna kunde SEGA tilltala fans av den klassiska spelserien till Master System och Mega Drive samtidigt som de vågade satsa på någonting helt nytt, ett online-RPG till konsol, vilket var extremt häftigt år 2000 när spelet släpptes. PSO utspelar sig fortfarande i science fiction-miljö som de gamla spelen, men här är vi inte längre i solsystemet Algol utan istället befinner vi oss på ett rymdskepp som färdas till en helt ny planet och det blir upp till spelarna att åka i förväg och utforska omgivningen. Det första man får göra är att skapa sin egen karaktär. Det finns tre olika raser att välja från. Humans är den balanserade rasen, Newmans är bäst med magier och Androider är starkast men kan inte alls använda magi. Sedan finns det tre olika typer av yrken. Hunter, Ranger och Force. Alla yrken har även tre stycken underklasser och så får vi också en mängd olika kläder, frisyrer etc att välja mellan. Därefter fungerar det precis man förväntar sig. Man slåss, går upp i level, lär sig nya magier och så vidare. Förutom huvuduppdraget kan man även göra olika sidouppdrag.
Anledningen till att Version 2 också kom med på listan är att det är i princip samma spel som den första versionen (från början skulle det bara släppas som en patch), bara det att man har några fler ställen att utforska, mer vapen att tillgå, högre level att uppnå plus lite annat smått och gott att roa sig med. Med PSO gick SEGA steget före alla andra och skapade världens första online-rollspel till en konsol. De var absolut före sin tid med det här. Spelets största styrka är dock även dess största nackdel. Allteftersom man har stängt ner servrarna finns det nämligen inte längre någon möjlighet att spela det online. Att det nästan tio år efter releasen fortfarande finns de som spelar det offline säger däremot en hel del. /MD
Ovan. "The world's first online multiplayer concole role playing game is here" löd SEGA:s slagord när Phantasy Star Online blev verklighet år 2000. Redan året efter kom version 2 som var en expansion snarare än en uppföljare.
................................................................................................................................................
22. Space Channel 5
Vad vi har här är ett helgjutet musikspel. Det är kanske ingen lika solklar titel som forna taktkungen PaRappa the Rapper till PlayStation men i Space Channel 5 bjuder konstnärlige Tetsuya Mizuguchi (som senare skulle stå bakom titlar som Rez och Lumines) in oss på en minst sagt agreabel rymdopera. Vi befinner oss in på 2400-talet och när en rymdstation invaderas av utomjordingar som hypnotiserar människorna ska du i rollen som den surrealistiska TV-reportern Ulala - utfryst för sin ignoranta approach till nyhetssändningarna - höja din rymdkanals tittarsiffror genom att rapportera händelserna live. Under tiden följer du rörelseinstruktionerna på skärmen för att med hjälp av Ulalas dansnummer(!) avhypnotisera människor och besegra utomjordingarna.
Här krävs det taktkänsla och spelhjältinnans rörelser till techno-funken i de futuristiska miljöerna är lika förförande som spelet självt. Den plastiga inramningen blir komplett då en viss Space Michael (gestaltad av den riktige Michael Jackson!) visar sig efter ett räddningsuppdrag i spelets andra halva. År 2000 kom att bli SEGA:s starkaste år under hela 128-bit-eran och denna väldigt egenartade titel visade tydligt i vilken riktning de var på väg med sin DreamCast. Att vi sedan inte har fått se många fler spel i stil med Space Channel 5 (uppföljaren släpptes inte ens utanför Japan till DC) är bara att beklaga. /MJ
Ovan. Ulala är sådär kaxigt sexig med tydliga "groovy" vibbar. Space Channel 5 känns som futuristisk retro. Det är som om framtiden utspelade sig på 1970-talet. Spelet vinner mycket på dess utpräglade känsla och attityd.
................................................................................................................................................
21. Sonic Adventure
Vi förstod det inte då men det här var faktiskt början på slutet för den blå igelkotten. Med undantag för det Dimps-utvecklade Sonic Rush som kom i mitten av 00-talet var det här det sista ansenliga Sonic-spelet. Kort sagt var det här det sista Sonic-spelet som man inte behövde lura sig själv att man gillade. Det var, åtminstone för sin tid, bra på riktigt. Tillskillnad från en viss rörmokares första riktiga 3D-äventyr kom dock Sonics dito med ett bäst före-datum. Där Super Mario 64 fortfarande anses vara bäst i genren enligt många spelare är det nog relativt få som inte bespottar Adventure idag, måhända färgade av de själlösa uppföljarna och trams som Shadow the Hedgehog.
Man kunde givetvis redan här ifrågasätta logiken bakom att fokusera mer på handling och dialog i ett spel som egentligen bara borde gå ut på att springa fort, man kunde redan här ifrågasätta uppsjön övriga spelbara karaktärer i ett spel där man egentligen bara ville vara Sonic och man kunde redan här ifrågasätta alla sidospår och extra funktioner som ställer till det mer än de tillför. Men när man väl har kontroll över Sonic och springer där längst soliga kuster, igenom tredimensionella loopar och över vacklande bryggor med argsinta späckhuggare hack i häl, då känns det här som ett riktigt Sonic-spel för den nya generationen. Just där och då känns det som att Sonic Team har gjort allt rätt. Hade bara resten av spelet varit lika övertygande i sitt utförande så hade det lätt kammat hem en hög placering. Nu får det istället nöja sig med att "bara" ha hamnat med på listan, och det är ju heller inte fy skam. /KJM
Ovan. Sonic Adventure hade chansen att bli en sann klassiker. Den första banan, Emerald Coast, träffade mitt i prick men sedan började de mer tveksamma inslagen att hopa sig. SEGA tappade alltså fokus på vad som gjorde de äldre Sonic-spelen så minnesvärda så istället för en sann klassiker blev Sonics äventyr "bara" förhållandevis välgjort.
................................................................................................................................................
20. Seaman (am)
De som hävdar att Grand Theft Auto har en drogliberal approach har aldrig spelat husdjurssimulatorn Seaman. Lyssna bara på Leonard Nimoys (Spock från Star Trek) lugnande berättarröst medan din TV-skärm förvandlas till ett akvarium innehållandes ett ensamt litet ägg. Använd styrkorset för att reglera temperaturen och vänta litet. Snart spricker skalet och akvariet fylls av åtta st så kallade "mushroomers". Tyvärr kommer en bläckfisk snart att ha ihjäl ynglen genom att äta upp dem, men hämnden är ljuv. Vänta litet till och snart spricker bläckisen och humanoida fiskar kryllar fram. Detta är dina nya husdjur. Fiskar med männiksoansikten. Låter det tillräckligt pårökt? Det blir ännu bättre.
Dina "sjömän" anammar snart väldigt mänskliga spädbarnsjoller och med den tillhörande mikrofonen (pluggas in i luckan för minneskort) ska du som den ömma moder eller fader du är pyssla om dessa yngel. Snart kommer de att lära sig känna igen din röst(!) och i takt med att intelligensen växer kommer frågorna. "När är du född? Hur mår du idag?" Balanserar du temperatur och utfording rätt fortsätter de att växa och snart kommer frågor om politik och sport. Ganska smart, mest läskigt, helt annorlunda. I hemlandet släpptes till julen 1999 en specialutgåva med titeln Christmas Seaman som såldes tillsammans med en julfärgad konsol i endast 800 ex. Detta paketet är nu en av de största (och roligaste) rariteterna hos DreamCast-samlare. /MJ
Ovan. Tyvärr släpptes Seaman aldrig i Europa och eftersom du också behöver den officiella DreamCast-mikrofonen för att kunna prata med dina människofiskar kan det bli ett dyrt köp för oss i Sverige. Inte för att det hindrade oss såklart...
................................................................................................................................................
19. The King of Fighters '99: Evolution (am)
Att DreamCast gick ur spelhistorien som fighting-genrens hemkonsol nummer ett torde inte ha gått någon spelintresserad förbi. Av de över etthundra nominerade titlarna till DC-toppen var mer än en fjärdedel av typen slagsmål. Det är också genren som har tagit upp störst plats vid framställningen av listan (ett helt evenemang fick fightings-spelen alldeles för sig själva). Efter många ömma tummar och hesa stridsrop stod det till slut mellan Fatal Fury: Mark of the Wolves, King of Fighters '99 samt Last Blade 2: Heart of the Samurai och inga andra spel orsakade lika heta dispyter som dessa tre.
Varje ny konsoltopp brukar ha sådana stunder. När vi sammanställde SNES-topplistan stod Zelda III och Chrono Trigger för en häftig slutspurt som heta duga, medan det i fallet SEGA Mega Drive var Toki: Going Ape Spit som tydligt splittrade åsikter och nu när vi röstade fram de bästa DC-spelen var det alltså frågan om det sista fighting-spelet på listan som var den mest intensiva.
Fatal Fury åkte ändå ut relativt snabbt men därefter hettade det verkligen till i valet mellan KoF '99 och Last Blade 2. Och det har nog aldrig varit så jämnt vid någon tidigare omröstning att självaste ordföranden i samfundet var tvungen att fälla utslagsrösten, varmed den här upplagan av KoF slog sig in på listan.
Likt sina medtävlande fanns KoF '99 ursprungligen portat till Neo Geo men just den här versionen är egentligen en remake (eller "evolution" om man vill vara så fyndig... '-_-) och skyltar med bl a helt nya banor och fler karaktärer än de som återfanns i Neo Geo-versionen. KoF-serien har alltid varit exceptionellt uppskattat bland seriösa fighting-freaks. Den som någon gång får tillfälle att sparka rumpa i denna upplaga, som för övrigt är den enda delen till DreamCast som släpptes utanför Japan, kommer utan tvekan att förstå varför. /KJM
Ovan. KoF '99: Evolution bjuder på tjusiga 2D-animationer, skönt flyt i matcherna och obligatoriska lättklädda tjejer.
................................................................................................................................................
18. Ecco the Dolphin: Defender of the Future
Det verkar vara många som har en gås oplockad med den här delfinen. Jag har aldrig riktigt begripit vad alla har emot vare sig Ecco eller det här, hans senaste spel (ett femte spel i serien var faktiskt på gång men lades ned). Visst, handlingen är ju rätt så... Ja, lyssna bara på det här. Det är det 30:e århundradet på Jorden och människor lever ihop i harmoni med delfinerna. Tillsammans utforskar de rymden och erbjuder fred till alla de stöter på, men så kommer den onda rasen Foe och beslutar sig för att ta över Jorden en dag. Och Ecco är den enda som kan rädda oss. Värt att notera är att storyn faktiskt skrevs av den mångfaldigt prisbelönade science fiction-författaren David Brin, så det så...
Men även om handlingen kanske är rätt så "långt där ute" är Defender of the Future fortfarande ett oerhört trivsamt spel. För det första har vi väldigt vackra, stora miljöer att utforska. Kristallgrottor och enorma korallrev väntar oss längst havsbottnen och ovanför vattenytan målas en strålande klarblå himmel upp med en och annan ö skymtandes vid i horisonten, bara för att ta några exempel. Till detta har vi ett långt och utmanande äventyr med mycket pusslade framför oss, men det går också lika bra att ha kul med att bara vill tricksa runt med Ecco under och- ovanför vattenytan. /TG
Ovan. Ecco the Dolphin: Defender of the Future är ett bra val både för den som gillar utmanande äventyr samt den som bara vill tricksa och koppla av lite till den trivsamma stämningen som går hand i hand med det vackra havslandskapet.
................................................................................................................................................
17. Grandia II
Med tanke på att det första Grandia var ett av de mest hyllade spelen till SEGA:s 32-bitare Saturn var det självklart att förhoppningarna på uppföljaren till DreamCast var minst sagt grandiosa. Lyckligt nog visade sig Grandia II vara ett av de mest intressanta och kompetenta rollspelen till konsolen. Kort sammanfattat handlar det hela om att i rollen som legoknekten Ryudo resa världen runt för att stoppa den gräsliga ondska som har uppstått lite varstans, och som följe har man sin obligatoriska skara kamrater som man möter längst vägen. Den rätt så typiska story-utvecklingen kompenseras dock av ett förvånansvärt djupt meny- och stridssystem.
Striderna styrs av något liknande "Active Time Battle" från Final Fantasy men här kan man med taktiskt kunnande och rätt attacker försena- eller t o m avbryta fiendernas rörelser. Efter vunnen strid får man sina erfarenhetspoäng precis som vanligt, men även skill- och magipoäng som utnyttjas till att förbättra dina olika förmågor. Dessa kan till exempel innebära att du rör dig snabbare i strid eller att specialattackerna blir bra mycket starkare. Allt detta medför ett mycket välkommet strategiskt inslag i striderna och får dem att kännas mindre stela och mindre stillastående. På det stora hela är Grandia II ett kanske lite klyschigt spel sett till storyn och den typiska fantasy-inramningen men det bjuder på tillräckligt många intressanta inslag för att ändå kännas friskt och annorlunda. /TG
Ovan. Sett på ytan är Grandia II ett rätt så typsikt japanskt konsol-RPG. Fantasy blandas med lite sci-fi och smått deformerade äventyrare med udda hårfärger ska ut och rädda världen. De mest intressanta inslagen upptäcker man när man sätter sig in i spelet och dess förvånansvärt djupa och smidiga stridssystem.
................................................................................................................................................
16. SEGA Marine Fishing (am)
Det går inte att komma ifrån att fiske i form av videospel är ett tämligen populärt fritidsintresse borta i Japan. De allra flesta konsolerna har sitt eget urval av fiskespel (och vi snackar inte två, tre spel per konsol här utan verkligen hela katologer med olika titlar... '-_-) och DreamCast är då inget undantag. Fiskespelen till SEGA:s sista konsol bevisar dessutom att Nintendo var långt ifrån först med rörelse-känsliga kontroller på marknaden. Luta dig tillbaka i soffan - eller ställ dig för all del upp för total inlevelse - ta sats, kasta ut linan, vänta in firrarna och veva in. Den skönaste känslan är att man med hjälp av den officiella fiskespö-kontrollen verkligen kan få till sina drömkast. När man sedan vevar in fiskarna är det inte bara att ta i för allt vad man är värd utan här krävs både kraft och precision för att fisken inte ska komma undan samtidigt som linan inte ska brista. Upplägget är ungefär detsamma i flertalet fiskespel till DreamCast men vår absoluta favorit är ändå SEGA Marine Fishing (som tyvärr aldrig släpptes i Europa) där man kan få upp allt från svärdfiskar till hajar! Kalla det innovativt eller kalla det ploj men i vilket fall som helst gillar vi det. /KJM
Ovan. Välj ditt bete, se dig omkring, ta sats, kasta ut linan, var tålmodig med att vänta in firrarna och veva sedan in de jävlarna. Kanske är det för att vi sakta men säkert börjar bli gamla gubbar men några av de roligaste spelsessionerna under tiden vi sammanställde DC-toppen var faktiskt med de olika fiskespelen och allra bäst var SEGA Marine Fishing.
Alternativ placering: SEGA Bass Fishing
SEGA Bass Fishing går som namnet antyder ut på att fiska abborre. Endast abborre alltså, några andra fiskar existerar inte i dessa vatten. Själva fisket är nästan lika roligt som i Marine Fishing men frånvaron av andra arter gör det hela betydligt mindre intressant och mindre fängslande i längden. Tillskillnad från Marine Fishing släpptes dock Bass Fishing även i Europa och är således ett relevant alternativ för den som inte vill bemöda sig med olagliga nedladdningar, sällsynta boot-skivor eller att behöva lägga ut en massa pengar på importerade amerikanska konsoler. Dessutom är Bass Fishing fiskespelet med störst kultstatus. Det släpptes redan 1999, i samma veva som själva konsolen. En uppföljare dök upp två år senare men likt Marine Fishing hittade inte heller Bass Fishing 2 till Europa. Del två var därtill lite väl seriöst och därmed inte alls lika roligt att spela som det nu kultförklarade originalet. Den som inte har möjlighet att skaffa sig Marine Fishing rekommenderas alltså att ge det första Bass Fishing en chans. Att kasta ut linan och veva in fiskar funkar nästan lika bra här som i Marine Fishing och tillskillnad från den stympade konverteringen till Wii som kom häromåret får man verkligen veva in fisken här. /KJM
................................................................................................................................................
Tillbaka till topplistor | Till placeringarna 15-6 --->
