Text av: Thomas Gustafsson, 2009-05-03
Fightingspel, eller beat 'em up enligt somliga, är en mycket uppskattad genre inte minst i arkadhallarna där det friskt sparkas arslen världen över. Men så är det också en av orsakerna till högljudda svordomar och frustration som stiger för var minut. Själv är jag en som uppskattar en ren fight och inget fegheter eller annat trams. Jag tycker också det är kul att se kombatanterna utföra alla möjliga specialare och akrobatiska moves. Därför blir jag desto mer irriterad på vissa saker som tyvärr alltför ofta förekommer i dessa spel. Vad jag har försökt lista här är vad jag förmodar vara de vanligaste skälen bakom att man t ex gärna tuggar sönder kontrollen efter en timmes fruktlösa försök att klara bossen eller varför man bara hatar "den där" karaktären. Så, utan inbördes ordning, här är de tio vanligaste sakerna som är bullshit i beat 'em up.
10. Att bli slagen liggandes
Dylan nämnde detta i sin senaste årskrönika men anledningen till att jag tycker det är bullshit har inget gemensamt med vad Aftonbladet tyckte för elva år sedan. Det är faktiskt rätt realistiskt att kunna sparka eller hoppa på någon som ligger ned och jag har egentligen inte så mycket emot saken i sig, varför det förmodligen är det som är minst bullshit på listan.
Vad som gör att jag ändå tycker att det är lite bullshit är snarare bara för att det är så irriterande att få ett slag precis när du är på väg att resa dig och så landar man platt igen. Det blir då lite som juggling fast på marken istället för i luften och det är verkligen bullshit. Vad som kan vara en tröst är att man ofta kan utföra en kvick låg spark även från liggande position eller bara rulla iväg innan man reser sig i säkerhet.
9. Overkliga slutbossar
Vi kan ta Jinpachi som ett utmärkt exempel på det här. Jag kan inte lägga nog med tyngd på hur mycket jag själv uppskattar realistiska karaktärer och så vidare, därför tycker jag det är bullshit med typer som Jinpachi. Han har inte bara legat inspärrad i ett gammalt berg i flera decennier, utan när han väl kommer ut så är han besatt av någon slags ond ande som gjort honom övermänsk-ligt stark, gett honom ett ruggigt skägg och till och med en extra mun. På magen. Med elaka huggtänder. Som skjuter.
Att ha en mänsklig och verklighetstrogen ärkerival är kanske inte lika "coolt" men passar sig bra mycket bättre om ni frågar mig. Tyvärr är genren helt överröst med den overkliga bossmodellen.
8. Fysiktrots
Nog för att fightingspel ska ha spektakulära och akrobatiska moves. Nog för att gubbarna ska kunna göra en dubbel bakåtvolt men ändå åka framåt följt av en lightning double ultra kick. Men när karaktärer med klotrund mage och en vikt på 140 kilo gör allt detta tycker jag att det börjar gå överstyr. Här känns det passande att ta upp Bob i Tekken 6 och Rufus i Street Fighter IV. Minst sagt feta, med enorma dallrande magar.
Det "förklaras" visserligen att de är någon form av kampsportsmästare, men att de dem trots i deras nuvarande form göra voltar som tokar och utföra blixtsnabba slag blir bara för mycket. Förklaringen är ju bara bullshit. Det finns säkert någon stil som bättre hade "passat" deras typ.
7. Obalanserade karaktärer
Det här gäller så gott som alltid bossarna i spelen och innebär i praktiken en hiskelig mix av nästan alla saker på listan och lite till. Jag skaffade mig Dead Or Alive 4 för ett tag sedan och blev snabbt plågsamt medveten om precis hur obalanserade dåliga bossar kan vara. Alpha-152, slutbossen i DOA4, är inte bara snabbare och mycket starkare än någon annan karaktär, hon kan dessutom teleportera, är hur grym som helst på att juggla, har moves som tar nästan direkt allt ditt liv mm.
Jag vill aldrig mer i hela mitt liv möta henne på något annat än den lättaste svårighetsgraden då hon är bullshit personifierad. Värt att notera är även att Bison i Street Fighter II gärna blir helt jävla galen om man vinner första ronden mot honom (och vill du råka ut för hans psycho power?!).
6. Samma move om och om igen...
Jag minns det som om det vore igår. Spelturneringen i mars månad under föreningen KyoumiKais glansdagar. Finalomgång i Street Fighter II: The World Warrior. Jag står och ser hård ut och hör plötsligt bakom mig "Hadouken! - Hadouken! - Hadouken! - Hadouken!". När jag vänder mig om ser jag att finalisterna, som båda spelar som Ryu, bara gör hadouken på varandra hela tiden. De fortsätter så i vad som känns som en evighet.
Skulle det föreställa de bästa spelarna? Som bara gör samma grej om och om igen hela tiden? Inte om ni frågar mig. Nog för att jag förlorade mot dem tidigare, men man förväntar sig väl att en finalmatch ska vara mer spektakulär än så? Våga variera borde eka i allas huvud då de spelar fightingspel. Att bara göra samma grej om igen är bullshit.
5. Juggling
Förmodligen det enda jag hatar mer än ring-out. För de som inte vet vad juggling är, innebär det att man slår upp motståndaren i luften och när han eller hon hänger kvar där fortsätter man att banka på och låter combo-mätaren öka. Notera dock att om man är offret i denna situation är man helt försvarslös. Man kan inte göra något åt det över huvudtaget och det är det som är bullshit.
I vissa spel uppmuntras man till och med att göra så här, då din combo ofta gör mer skada när motståndaren hänger försvarslös i luften och ibland är det snudd på löjligt. Det är så tröttsamt att råka ut för detta om och om igen, och eftersom man inte kan göra något åt det är det bara att luta sig tillbaka och se din gubbe ta stryk som fan.
4. Button-mash
Personligen är jag en person som gillar när matcherna ser snygga ut. Jag försöker ofta få in lite fancy specialare och kombinationer, och kanske avsluta ronden med ett häftigt kast. Det blir liksom roligare att titta på och även betydligt roligare att spela på det viset. Det är därför jag blir så bedrövligt trött på de som bara matar på samma knapp hela tiden eller låter tummen fara friskt och ovetande över vad man än kommer förbi.
Det kanske tråkigaste är att i vissa spel och med vissa karaktärer är detta ett säkert sätt att vinna. Detta är såklart bara bullshit. Varför tror ni att practice finns i mer eller mindre varenda fightingspel numera? För att man skall kunna lära sig sin favoritgubbes eller gummas rörelseschema såklart. Det blir roligare att spela så, jag lovar.
3. Ring-out
Ojoj, en av mina favorithatsubjekt. Du är på god väg att vinna perfect och har kanske två-tre slag kvar på fienden. Men oj, ni råkar visst vara lite långt ut på banans kant. Motståndaren petar på dig och du åker ut, varpå han/hon vinner direkt, oavsett hur mycket liv du har kvar. Ring-out kan te sig som en logisk grej beroende på hur banan man slåss på ser ut, men att som i t ex Soul Calibur ha denna möjlighet på varenda bana blir ju ganska tröttsamt, för att inte säga bullshit.
Jag tycker hellre att man ska följa samma exempel som i Dead Or Alive, där banorna är uppdelade i olika segment. Att man trillar nerför en trappa eller slås genom en vägg och fortsätter slåss där man hamnar känns bra mycket mer logiskt än att man alltid trillar och dör.
2. Skjutande
Fightingspel går enligt mig ut på slagsmål. Mano y mano, händer mot fötter och allt det där. När motståndaren flänger iväg ett stort eldklot mot dig är det dags att utbrista "Vad fan!?". Jinpachi, sista bossen i Tekken 5, är förmodligen det bästa exemplet även på det här. Inte nog med att han har en mun i magen (som ovan nämnt), fanskapet kan också skjuta från detta gap.
Och inte nog med det heller, den enorma eldpelare som strömmar ut därifrån kan ta uppemot 90% av ditt liv och så kan han skjuta flera gånger på raken också. Hur ska man ha ens skuggan av en chans om det första som händer i matchen är att du förlorar nästan allt liv? Och på en träff? Det är bullshit. Slå mig i alla fall i ansiktet så jag slipper bli förbannad.
1. Teleportering
Teleportering är inte bullshit bara för att det är extremt overkligt. Det är det för att det är så extremt fegt också. Teleportering är vanligast hos sista bossen i ett fightingspel, men vissa vanliga karaktärer kan även de nyttja tekniken. Men bara föreställ dig frustrationen när du efter mycket slit tagit dig till sista bossen. Du har bankat ner hälften av hans liv och du har inte tagit en enda träff.
Plötsligt börjar stöveln teleportera sig över hela stället. Bakom dig, framför dig, framför dig, bakom dig igen och alla dina slag träffar luft medan bossen lugnt kan klippa till dig då och då tills du faller ner, totalförintad. Okej, rond två. Samma skit. Samma bullshit. Det slutar förmodligen med att kontrollen åker i väggen efter tjugo försök och du gråter av frustration. Teleportering. Är. Bullshit.
Tillbaka till topplistor |
