Text av: Dylan M. Johansson, 2009-01-10
1998 var året då fjortisflickorna hade FILA-tröjor medan pojkarnas mittbena sjöng på sista versen och höll på att tas över av Henrik Daggårds Tintin-frisyr. 1998 var året då Internet sades ha skapat behovet av personuppgiftslagen (PUL) som sedan den trädde i kraft har sett till att din och min integritet inte kan kränkas genom nätet (som i insnöade kretsar fortfarande sågs som en övergående fluga). 1998 var året då man kunde läsa att Marabous tuggummijätte Toy hade slutat tillverkats efter 60 trogna år i tjänst.
1998 var året då snowboard blev officiell gren i vinter-OS i Nagano, vilket passande nog kunde firas med en McSumo på McDonald’s (kogod burgare med pepparrotssås) och 1998 var året då konstutställningen Ecco Homo, där Jesus framställdes som bög, blev nästan lika uppmärksammad som allt det ovannämnda.
Retrofanatikern i POPKORN-Dylan fortsätter traditionen att vid årsskiftet blicka ett helt årtionde bakåt och lista sina tre gånger fem favorithändelser från dessa svunna tider. Du har precis läst förspelet. Nu börjar allvaret.
1) Topp-3: Att läsa
Gon
Under 1997 hade Akira gått som följetong i actiontidningen Magnum, innan Sverige återigen stod helt utan mangaserier. Denna torka på japanska serier fick ett kort avbrott i och med en liten, liten oas importerad av Tago Förlag.
Gon är en av få så kallade pantomimserier och utmärker genom sina serierutor utan vare sig pratbubblor eller annan text, vilket lämnar en dramatisk framställning fylld av egna tolkningar. Tago gav tyvärr bara ut två volymer av Masashi Tanakas manga och varför det blev just denne brandgula lille frihetskämpare som fick agera törstsläckare för svenska japanofiler kan man spåna i. Möjligtvis berodde det på att denne förunderlige minidino med alltför stora fötter även medverkade i ett extremt efterlängtat fightingspel vid samma tidpunkt.
Aftonbladets spelrecensioner
Att 1998 var en annan tid i den populärkulturella sfären märks tydligt idag. Tekken 3, Namcos gedigna beat 'em-up som levererade spelglädje för åratal framåt och hästlängder mer användarvänligt än sina båda föregångare, sågades in i minsta polygon i september av Aftonbladets numera uthängde spelskribent. Varför? I spelet kunde man nämligen sparka på motståndaren när denne låg ner på marken. Den omogna synen på videospelandet hos landets största kvällstidning blev något man älskade att spy galla på i högstadiets välbelysta korridorer.
Onslaught i alla tre svenska Marvel-tidningar
Semic Press gav mutanterna i X-Men en nylansering med egen serietidning sedan sista sucken 1993 och under våren lät den närmast kultförklarade redaktören Janne Eriksson Onslaught-sagan gå som följetång i samtliga svenska Marvel-publikationer: Mega Marvel, Spindelmannen och just X-Men. I denna ofantliga cross-over från de amerikanska publikationerna skulle ett flertal superhjältar som varit med sedan seriernas guldålder på 60-talet, gå under i striderna mot den allsmäktiga mutantvarelsen Onslaught för att aldrig bli mer återkomma.
Detta idag ökända äventyr skulle vara som en självgående damvippa och ”rensa upp och bygga om på nytt” i Marvels universum, vilket man nästan trodde på ett tag men som vanligt skulle det visa sig vara lika sant som att Doomsday faktiskt hade slagit ihjäl Stålmannen för gott.
2) Topp-3: Att spela
Resident Evil 2 (PSX)
Två faktum kan bekräftas idag. Alltsedan Capcoms fjärde zombieslakt lanserades till GameCube, har Resident Evil-trilogin till PSX åldrats sämre än bananer. De där byrackorna man så ofta hör talas om när det snackas om första Resident Evil är förresten ett av spelvärldens mest överskattade millisekunder. Vad som däremot stod klart våren 1998 var att purfärska Resident Evil 2, med sina filmsekvenser som pressade Sonys grå attitydlåda till bristningsgränsen, var ett så pass briljant skräckspel att föregångaren nästan inte hade behövt existera. Sent ska jag glömma panikslaget då monsterkråkorna anföll genom fönstren i den där trådsmala korridoren en kvart in i det andra besöket till Racoon City. Jag spelade igenom A-scenariot med en rulle chokladkex och apelsinjuice och slöt upp under parollen att pojkspolingen Leon Kennedy, färsk från polishögskolan, var den coolaste spelkaraktären genom tiderna.
GameBoy Color
Tillsatsredskapet 64DD skulle bli fantastiskt men under året rapporterade Nintendo att man lagt ned produktionen och det innan en hel spelvärld egentligen hade begripit vad denna mirakelmaskin egentligen var till för. Istället meddelade man att en ny version GameBoy var i görningen. En hårdslipad version av den två år gamla GameBoy Pocket och den här gången skulle spelen till ”världens mest sålda konsol” upplevas i färg.
Bakåtkompatbila GameBoy Color släpptes i Sverige den 23 november, bara fyra veckor efter japanska releasen. I en tid då mobiltelefoner med färgskärm fortfarande var sci-fi blev en GameBoy i flerfärg en dröm som gått i uppfyllelse. Och det var just färgskalan som kom att bli anledningen till att jag, och många med mig, fick upp ögonen för flaggskeppet The Legend of Zelda: Link's Awakening DX. Denna fjärde versionen av GameBoy kom att bli den mest Zelda-vänliga konsolen med de vågade Oracle of Ages och Oracle of Seasons signerade Capcom. I övrigt blev konsolens största kassakossa Pokémon-spelen men mer om det någon annan gång.
The Legend of Zelda: Ocarina of Time (N64)
Links tredimensionella debut blev ett nästan lika sagolikt möte som Super PLAY hade lovat oss under hela året, alltsedan januarinumret med den första stora artikeln av vad då hette "The Legend of Zelda 64". Under höstmånaderna innan Europapremiären kulminerade skribenten Tobias Bjarnebys favoriserande av Nintendo-producenten Shigeru Miyamoto till en nästan pervers nivå, men mycket av redaktörens stjärtpussande visade sig faktiskt vara mer än överpubertalt smicker. Känslan när Link för första gången har spelat Song of Time och i en vuxen mans kropp går ut ifrån Temple of Time och möts av en mörk, tillstökad värld är, även nu tio år senare, fortfarande en lika stark spelupplevelse. Likaså förblir stämningen då solnedgången kiser en i ögonen på över Hyrules slätter lika förundrande var gång.
Detta mångfaldigt prisbelönta femte del i Zelda-serien berättade (återigen) sagan om Links första möte med prinsessan och byggdes av samma spelmotor som Super Mario 64, men där de fura gula C-knapparna i Marios spel användes för kameraförflyttningar, var de i Ocarina of Time mästerligt formulerade för byte av föremål, i mina ögon en av de smidigaste lösningarna någonsin. Spelets första Sverige-framträdande skedde officiellt i oktober på Digital Show ’98 på Stockhoplmsmässan i Älvsjö. Fyra exempel av ”Världens mest efterlängtade spel” hade då flugits hit från Tyskland, ackompanjerade av benhårda livvakter.
3) Topp-3: Att lyssna på
Madonnas Ray of Light
En av Madonnas mest finslipade studioalbum släpptes i mars 1998 och innebar ett nytt vägskäl för den trendkänsliga flerbarns-mamman. Hårdträningen inför medverkandet i Evita tillät Madonna att göra mer av sin röst och hennes tidigare dansvänliga tracks hade här övergått till ett mjuksound som från en spirituell trance-dvala. Videon till titelspåret, regisserad av svenske herr Åkelund, visade på påskäggsmanér både snabbklipp från Stockholms centralstation i ruschtid och två sekunder med ”Loket” Olsson som öppnar luckor.
De skönsjungna singlarna regnade över skivbutikerna under året; ”Frozen” i februari, ”Ray of Light” i maj, ”Substitute for Love” i augusti och “The Power of Good-Bye” i september. Den sistnämnda var låten som den då 40-åriga MILF:en framförde under sitt besök i Sen kväll med Luuk i november - iklädd en helt genomskinlig blus! Under intervjun passade den numera frånskilda stjärnan på att läxa upp programledaren om barnuppfostran genom att påpeka att barnfavoriten Pingu borde kastas ut från hushållen.
Marilyn Mansons Mechanical Animals
Med sitt välbekanta omslag på en androgyn alientolkning av den vältalande gothrockaren - signerat ingen mindre än George Lucas ILM - släpptes Mechanical Animals den 15 september. Trots märkbart ”lättare” musikstil i jämförelse med föregångaren Antichrist Superstar bojkottades skivan av bland andra amerikanska Wal-Mart, då den efter tid sades ha varit inspirationskällan till skotten i Columbine.
Med den råa texten ville Manson i inte mindre än 14 spår skildra sina upplevelser av drogblandning och i albumets sju sista låtar tar han på sig rollen som det fiktiva bandet Omega and the Mechanical Animals - ungefär som The Beatles gjorde i Sgt Peppers’s Lonely Heartsclub Band - och kunde på så sätt ursäkta sig med att ge ut ett album med inbördes skiftande musikstilar. De singlar som blev de främsta publikframgångarna kommer just från skivans experimentala andra hälft; “The Dope Show” och "I Don't Like the Drugs (But the Drugs Like Me)". Intressant nog innehåller Mechanical Animals en gömd, femtonde låt, som bara kan höras om man spelar CD:n genom en dator.
Pras’ Ghetto Supastar
Producerat av den då ständigt hyperaktuelle Wyclef Jean visade Pras debutalbum Ghetto Supastar hur gedigen R’n’B skulle låta år 1998. Vi minns helst skivans andra spår, ”Ghetto Supastar (That Is What You Are)” med Mya och Wu-Tang Clans Ol’ Dirty Bastard som klättrade på försäljningslistorna från och med releasen i oktober. På svensk mark nådde detta ursköna hiphop-verk större framgång än i hemlandet och hamnade som högst på en andraplacering bland de sålda singlarna. Låtens refräng är för övrigt direkt plankad från helylleparet Kenny Rogers och Dolly Partons gamla ”Island in the Stream”.
4) Topp-3: Att se på TV
Varan-TV
Strax efter det att egensinniga Pentagon med sina blotta sju avsnitt gick på TV4, visades den andra och sista säsongen av SVT:s våghalsprojekt Varan-TV. De unga grabbarna i humorgänget Varanteatern låg bakom programserien och hade asltrat ihop sketcher med ofta långsökta poänger, men med flera färdig-polerade guldkorn. Vem glömmer reportern Godzilla Hårddisksson, Jeopardy med De tre vise männen, Bengt Johanssons video-dagbok, eller intrigerna bland de smutsiga öststatsungarna i Kreml High där ”Fy fan! Jag har jobbat i gruvan hela natten… jag hatar mitt liv.” blev bevingade ord?
Varan-TV med sin försäljningskampanj ”Prisbelönt statlig människohumor - alla måste titta”, visades torsdagskvällar kl 22 under september och oktober. På fredagens raster ventilerades gårdagens citat och sketcher, och kanske nynnade man på Geting und bajs av seriens eget syntband Tyskarna från Lund?
Rockos moderna liv
Att man bara låtsades veta vad en wallaby egentligen är för ett djur, kan vi föra åt sidan. Under 1998 visade SVT serien om den ständigt skuldsatte, nergångne och småfete krabaten i tygskjorta runt sexsnåret på torsdagskvällar, tacksamt nog textat istället för dubbat. Med groteska grannar som önskar honom ond, bråd död och med en övergödd kossa som vän, fick vi följa vardagen med Rocko som flyttat från australienska outbacken till småstadsidyllen O-Town, någonstans i USA.
I en tid då South Park ännu inte hade kommit hit och då MTV:s Beavis & Butthead började gå på slentrian, fungerade dessa sköna avsnitt bra som det där mer vågade alternativet till The Simpsons. Joe Murrays ungdomsserie blev den fjärde i raden av hemkanalens så kallade ”Nicktoons”, efterföljande Doug, Rugrats och The Ren and Stimpy Show, förundransvärt då de burleska sexskämten kring Rocko är det man minns mest.
Arkiv X
Seriens skapare och själv hög på konspirationer sedan Watergate-affären, Chris Carter, gav oss en av 1990-talets mest omtyckta och omtalade TV-serier. Roswell-kraschen, vad det nu än månde ha varit, hade fyllt 50 år och satte olja i hjulet på det mesta med UFO-anknytning. 1998 var i mångt och mycket guldåret för Arkiv X då de kritikerrosade avsnitten från den fjärde säsongen visades på TV4 och en egen biofilm stundade runt hörnet, vilket gjorde att man gärna bänkade sig med 50 minuters konspirationsteorier tillsammans med FBI-agenterna Fox Mulder och ursexiga Dana Scully varje måndagskväll.
5) Topp-3: Att se på bio
Fucking Åmål
Filmen säger sig utspelas i ”jävla kuk-Åmål” norr om Vättern, men spelades i själva verket in i Trollhättan, våren 1998, till småhålans vilda protester. Det som filmen mest belyses för idag, att den var pionjär då den satte homosexualiteten på Sverigekartan, var knappast något slötittaren reflekterade över då. Det jag såg mest i Lukas Moodyssons dokumentärdoftande kärleksdrama var två söta flickor jämngamla med mig själv som sa lustiga saker, inte minst om O’boy. Denna vid sin tid väldigt kontroversiella lågbudgetsfilm kammade hem inte mindre tre guldbaggar, däribland för Bästa film.
The Big Lebowski
Månaden innan Fucking Åmål hade premiär, gick Coen-brödernas kronjuvel på utvalda biografer runt om i landet. Historien om slackerkungen ”The Dude” i Venice utanför Los Angeles, vars hela liv bygger på bowling, CCR och White Russians, intjänade blygsamma 17 miljoner dollar och blev inte det kultfenomen vi känner filmen som idag förrän efter det att den tagits ned från biograferna.
Hade The Big Lebowski varit ett videospel hade det varit ett sådant där med alternativa slut. Denna tolkningsbara svarta komedi kräver mer än en omtittning för att få grepp om alla lösa trådar av rika krymplingar, självkidnappade nymfomaner, stulna eller nedpissade mattor, lösensummor, uzigevär, bowlingcuper, vandaliserade bilar och askspridningar. Vidare lärde jag mig hårt och brutalt vad en ”nihilist” är för någonting och filmen visar, förutom Jeff Bridges i huvudrollen, både John Goodman och Steve Buschemi i några av deras mest minnesvärda roller. ”Shut up, Donny!”. Glöm då inte heller en aldrig så förförande Julianne Moore.
Amerikanska Godzilla
Ja, det blev sannerligen en tung filmhöst. Vi avrundar denna årskrönika med katastrofälskarna Roland Emmerich och Ted Elliots (mer kända för Independence Day och Day After Tomorrow) mest underskattade film. Detta typiska Emmerich/Elliot-äventyr hade Sverigepremiär den 25 september med en tuff tagline som förkunnade att ”size DOES matter” och återgav oss historien om kärnvapenprovningar bland öarna i Stilla havet som hade resulterat i en mycket arg ödla som storleksmuterats några hundra gånger och begett sig på en världsomsegling under havet i riktning mot New Yorks kust.
Det som i backspegeln gör att jag är mest tacksam över amerikanska Godzilla med Matthew Broderick och Jean Reno är att jag fick upp ögonen för de ostiga japanska originalfilmerna, som runt releasen gavs ut på video och såldes på bland annat Greens i Halmstad ("Både billigt och bra"). Vi hade precis fått modem till ett par av datorerna i grundskolan och för första gången använde jag webben för annat än porrsurfing. Jag skulle skiva ett arbete i svenska om japanska monsterfilmer - Kaiju Eiga!
Tillbaka till topplistor |
