Text: Joakim Fryland, Thomas Gustafsson, Dylan M. Johansson, K. Jan Mierzejewski, 2008-09-22.
Bild och redigering: Thomas Gustafsson, K. Jan Mierzejewski.
SPPS:s SNES-topplista i 16 olika kategorier inklusive en överlag topp-16 vara bara inte tillräckligt. Det finns så många bra spel till konsolen, verkligt bra spel, som av diverse anledningar ändå inte fann sig placerade någonstans på topplistan att vi var bara tvungna att göra ett komplement, sammanställd utifrån bl a uteslutna spel pga felnomineringar, glömda- eller försenade nomineringar samt spel som låg närmast till att ta sig in på respektive genres topp-5:or på SNES-topp x16-listan.
Nu har det gått exakt ett år sedan vi sammanställde toppen och här är spelen som, trots att de inte klarade sig hela vägen fram, också förtjänar att lyftas fram i rampljuset (texten inom parantes efter speltiteln avser utvecklare och svenskt utgivningsår såvida inget annat nämns ^_^).
20. U.N. Squadron (Capcom, 1991)
Tajt kontroll, fina animationer (animé-karaktärer!) och mycket att pilla runt med mellan uppdragen är lika med ett riktigt kul spel. Men medan det förekom mycket livliga diskussioner och väldigt aktivt deltagande då det gällde genrer som action, äventyr och RPG var engagemanget för shoot ‘em up nästan obefintligt. De få med något intresse för genren räckte helt enkelt inte till för att U.N. Squadron skulle vinna gehör. Just därför tror jag att mer lättillgängliga spel som Battle Clash och Wild Guns samt mer kända varumärken som R-Type, Parodius och (spott) StarWing ganska så obehindrat kunde placera sig på tronpallen. Dessa fick stöd både bland fansen och casual-spelarna, medan utmärka shooters som U.N. Squadron aldrig fick en ärlig chans. /KJM
Ovan. U.N. Squadron bjuder på läcker grafik och smidig kontroll.
................................................................................................................................................
19. Another World (Delphine Software International, 1992)
Få titlar känns så extremt datorspel som fransmannen Eric Chahis Another World. Det blev kanske inte någon kommersiell jättesuccé men dock tidigt kultförklarat av redan frälsta Amiga-spelare. Chahis vision ledde till ett cinematiskt äventyr med helgjutet kroppsspråk. Att det tidiga 1990-talet var en helt annan tid för spelutvecklare märks i det att han ensam stod bakom hela grafikekvationen och omslaget. Tekniska begränsningar fick SNES-versionen att skalas ned och såklart lät Nintendo censurera bort allt blod och spelets enda nakenscen. Man ville dessutom byta ut hela musikslingan innan Chahi slutligen satte ned foten. Men trots SNES-versionens sämre sidor förblir Another World ett annorlunda och fantastiskt äventyr. /MJ
Ovan. Another World kändes nästan som en film när det kom i början på 90-talet.
................................................................................................................................................
18. ActRaiser (Quintet, 1993)
Innan de försvann från kartan under okända omständigheter var Quintet flitiga med att utveckla nya rollspel åt Enix som i sin tur släppte dem t o m i Europa (hör och häpna). Inte mindre än fem originaltitlar samt en uppföljare pumpade man ut till SNES mellan 1990 och 1995, i snitt ett nytt spel om året alltså. Gemensamt spelen emellan brukade vara ett liknande tema om gudomligheter och återuppståndelse. Tunga grejer. ActRaiser var först ut i denna trevliga lilla samling (som även omfattade Soul Blazer, Illusion of Time och Terranigma) och man kan lugnt säga att det sätter stommen. I rollen som Gud är det din uppgift att dels hugga dig igenom demonhorder som hotar människorna, dels hjälpa folket att återuppbygga hela världen. Lycka till! /KJM
Ovan. Action blandas med byggsimulator. Intressant, beroendeframkallande och roligare än den förenklade uppföljaren.
................................................................................................................................................
17. Gemfire (Koei, 1992 i USA)
Gemfire är ett sällsamt krigsstrategispel i medeltida fantasy-miljö. Handlingen är ganska så bred där mytiska inslag om hemska drakar blandas friskt med krigslist och politiska intriger. Man lyckas t o m få ekonomiska frågor och diplomati med i smeten. Striderna är turbaserade men bra intensiva. Det gäller att väga jämnt mellan snabba framryckningar och starkt försvar. Att bygga skyddande staket mitt under en strid kan t ex vara en god idé. Striden är över när vissa villkor uppfylls, som t ex att alla fiender är besegrade eller att man fångar fiendens ”bas”, och du har en rad olika trupper till ditt förfogande så som bågskyttar, riddare och magiker. Tyvärr hittade Gemfire aldrig till Europa och är idag sannerligen en förbisedd juvel. /KJM
Ovan. Gemfire släpptes till en rad format av det lilla företaget Koei som nu är bäst kända för Dynasty Warriors-serien.
................................................................................................................................................
16. Flashback (Delphine Software, 1993)
Ett mycket underhållande cyberpunk-äventyr som håller sig till den gamla trial-and-error-skolan. Denna gamla härliga klassiker finns till inte mindre än tio olika spelsystem. Själv hade jag Amiga-versionen som barn och blev då aldrig klok på det, men jag vågar nog påstå att SNES-versionen är att föredra tack vare världens näst bästa handkontroll. Flashback står sig än idag som en av den tidens bästa äventyrs- och deckarspel. Ditt uppdrag är att luska ut din egen identitet (huvud-karaktären har minnesförlust) samt att stoppa en invasion från arga utomjordingar. Grafiken är helt underbar och min personliga favorit är faktiskt allra första banan som med lummiga ljusgröna träd får dig att vilja stanna upp en stund och bara beundra. /TG
Ovan. Flashback, en science fiction noir i spelformat.
................................................................................................................................................
15. Nosferatu (Seta Corporation, 1995 i USA)
Vad får du om du kombinerar det klassiska Prince of Persia från 1989 med valfritt Castlevania-spel? En mörk och dyster plattformspusslare med en hel del vampyrsmisk. Uppdraget är att rädda din käresta från en ondsint odöd (se titel), så du har självklart inte mycket till val annat än att dra på dig kung fu-sandalerna och sparka sönder allt som kommer i din väg. Riktigt kniviga pusselmoment varvas med mörka, läbbiga mijöer och riktigt häftiga bosstrider. Genom att samla på dig kristaller av diverse färger ökar du ditt liv medan dina slagkombinationer blir starkare och ser betydligt tuffare ut. Nämnde jag att det hela går på tid? Det är i princip vad det hela går ut på, vilket är mer än tillräckligt adekvat för den här sortens äventyr. /TG
Ovan. På jakten efter Nosferatu får du såklart klå upp diverse andra odöda sattyg.
................................................................................................................................................
14. Bahamut Lagoon (Square, 1996 i Japan)
Året innan Square släpper dundersuccén Final Fantasy VII till PS ger de ut Bahamut Lagoon, ännu ett i raden spel som inte får någon release utanför Japan. I en värld som heter Orelus existerar så kallade laguner som är svävande öliknande landmassor. Granbelos kejsardöme har tagit över hela Orelus och så börjar den långa resan tillsammans med drakar och din nyformade motståndsstyrka. Striderna är turbaserade och man kan välja att antingen gå in i närstrid eller anfalla från distans med t ex magier. Det allra tuffaste med striderna är dock att omgivningen går att påverka, t ex kan man frysa vatten till is eller sätta eld på skogar. Bahamut Lagoon har tack vare en trogen skara fans aldrig fallit i glömska. Det är inte svårt att förstå varför. /JF
Ovan. Några av de snyggaste sekvenserna som skådats i ett SNES-spel varvas med taktiska strider.
................................................................................................................................................
13. Blackhawk (Blizzard, 1995)
Ångpunk-doftande Blackhawk ger oss storyn om Kyle Vlaros, en slags Conan i sci-fi-tappning som ska hämnas en skummis och återta sin kungatron. Grafik och ljud hålls på en anspråkslös men funktionell nivå och överlag känns denna action-pusslare som en kaxigare version av Another World. Du ränner runt för att hitta rätt föremål att komma vidare med och klättrar upp och ned över hela stället medan konsten att tajma avsatshopp sätts på digert prov. Det läggs även större tyngd på att gömma sig i skuggorna än att konfrontera fienden men den välpumpade Kyles iskalla förmåga att skjuta bakåt utan att vända sig om men säger mycket om titelns vassa attityd. Du som är för tuff för Prince of Persia har mycket att hämta här. /MJ
Ovan. Blackhawk, som för övrigt heter Blackthorn i Japan och USA, är ett mörkt spel.
................................................................................................................................................
12. Soul Blazer (Quintet, 1994)
Jag vill minnas att jag läste någonstans att Soul Blazer ingår i Quintet och Enix’s sk ”skapelse-trilogi” tillsammans med Illusion of Time och Terranigma. Det är inte svårt att förstå att de skulle kunna kallas så, med tanke på att alla spelen (även ActRaiser för den delen) berör samma tema. Du är ute på ett grandiost äventyr. Till en början kan det tyckas ynkligt men något går fruktansvärt fel och det är nu upp till dig att återuppliva hela vida världen. Inga smågrejor här, inte. Grafiken är lite primitiv så det kan kännas lite stelt till en början men när du väl satt dig in i- och tagit del av den imponerande storyn märker du att det här är ett spel som inte bör förbises. Det är lätt att komma in i och väldigt välgjort, helt enkelt. /TG
Ovan. Även om Quintets rollspel släpptes i Europa fick vi oftast vänta 2-3 år efter japanerna och jänkarna på dem.
................................................................................................................................................
11. Stunt Race FX (Nintendo, 1994)
Nintendos andra 3D-experiment är betydligt roligare än jungfruresan StarWing. Stunt Race FX bjuder på både skämtsamma inslag och tuff men rättvis bilåkning. Svängarna är skarpa, så man får växla mellan att tumma på bromsen och boosten samtidigt som gasen är i botten hela tiden. Många idéer i SRFX återanvänds dessutom flitigt i kommande racingspel från Nintendo. Fallande klippblock som hotar din framfart på Choco Mountain i Mario Kart 64 eller den tjocka dimman som tunnar ut efter varje varv i Drake Lake i Wave Race 64 såg vi t ex först i Sunset Valley och King’s Forest i SRFX. Allra bäst är dock de stjärnbelysta nattbanorna längst motorvägarna. Det här är mer än bara upp-visning av ny grafik. Det är både snyggt och skoj på riktigt. /KJM
Ovan. Grafiken är grovhuggen men faktiskt relativt snygg för sin tid och själva racingen är toppen.
................................................................................................................................................
10. Lost Vikings (Silicon & Synapse, 1993)
Den utomjordiska ledaren Tomator(!) håller tre nordbor fångar ombord sitt rymdskepp för att sedan ha dem som attraktioner på sitt zoo. Lost Vikings är titeln för dig som gillar strategi/pussel och sidoscrollad plattform. För att få de tre sjöfararna tillbaka till sin egen tid och plats måste du skifta mellan dem och dra nytta av deras olika egenskaper. Erik kan hoppa och springa, Baleog har förmågan att strida medan Olaf kan försvara sig med skölden, och du kan bara röra en åt gången. Detta smått unika upplägg tar sin tid att komma in i, men det är just där som spelglädjen gror. Genom 35 banor med djungel, pyramider och allt däremellan täcks SNES:ens hela färgpanel. Lost Vikings är smart, snyggt och väldigt annorlunda. /MJ
Ovan. Det gäller att få de tre vikingarna att arbeta som ett lag, annars kan det gå illa.
................................................................................................................................................
9. Captain Commando (Capcom, 1995 i USA)
Efter att ha spelat mig mätt på både arkadkabinetten och den utmärkta konverteringen till PS2 kan jag lugnt konstatera att det här är ett av mina favoritspel där man spöar upp ligister på gatan. Inramningen är läcker, ninjan kan klyva fiender på mitten så att blodet sprutar och det är hur fräckt som helst att både kunna plocka upp allehanda vapen samt sätta sig bakom spakarna till en mecha och röja upp. Mindre kul då, att SNES-versionen var såhär stympad. Captain Commando till SNES är fulare, låter sämre och såklart har man censurerat bort allt blod. Men det är trots allt bara ytliga bakslag. Spelkänslan, tillhyggena och den hippa attityden är intakta så trots snedstegen är det fortfarande ett av de roligare spelen i genren. /KJM
Ovan. Captain Commando var faktiskt Capcoms maskot ett tag, och i det här spelet sparkar han rumpa.
................................................................................................................................................
8. Hebereke’s Popoon (SunSoft, 1994)
Plocka karaktärerna från NES-klassikern Ufouria och sätt dem i ett Tetris-liknande pusselspel för en riktigt färgglad, underhållande och övermysig titel som du kommer på dig själv att sitta i timmar med. Här gäller det att vara riktigt kvick i knoppen och para ihop färger som en sjövild apa. Men akta dig om motståndaren lyckas med combo-attacker. Då faller det ner straffblock på dina klumpar för att hindra din framfart. I story-läget går du på en världskarta och möter olika filurer från Ufouria medan du försöker att ta dig hem från denna underliga värld. Där Hebereke’s Popoon verkligen lyser är dock när du pusslar mot en kamrat. Allt går i blixtens fart och du kan gotta dig i ren skadeglädje när straffblocken trillar ner på din fd kompis. /TG
Ovan. Trots det överjapanska stuket finns Hebereke's Popoon faktiskt utgivet i Europa, dock inte i USA. Där ser man.
................................................................................................................................................
7. Knights of the Round (Capcom, 1994)
Alla känner vi väl till sagan om kung Arthur och hans Excalibur. Men jag tror inte att alls lika många känner till ett av SNES:ens hetaste arkadrökare som är baserat (nåja) på hans eskapader. Vi har Arthur själv som är all-round, Lancelot, kvick och svag och Percival, stark och slö. Upplägget är i princip som i alla andra arkadlir av den här typen. Du går från vänster till höger och hugger ner allt i din väg, men här "levlar" du även på vägen i bästa RPG-stuk och i takt med detta ändrar karaktärerna vapen och utseende. Det här är ett sådant spel där saker händer hela tiden och skärmen aldrig står stilla men du känner ändå att du alltid har koll. Kontrollen är bra och utmaningen rättvis. Riddare har aldrig varit så här tuffa. /TG
Ovan. Capcom har gjort drösvis med förbisedda toppspel till SNES. Knight of the Round är ett av dem.
................................................................................................................................................
6. Super Bomberman 4 (Produce!, 1996 i Japan)
Byråkrati. Det var därför Super Bomberman 4 inte kom med någonstans på SNES-toppen förra året. Det ligger nämligen till som så att spelet inte släpptes utanför Japan. Därför fick det inte vara med i omröstningen av bästa pussel och strategi utan förpassades till kategorin bästa japanska import. Och eftersom det överlag finns bättre importspel kom det inte med där heller. Allt medan det förvisso klassiska men ändå sämre första spelet i serien i godan ro kunde komma med på topp-5 pussel och strategi. Tiden är inne för upprättelse. Übermysiga japanska vibbar (lyssna bara på soundtracket!), olika slags djurvänner till hjälp och nya roliga möjligheter att bomba vänner och ovänner i battle mode befäster Super Bomberman 4 som en klar favorit. /KJM
Ovan. Tvärtemot vad det står på titelskärmen var det inte Hudson utan Produce! som producerade Super Bomberman 4.
................................................................................................................................................
5. The Firemen (Human Entertaiment, 1994)
Huset brinner! Flera människor är kvar där inne! Vem ringer du? Inte Ghostbusters i alla fall. Här är det brandmännen som står i fokus och din uppgift blir att som brandmannen Pete lösa den brännande situationen. Många faror väntar, såsom brinnande övervakningsrobotar och exploderande gasrör. Du möter till och med boss-eldar. Men med din trogna vattenslang, ett par vattenbomber och dina hjätemodiga kollegor ska nog saken vara biff. The Firemen är ett roligt och udda äventyr med bra kontroll, rykande stämning och stor utmaning. För vi kan väl alla gissa vilken förrädisk fiende elden kan vara. I det här spelet får vi det bekräftat, ibland känns det som att hur mycket vatten som än går åt så sprider sig bara branden ännu mer! /TG
Ovan. Knasigt nog utspelar sig spelet år 2010, dvs "i framtiden". Det kanske förklarar robotarna och vattenbomberna.
................................................................................................................................................
4. Street Fighter Alpha 2 (Capcom, 1996)
Förtydligande: Street Fighter Alpha-serien (av vilken del två är den enda att släppas till SNES) utspelar sig innan SFII, därav Alpha-suffixen (Zero i Japan). Logiskt. Däremot utspelar det sig efter det allra första SF och då blir det ju inte längre lika logiskt att kalla det Alpha eller Zero. Hursomhelst kan du här välja och vraka mellan inte färre än 15 olika kämpar från SF (originalet), SFII, Final Fight och såklart de som debuterade i Alpha-serien. Den stora frågan är dock huruvida man kan få för mycket av SF. Svaret får bli "tja" eftersom detta ju inte kom med på vår topp-5 beat ’em up till SNES. Men det är fortfarande en härlig fighter med skönt flyt i matcherna vilket medför en solklar placering bland våra utslagna favoriter. /KJM
Ovan. Det finns många kämpar att välja mellan. Såsom Guy från Final Fight eller Sakura i hennes första framträdande.
................................................................................................................................................
3. SkyBlazer (Ukiyotei, 1994)
Ett lysande och vackert plattformsäventyr med mycket fartfylld action är hur man kort skulle kunna sammanfatta detta toppspel. Här ska du kämpa dig igenom en varierad spelvärld med klassiska sidoscrollade banor såväl som Mode 7-flygningar och roterande torn, mellan vilka du går över en världskarta i jakten på den kidnappade drottningen. Synnerligen välgjorda bossar, tajt kontroll med tillhörande smidigt stridssystem och ett mycket passande soundtrack klart inspirerat av länder långt borta i öst. SkyBlazer lånar friskt inspirationer från hinduisk och assyrisk mytologi, och resultatet blir mycket, mycket bra. Det här är verkligen ett av de mest förbisedda spelen till SNES och väl värt speltimmarna för dig som är vis nog att ge det en chans. /TG
Ovan. Grafiken, mystiken, kontrollen, utmaningen... Allt är på topp i SkyBlazer. Missa det inte!
................................................................................................................................................
2. Mega Man X (Capcom, 1994)
Capcoms främste ikon lät vänta på sig till 16-bitaren och även om många hellre ser den blå bombaren som känslolös och tystlåten går det inte att förbise Mega Man X-serien. Med tanke på de hårfina skillnaderna i delarna 1-6 till NES är det hatten av för att man vågade rubba lite mer på konceptet, ta bort Dr Wily och ge oss en spelhjälte som inte är exakt samma Mega Man längre. X är den första roboten med bedömningsförmåga och konsekvenserna av ordningen du väljer att spela bossarna i jakten på ärkefienden Sigma är mer betydande än någonsin då hela delar av banorna kan förändras. X har även fått flera nya förmågor sedan NES-förfadern, där vägghoppet är det mest tacksamma. Varför man fortfarande inte kan ducka förblir dock en gåta. Det släpptes två uppföljare på X (X2 och X3 '-_-) under SNES:ens livscykel men den första delen är fortfarande vår favorit. /MJ
Ovan. Mega Man X ter sig som en av de främsta plattform-skjutarna av sin tid, vi introduceras till kollegan Zero i röd rustning och bossarna är mer varierade än i tidigare MM-spel.
................................................................................................................................................
1. Super Probotector: Alien Rebels (Konami, 1992)
Intensiv sidoscrollad actionfest i post-apokalyptisk storstadsmiljö med läckra explosinseffekter och en ökänd andra bana i Mode 7. Det ska samlas power-ups, det ska klättras, skjutas och slås volter, allt med en så gott som klanderfri spelkontroll. Probotector hör till de spelserier som skulle komma att blomma ut till något helt fantastiskt under 16-bitseran. Konami gjorde allt, inte minst bossarna, större och grymmare än i de båda plottriga föregångarna. Som de flesta säkert redan vet blev originalversionen omstöpt och supersoldaterna Jimbo och Scully utbytta mot robotar i Europa. Vad som sällan lyfts fram är att man just därför hellre spelar EU-versionen, för när har två Arnold-typer varit coolare än två organiska mechs med kaninöron? /MJ
Ovan. Contra-spelen gjordes länge om till Probotector i Europa. Det blev nästan som helt andra spel där de slentrian-mässiga stridspittarna modell G.I. Joe byttes ut mot iskalla cyborger som tagna ur Masamune Shirows AppleSeed.
................................................................................................................................................
Tillbaka till topplistor | <--- Gå till SNES-toppen x16
