Sammanställd av: SPPS, vid tillfällena 2007-11-24, 2007-11-25, 2007-12-22 samt 2008-01-06.
Text: Thomas Gustafsson, Dylan M. Johansson, K. Jan Mierzejewski + gästskribenter Måns Dahlgren och Sebastian Mars.
Sammanställning och upplägg, 2008-03-16. Omvisitation, 2010-05-01.
Vi fortsätter med de prestigefyllda tio första placeringarna, men innan dess tar vi ett kort avbrott med en kuriosa placering på listan. Ett spel som, även fastän vi inte tycker det är bra nog att få en riktig placering, ändå förtjänar att nämnas här...
Kuriosa placering: Zero Wing (1991)
Enligt många hardcore-fans av shoot 'em up är Mega Drive en favoritkonsol med massor av högkvalitativa spel i genren, men då det är ganska få här på SPPS som har ett brinnande intresse för sådana spel är det nästan bara Zero Wing som fick omnämnas på den här listan. Och inte för att det är ett jättebra spel, för det är det faktiskt inte, utan tack vare introsekvensen. Det är nämligen härifrån Internet-fenomenet "ALL YOUR BASE ARE BELONG TO US" och den tuffa tillhörande låten härstammar. Särskilt mycket mer finns väl inte att säga, bana 4 är i och för sig ganska mysig, men hur kul kan ett halvdant sidoscrollat rymd-shoot 'em up vara om man måste varva det hela tre gånger för att få ett riktigt slut?
Inte tillräckligt kul för att förtjäna en riktig placering på listan kanske, men enligt oss kul nog att få sig en kuriosa extra-placering i alla fall. /MD
Ovan. CATS: "All your base are belong to us." CAPTAIN: "What you say!!" Zero Wing är egentligen ett väldigt ordinärt shoot 'em up men det är ändå väl värt att spela bara för att ha få upplevt dessa odödliga repliker själv, live, på riktigt...
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
10. VectorMan (1995)
Det är spel som VectorMan som gör att man förstår varför Sega ansågs vara "tuffare" på sin tid. Vad vi har här är ett stabilt plattform-shoot 'em up med välkommet kitschig story om onda "orbotar" med storhets-vansinne och en ensam god orbot som ska rädda världen, imponerande grafik (väldigt snygga vatten- och ljuseffekter), tuff ljud och musik, häftiga bossar och intressanta bonusbanor. Spelar som en blandning mellan SNES:ens Mega Man X och Donkey Kong Country. Utforskande blandas med frenetiskt avlossade skottsalvor på ett oerhört skickligt sätt och VectorMan kan även förvandlas till lite olika mojänger för att lättare ta sig fram. Men vad sjutton föreställer VectorMan för något kanske man undrar. En hi-tech streckgubbe säger jag.
Det ska medges att det är irriterande lätt att själv bli träffad och för den oerfarne spelaren kan det bli problematiskt bara att ta sig förbi första banan. De som ger upp här får bara en första liten anblick av vad VectorMan egentligen är för spel och kanske det är därför som det inte kom högre upp på listan. Vi som vet bättre har följt VectorMan både över och under vattenytan, genom sargade snölandskap och under stjärnklara himlavalv och kan med "gamer-äran" i behåll intyga vilket finurligt och roligt kraftpaket till spel den här streckgubben medverkar i. Framförallt inger VectorMan en väldigt skön spelkänsla. Det funkar hur smidigt som helst att både skjuta och dubbelhoppa/sväva. Pluspoäng för att man kan göra skada med strålarna i stövlarna när man svävar fram. Det är sådana detaljer som ger spelet det lilla extra. Sammanfattningsvis är VectorMan en actionladdad och mycket intensiv spelupplevelse. Samtidigt som allt skjuter på dig får man inte slöa och inte "inte våga" gå på. Banorna går på tid och slår timern noll förlorar du ett extraliv. Äkta videospel eller vad?
Det sägs att VectorMan gjordes "bara" för att Sega skulle ha något att sätta upp mot ovan nämnda Donkey Kong Country, men egentligen är det ganska nedvärderande mot ett så pass bra spel att antyda att det inte skulle vara mer än en efterapning. VectorMan står, springer, hoppar och svävar fram helt för egen räkning. Han gör det med stil och han gör det jäkligt bra också. /KJM
Ovan. Smidig kontroll och tjusiga grafiska effekter är vad som slår en först i denna actionfyllda plattformsskjutare.
Alternativ placering - VectorMan 2 (1996, am)
Jag hade faktiskt ingen aning om att de hade gjort en uppföljare till VectorMan förrän jag såg att ett spel med titeln VectorMan 2 ingick i Sega Mega Drive Collection till PS2:an. VectorMan 2 släpptes tydligen endast i USA år 1996 (då Mega Drive:en för övrigt redan var uträknad), så det är egentligen inte undra på att gemene spelare aldrig hörde talas om titeln då det begav sig. Hursomhelst är spelet är faktum och ett ytterst trevligt sådant dessutom. VectorMan 2 tar vid där ettan slutade fast istället för att kämpa mot onda "orbotar" ställs man inför diverse kryp och slemmiga maskar.
Grafiken är otroligt snygg och miljöerna är möjligen ännu mer stämningsfulla än i ettan. Banor som "Dirty Job" och "I Can Dig" förmedlar härliga Super Mario Bros. 2-vibbar, fast VectorMan hellre spränger sig fram än gräver runt i det underjordiska plattformslandskapet. Mina personliga favorit-banor är mysigt påtända "Recycle or Die" och "Bad Eggs" så det är lite synd att man inte får se mer av samma miljöer när andra banor upprepas både en och fler gånger. Faktum är att det är just den här ojämnheten som gör VectorMan 2 till ett mindre roligt spel än sin föregångare. Bossarna är heller inte lika minnesvärda och det är lite surt att man har plockat bort de obligatoriska bonusbanorna. Förstå mig rätt nu, VectorMan 2 är fortfarande ett jäkligt bra spel. Det är bara mindre bra än det suveräna första VectorMan. /KJM
Ovan. Här var det fullt ös och otroligt snygg grafik för sin tid. Dessvärre släpptes del två inte i Europa då det begav sig.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
9. Ecco the Dolphin (1993)
Det är en helt vanlig dag i världshavet då delfinen Ecco lattjar med sina delfinspolare. De simmar runt och leker, pratar och utmanar varandra hur högt ovanför vattenytan de kan hoppa när en underlig virvel plötsligt uppenbarar sig och suger en stor del av havet helt tomt på liv, så när som på Ecco själv. Ecco beger sig raskt vidare till andra delar av havet och börjar efterforska. Nu är det upp till Ecco att rädda sina vänner och lösa mysteriet med de gåtfulla krafterna. Det första som någonsin slog mig med Ecco the Dolphin är att det är mäkta stämningsfullt, så som bara riktigt mysiga undervattenbanor kan vara men här handlar det alltså om ett helt spel under vattenytan. En uppskattad effekt är att det blir mörkare och känns liksom kyligare ju längre ned mot havsbotten man kommer. Brr... Det andra som slog mig var hur väldigt intressant spelkontroll det har. Det är en minst sagt unik känsla att styra Ecco.
Havet är till synes oändligt och självklart kan Ecco när helst tillfälle ges hoppa upp över vattenytan, vilket faktiskt är ett måste för att kunna ta sig förbi de klippor där det inte finns några undervatten-tunnlar. Det är en oerhörd frihetskänsla att utforska havet tillsammans med Ecco, samtidigt som det ska medges att han är nog så svårkontrollerad. Därmed är det en i sanning häftig känsla när man till slut lika smidigt som elegant klarar av att till fullo kontrollera Ecco både under vatten samt under hans akrobatiska luftfärder. Ecco kan även slå frammåtvolter i luften, och nog får man sig en liten kick när man först upptäckter detta och kommer på hur man gör.
Passande nog ackompanjeras Ecco the Dolphin av riktigt ljuv musik som i högsta grad bidrar till den mystiska atmosfär som omger hela äventyret. Vi snackar verkligen behagliga melodier, rena terapin för öronen och det blir bara bättre ju längre in i spelet man kommer. Ecco the Dolphin är för övrigt ett ganska klurigt spel. Det är inte alltid självklart vart man ska i de olika undervattenpassagerna. Som tur är kan Ecco kommunicera med andra delfiner och diverse havsliv med hjälp av ekolokalisering (dvs "sonar") och få goda tips och råd, meningslösa fraser som tagna ur valfritt gammalt RPG eller kryptiska ledtrådar om vart han ska hän eller vad han måste göra för att kunna komma vidare. All havsliv är inte till hjälp dock. Nej, här vimlar det av både djur och odjur. Fienderna blir såklart bara tuffare ju längre man kommer och att ta kål på t ex hajar är inte det lättaste. Ecco kan skydda sig genom att stöta med nosen men de är stryktåliga de där hajarna. Och de bits också...
Att kämpa mot havsströmmar, besöka sjunkna antika städer och förhistoriska hav, undvika jätte-bläckfiskar, slåss mot tigerhajar - det finns helt enkelt så mycket gott man vill att hela spelvärlden ska känna till om Eccos fantastiska äventyr. Och många banor finns det att utforska. Det här är ett gediget sidoscrollat äventyrsspel som verkligen utmärker sig och har en självklar placering på vår fina topplista. /KJM
Ovan. Följ med på ett sällsamt vackert och rogivande äventyr under vattnet tillsammans med delfinen Ecco.
Alternativ placering - Ecco: The Tides of Time (1994)
Denna direkta uppföljare till Eccos första äventyr bjuder på minst lika ljuv musik och faktiskt ännu snyggare grafik med bl a häftiga fusk-3D-effekter där Ecco får möjlighet att simma innåt skärmen. Men samtidigt som de naturliga havsmiljöerna är nog så vackra blir de konstgjorda motstyckena (skumma framtidsstrukturer och dylikt) nästan för mycket. Sådant återfanns visserligen även i det första Ecco-spelet men inte i samma utsträckning. Det är lite svårt att beskriva men Ecco: The Tides of Time känns även något mer action-orienterat än sin föregångare. Tempot är liksom uppskruvat och det är inte fullt lika rogivande att utforska haven med Ecco i denna uppföljare. På grund av alla konstigheter känns konceptet heller inte lika självklart som det gjorde i det första Ecco the Dolphin. Ecco: The Tides of Time är fortfarande ett bra spel, men vi som röstade var rörande överens om att vi föredrar originalet. /KJM
Ovan. Trots att det bara skiljer ett år mellan dem är grafiken i del två om möjligt ännu snyggare än i det första spelet.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
8. LandStalker: The Treasures of King Nole (1993)
Alla var överens om att Sonic var Segas svar på Mario, men vad för spel som kunde fylla Links roll till Mega Drive var inte alls lika självklart. Med perspektiv på eran kan man konstatera att det finns ju en hel del äventyrspel till maskinen men faktiskt bara ett värdigt alternativ. LandStalker. På många sätt påminner upplägget om spel som Secret of Mana och just Zelda, men istället för att använda föremål för att lösa pussel bygger LandStalker mer på att man ska hoppa på rätt plats och trycka på rätt knappar och så är det såklart mycket mer handling än i Zelda-spelen.
Storyn börjar ganska simpelt med hjälten som söker efter en skatt, men ett tag in i spelet lär man sig älska de olika karaktärerna och miljöerna. Grottorna kan vara allt ifrån den typiska mörka berghålan full av monster till en gigantisk skogslabyrint. Ofta stöter man på problem som först verkar vara helt omöjliga men så plötsligt uppenbarar lösningen sig till ens stora glädje och tillfredställelse. Gåtorna igenom spelet är rätt så varierande vilket också gör att det aldrig blir enformigt. Under äventyrets gång hittar man bättre utrustning varav svärden, med sina individuellt unika egenskaper, är de mest intressanta. LandStalker må kanske vara något av en oslipad diamant till maskinen men rekommenderas ändå varmt till alla äventyrspelare. /MD
Ovan. LandStalker spelas ur ett isometriskt perspektiv vilket var rätt så häftigt i början på 90-talet. Scenen till höger var för övrigt censurerad i väst. Det var en vanlig företeelse på 90-talet att rollspel råkade ut för detta när de skulle släppas utanför Japan och det var inte alls lika häftigt som den isometriska vyn.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
7. Shinobi III: Return of the Ninja Master (1993)
Ninjor brukar som bekant vara hårda som flinta och automatiskt coola med sina kastknivar (kunais), Katana-svärd och mystiska trolldomar. Här i Shinobi III: Return of the Ninja Master från 1993, i Japan mer känt som Super Shinobi II och som faktiskt är det sjunde (man bara måste älska japanernas sinne för kontinuitet) och faktiskt bästa spelet i serien, plöjer man igenom fiendeninjor som smör och det just genom att antingen kasta knivar, hugga med svärd eller använda sig av läckra ninjutsus.
Tack vare ett smidigt koncept på det hela klarar man av allt detta med endast tre knappar till sitt förfogande. På avstånd från en fiende kastar man, är man nära hugger man. Smidigt och enkelt som anstår en riktig ninja. Allt som allt bjuder Shinobi III på ett kvickt spelupplägg, en väl balanserad svårighetsgrad, varierande spelmoment (där man får bl a rida häst och åka jetski mellan varven) och mycket, mycket action längst vägen. Snyggt är det också. /SM
Ovan. Shinobi III lyckas med en väldigt viktig detalj i den här subgenren. Det får en att känna sig som en riktig ninja!
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
6. Sonic 3 (1994)
Idag kan det te sig underligt att det fanns en tid då man faktiskt fick vänta åratal på ett nytt spel med den blå attitydbomben, en karaktär som fortfarande kändes påhittig och spännande. 1994 var det i alla fall tredje gången gillt för en nu helt omritad Sonic att rädda skogens alla små djur. Återigen skulle man springa kvickt som vinden och plinga jordnöts-ringar, den här gången innan onde Dr Robotnik färdigställde sitt andra fortus omega; The Death Egg. Alltid där runt hörnet att göra vardagen sur för dig fanns Knuckles the Echidna i sitt första spelframträdande, i en roll inte helt olik den som den lika röde Proto Man levererade i Mega Man 3.
I jämförelse med sina föregångare är Sonic 3 ett steg mer mödosamt att sätta sig in i för de ofrälsta. Det är två banor gånger sex världar och bonusronder i fejk-3D, precis som tidigare, fast med plattformsdesign långt mer komplex (snö-världen!) än i föregångarna vilket förvisso även innebär gediget sprakande grafik frampressat ur 16-bitskonsolen, men i detsamma är det som helhet svårare att slöspela för den som inte kört igenom t ex Sonic 2. Men efter att ha bemästrat spelets alla möjliga former av hissar, studsmojänger och jättekatapulter kommer man att vilja utforska varenda liten pixelkvadrat. En guldstjärna i kanten till Sonic Team för det genomarbetade tvåspelarläget samt för sparmöjligheter på inte bara en- men hela sex sparfiler. /MJ
Ovan. Sonic 3 var det tekniskt sett det snyggaste spelet i serien dittills med detaljerade och "naturliga" omgivningar på banorna medan bonusbanorna gjorde sitt yttersta för att framstå som framtid med pseudo-3D och rutnätiga landskap.
Alternativ placering - Sonic & Knuckles (1994)
Första gången man talade om "konsolkrig" var under 16-bitseran då SNES-brigaden hade upptagit kampen mot den hårdnackade armén av Mega Drive-kassetter. 1994 års Sonic & Knuckes visade att Sega hade flera ess i rockärmen. Spelet som kom att definierade Knuckles personlighet gick i samma fantasirika spår som Sonic 3, med samma upptäckarbaserade atmosfär. Till skillnad från andra kassetter hade Sonic & Knuckles dessutom en connector-försedd skåra längs ovansidan där locket kunde föras åt sidan för att länkas ihop med en annan spelkassett och på så sätt låsa upp spännande hemligheter.
Marknadsföringen låg framförallt i att kombinera Sonic & Knuckles med Sonic 3. Då och endast då kunde man välja att spela som världens argaste myrpiggsvin Knuckles i del tre. Det bör tilläggas att kassetten kunde kopplas ihop med flera andra Mega Drive-spel, och det inte bara i Sonic-serien, för att hosta nytt liv i spel som man redan hade kört igenom. Tyvärr hann användningsområdena för combine-kassetten aldrig riktigt ta avstamp då releasen av "Sonys grå" lade mark under sina fötter och tvingade Sega att återigen satsa större med sin nästkommande konsol Saturn. /MJ
Ovan. Titta bara på den här titelskrämen och tänk att så här polerad och fin förväntades nästa generations grafik att bli. Att spela med Knuckles hade för övrigt sina fördelar gentemot Sonic. T ex kunde Knuckles använda sina hårda knogar till att klättra på väggar och på så sätt ta sig till platser som låg oåtkomliga för Sonic.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
5. Phantasy Star IV: The End of the Millennium (1995)
Om man jämför med antalet bra rollspel som släpptes till SNES så har Mega Drive ett ganska klent utbud. Å andra sidan var Sega inga snikna jävlar utan de släppte faktiskt rollspelen även i Europa, tillskillnad från Nintendo som tydligen trodde att vi var för dumma i huvudet för den här genren. Och när man pratar om rollspel till Mega Drive är det framförallt Phantasy Star-spelen som kommer på tal. Vad som skiljer Phantasy Star-serien från mängden är att de utspelar sig i en mer science fiction-lik omgivning istället för de typiska fantasy-miljöerna som många rollspelare är vana vid. Själv är jag ett extremt stort fan av serien och kommer beskriva spel för spel i en längre artikel. Men just nu nöjer mig med att konstatera att Phantasy Star IV är ett spel i samma klass som Chrono Trigger och vilket Final Fantasy som helst (på riktigt).
Handlingsmässigt har del fyra allt man kan kräva; minnesvärda karaktärer, intressanta plot twists, tragedier och ruttna skurkar. Har man spelat de tidigare delarna i serien märker man dessutom hur väl förankrad fyran är i den bakomliggande kontinuiteten samt hur passande sagan om planeterna i solsystemet Algol fullbordas. Om Sega någonsin gör ett riktigt Phantasy Star V (för det enda som Phantasy Star Online-serien har gemensamt med de äldre spelen är namnen på magierna och lite sånt samt den ultimata ondskan "Dark Force") kommer de få extremt svårt att leva upp till fyran. Och blir det ingen mer del i den klassiska serien efter Phantasy Star IV så kan vi åtminstone slå fast att man lät sagan få sluta när den var på topp. /MD
Ovan. Phantasy Star IV utspelar sig drygt 1000 år efter del två och därav undertiteln "The End of the Millennium". Kopplingarna till tvåan är många och handlingen förs fram genom uttrycksfulla stillastående animerade sekvenser.
Alternativ placering - Phantasy Star II (1989)
Det är mer eller mindre omöjligt att förklara storheten med Phantasy Star II utan att avslöja hela handlingen. Eftersom spelet släpptes 1989 är den i och för sig ganska lösryckt och det kan dröja flera grottor innan något händer, men de saker som väl inträffar förändrar inte bara det här äventyret utan även hela serien drastiskt. Även om det idag ser ganska primitivt ut var Phantasy Star II rent visuellt en titel som visade hur rollspel kunde se ut på en 16-bitars maskin. Spelbarheten är såklart mer förlegad än i Phantasy Star IV. Det är t ex väldigt lätt att gå vilse och därför följde till spelet med en guidebok som bestod av kartor för samtliga grottor. Charmen i Phantasy Star II låg dock i karaktärerna, hållbarheten och den generella stämningen i spelet. /MD
Ovan. Phantasy Star II inleds med att huvudpersonen berättar för oss på andra sidan TV-rutan om en återkommande mardröm om en flicka med en slående likhet till Alis från det allra första spelet i serien. Sedan bär det av ut i vida världen.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
4. Comix Zone (1995) (- 1)
Här har vi ett udda spel. Ett slags plattforms-beat 'em up som man
spelar... Inuti en serietidning! Just det, ni läste rätt, spelet utspelar sig inuti en serietidning. Man knatar fram genom serieruta för serieruta, utkämpar strider med diverse monster som skurken ibland ritar dit för hand och dialogerna är i form av pratbubblor med det typiska "serie-tidningstypsnittet". Hur fränt är inte det? Vissa rutor som är lite halv-trasiga på ena sidan kan man till och med slå fienderna rätt igenom så att de åker vidare till nästa ruta. Man kan också göra sådant som att riva loss en bit av tidningsidan och vika ihop den till ett förödande pappersplan som man kastar på motståndaren.
Det finns en hake dock. Comix Zone har en svårighetsgrad tagen från helvetets djupaste avgrunder. Med ett enda liv (och märk väl att det är ganska lätt att dö) måste man ta sig genom hela spelet, något som vi ansträngde oss med i timmar. Till slut åker fuskkoderna fram och som tur är finns det en odödlighetskod. Faktum är att den absurt oförlåtande svårighetsgraden är den enda anledningen till att vi nu vid närmare eftertanke sänkte spelet med en placering. Men hursomhelst är Comix Zone ett väldigt unikt- och framförallt ett riktigt roligt spel. Svårighetsgraden från helvetet till trots. /TG
Ovan. Känslan av att verkligen vara inuti en serietidning lyckades man sannerligen bra med. Häftigt är bara förnamnet.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
3. Gunstar Heroes (1993) (+ 1)
Ett spel med mer ös i än Treasures Gunstar Heroes från 1993 går knappast att hitta till Mega Drive. Vi talar om ett sidoscrollat plattform/action/shoot 'em up som det verkligen ryker om. Med många olika kombinationer av vapen som du själv får välja fritt från är det bara att hitta din egen personliga favorit att peppra ihjäl fienderna med. Målsökande knivar, eldkastare, laser och automatkarbin är de fyra grundläggande varianterna som går att mixa och trixa med precis hur du vill för att därigenom få fram upp till 14 stycken unika kombinerade vapen. Dessutom kan man ingå närstrid med fienden. Treasures Alien Soldier från 1995 kan sägas vara en mer "seriös" vidareutveckling av konceptet men det saknar även Gunstar Heroes stora charmfaktor.
Upplägget är annars även här rakt på sak. Vi har ett antal banor skall avklaras och vid varje banas slut väntar en stor, stygg boss på att få sina fiskar varma och som pricken över i:et kan dela du glädjen och spela samtidigt med en kompis (en högst uppskattad funktion som vi för övrigt saknade i Alien Soldier tyvärr). Gunstar Heroes är alltså helt klart ett av de allra bästa och läckraste spelen till Mega Drive. Långt efter att vår ursprungliga topp-20 var sammanställd satt vi fortfarande och spelade igenom Gunstar Heroes i co-op vid ett flertal tillfällen och vi kan nu i efterhand villigt medge att det definitivt rör sig om topp-3-material. /SM
Ovan. Explosionerna bara haglar i Gunstar Heroes. Kort sagt ska så mycket som möjligt sprängas i luften samtidigt.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
2. Ristar (1995)
Tänk Sonic the Hedgehog. Fast med en stjärna. Som inte springer rakt igenom banor och fulingar utan svingar sig fram i fästen och lite allt möjligt i det overkligt trivsamma miljöerna samt tar tag i och skallar ihjäl fienderna. Du har precis föreställt dig Ristar. Den stigande stjärnan (Ristar = Rising Star, hajar ni?). Likheterna i bandesign och spelkänsla är annars många med just Sonic-spelen, men så är Ristar också skapat av Sonic Team så att man finner liknelser med den blå igelkottens äventyr är inte är så konstigt egentligen (och snarare bara positivt dessutom).
Trots att det är större betoning på pussel och utforskande än i Sonics spel är Ristar ändå ett raskt plattformsspel och skyltar dessutom med lika genomtänkta som väldetaljerade banor, genom-mysig musik och väldigt roliga bossar. Kanske var det just det här som fick oss att falla för stjärnan fastän vi aldrig hade sett honom i ett eget spel förut (och aldrig skulle få göra det igen). Eller så var det för att det är ett för sin tid både innovativt och riktigt bra spel. Och för att Ristar själv är så tuff. /TG
Ovan. Grejen med Ristar var hans starka tänjbara armar och såklart användes detta på diverse "innovativa" sätt (ungefär som Yoshis tunga i Super Mario-spelen). Estetiken och atmosfären i spelet gick heller inte av för hackor.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
1. Sonic the Hedgehog 2 (1992)
Efter ett par om och men var de flesta rörande överens om att Sonic 2 är det bästa spelet i den bästa spelserien till Mega Drive. Med bara två banor per värld (för det mesta iallafall) är det ett ännu mer fartfyllt spel än sin föregångare och möjligheten att spela tillsammans med den tvåsvansade räven Tails ger ytterligare pluspoäng i kanten. Även om tvåspelarmöjligheten ärligt talat inte är någon höjdare i sig var det något man bara kunde drömma om i Mario-spelen. Att faktiskt kunna spela samtidigt och dela banorna med en kamrat ingav en viss wow-känsla och än idag får man lov att medge charmen med detta. Vidare kunde man nu för första gången låta Sonic "ladda upp sig" och fara iväg som en kanonkula. För att inte tala om Super Sonic... Kort sagt var Sonic 2 spelet som definierade både spelserien och karaktären.
Med dess pixelperfekta estetik, sköna ljudspår och enkla spelkontroll är Sonic 2 ett härligt typexempel på hur äkta videospel ska ses, höras och kännas. Men framförallt är det en titel som bäst sammanfattar kärnan i Mega Drive-utbudet. Det är svårbemästrat och det sjuder över av attityd. Shigeru Miyamoto måste ha varit hög på något när han sade att Sonic var "en bra Mario-kopia". Inte nog med att karaktärerna är som natt och dag, deras respektive bravader spelar dessuom helt olika. Som gammal Nintendo-räv var det inte helt utan besvär som jag bekantade mig med den blå igelkotten iochmed hans första två spel. Det gick sakta i början, för när jag sprang fram i Sonic-fart resulterade det oftast i en för snabb död istället. Problemet var att jag försökte springa innan jag hade lärt mig krypa. Med små babysteg tvingades jag således att utforska banorna och lära mig spelkontrollen. Numera klarar jag faktiskt också av att rusa rakt igenom banorna men fortfarande känns det ovant att kunna springa utan att behöva hålla in en extra knapp.
Sonic-spelen är inte perfekta och Sonic 2 är inget undantag. Några av de mest frustrerande sakerna man kan råka ut för är när Sonic hamnar undan vatten eller kläms till döds mellan två rörliga plattformar eller klossar. Det vore enkelt att skylla på bristfällig spelmekanik eller otillräcklig bandesign jämfört med Nintendos spel men sanningen är den att det helt enkelt handlar om helt olika sätt att spela. Sonic och Mario tillhör helt skiljda plattformskolor, så en liknelse dem emellan tyder egentligen på inget annat än brist på bra omdöme. Medan Mario handlar om reflexer och precisionshopp med tid att andas och ta det lugnt mellan hindren, handlar Sonic om fart, attityd och ständig kontroll över situationen. Banan är inte slut förrän Sonic passerat mållinjen, varje snedsteg kan ställa till det för dig och du bör alltid vara på din vakt. Det är precis denna intensitet som gör Sonic-spelen i allmänhet och Sonic 2 i synnerhet till en så pass rolig spelupplevelse. /KJM
Ovan. Det gäller att ständigt hålla tempot uppe samtidigt som man ständigt är på sin vakt. Ett snedsteg kan ställa till det, tid att andas får du när Sonic passerat mållinjen och detsamma gäller i bonusbanorna där Sonic springar inåt skärmen.
Alternativ placering - Sonic the Hedgehog (1991)
Det första, numera klassiska Sonic the Hedghehog är ett sannerligen värdigt alternativ till del två i serien. Kontrollen är förvisso inte lika tight och banorna är mindre intensiva men i övrigt är det fort-farande samma fröjd att styra Sonic genom loopar, snäva tunnlar, flipperlandskap och psykedeliska bonusbanor. Första gången jag äntligen lyckades ta en kaos-smaragd är ett videospelminne för livet. Och även om jag faktiskt gillar både Tails och Knuckles känns det ganska befriande att Sonics första framträdande är en solodebut. Här är det Sonic och ingen annan som får glänsa. /KJM
Ovan. Rutnätiga landskap for life. Notera även de psykedeliska bonusbanorna. Det här är videospel när det är som bäst.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tillbaka till topplistor | <--- Till placeringarna 25-11
