Med NES, SNES- och N64 i backspegeln kändes det på tiden att vi gick ifrån Nintendo vidare till andra märken. Under tre ½ stycken spelträffar från november 2007 till januari 2008 var det således Sega och deras finfina Mega Drive som stod i fokus då vi utnämnde de 20 bästa spelen till konsolen samt diverse alternativa placeringar. Mega Drive:en har givit oss många fina speltimmar och kändes som en naturligt fortsättning på våra konsoltoppar.
Mega Drive-toppen omvisiterad (= utvidgad och justerad)
Ganska exakt två år senare började vi att prata om en omvisitation av vår gamla Mega Drive-topplista. SNES-toppen sågs som bekant över och utökades med en kompletterade topplista à utslagna favoriter så varför inte göra något liknande med MD:en? Men istället för att bara göra en kompletterande topplista vid sidan av den ursprungliga kunde man ju faktiskt dra nytta av Internet-formatet och komplettera topplistan i sig.
Internet är ett annorlunda medium än t ex radio eller tidningar. Är det ett stavfel i en redan tryckt tidning så är det så att säga "kört", dvs det går inte att korrigera, men så är inte fallet med nätpublikationer. På nätet är det fullt gångbart att genomföra ändringar eller fortsätta på redan publicerade texter, ändå är det väldigt få som verkligen drar nytta av den möjligheten, utan de flesta agerar som om Internet vore ett gammalt tryckmedium. Dumheter säger vi. Grejen med Internet är ju att mediet är interaktivt, bl a i den bemärkelsen att man faktiskt KAN gå tillbaka och ändra eller fortsätta på det som redan publicerats. Då gäller det bara att våga leka och experimentera med detta nya uttryckssätt och här på POPKORN provar vi gärna på lite annorlunda tillvägagångssätt.
Vad detta innebär konkret för Mega Drive-toppen är att vi dels utvidgar den från topp-20 till topp-25. Detta för att göra listan mer enhetlig DC-toppen, vår andra stora Sega-lista som kommit upp sedan dess. Och dels går vi över samtliga äldre placeringar för att kontrollera huruvida vi fortfarande håller med oss själva eller om några spel vid närmare eftertanke borde ha högre respektive lägre platser på listan. Detta sker självklart med förtydligande information om de eventuella uppdateringarna. Om ett spel har åkt upp, ned eller är en helt ny placering på listan framgår bl a inom parantestecken efter speltiteln. Precis som för två år sedan inleder vi med en bubblare som var så nära att slå sig in på topplistan att vi var bara tvungna att ge den förbisedda stackaren en tröstplacering.
Bubblare: Phantasy Star III: Generations of Doom (1991) (ny placering)
Till ytan framstår Phantasy Star III vara som vilket standard-RPG som helst från det tidiga 90-talet och inte det mästerverk som man hade förväntat sig efter del två i serien. Eftersom de två första delarna tillhörde några av Sega viktigaste spel (kom ihåg att detta var innan en viss blå igelkott kom inrusandes in till våra vardagsrum) skulle trean snabbt pumpas ut. Blott ett år efter tvåan fanns Phantasy Star III i butik. Spelet fick därmed aldrig riktigt den utvecklingstid som det borde ha haft och det märks. Ta en sådan sak som att fiendernas animationer är avsevärt sämre än i tvåan eller att man inte längre får se sina spelbara karaktärer under striderna gång. Att spelet inte ens utspelar sig i solsystemet Algol gör dessutom att det mer verkar vara en spinoff än del tre i en kontinuerlig serie. Men kreativiteten och kvalitén finns där trots allt, och för den som har tålamod nog att spela igenom hela äventyret utvecklas handlingen till något stort och oväntat som definitivt återkopplar till händelserna i föregående del.
Upplägget med de olika generationerna är dessutom smått unikt än idag. Först verkar det som att hela spelet kommer att handla om hur prinsen Rhys söker efter sin förlorade fästmö Maia men sedan får spelaren själv välja om han vill gifta sig med henne eller om han hellre föredrar kamraten Lena... Beroende på vem han väljer blir prinsen kung i ett av två olika riken och får olika arvingar till tronen. Årtionden förflyter och huvudrollen går sedan i arv till någon av Rhys söner (tyvärr kan man inte få döttrar som huvudpersoner). Detta leder till två olika äventyr vilka i sin tur sedan delas i ytterligare två vardera riktningar då även Rhys respektive söner måste välja mellan två olika kvinnor att gifta sig med. Den sista generationens hjälte är alltså en av fyra potentiella arvingar vilket leder till ett av fyra alternativa slut. Phantasy Star III hade alltså alla förutsättningar att bli något riktigt storslaget. Tyvärr översteg potentialen det färdiga resultatet men även om Phantasy Star III inte blev den utlimata fortsättningen på serien gör ändå delar av storyn tillsammans med det unika spelupplägget det värt att spela för fans av serien, och som standard-RPG betraktat så är det faktiskt inte alls dåligt. /MD
Ovan. Den dunkla inledningen till Phantasy Star III skvallrar om episka strider som har ägde rum i urminnes tider. Tyvärr ser man inte längre de spelbara karaktärerna under stridernas gång i själva spelet. Detta är ett steg tillbaka från del två.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
25. Dynamite Headdy (1994) (ny placering)
Under 16-bitskriget var SEGA inte långt bakom Nintendo och många av de exklusiva titlar till deras Mega Drive sprudlade av frisk attityd och tilltalande estetik. Dynamite Headdy från 1994 är ett bra exempel. Vid det här laget hade utvecklarna lärt känna konsolens processor på djupet och kunde genvägarna till maskinens fulla potential. Treasure målade med Dynamite Headdy upp en gedigen syratripp till värld i palettens allra klaraste färger och man slås direkt av det djupa intrycket vilket under den första halvan av 90-talet lätt kunde kallas "3D-effekter". Huvudkaraktären Headdy är en teaterdocka och bakgrunden är scenkulisser. Första banan börjar som en schizofren snedtändning och efter 60 sekunders häxjakt tar första bosstriden vid, med en arg gråspräcklig kattdocka. När jag är vid andra bossen, en enorm trähäst som löper amok, känns det redan naturligt att ha en stor bandorkester om ackompanjerar kaoset.
Stora delar av banorna i Dynamite Headdy är kryddade med lustiga smådetaljer som t ex pyttesmå figurer som kommer dragandes på något i bakgrunden (tänk småkrabaterna i Pettson & Findus). Vissa fiender är egentligen inte några fiender, utan dina vänner. Skjut på dem med ditt svävande dynamiska huvud (därav speltiteln) för att erhålla en ny "huvudegenskap" som tar dig förbi en viss strapats. Där kan nämnas krymphuvudet, spränghuvudet, spikklubbeskallen med flera. Ett koncept inte alls olikt Kirbys olika förmågor i Nintendo-spelen. Vidare in på pluskontot har vi spelets många olika banor och den i Treasures titlar sedvanligt smidiga spelkontrollen, där Headdy t ex kan avfyra skallen i samtliga åtta digitala riktningar. Dynamite Headdy är helt enkelt en väldigt särpräglad titel som absolut bör finnas i åtanke för alla spelare som vill bygga upp ett respektabelt spelbibliotetek från 16-bitseran. /MJ
Ovan. Livet är en febril teater i Dynamite Headdy. En teater komplett med detaljrika kulisser, statister och galna kattkräk.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
24. Mickey Mania (1994) (ny placering)
Disneys folkkära Musse figurerade i hela tre stycken självbetitlade äventyr till Mega Drive. Där fanns Castle of Illusion från 1990, World of Illusion från 1992 och som grädden på moset det episka Mickey Mania från 1995, som för övrigt även var tänkt som en hyllning på Musses 65årsdag men man missade deadlinen tyvärr. Om du bara ska spela ett av dem, låt det bli Mickey Mania. David Jaffes (åratal senare mest känd för God of War) första spel har ett glatt och halstrat tidsresetänk, där var av de olika banorna är direkt baserad på någon känd tecknad Musse-film från Disneys arkiv. Denna storslagna resa början med hans allra första svartvita framträdande i "Steamboat Willie" där den moderna Musse får möta sitt alter ego från 1928 och fortsätter hela vägen fram till 1990 där Svarte Petter väntar som boss i miljöer från "The Prince and the Pauper".
Under 1980- och 90-talen skrevs det mycket om spel med supergrafik som skulle se ut precis som "tecknad film" men få konsolspel nådde hela vägen. Mickey Mania kan däremot skryta med att ha kommit så långt man någonsin kunde förvänta sig i 16-bitsklassen. Där bör övergången i första banan nämnas, där den svartvita grafiken långsamt övergår till färg som mynnar ut i den första bossstriden (mot Svarte Petter såklart) i fullfärg. Vackert. Den galna löpbanan där Musse måste tokspringa ut från skärmen för att undkomma en galen älg var även den mäkta imponerande. Spelet är viserrligen riktigt kort men med ren spelglädje i sitt småunika upplägg samt dess mer än tilltalande grafik och charm hör Mickey Mania till toppskiktet av alla Disney-spel som kommit ut genom åren. Spelet släpptes även till Nintendos 16-bitare men där är faktiskt Mega Drive-versionen överlägsen SNES-upplagan som saknar den snurrande trappan runt tornet och ett par andra grafiskt avancerade estrapader. /MJ
Ovan. Här ser vi två bra exempel på det originella idéregnet i Mickey Mania. Första banan Steamboat Willie som börjar i svartvit och gradvis övergår i färg samt älgjakten där älgen är jägaren och Musse måste fly som en tok ut från skärmen.
Alt placering - World of Illussion Starring Mickey Mouse and Donald Duck (1992) (ny)
Samarbete och kommunikation är två ord som bäst sammanfattar kärnan i spelupplägget till World of Illussion. Här handlar det om mänsklig interaktion där man verkligen måste kommunicera med varandra där man sitter i soffan, på ett sätt som få andra titlar kan stoltsera med (det närmaste andra exemplet vore väl Secret of Mana till SNES). Här får du och kamraten välja mellan att styra Kalle och Musse och samarbete är en absolut nödvändighet för att komma vidare på banorna. Det kan t ex handla om att slunga upp varandra i luften genom att hoppa på strategiskt utplacerade stockar då den andre står på andra änden. Den ena spelaren blir då kvar en avsats längre ned varpå den som är upptill måste hissa ner rep åt kamraten. Likt under en hinderbana i det militära måste båda kamraterna komma förbi hindren. Antigen klarar sig båda två vidare eller så blir båda två kvar. Vissa samarbetsmoment är mer humoristiska än andra. I vissa trånga gångar fastnar t ex Kalle med röven (eftersom den är så tjock) så att Musse måste gå tillbaka och dra ut honom innan man kan fortsätta på banan. Kalaskul.
World of Illussion kan visserligen spelas i singelplayer också. Då är t ex stockarna som agerar katapulter försedda med stora stenar vid andra änden men andra segement av banorna som bygger på teamwork försvinner däremot helt och hållet! Det är alltså meningen att World of Illussion ska spelas co-op. Undertiteln Starring Mickey Mouse and Donald Duck är inte bara tomma ord. Även Mickey Mania blir ju bäst när man spelar två fast där får man bara turas om att spela men här är det verkligen på riktigt. Co-Op:en blir därmed vad som säljer spelet samtidigt som det är ett minus att det näst intill är ett krav att man är två stycken för att få ut något ur spelet. Fast så är World of Illussion även betydligt snyggare, smidigare och roligare att spela än föregångaren Castle of Illusion. Även för singelspelare är alltså World of Illussion det i särklass nästbästa Disney/Musse-spelet till Mega Drive. /KJM
Ovan. Samarbetsmomenten är många och ofta av varierande karaktär. Vissa delar av banorna kan man dessutom endast komma till om man spelar två stycken samtidigt. Tvåspelarmöjligheten är alltså både ett plus och ett minus.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
23. Alien Soldier (1995) (ny placering)
Treasures springa i överljudhastighet och spränga allt i sikte-lir Alien Soldier påminner en del om Probotector fast i sedvanlig galen Treasure-tappning. Vad cyborgfågeln Epsilon-Eagle har för bakgrund eller anledning till att bekämpa skurkarna känns fullkomligt överflödigt i sammanhanget, spelet saknar ändå helt segment för att backa upp nån form av handling överhuvudtaget. Sådant hinnes inte med nämligen. Vad Alien Soldier egentligen handlar om är röj, bossfighter, röj, bossfighter, röj och åter bossfighter. På de 25 extremt intensiva banorna möter man över 30 stycken bossar (ja, det stämmer - här finns fler bossar än banor!) som alla är härligt detaljrika i den gamla skolans färgsprakande actionrökarstuk.
Treasure producerade en handfull toppspel med förkärlek till hektiska slaganfall till Mega Drive. Alien Soldiers ursinniga tempo känner man igen från det tidigare nämnda Dynamite Headdy och längre upp i topplistan har vi placerat ännu ett Treasure-spel i samma andra. Redan innan första banan är slut har man redan fått genomleva fler explosioner än vad en vuxen karl möjligtvis kan räkna till. Lägg därtill en varierande spelkontroll med allt ifrån sköna "hover jumps" och teleporteringsmöjligheter och vi har ett toppspel värt namnet. Alien Soldier släpptes för övrigt endast i Japan och Europa och hade därför kultstatus i Nordamerika. Inte förrän en bra bit in på 2000-talet fick även amerikanerna ta del av spelet i och med Virtual Console. /MJ
Ovan. Jag har alltid trott att spelets protagonist var en höna men i själva verket är det en örn; Epsilon-Eagle. Redan innan spelet börjar får han välja mellan sex olika vapen att kombinera. Hm, vilken passar bäst att mangla bossar med idag?
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
22. Rocket Knight Adventures (1993) (från bubblare)
Året är 1993 och från Konami kommer den lille pungråttan Sparkster inflygandes till våra Mega Drive-konsoler med svärd i handen och jetpack på ryggen, plöjandes igenom legioner av onda grymtande grisar. Rocket Knight Adventures är ett fartfyllt plattform/action/äventyr som bygger på ett stabilt koncept, med skön kontroll, genial ban-design och hårda bossar som främsta kännetecken. Storyn är enkel men klassisk. En ond Fürste kidnappar prinsessan och vår hjäte Sparkster ska såklart rädda henne. Men vad spelar handling egentligen för roll i ett spel där fokus ligger på en massa stryk som ska utdelas i takt till det lika slående soundtracket.
I en av de två självbetitlade uppföljarna (som faktiskt var två skilda spel fastän titlarna och omslagen var desamma) korsade Sparkster även gränslandet till SNES:en men det är här i hans första spel som vi helst vill minnas honom. Det var inte riktigt vasst nog att platsa på vår topp-20 för ett par år sedan men unnades likväl en placering som bubblare. Nu när vi utvidgar listan från 20 till 25 placeringar är det väl självklart att den här raketriddaren behåller sin välförtjänta plats i ledet. /SM
Ovan. Rocket Knight Adventures är fyllt med lika delar fartfyllda och unika spelmoment och det är alltid en fröjd att flyga runt skurkarna med svärdet i högsta hugg. Det kan vara vanliga onda grisar eller hårdnackade bossar. På dem bara!
Alternativ placering - Sparkster (1994) (ny placering)
Låt mig bara börja med att påpeka hur dumt det var att man i väst skippade undertiteln Rocket Knight Adventures 2 till det här spelet. Säkerligen berodde det bara på att ett spel med enbart "Sparkster" som titel släpptes till SNES samma år men det var inte ju ens samma spel som den här upplagan av Sparkster till Mega Drive utan faktiskt ett helt annorlunda äventyr, så det enda man lyckades åstadkomma var att skapa förvirring. Nåja, huvudkaraktären Sparkster är i alla fall sig lik oavsett spel eller konsol. Det här är samma bekanta pungråtta i skimrande blå rustning med raketpack på ryggen som gjorde storstilad debut bara året innan och han sprudlar av precis lika mycket attityd även den här gången.
Som spel betraktat är Sparkster fortfarande en färgsprakande actionrökare men dessvärre är nivå-designen inte fullt lika genomtänkt som i originalet och tempot är heller inte lika intensivt som i spelet med samma titel till SNES:en. Allt som allt är Sparkster till Mega Drive lite av en besvikelse alltså, jämfört både med SNES-spelet samt föregångaren till Megan. Det känns helt enkelt som att Konami tappade gnistan lite med den här upplagan av pungråttans äventyr. Därför hamnade spelet heller inte med på topp-20 när vi först sammanställde den, till förmån för den första delen i serien som bubblare. Men nu när Rocket Knight Adventures fått sig en riktig placering är det väl ändå klart att del två hamnar med som alternativ om inte annat. Nej, det är inte lika bra som vare sig syskon-titeln till SNES eller det första Rocket Knight Adventures men ja, som alternativ till det sistnämnda går vi definitivt i god för det. /KJM
Ovan. Trots att både titeln och omslaget är desamma som till SNES rör det sig faktiskt om två olika spel. Även den här upplagan av Sparkster bjuder på färgsprakande actionmoment men nivåerna är tyvärr mindre fängslande än tidigare.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
21. Probotector (1994) (- 1)
Trots att Contra (eller Probotector som spelserien kallades förr här i Europa) inte syntes till på vare sig vår NES- eller SNES-topplista lyckades Mega Drive-delen med nöd och näppe slå sig in på vår topp-20 för ett par år sedan. Nu vid omvisitationen åkte det visserligen ned en placering men det är fortfarande ett sådant där lättillgängligt och intensivt spel som vi gärna ser hålla sig kvar på listan. Det hela handlar kort och gott om att skjuta ner så många fiender som möjligt på varje bana samtidigt som man själv ska undvika att bli träffad men det som gör att just den här versionen (kallad Contra: Hard Corps i övriga världen) sticker ut jämfört med de andra delarna i serien är att man här får fyra olika karaktärer att välja mellan och att varje karaktär har fyra unika vapen. En annan stor skillnad är att man också har möjlighet att gå lite olika vägar som leder till olika slut, om man nu överlever så länge förstås... /MD
Ovan. Probotector-formeln är sig lik även i denna del till Mega Drive. Det handlar om skottsalvor och explosioner, häftiga karaktärer till hjältar och otäcka monster till skurkar - och det är lättillgängligt. Det handlar om action helt enkelt.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
20. Space Harrier II (1990) (- 1)
Alarm! Fantasyland är i knipa och det är bara Space Harrier med sina övermänskliga färdigheter som kan ställa saker till rätta genom att fara fram i surrealistiska miljöer och skjuta sönder allt han ser. Det finns inga rymdskepp eller andra fordon till hjälp. Här är det bara Harrier med sin oproportionerligt stora rymdkanon mot horder av underliga fiender. Tack vare efterbrännaren i rymdpickan kan Harrier flyga runt hållandes vapnet under armen. Förutom fiendeskotten måste han undvika att springa- eller flyga in i träd, pelare och andra liknande hinder allt medan skottsalvor pumpas ut för fullt och du som spelar nickar i takt till den klatschiga musiken.
Space Harrier II var ett av release-spelen till Mega Drive:en och är direkt häftigt. Det förmedlar även den där äkta videospelkänslan som jag värderar så högt. Kanske beror det på det enkla och raka spelupplägget, kanske beror det på det ursköna soundet, kanske är det rent ut sagt de rutnätiga landskapen som gör det. Oavsett vilket är det en trippad känsla att leva sig in i spelet, alltså att verkligen bli ett med spelet. Detta är också lätt hänt när man har lirat ett tag i och med sättet som bilden ständigt scrollar innåt skärmen. Pseudo-3D:n gör att detta får en minst sagt märklig, och nästan berusande, effekt. Musiken har självklart sin del i det hela också. Det är lätt att börja svänga loss med hela kroppen till den myssköna, nästan rockiga bitpopen.
Det märks var Space Harrier II har sitt ursprung för här serveras det riktig arkadkänsla. Man kastas in i spelet direkt, och jag menar verkligen direkt. Rätt som det är blir Harrier träffad av ett fiendeskott och dör med ett avgrundslöst vrål, varpå en kristallklar röst frågar om man är "redo" för nästa försök och sedan bär det av igen. Det finns tolv vanliga banor plus ett par bonusbanor och en "sista" bana. Med undantag för sista banan får du intressant nog välja fritt mellan bana 1-12 redan från start. Fast såklart är de senare banorna mer utmanande än de första så vill man klara hela spelet finns det egentligen ingen poäng med att inte börja från bana 1.
När det kommer till styrningen rör du dig med styrplattan och skjuter med antigen A, B- eller C-knappen. That's it. Visserligen kan man ställa in auto-fire i optionsmenyn men… det vore ju att fuska. Nej, manuell eldgivning ska det vara. Spelet är redan ganska enkelt som det är. Efter att ha kört igenom de första två banorna fick jag t ex reda på att där fanns mini-bossar, som jag alltså inte ens hade lagt märke till. Men det är inte för svårighetgradens skull som man spelar Space Harrier II. Det är upplevelsen som är den största behållningen, och nog är den mäkta häftig. /KJM
Ovan. "Fantasy-Land falls into crisis now." Det är allt man behöver veta. Sedan bär det av genom diverse rutnätiga landskap med rymdkanonen under armen. Det här är häftigt på ett sådant sätt som bara äkta videospel kan vara.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
19. Wonder Boy in Monster World (1992) (- 1)
Det hade varit lätt för mig att påstå att medan Nintendo under 1980-talet hade sin eviga killer app i Super Mario så Sega hade sin Wonder Boy men nu var det ju inte så alls.
Wonder Boy, denna nästintill mystifierade spelkaraktär signerad Westone Bit Entertainment, skiftade under sina tjugotals spel utseende och egenskaper så till den grad att han aldrig riktigt har kunnat etablera sig själv som en spelhjäte. Att sedan seriens numrering är förvirrande i samma utsträckning som italienska zombierullar har gjort Wonder Boy-spelen än mer svårtillgängliga. Den japanska utgåvan av denna titel heter t ex Wonder Boy V: Monster World III, eftersom det var femte Wonder Boy-spelet överlag men tredje spelet i Monster World-subserien (logiskt eller hur?).
Som sista Wonder Boy-spel ut att översättas till engelska gick Wonder Boy in Monster World ett steg ifrån äventyrsupplägget i de tidigare spelen och satsade mer på det där med att springa, hoppa och banka ihjäl fienden med svärdet dock ändå fingertoppspetsat med en nypa RPG-element som att prata strunt med bybor eller få tillgång till olika magier. Upplägget toppas av kristallklart färgsprakande grafik, med stilren förkärlek för chockrosa. Det här spelet rekommenderas varmt till alla er Wii-ägare som lyckats koppla upp er mot amerikanska Virtual Console samt er som har den goda smaken att investera tid och pengar i att spåra upp originalkassetten till Megan såklart. /MJ
Ovan. Wonder Boy in Monster World handlar i mångt och mycket om att vandra runt och ha ihjäl fiender med svärdet, samla pengar, uppgradera din utrustining och magi samt prata väder med passiva bybor.
Alternativ placering - Chiki Chiki Boys (1992) (ny placering)
Som ett mer actionfyllt alternativ till Wonder Boy in Monster World ser vi Capcoms förtjusande lilla röjare Chiki Chiki Boys. Spelet har faktiskt sitt ursprung i arkadhallarna där det är känt som Mega Twins (och det är för övrigt den versionen som finns med i senare samlingsutgåvor med Capcom-klassiker). Precis som i Wonder Boy in Monster World handlar även Chiki Chiki Boys om att traska runt med svärd och sköld i beredskap genom fantasifulla sidoscrollade miljöer, dräpa fiender, samla mynt och använda magi när svärdshuggen inte räcker till. Upplägget är dock betydligt mer rakt på sak, mer som plattform än äventyr, för den som föredrar det.
Tyvärr har man plockat bort möjligheten från arkadversionen att spela två stycken samtidigt. Detta kompenseras på sätt och vis genom att de båda pojkarna har individuella styrkor i Mega Drive-spelet. Den ena pojken är bättre med svärdet medan den andra har bättre förmåga med magi. Vilken man ska välja beroende på hur man har tänkt spela ger precis lagom mycket huvudbry för den här sortens mer lättsamma spelupplevelse. Spelet fick aldrig någon placering när vi först sammanställde toppen men så småningom kom vi till underfund med att det faktiskt är ett väldigt bra alternativ till just Wonder Boy in Monster World. Är man sugen på ett kvickare, käckare och snärtigare äventyr i samma anda rekommenderar vi att man tar en närmare titt på Chiki Chiki Boys. /KJM
Ovan. Välj mellan de båda megatvillingarna och ge dig ut på svärdsvingande, magiska äventyr i den färggranna världen.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
18. Toki: Going Ape Spit (1991) (- 2)
Vissa videospel brukar kunna kopplas till en viss årstid. NES:ens Track & Field II är t ex varm sommardag för lika många som Nintendo 64:ans Diddy Kong Racing är vinter och jul för andra. Mega Drive:ens Toki: Going Ape Spit är för mig kulen höstkväll. Med små medel lyckades Sega framställa Toki: Going Ape Spit lika ödesdigert dystert som Mega Man-spelen till NES.
Storyn står i en klass för sig. En pösig grottman förvandlas till primat av den elake trollkarlen och för att rädda prinsessan måste söndags-Tarzan, spottandes eldklot ur apkäften, ta sig genom skog och grotta.
Detta plattforms-shoot 'em up, ursprungligen släppt till arkad av nu nerlagda TAD och det fem år innan Donkey Kong Country förnyade intresset för spelapor, tog sig in på POPKORN:s Mega Drive-lista främst för sin ödesmättade musik och sin varierande men dunkla bandesign. Dock skedde detta inte utan kontroverser. Faktum är att ända sedan vi satte samman listan har kritiska röster höjts mot spelet här på redaktionen (vilket till slut mynnade ut i en för eller emot) och därför bumpar vi nu ned det med ett par placeringar men det förtjänar fortfarande en plats här på toppen. /MJ
Ovan. Vår muskulöse hjälte (se bilden till vänster) blir förvandlad till en sölig apa (se bilden till höger) och blir på köpet bestulen på sin kvinna. Hämnd kan endast utkrävas genom att gå runt i olika landskap och spotta ihjäl allt i sikte!
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
17. Alisia Dragoon (1992) (ny placering)
Ni vet den där stackars bortkomna ungen på skolgården som blir ignorerad för att han inte har hunnit växa ikapp sina jämngamla kamrater? Jag skulle vilja jämföra Alisia Dragoon med nämnda unge, och jag tycker synd om de stackars satarna. Alisia Dragoon hade verkligen alla förutsättningar att bli en av 1990-talets stora kioskvältare. Utvecklat 1992 av Game Arts, som bara året senare skulle släppa den första delen i sin populära Lunar-serie och senare även komma att stå för Grandia-serien, och det tillsammans med Gainax, animé-studion som tog världen med storm då deras magnum opus Neon Genesis Evangelion nådde TV-publiken. Gainax del i det hela var story samt karaktärs- och miljödesign medan Game Arts stod för själva utvecklingen av spelet. Värt att notera är också att flera nyckelpersoner på Gainax hade tidigare arbetat för Hayao Miyazaki och Studio Ghibli.
Det fancy namedroppandet åsido var Alisia Dragoon faktiskt ett mycket kompetent spel. Klassisk plattformsaction i form av gå-hoppa-skjut men med några inslag som gjorde det ännu lite trevligare. Förutom hjältinnan Alisia styr du ett av flera djur (gärna drakar) som du kan växla mellan när som helst. Alla dessa djur har olika egenskaper såsom standardskott eller en slags sköld, vilket tvingar spelaren att ofta tänka lite mer strategiskt än bara hur fort man kan trycka på skjut-knappen. Alisias attacker och djurkompisarna kan dessutom levlas up men inte som i klassiska rollspel med dödade fiender och EXP, utan snarare genom att hitta vissa föremål som ligger gömda här och där. Vilket gör att man gärna utforskar varje bana lite extra för att hitta alla gömda gångar och bli så stark som möjligt. Allt detta tillsammans med det stämningsfulla soundtracket och vips, så är cirkeln sluten.
Nu har jag inte gjort annat än att hylla spelet men varför är det så synd om det då? Vad var det som gick så snett? År 1992 hade ingen av utvecklarna hunnit göra stora internationella namn av sig själva. Som ovan nämnt kom inte det första Lunar ut förrän 1993 och Evangelion började inte visas förrän sent 1995 i hemlandet. Så hur stora de båda inblandade företagen än har blivit idag, var det knappat någon som brydde sig om deras spel just då. Man var inte stora nog helt enkelt, precis som den där bortkomna ungen på skolgården som ingen brydde sig om. Att Mega Drive dessutom hade sålt väldigt dåligt i Japan gjorde ju inte saken bättre heller och när Alisia Dragoon väl skulle släppas i väst led det av extremt dålig marknadsföring och ett alldeles gräsligt omslag. Vi ska heller inte sticka under stol med att vi själva hade lyckats försumma spelet när vi först sammanställde topplistan hösten och vintern 2007-2008. Det glömdes bort helt enkelt. Men vi kan åtminstone i efterhand konstatera att Alisia Dragoon är inget mindre än ett helt lysande spel, ett av de bästa till Mega Drive och väl värd sin placering här. /TG
Ovan. Klassiskt plattformsupplägg blandas med strategiskt shoot 'em up och äventyrligt utforskande i ett av de mest välgjorda och samtidigt mest förbisedda titlarna till Mega Drive. Upprättelsens stund är inne!
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
16. Strider (1991) (+ 1)
Det är lika bra att erkänna. Jag är enormt fascinerad av gamla Östeuropa, kommunismen, det ständigt regntunga vädret och militariserade hockeyspelare som var för strikta för segergester i OS-final. Capcoms stenhårda Strider är allt det där i pixelformat. Det är spelet där en tusenfoting med hammaren och skäran i högsta hugg känns lika självklart som jordnötsringarna i Sonic the Hedgehog. Du som spelat igenom det här känner redan till de karga, ryska snölandskapen och protagonisten Hiryu som t o m skulle få Knuckles knäsvag. Svårknäckt, kort men intensivt krävde Strider rätt så mycket av sin spelare. Det här är verkligen en topptitel av den gamla skolan.
Mega Drive-versionen gjorde lång näsa åt den slöare NES-konverteringen och blev på det nominerad till Årets spel 1990 av Electronic Gaming Montly. Spelartiklarna var inte sena med att omskriva Strider som första 8-megspelet att släppas till konsol. Om det var för den förförande ytan som spelet hyllades 1990, är det för den genomtänkta kontrollen som ackompanjerar plattformshoppandet och hela den politiska undertonen som gör att vi pluggar igång Strider än idag. Faktum är att vi sedan topplistan först sattes samman har ägnat flera stycken spelsessioner tillsammans med Strider och då stod det klart att spelet förtjänar att lyftas upp med minst en placering. /MJ
Ovan. Det är inte direkt svårt att undgå referenserna till kommunistregimen. Kolla bara in alla röda stjärnor och flaggor, byggnader i bakgrunden och arga ryssar iklädda pälsmössor. Det är ditt jobb som ninja (ja, ninja) att förinta dem alla!
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
15. Street Fighter II' Special Champion Edition (1993)
Vi på POPKORN och SPPS är väldigt öppna med att föredra originalversionen av Street Fighter II subtitel The World Warrior framför efterföljande versioner med nya spelbara karaktärer, nya slag, turbofart och annat trams. Vi menar på att de nya karaktärerna och slagen inte är jämbördiga med tidigare sådana och att spelet i och med detta blir mer obalanserat och mindre rättvist att köra mano-a-mano. Och vad gäller turbofarten så… Ja, vill man köra ett Street Fighter där slag-kämparna ser ut som om de har tics och där det ges mindre utrymme för strategiskt spel och större utrymme för sk "button-smashing" så för all del. Med detta inte sagt att vi tycker att de uppdaterade versionerna av Street Fighter II är direkt dåliga. Nej, däremot finner vi dem vara mindre bra. Varför försöka laga något som fungerade utomordentligt väl redan från början liksom. Dessvärre släpptes aldrig originalversionen av Street Fighter II till Mega Drive varför vi får hålla till godo med Special Champion Edition som jag ska berätta mer om här.
Street Fighter II' Champion Edition var den första av femtioelva arkaduppdateringar på originaltvåan. Här fanns de fyra olika bossarna spelbara för första gången och det är den här versionen som från början skulle utgöra den första konverteringen till Mega Drive:en. Sedan kom dock Street Fighter II' Turbo: Hyper Fighting som tillät öka hastigheten till overkliga proportioner och Capcom beslöt att slå ihop dessa till Street Fighter II' Special Champion Edition inför Mega Drive-releasen. Notera dock att även SNES:ens Street Fighter II Turbo: Hyper Fighting egentligen består av båda dessa spel men där SNES:en "defaultar" (default är det läge som spelet startar i när man slår på strömmen) till just Turbo: Hyper Fighting så defaultar Mega Drive-versionen till Champion Edition. Hänger alla med så här långt?
Med andra ord är Street Fighter II' Special Champion Edition en ihopslagen arkadkonvertering av Champion Edition och Turbo: Hyper Fighting. Eftersom det sistnämnda är precis samma spel fast med möjlighet att ändra hastighet kan man såklart ifrågasätta logiken i det hela. Hur som helst är det här i princip samma goda Street Fighter II som de flesta kommer ihåg från SNES:en. Välj mellan en av 12 (de åtta ursprungliga kämparna plus de fyra bossarna) gatukämpar och slå dig fram match-för-match tills du klarat spelet. Du kan också slåss mot vänner och ovänner i V.S. Battle eller Group Battle där ni får bygga upp varsitt lag av kämpar att slåss mot varandra i tur och ordning. Det mest relevanta med den här releasen är hur väl den står sig gentemot SNES-versionerna tycker jag. Grafiskt sett är det inga direkt märkbara skillnader, musik och ljud däremot låter fruktansvärt uselt. Som värsta hackiga midi-filen. Helt klart något man måste vänjas vid om man har kört SNES-versionerna en längre tid.
Det viktigaste och mest avgörande är däremot spelkontrollen och... Ja, det hela hänger på vad för slags handkontroller ni kör med. Har man den första upplagan av handkontrollen med bara tre stycken knappar måste man skifta mellan att kunna utföra slag och sparkar genom att trycka på startknappen under pågående match. Helt… djävla… värdelöst. Om man däremot har den nyare handkontrollen med sex knappar, blir det som ett helt annat spel. Knappplaceringen av de sex actionknapparna (två rader à tre knappar per rad) passar för övrigt bättre för den här sortens arkad-beat 'em up gentemot SNES-kontrollen (två rader à två knappar per rad samt två axelknappar). Även Mega Drive-kontrollens styrplatta passar bättre än SNES-kontrollens något trögare styrkors och man får till ett helt annat flyt i matcherna. Nästan som att köra med arkadsticka och platta. Sammanfattningsvis erbjuder den här versionen av Street Fighter II helt klart suverän underhållning, speciellt för två deltagare. Även om vi skulle föredra The World Warrior får man taga det man haver och har man en uppsättning 6-knappiga handkontroller behöver man inte ens tveka inför det här spelet. /KJM
Ovan. Street Fighter II' Special Champion Edition bjuder på nya knappkombinationer att lära sig och möjligheten att spela med de fyra bossarna från originaltvåan men i grund och botten är det samma goda Street Fighter II som innan.
Alternativ placering - Super Street Fighter II: The New Challengers (1994)
Blott ett år efter Special Champion Edition dyker Super Street Fighter II: The New Challengers upp till både SNES och Mega Drive. Dessutom är Super Street Fighter II Turbo redan i görningen. Ja, vad ska man säga? Sin vana trogen pumpade Capcom ut "nya" spel i turbofart men den här gången överskattade man helt klart sitt eget varumärke. Folk var inte villiga att kasta pengar på ännu en, i ärlighetens namn ganska onödig, uppdatering av Street Fighter II, speciellt inte när ytterligare en ny uppdatering förmodades vara runt hörnet. Därför floppade också The New Challengers, vilket å ena sidan är lite synd för det är fortfarande ett jäkligt bra beat 'em up men å andra sidan var det kanske lika bra för något eget existensvärde har det faktiskt inte, även om grafiken åtminstone är helt nyritad tillskillnad från tidigare uppdaterade versioner.
Hade inte Special Champion Edition redan funnits på konsolen vore saken en annan men som det är nu känns The New Challengers rätt så omotiverat. Det är i praktiken exakt samma spel fast nu kan man inte längre ändra hastighet och så har de slängt in fyra, tyvärr ganska tråkiga, nya utmanare. Precis som i fallet med Special Champion Edition ska det till att man har handkontroller med sex knappar för att The New Challengers ska vara spelbart på ett vettigt sätt. Faktum är att det känns ännu trögare att spela med de äldre kontrollerna än det gjorde i föregående version. En kul sak är att här finns i alla fall fler spellägen, däribland ett turneringsläge för upp till åtta stycken mänskliga spelare som jag personligen är smått stormförtjust i. Dock räcker inte detta för att ranga The New Challengers ovan Special Champion Edition. En ökänd glitch i enspelarläget som tillåter spelaren att hoppa över samtliga matcher fram till sista bossen fällde det slutgiltiga avgörandet. Ska man bara spela ett enda Street Fighter II till Mega Drive får det bli Special Champion Edition. Som alternativ däremot duger The New Challengers. /KJM
Ovan. The New Challengers inleds med en liten sekvens där Ryu visar upp hur fina hodoken han kan göra. Det ser inte riktigt lika imponerande ut i själva spelet och bortsett från den nya grafiken och de fyra nya kämparna är allt sig likt.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
14. Shining Force II: Ancient Sealing (1994)
Drygt ett årtionde innan spelserier som Final Fantasy Tactics och Fire Emblem äntligen började släpptes i Europa fanns det redan ett utmärkt alternativ för oss som gillar strategirollspel, Shining Force. Om ettan var ett riktigt bra spel i genren så lyckades tvåan göra nästan allt ännu lite bättre. Handlingen hade mycket större fokus, det fanns fyra svårighetsgrader att välja mellan och framför allt fick man karaktärsklasser att ha med sig i sin armé. De många roliga karaktärerna som man fick att leka runt med, som t ex en Phoenix, en varulv, en ninja, en robot, en golem och så vidare, var en viktig ingrediens i spelets framgång.
Eftersom man hade möjlighet att både fly från striderna (vilket underlättar när man bygger upp sina karaktärer) samt väcka sina döda karaktärer till liv efter varje strid var Shining Force-serien heller aldrig lika frustrerande som många andra titlar i samma genre men samtidigt krävde det strategist tänkande för att kunna ta sig segrande ur en strid. De animerade sekvenserna under stridernas gång var även de välkomna inslag. Shining Force II är numera både eftertraktat och ganska dyrt, men det är väl värt slantarna om man gillar den här typen av spel. /MD
Ovan. Shining Force II var riktigt snyggt och välgjort för sin tid och ett utmärkt val för alla som gillar strategirollspel.
Alternativ placering - Shining Force: The Legacy of Great Intention (1993)
Det första Shining Force är på alla sätt och vis ett betydligt simplare strategirollspel än sin uppföljare men så innehåller det även betydligt fler missfoster att leka med. Ut på strövtåg kan man ha med sig en flygande gamling, en flygande bläckfisk eller en kenutaur med en bazooka bara för att nämna några uppseendeväckande exempel. Trots att del två i övrigt är ganska överlägset står ettan ändå tryggt på egna ben, det har ett högt spela-om-värde (själv har jag nog spelat igenom det här minst 30 gånger) och är även det värt sitt höga samlarpris. /MD
Ovan. Det första Shining Force var simplare än tvåan och såklart inte riktigt lika snyggt men dock precis lika charmigt!
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
13. Michael Jackson's Moonwalker (1990)
År 1990 är Michael Jackson precis lika cool som han framställs i sitt alldeles egna TV-spel. Han säljer album som smör, han gör de främsta musikvideorna och han bor ensam med en apa på en stor ranch. Visserligen nyligen utskrattad för utstyrseln i den Scorsese-signerade videon Bad men dyrkad för att ha nuddat toppen av coolhet i Smooth Criminal. Samtidigt i konsolvärlden förmedlar Sega med sin svarta Mega Drive samma spännande attityd som Jackson. "Genesis does what Nintendon't" var i ropet och tillskillnad från Super Mario-papporna var Sega de som skaffade exklusiva avtal med John Madden.
Därifrån låg steget inte långt bort från att signera en deal med "Kungen av pop" för att nå ut till sin mer trendkänsliga kundkrets.
Man kan idag skämta in i fördärvet om det faktum att Moonwalker går ut på att Michael Jackson ska hitta x antal barn på varje bana och rädda dem undan Mr Big, men man kan aldrig ta ifrån spelet dess Thriller-danssteg, pixel-moonwalk och hatten som vapen à Billie Jean. För 18 år sedan kunde få andra spel få dig att känna dig lika tuff. Jag ställde mig själv frågan om man kan ranka Moonwalkers soundtrack som ett av de bästa till konsolen. Jag menar, det rockar ju fett men å andra sidan är det inte komponerat av kreativa japsar som såg begränsningar som möjligheter, utan består helt sonika av midi-versioner av artistens egna hits. Faktum kvarstår dock, Beat It i rå bitpop-upptagning låter precis lika fränt som man kan tänka sig. Missa inte finessen att kunna lyssna på hela soundtracket i options-menyn! /MJ
Ovan. Moonwalker är ett coolt spel från tiden då Kungen av pop fortfarande var cool. Det här är ett stycke historia.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
12. Castlevania: The New Generation (1994)
Konamis enda kapitel i Castlevania-sagan till Mega Drive:en råkar faktiskt höra till ett av seriens bättre delar. Till att börja med kan man välja mellan två olika karaktärer redan från start. En med den klassiska piskan och en annan med ett tufft spjut! Spelet viker sedan av i olika riktningar beroende på vem man väljer, vilket såklart ökar livslängden.
Varje bana är också otroligt detaljerad och likt Super Castlevania IV är banorna uppdelade i flera segment med minibossar och hela köret.
Vad som bara gör det Castlevania: The New Generation ännu mer intressant är att inte hela spelet utspelar sig i Draculas sunkiga slott utan här får man även färdas runt omkring hela Europa. Värt att nämna är också att musiken är skriven av ingen mindre än Michiru Yamane, mest känt för låtarna till det nu legendariska Symphony of the Night. Det här är ett Castlevania som håller hög kvalité från början till slut alltså. /TG
Ovan. The New Generation (som för övrigt heter Bloodlines i USA) blandar det klassiska Castlevania-konceptet med flera nydanande inslag. Att piska ihjäl odöda monster i mörka slott känner vi dock igen från tidigare.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
11. Streets of Rage II (1993)
Perfektion. Så kan man snabbt beskriva Streets of Rage II. Det finns två sätt att beskriva Streets of Rage II. Men för principens skull ger jag en lite längre beskrivning också. Spelets handling tar vid ett år efter att hjältarna Adam, Axel och Blaze satte mafiabossen Mr X bakom lås och bom i det första Streets of Rage. Nu är Mr X tillbaka i färd med att skapa ett ännu större imperium och dessutom har han tagit Adam till fånga. Axel och Blaze bestämmer sig därför att än en gång rensa upp våldet på gatorna och rädda sin kompis. Till sin hjälp har dom Axels kompis Max och Adams lillebror Skate. Man väljer en av de här fyra till att slå ner alla onda skurkar på gatorna och varje karaktär har sina respektive styrkor och svagheter.
För att bli skicklig i det här spelet gäller det att använda kontrollen till max. Förutom alla vanliga attacker och knappkombinationer som man kan utföra har varje karaktär även olika specialare till sitt förfogande. Vill man inte slåss med bara händerna finns det dessutom diverse vapen att plocka upp, som t ex järnrör och knivar. Spelet har olika svårighetsgrader som varierar från extremt lätt till ganska svårt. När man väl klarar det på den svåraste nivån får man en kod som låser upp en ännu högre svårighetsgrad vilket ger spelet helt nya dimensioner. Kombinera allt det här med ett av Mega Drive:ens tuffaste soundtrack och du har en perfekt actionkväll framför dig. Allra helst tillsammans med en kamrat för att upplevelsen ska bli total. /MD
Ovan. Välj mellan Axel och Blaze från originalspelet samt nykomlingarna Max och Skate som alla har sina respektive styrkor och svagheter. Fast i princip så gäller det ju bara att sparka folk på käften. Inget komplicerat här inte.
Alternativ placering - Streets of Rage (1991)
Streets of Rage gjordes ursprungligen för att Sega skulle ha något att sätta emot Final Fight som på den tiden var väldigt populärt på SNES:en. Den stora skillnaden var dock att Streets of Rage hade stöd för två spelare, något som Final Fight saknade till Nintendo-spelarnas strora förtret. Det första Streets of Rage håller fortfarande måttet men är ganska primitivt om man jämför med tvåan. En intressant "twist" är dock att det är möjligt att ta över ondingens imperium om man är två spelare, och även om tvåan anses vara bättre är det absolut skoj att dela slagsmålen med en kompis även i det första spelet i serien. /MD
Ovan. I det första Streets of Rage kunde en eller två spelare välja mellan tre olika karaktärer att rensa upp gatorna med.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tillbaka till topplistor | Till placeringarna 10-1 --->
