Sammanställd av: SPPS, vid tillfället 2007-10-13.
Text av: Joakim Fryland, Thomas Gustafsson, Dylan M. Johansson, K. Jan Mierzejewski samt gäst-skribenter Måns Dahlgren och Sebastian Mars.
Redigering: Johansson, Mierzejewski, 2008-03-01.
Ett evenemang med en Nintendo 64-topplista som mål kändes helt rätt i tiden förra hösten. Dels då det 2007 passande nog var tio år sedan konsolen släpptes i Sverige men främst för att tillställningen kom att ske i efter-dyningarna av vår SNES-topplista. Efter att ha avklarat både NES och SNES var den gamla goda Nintendo 64:an nästa logiska steg i ordningen. Nu är efterarbetet med listan äntligen färdigt och vi kan med pompa och ståt presentera den slutgiltiga Nintendo 64-topplistan, även den här gången passande nog på årsdagen för konsolens svenska premiär.
Precis som tidigare hade samtliga medlemmar i SPPS rätt att både nominera- samt rösta fram spel till topplistan. Den ökända kvantitativa bristen på spel var dock ett faktum, och ingen ville behöva rösta fram 20 titlar om nära hälften av dessa skulle vara med endast i utfyllnadssyfte. En topp-10 ansågs därmed vara det vettigaste alternativet. Du som läsare ska ju kunna vara säker på att den här listan inte består av några halvdana spel som kom med enbart i brist på annat. Nej, här snackar vi verkligt bra spel därmed basta. Dessa tio tungviktare är grädden på moset i N64-utbudet.
10. Perfect Dark (2000)
Det var Rare som gav spelvärlden GoldenEye. Det var inte tack vare någon dammig licens som spelet blev så bra, det var Rare hela vägen. När de inte fick behålla licensen att göra någon officiell uppföljare gjorde Rare en egen. Perfect Dark är den andliga, icke-formella uppföljaren till GoldenEye, och det var Rare som drog det längsta strået. Spelversionerna av efterföljande Bond-rullar som Tomorrow Never Dies eller The World Is Not Enough är det väl knappast någon som kommer ihåg med glädje, eller än mindre någon som fortfarande spelar numera. Ett par uppdrag eller dödsmatcher i Perfect Dark däremot tackar få nej till, än idag.
Spelet är nästan lika roligt nu som år 2000, även om det har fått ta mycket skit för att det slöas ner under vissa partier. Grafiken var helt enkelt lite väl snygg för att hålla jämna steg med skärm-uppdateringen, eller som en äldre kollega en gång beskrev det: "Spelet är egentligen för snyggt för 64:an, därför hackar det." Perfect Dark krävde t o m utökat minne i form av ett "expansion pack" för att man skulle få tillgång till mer än 35% av spelet, däribland själva enspelarläget.
Flerspelarläget är dock det som har hållit ut längst genom åren, där upp till fyra mänskliga spelare kan kämpa mot- eller i lag med upp till åtta stycken datorstyrda spelare, sk "botar". Spel-möjligheterna och inställningarna är många och några av de mest klassiska flerspelarbanorna från GoldenEye har fått följa med, även om Facility smålustigt bytte namn till Felicity. Botarna kan förresten ställas in att ha individuella kampstilar, ansikten mm och nog bidrar det till hållbarheten att kunna spränga bort flinet på en fiende med samma anlete som Shigeru Miyamoto. /JF
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
9. F-Zero X (1998)
Med dess avskalade blockiga grafik till förmån för 60 bilder per sekund och 30 svävare på skärmen samtidigt blev F-Zero X på sin tid omtalat som ett tydligt fall av retrofuturism (även om man kanske inte använde just det ordet då). Ett nytt spel som prioriterade kontroll och fart framför en glänsande yta (tänka sig) - och visst gick det fort, och visst var det bra, och visst håller det än idag. Där andra spel i genren till 64:an, såsom Wipeout 64, Extreme G eller Star Wars Episode I Racer, har åldrats betydligt förblir F-Zero X samma avskalade- men samtidigt fartfyllda spelupplevelse. F-Zero X har gått från att endast kännas som retro till att faktiskt ha hunnit bli retro, med spelkänslan intakt. Denna nygamla svävarklassiker är därmed väl värd sin plats på toppen.
Lagom kuriosa: Spelet skulle från början heta F-Zero 64 och alltså vara ytterligare ett i mängden titlar till konsolen med den ökända suffixen. Detta ändrades dock just med motiveringen att man inte kunde ha "64" i slutet på varje titel. Ett annat spel som lyckades rädda sig undan suffixen vid samma tid var Yoshi's Story, som från böjan alltså skulle vara Yoshi's Island 64. /KJM
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
8. Wave Race 64 (1997)
Ett par månader innan Wave Race 64 släpptes i Sverige hade jag oturen att spela Jet Rider till PlayStation, också ett vattenbaserat racingspel (typ). Det sög. Hårt. Därmed var det inte utan förbehåll som jag gav Wave Race 64 en chans, om än endast i väntan på Mario Kart 64. Hade det inte varit för speltorkan på 64-fronten våren 1997 kanske jag aldrig hade vågat ta den chansen. Men nu hade jag både klarat- och hunnit tröttna på Super Mario 64 medan rörmokarens go-karteskapad (som var nästa tippade favorit) låg fortfarande ett par månader längre fram i tiden och jag höll ärligt talat på att få abstinensbesvär utan några nya spel till min purfärska fina 64-bitare.
Turok: Dinosaur Hunter hade jag tidigare hyrt och tyckte visserligen bra om, men det krävde ett dyrt minneskort för att kunna spara data och jag hade inte nog med sparade veckopengar för att ha råd med både ett nytt spel + tillbehör. Shadows of the Empire hade jag också spelat och tyckte väl att det var OK men inte tillräckligt bra för att motivera ett köp, Pilotwings 64 förstod jag mig inte på alls och de båda fotbollspelen som släpptes då ville jag inte ens veta av (tråkiga sportspel har aldrig riktigt varit min grej). Sedan fanns det inga fler spel ute. Det var allt liksom. Förutom - ja, just det - Wave Race 64. Motorsport tyckte jag bra om, och det var ju faktiskt Nintendo själva som hade gett ut det här… Men det hemska minnet av Jet Rider hemsökte fortfarande mitt medvetande. Jag minns ack så väl hur skeptisk jag var när jag till slut knallade iväg till leksaksaffären och bad om att få testa Wave Race 64 för första gången. Jag minns också hur snabbt alla farhågor visade sig vara omotiverade, nästan genast tyckte jag om det här. Det blev ett köp direkt på plats.
De följande vårveckorna blev minst sagt minnesvärda. Solen sken och himlen var blå och vad det var skönt att sitta inne och spela Wave Race 64 då. Kompisar brukade följa med mig hem efter skolan bara för att få vara med och spela. VS-läget hade vi visserligen ingen nytta av då jag enbart hade en kontroll (och kanske lika bra, då VS-läget faktiskt är ganska sunkigt…), men att turas om och klara turneringarna eller utmana varandra på tid gjorde vi ofta.
Det låter alldeles säkert som en klyscha men Wave Race 64 är inte som vilket annat racingsspel som helst. Det är inte bara för syns skull som man åker på vatten, det känns verkligen. Vattnet skvalpar, man hör havet och fiskmåsarna i bakgrunden och när som helst kan vågorna slunga dig rakt upp i luften. Dessutom är banorna förvånansvärt varierande för att alltid utspela sig på vatten. Det kan röra sig om en helt stilla och spegelblank vattenyta i en dimmig söttvattensjö, rena storm-vädret runtomkring en oljeplattform eller skillnader i vattennivå efter varje varv runt en solig strand. De farligaste vågorna får du kämpa hårt med och förlorar du, eller är du bara vårdslös, kastas du av fordonet och med ett plask rakt ned i vattnet. Spelkänslan är utomordentlig och jag är nog (eller förhoppningsvis?) inte den enda som har spelat Wave Race 64 så mycket att jag vid ett tillfälle faktiskt blev sjösjuk på riktigt när spelet väl stängdes av. Det kändes som att jag fortfarande var ute på havet och svajade. Helt otroligt. /KJM
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
7. Mario Tennis (2000)
Ett av de roligaste spelen för flera deltagare till 64:an, i synnerhet med samtliga fyra kontrolluttag i bruk. Lustigt nog är Mario Tennis inget renodlat sk "partyspel" där fokus har skiftat från kontroll och spelidé till ploj och spex (host Mario Kart 64 host Mario Party host). Nej, här handlar det faktiskt om renodlad tennisunderhållning och det nästan förvånansvärt balanserat och realistiskt som sådant.
Vad som på ytan kan framstå som ytterligare en flummig spinoff-produkt utan eget existens-berättigande är alltså i grund och botten en välpolerad, genuin tennissimulator. Kontrollen är så tight man kan önska sig, ljudet är superbt och mervärdet över förväntan. Att klara turneringen med samtliga karaktärer ur Marios värld, låsa upp fler gömda karaktärer och olika plan med allt från Super Mario Bros- till Donkey Kong Country-motiv och ljudspår är, ja... väldigt, väldigt skoj helt enkelt. Sedan att spela mot varandra, allra helst dubbelmatcher två mot två, är trots- eller kanske just tack vare den seriösa kärnan ren och skär partyunderhållning. /KJM
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
6. Super Smash Bros. (1999)
Konceptet bakom Super Smash Bros. får egentligen mer rättvisa genom prefixen i dess japanska originaltitel; "Nintendo All-Stars", för det är precis vad det går ut på. I SSB återser vi flera av våra Nintendo-favoriter (välj bland Samus Aran, Captain Falcon, Donkey Kong mf) som får slåss mot varandra i en slags knäpp blandning av beat ' em up och partyspel.
Detta första spel i serien kan i och för sig kännas lite väl kort och primitivt efter att ha spelat den i alla aveenden förbättrade uppföljaren SSB Melee till GameCube, men är fortfarande en vinnare på gamla goda 64:an, mest för oss inbitna nostalgiker och retrofanatiker. Mycket tack vare de olika påskäggen och alla igenkännbara figurer, bakgrunder och föremål. /TG
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
5. Diddy Kong Racing (1997)
Efter den bittra besvikelsen som var Mario Kart 64 kom den minst sagt positiva överraskningen som var Diddy Kong Racing. Favoritapan från DKC-serien i sitt första helt självständiga spel som blandade äventyrsinslag á Super Mario 64 med party-racing á Mario Kart 64, dock utan det sistnämndas slöhet och datorfusk? Delikat.
Med rättvis körkänsla, varierande banor och hela världar att utforska, olika sorters fordon att ratta (kart, svävare och flygplan), bossar att möta och möjlighet att spela två stycken semi-samtidigt i äventyrsdelen håller sig Diddy Kong Racing än idag som det absolut bästa kart-spelet sedan det första Super Mario Kart till SNES:en. Slöa, buggiga och framförallt fuskiga Mario Kart 64 kom aldrig ens i närheten. /KJM
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
4. Lylat Wars (1997)
Uppföljaren till den överskattade SNES-titeln Starwing är i grunden ett mycket ordinärt, men i detsamma direkt lättillgänglig, rymd-shoot 'em up. Lylat Wars (Star Fox 64 i övriga världen) var först ut med att stödja Nintendos tillsats "Rumble Pak" som fick handkontrollen att vibrera, vilket må vara standard idag men var faktiskt innovativt för tio år sedan. Det som utmärkte sig främst då det begav sig var dock de genommysiga dialogerna - eller snarare kommentarerna - stridspiloterna emellan. Det, vid sidan om den uppenbara grafikskillnaden, gjorde Lylat Wars till en så mycket skönare spel-upplevelse än sin föregångare.
Även här tar du som räven Fox McCloud befälet över stridsrymdskeppet Arwing för att med dina tre djurkamrater rädda galaxen från apdemonen Andross krigshär. Om det skulle gå dåligt eller om speciella direktiv inte följs får du fortsätta på en lättare bana men spelet bör definitivt spelas igenom längst alla vägar, såklart även den svåra vägen. Det är där vattenbanan med sin stämningshöjande musik och intensiva bosstrid gör sig påmind. Det som sitter kvar allra längst i minnet är de genom-arbetade banorna med sin kraftigt varierande natur och tillvägagångssätt. Du som ger det här en chans kommer inte att ha några problem med att erkänna att Lylat Wars hör till Nintendo 64:ans absoluta toppskikt. /MJ
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
3. Super Mario 64 (1997)
Även om jag hade provspelat N64:ans flaggspel på Lekia några dagar innan min vän köpte det (minns ni förresten release-parollen "You snooze, you lose"?), skall det erkännas att jag var nervös huruvida Super Mario 64 skulle leva upp till mina höga förväntningar.
Sju minuter. Mer tid tog det inte innan jag med en Nintendo-fanboys övertygelse kunde konstatera att spelet levde upp till vilka förhoppningar man än hade kunnat ha. Jag hade tagit mina första staplande analoga steg i ett Svamprike i tre dimensioner och fångat min första av 120 stjärnor utan att begripa speciellt mycket av vad som hade hänt, utan allena genom att ha lärt mig trippelhoppa.
Utan att någonsin ifrågasätta logiken bakom bandesignen fortsatte jag mitt äventyr genom en brokig skara banor och pratade med rosa bombpluttar, åkte ruschkana med en blå jättepingvin, hoppade in i osynliga väggar, blev allvarligt skrämd av spökhuset, brottades med gigantiska ålar, timade klock-slaget för att kunna klara klockbanan, surfade på flygande mattor - och stod snart återigen öga mot öga med Bowser, under en intensiv strid ackompanjerat till vad som kan vara den bästa bosslåten i Marios tjugoåriga karriär. Super Mario 64, jag älskar dig. /MJ
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
2. GoldenEye (1997)
Även om det faktiskt var Perfect Dark som spelades mest under vårt N64-evenemang blev ändå ingen förvånad över hur mycket högre GoldenEye kom på listan. Det är svårt att beskriva för dem som inte hade turen att vara med under 32/64-bitseran hur grymt det egentligen är. Bra FPS som TV-spel existerade knappt, och någon multiplayer var det inte ens tal om innan GoldenEye. Och även om det fanns tungtitlar som Quake och Doom på andra plattformar var LAN inte alls lika vardagligt som det är idag så att få smyga runt och skjuta ner sin kompis var för många spelare något helt nytt.
GoldenEye innehöll såklart många banor även för den ensamma spelaren och de tre olika svårighets-graderna var ingen barnlek. Och faktum är att spelet håller än idag. Det brukar vara ett av de mest populära grenarna varje år vi har speltunering och den träffsäkra estetiken och bandesignen har gjort att det vida överlevde sin efterföljare. När många spel i genren glöms bort kommer GoldenEye alltid att vara ett minne kärt och aldrig bli för primitivt för att spelas om. Vilket paradoxalt nog var precis varför det var PD som spelades mest under evenemanget. För medan det var åratal sedan som någon hade spelat PD sist, så hade vi aldrig riktigt slutat spela GoldenEye. Det håller fortfarande, år efter år. /MD
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
1. The Legend of Zelda: Ocarina of Time (1998)
Väntan på vad som skulle bli Nintendos bästa spel dittills var lång och längtan bland oss spelare växte sig allt större. När det väl släpptes samtidigt över hela världen till julen 1998 var det som en skänk från ovan inlindat guldpapper. The Legend of Zelda: Ocarina of Time levde upp till allas förväntningar och trollband en värld av spelare med helt enastående grafik och en spelkontroll som var både knivskarp och följsam som den tamaste hund. Musiken var legendarisk. Grottorna var alla unika och knepiga. Zelda-seriens övergång till 3D lyckades verkligen i alla dess bemärkelser.
The Legend of Zelda: Ocarina of Time var- och är fortfarande ett av de bästa spelen någonsin. Det må ha åldrats märkbart på ytan men magin strålar fortfarande lika starkt på insidan och än idag återupplever man gärna detta episka äventyr som ryms i den lilla grå kassetten. Vare sig det gäller fiske, att slå ner slemklumpar eller rida på Epona och jaga spöken med pil och båge känner man att detta är ett Zelda-spel väl värt namnet. De första stegen i "Kokiri Forest" förblir ett av mina starkaste spelminnen tills den dag jag dör och blir ett med andarna i Hyrule. /SM
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tillbaka till topplistor |
