Text av: Dylan M. Johansson, 2008-01-28
2007 är inte mer, men istället för att titta tillbaka på året som gått bygger Dylan vidare på idén från den förra årskrönikan och listar här sina tre gånger fem favorithändelser år 1997.
1) Topp-3: Att läsa
Super PLAY
Svensk speljournalistik låg ännu i sin omogna vagga och visste inte huruvida man skulle placera kulturformen som "indie-fenomen" eller "den nya konst-formen". Det är skönt att ha kunnat följa hur spelpressen har mognat, men då 1997 var ett väldigt intressant år i spel-Sverige blev de ofta naiva artiklarna i Super PLAY roliga att läsa. Dessutom fick man med en demoskiva fylld med olika PlayStation-spel varje månad!
Spawn
Draget med hårdkammen fanns det bara en titel på de svenska seriehyllorna som kändes blomstrande fräsch rakt igenom. Även om jag personligen tyckte att Ben Reillys solokör som kvartersspindel var intressant kändes Klonsagan i tidningen som då fortfarande hette Spindelmannen som en alltför rörig soppa. Under tiden var Spawn inne på sin andra suveräna årgång här i Sverige. Vi väntade spänt på vart nummer, pungade gärna ut 39 surt förvärvade kronor för lite helvetesodyssé varannan månad och spånade (ha!) vad som skulle ske då Semic Press utgivning kom ikapp den amerikanska - vilket faktiskt inträffade några år senare.
Stålmannen som blev blåbär!
Samtidigt i USA hade världens mest förutsägbara superhjälte gjort allt under sin nära 60-åriga karriär. Då menar jag allt - allt ifrån att stoppa bankrånare oräkneliga gånger till att t o m ha återskapat hela universum vid något tillfälle, och däremellan hunnit bli ihjälslagen och återuppstå. Halleluja. Inte.
Serieskaparna på DC Comics insåg att något behövdes göras seriöst fort för att blåsa nytt liv i Mannen av stål. Varde (blått) ljus. Löst baserad på en följetång från 60-talets serier visade man i Superman #122 för första gången hjälten i sin blåa energidräkt - med en axelryckning förklarat som att Stålmannens krafter "ständigt ligger i evolution" och att detta var nästa steg i utvecklingen.
Amerikansk press gjorde mycket för att belysa detta vågade försök att renovera världens mest lästa superhjälte, men eftersom den här typen av drastiska förändringar i serievärlden tycks ske bara för att kunna återgå till status quo igen blev manusförfattarna på fansens bevåg, efter det att Stålmannen även varit helröd en sväng, tvungna att hitta en anledning för Stålis att ta på sig sin gamla klassiska röd-blå tygpyjamas igen.
2) Topp-3: Att spela
Nintendo 64
Nintendo 64 lanseras i Sverige ihop med Super Mario 64, Pilotwings 64 och Star Wars: Shadows of the Empire, spelnörden fortsätter vara häftig tack vare PlayStation och spel som Wipeout 2097, RPG slår igenom i Sverige med Final Fantasy VII, Konami vågar järnet med Castlevania - Symphony of the Night i 2D, första bilderna ur "Zelda 64" visas och Sega arbetar på sin nya konsol "Black Belt".
Själv hade jag "snoozat" och jag hade "losat". Men en kompis hade förbokat ett ex av verklighetsprojektet som tills bara året innan hette Ultra 64:an - komplett med konsolens killer app Super Mario 64. Vad jag minns mest från de första spelsessionerna är att jag inte blev imponerad över att man kunde dra Mario i näsan på startmenyn men väl hur jag kom att älska spelet från det man tryckte på Start samt den sci-fi-doftande handkontrollen som låg några skarpa hörn ifrån att se precis ut som Batmans "bataranger".
Lite oväntat var det att 1997 skulle förbli N64:ans allra starkaste spelår. Efter release-titlarna bjöds vi på Mario Kart 64, Lylat Wars, GoldenEye och helmysiga Diddy Kong Racing för att nämna några.
Som sista kassettbaserade stationära konsol utmärkte Nintendo sig i en spelgeneration annars fylld av laddningstider. Men med en slutnota på endast 33 miljoner sålda enheter var det ändå en viss CD-baserad spelstation som blev den nye herren på täppan.
Final Fantasy VII (PSX)
Vi i Europa fick som vanligt vänta längst och de ständiga upp-skjutningarna av releasen hade nästan blivit komiska, men måndagen 17 november blev det så dags för en högst förväntansfull kontinent som knappt hade lärt sig vad RPG betydde. Européer gick miste om den snygga manualen i flerfärgstryck, men slapp å andra sidan den amerikaniserade översättningen och dess gräsliga spelomslag.
Efter föregångarens undergångstema (inte bara för att spelet innebar ett farväl hejdå till Nintendo) resulterade Final Fantasy VII i en präktigt dyster saga med tidsenlig cyberpunk-pastisch uppmålad bakom de sentimentala karaktärerna.
Bortsett från de handritade bakgrunderna är den grova grafiken idag - med handen på rollspelshjärtat - hiskeligt, men spelbarheten står sig orörd. Eloge till programmerarna som lyckades trycka ner 100-timmarsäventyret på tre skivor utan laddningstider.
FFVII tvingade många Nintendo-fanboys att tänka om och blev möjligtvis det spel som enskilt sålde flest PlayStation-enheter. Det verkar som om Square under ett helt decennium har tagit i från tårna för att producera en ny del i den oändliga Final Fantasy-sagan lika banbrytande som den sjunde upplagan var då det begav sig.
Castlevania - Symphony of the Night (PSX)
Pixelperfektion min rumpa. Det här är grovhugget så det förslår och de tärningsstora blodpixlarna ger ur teknisk synvinkel ett svinfult intryck. Till skillnad från spelkaraktären i den betydligt äldre Super Castlevania kan man här inte ens urskilja Alucards ansiktsdrag.
Det var först när jag gjorde entré i kapellet och musiken satte sig som en meditativ amfetaminspruta som jag fick en aning om hur mycket jag skulle komma att älska detta lir. Det är inte bitpop det är frågan om, utan för första gången ordentlig bitrock.
Man kan undra över Konamis intentioner då de komponerade den trettonde delen i Castlevania-serien; i ett 3D-överöst spelklimat var grafik allt, men likt förbannat skulle de göra gränssnittet i blott två dimensioner. Konamis nye regissör Koji Igarashi kom med idén att införa RPG-elementen till seriens första del till PSX och som därefter kom att prägla uppföljarna. Detta, i kombination med stenhård gotisk rå-coolhet, twisten då man trodde att man hittat allt, samt Ayami Kojimas karaktärsdesign borde ha gjort titeln till ett av spelårets mest självklara köp.
3) Topp-3: Att lyssna på
Britisk krydda
Vi känner alla till dem. Och 1997 var de helt omissbara. Det spelade ingen roll om man gillade deras musik eller inte. De fanns där ändå. På vartenda tidningsomslag. Och snart i sin egen kritikerrosade (inte) långfilm. Handplockade med fingertoppkänsla av Chris Herbert redan 1994, och uppkallade efter varsin krydda av redaktören för tidningen Top of the Pops, släppte Spice Girls debutalbumet med första hiten "Wannabe" ett år tidigare.
1997, året då "girl power!" kacklades som mest började produktionen av deras egna musikspel till PSX och - givetvis - samlarbilderna - lyxigt tryckta på glansigt fotopapper. Fem unga kvinnor från England hade blivit ikoner för en stor portion av 1990-talet.
Wu-Tang Clan
På 80-talet var rapp ännu mest "diggi-di-diggi-di". Trenden hade vänt då de hårdnackade gangstrarna i NWA upptäckt att genren var minst lika effektfull för att sprida politiska budskap som soul hade varit ett funkigt årtionde tidigare.
Stilarten utvecklades och den New York-baserade gruppen Wu-Tang Clan, med Ol Dirty Bastard i den oroliga fronten, sjöng vad som kommit att kallas "hardcore rap".
Vad som står som gruppens grädde på moset är dubbelalbumet Wu-Tang Forever, släppt juni 1997, uppföljd av den kontroversiella turnén Rage Against the Machine samma sommar, var ett självklart val för högstadiets största rebeller, likaså Wu Tang - klädmärket - som fick sig ett uppsving av albumets framgångar och danglade ända nere vid knäna.
Blood on the Dancefloor
En nybliven pappa, Michael Jackson, är under hela året ute på världsturné för att promota HIStory och släpper under våren remixalbumet Blood on the Dancefloor. Den 16 augusti drar han på sig den nya gulddressen för att uppträda på Ullevi. 13 år gammal och förbannad över att jag inte får åka (ännu mer över att ingen ville åka med) till Göteborg stannar jag hemma och lyssnar på idolens senaste, med kronjuvelen Is It Scary? och ser på nyhets-sändningarna.
Nunan hos vd:n för Sheraton Hotel flämtar i rutan och skildrar med tysk brytning hur man ordnat med privathiss för megastjärnan och hur man erbjudit pansarvagn som transportmedel. Den f d svarta sångaren visar sin tacksamhet genom att stanna i landet i några blotta timmar och inte ens checka in på hotellet. Ett skadeglatt flin drar över mig som en skön sommarbris och Blood on the Dancefloor sätts på repeat.
4) Topp-3: Att se på TV
Expedition Robinson
Öppet erkänt på IMDb och ganska otippat. Sverige var faktiskt först med dokusåpor.
Lördagen 13 september var datumet och SVT:s Expedition Robinson var programmet. Det var - för första gången - helt vanliga människor som smågrälade och smutskastade varandra på bästa sändningstid. Under några månader fick vi följa de dramaturgiska intrigerna mellan Norrlänning-Kenta och Polis-Martin och en sedvanligt trött Harald Treutiger som uppstyrare. Bättre kunde det tydligen inte bli då tittarantalet sköts i höjden under hela TV-hösten. Vi minns även killen som blev utröstad först - och som begick självmord då planet hade landat i Sverige igen.
Cartoon Network
De tecknade pärlornas hemkanal kunde fortfarande bara ses på engelska och oavsett vad min mellanstadielärare sade hävdar att jag att Cartoon Network-maraton var ett utmärkt sätt att slipa engelskan på. 2 Stupid Dogs, Wacky Racers och Dumb and Dumber missade man sällan, men jag vill framför allt lyfta fram guldstunderna med What a Cartoon! där den Ted Turner-ägda barnkanalen visade egenproducerade program en timme om dagen.
Piloter kommer och går, men stjärnorna består (än idag); Dexter's Laboratory, Johnny Bravo och Cow and Chicken; den ena mer smaklöst tecknad än den andra, men med en subtil men intensiv humor som var lättare att relatera till för oss i "Den ironiska generationen" och som kändes mer lättillgängliga än Fred Flinta som bränner sig på grillen eller en duva som inte vill stoppas.
Survivor Series 97
Att se på showbrottning går i grunden ut på att svälja förtreten att det är just show. Att lära sig acceptera att proffsaktörerna på förhand vet vem som ska vinna.
I mångt och mycket är det som opera; antingen förstår man det och då gillar man det eller så förstår man sig inte på det och då gillar man det inte. Men ibland blir wrestlingsåpan på riktigt. Dispyter och smutskastning hade utmärkt hela året mellan den regerande mästaren Bret Hart och förbundets karismatiske ägare Vince McMahon. Grälet kom att kulminera under titelmatchen på höstens stora wrestlinggala Survivor Series då Bret Har skulle försvara mästarskapet mot Shawn Michaels.
Mot matchens avrundning låste Michaels sin motståndare med hans egna avslutningsmove "the sharpshooter". Utan någon som helst förvarning reser sig då McMahon hastigt ur sin sittplats vid ringen och skriker åt tidhållaren "Ring that god damn bell!". Signalen ljuder och matchen är avslutad, utan att Hart hade gett upp. Den före detta världsmästaren ser chockad ut och publiken är helt tyst. Vad tusan hade precis hänt? Ägaren hade låtit ledarskapet stiga honom över huvudet. De kontroversa händelserna under Survivor Series 97 står sig än idag som en av de mest omtalade bland wrestlingfans.
5) Topp-3: Att se på bio
Austin Powers: Hemlig internationell agent
1990-talet var ironi rakt igenom och då Tomorrow Never Dies gick upp på biograferna var jag så trött på den vältalande martinismuttaren till bock att jag hade slukat en parodi om honom om den så var regisserad av Paul W.S. Anderson.
Okej, så här i backspegeln är första delen i trilogin om världens kåtaste agent även den svagaste, men den lät världens roligaste kanadensare Mike Myers sätta stommen för en av de mest minnesvärda karaktärerna i filmhistorien, Dr Evil.
Men in Black
1997 var jag ännu övertygad om att Independence Day var vara den bästa filmen genom tiderna. Lagom till 50-årsjubileumet av den påstådda UFO-kraschen i Roswell, Nevada var det i juli dags för en ny sci-fi-rökare med Will Smith.
Barry Sonnenfelds Men in Black lanserades föga som den serietidningsfilm den faktiskt är (jodå, tecknad av Lowell Cunningham och utgiven 1990 av Aircel Comics) utan främst som den skildring av de legendariska överstatliga mörkläggarna, sedan länge välkända för konspirationskåta amerikaner. Smith kallades till casting då Sonnenfelds fru var ett stort fan av Fresh Prince in Bel Air. Maskgurun Rick Baker såg till att filmen kammade hem Oscarsstatyetten för bästa make-up året därpå.
Det femte elementet
Förra årtiondets råaste sci-fi hade Sverigepremiär den 22 augusti 1997. Luc Bessons första film sedan Leķn kändes på sin tid i dubbelbemärkelse som en mastodontrulle. Som liten snyting hade jag verkligen aldrig upplevt något mäktigare på vita duken än Det femte elementet, där en obligatoriskt skäggstubbig Bruce Willis gestaltar taxichaffisen Korben Dallas i det 23:e århundradet och agerar helyllehjälte vackert nog utan att någonsin vistas i samma scen som skurken, spelad av Gary Oldman.
Och inget kunde heller hindra mig från att bli smått förälskad i rödhättan Milla Jovovich i hennes genombrottsrulle.
Tillbaka till topplistor |
