Text av: K. Jan Mierzejewski, 2006-06-04
Det har nu gått ca tre veckor sedan SPPS:s Spindelmannen-maraton och idag exakt en månad sedan vi såg den tredje filmen på bio, och jag har fortfarande inte kunnat smälta hur fruktansvärt dålig den var. I dagarna strax efter premiären sammanställde jag en topp-20 över de största misstagen med filmen, något som jag i efterhand för intet har försökt att rationalisera. Men det går bara inte! Hur mycket jag än önskar att Spider-Man 3 vore åtminstone hyfsad(!) i jämförelse med ettan och tvåan är det bara att inse att filmen SUGER. Stenhårt.
Som ett genuint fan av serietidningen samt någon som uppskattar bra film i största allmänhet kan jag omöjligen tycka om den här smörjan. De enda som kan tänkas få ut något av Spider-Man 3 är antigen småbarnen som blir glada oavsett avsaknaden av logik eller kvalité bara de får se lite spex eller människor utan någon som helst form av konstruktiv omdömesförmåga. Ja, det stämmer. Du läste rätt. Jag går så långt som att påstå att om den som gillade Spider-Man 3 inte är ett riktigt fan av vare sig karaktären eller bra film överhuvudtaget. Att jämföra med dem som tyckte att JarJar Binks i nya Star Wars-trilogin var en rolig figur som skänkte filmerna det där lilla extra.
Trots att det smärtar mig att spy galla över en film som trots allt har framhävt min barndomshjälte så mycket presenterar jag här, utan inbördes ordning, de 20 största felen med Spider-Man 3.
20. Eric från That '70s Show som Venom
Allvarligt talat... Topher Grace, bättre känd som Eric från That '70s Show, som Venoms alter ego Eddie Brock är bara… fel. Det är en sak att Venom egentligen inte ens borde vara med i den här filmen, men kunde de hitta någon mindre lämplig skådis att gestalta Brock? Grace både låter och ser ut som en förvuxen tonåring och är helt enkelt FEL för rollen. Också skrattretande är sättet som de förvrängde killens tonårsstämma när han är iklädd Venom-dräkten. Säkerligen var tanken att han då skulle framstå som mer "ondskefull" men i själva verket låter han precis som en av Turtles från spelfilmerna tidigt 90-tal.
Summa summarum är att Eric från That '70s Show är ungefär lika lämplig som Venom, som Mike Myers hade varit som Stålmannen. Vem hade hand om rollbesättningen för den här filmen egentligen? Spelade det överhuvudtaget någon roll huruvida skådisarna faktiskt lämpade sig för sina respektive roller, eller tog man enbart hänsyn till huruvida kidsen och ungdomarna skulle känna igen dem från nånstans? Både jag och du som läser detta vet nog svaret…
Ovan: Eric från "That 70:s Show" som Venoms alter ego Eddie Brock. Likheten är slående eller hur?
19. Sandmans roll i filmen
Thomas Hades Churchs framträdande som Sandman är faktiskt det enda positiva man kan säga om denna i övrigt skitfilm. Han är den enda som känns helt rätt för sin roll och scenen då han har blivit Sandman och inte klarar av att hålla ihop sin kropp är ganska stilren. Problemet är dock att hela historien om Sandman är totalt malplacerad. Att ens försöka få till det som att det "egentligen" var han som dödade Spindelmannens farbror Ben i första filmen är bara höjden av ostighet. Totalt nonsens och även totalt onödigt. Sandman kunde gott och väl ha fått sin egen bakgrundshistoria, helt separat från händelserna i tidigare filmer. Istället har man gjort ett tafatt försök att väva in hans story med tidigare, i själva verket helt icke-relevanta, händelser och resultatet är enbart kattskit i sandlådan.
18. Retrospektiv skadegörelse
Att man bl a har ändrat i "sanningar" från de tidigare filmerna leder oss till nästa punkt. Den retrospektiva skadegörelsen den här hädelsen till film har gjort på filmserien i dess helhet. Spider-Man 3 undergräver (läs: förstör) händelser i tidigare filmer utan motstycke. Fallet med mordet på farbror Ben var en sak, en annan är vad som blev av John Jameson. Vem undrar du? Astronauten såklart, J. Jonah Jamesons son, som ju medverkade i andra filmen. När det började ryktas om att Venom skulle vara med i den tredje Spindelmannen-filmen var det en del (inklusive undertecknad) som gissade att man skulle använda dräktens ursprung från den tecknade TV-serien, där den dimper ned tillsammans med John efter en av hans rymdfärder. Detta vore ju logiskt då man faktiskt på ett sådant tydligt sätt introducerade karaktären i den andra filmen. Men... nej. Istället var John helt bortplockad ur persongalleriet och vad gäller dräktens ursprung... Ja, vi kommer dit snart (jag gråter nästan när jag skriver det här).
17. Goblin Jr och hans flygande skateboard
Ytterligare ett exempel på dålig smak i all dess brist på både stil och fantasi. Mina damer och herrar, låt oss presentera den senaste medlemmen i skurkfamiljen: "New Goblin", även känd som "Goblin Jr", och hans flygande skateboard! Och varför får man se hans pretty boy-nuna precis hela tiden? Seriöst, masken (som för övrigt är tagen direkt ur Stargate) åker av på en gång. Är det för att James Franco tydligen går hem hos ungdomarna som man har ansett att det bättre om hans ansikte är i bild nästan hela tiden? Även under striderna då han har resten av skurkdräkten på?! Även Tobey Maguire har visserligen setts i action med sparkdräkt men utan mask vid ett flertal tillfällen i samtliga filmer men detta är så påfallande att det verkligen tar priset.
16. För många skurkar
De flesta som läser det här anade säkert att jag skulle ta upp detta. Men faktum är att filmen innehåller för många olika skurkar som alla får för lite skärmtid. Det vore tajt nog om man så hade haft med "bara" två skurkar men hela tre stycken?! Speltiden räcker helt enkelt inte till för att ge någon av dem tillräckligt med utrymme. Sådana "trivialiteter" som genomtänkt bakgrund, drivmedel och karaktärsutveckling uteblir. Att regissören Sam Raimi tydligen inte kunde avstå från att pressa in även Venom i den här filmen tyder bara på att man egentligen inte var ute efter att göra en "bra" film. Det enda man brydde sig om var att istället göra varumärket så omfattande som bara möjligt. Likt fallet med Batman & Robin år 1997.
Det innebär självklart mer klirr i kassan om frukostflingorna får innehålla ännu en karaktär stämplad med filmen, om Burger King kan marknadsföra sina nya hamburgare som "inspirerade" av Venom i Spider-Man 3 och om Sony kan göra detsamma med sin nya Walkman-mobil, "nu i svart". Dessa tre skurkar är knappast med i filmen pga något kreativt beslut. Hade man bara utgått från att göra en "bra" film hade vi haft ett mindre antal skurkar att göra leksaker och annat av, tro inget annat.
Ovan: De många skurkarna - enbart till för att hora ut filmen som varumärke.
15. Peter Parker som emo-kid
Var det här tänkt att vara roligt eller? Att låta Spindelmannens alter ego Peter Parker spöka ut sig till en "tuff" (läs: patetisk) emo-kid med maskara runt ögonen som dansar och juckar i luften..? Och detta är roligt därför att..? Och detta är förenligt med karaktären eller källmaterialet var nånstans..? Nej. Bara nej.
14. Allmänt tråkiga scener
Detta leder oss direkt till ett annat faktum, nämligen att scener som den ovan nämnda, dessa tråkiga och totalt omotiverade och överflödiga scener som man helst gäspar igenom, tar upp alldeles
för stora delar av filmen. Delar som bättre kunde användas till bakgrundshistoria eller karaktärs-utveckling hos skurkarna. Suck.
13. Brist på logik
Det ges ingen konkret förklaring till vare sig Venom-dräkten (som är en levande svart symbiot) eller Sandmans förvandling. Symbioten bara... finns till. Och den bara råkar vilja gå samman med Spindelmannen. Och Sandman bara... blir till. Det kommer fram någon snurra och sedan är han av sand. Bara sådär. Jaha, men vad exakt gjorde den där snurran då? Vad var syftet med att den snurrade? Jag menar allvar, jag skulle verkligen vilja veta varför den där snurran snurrade. Vad exakt var målet med det där experimentet som man tydligen utförde, annat än att "råka" skapa Sandman? Tyvärr vet jag ju redan svaret. Antagligen var det bara för att det skulle se snyggt ut på bio och blända idioterna som bortom all förnuft faktiskt gillade det här struntet.
12. Noll substans, enbart yta
Det är inte bara de rena logikmissarna som stör mig. Ingenting som händer i filmen känns direkt genomtänkt, utan saker bara händer lite på måfå. En lyftkran kolliderar med en skyskrapa, Gwen Stacy(!) som fotomodell, en "rolig" replik där, ett "snyggt" hopp i luften där, yadayadayada, en taxi upphängd i luften... Ungefär som när man var barn och lekte med sina plastgubbar, och då hittade på de mest fantastiska men samtidigt okonsekventa lekarna i sitt huvud. Saken är ju den att dessa lekar aldrig hade blivit bra som skådespel för en utomstående (vuxen) publik, och av precis samma anledning är inte den här filmen det heller. En tolvåring hade ärligt talat kunnat göra ett likvärdigt jobb med det här.
11. Ingen respekt för källmaterialet
Även om ettan och tvåan självklart inte var kanon så kände man igen världen och karaktärerna från serietidningen. De ändringar som gjordes var enbart av flyktigaste laget för att filmerna skulle kunna fungera i sin egen rätt. Saker som t ex frånvaron av nätskjutare var egentligen inget som på något sätt förstörde upplevelsen för oss redan frälsta. Den här gången däremot... Istället för att t ex låta Gwen Stacy ha förblivit bortplockad introducerar man här tjejen och hennes far till synes utan anledning. Ärligt talat, hade filmen varit mycket annorlunda utan dem? Var det verkligen nödvändigt att malplacera ännu fler karaktärer i det hela? Skurkblandingen är dessutom något av det mest olämpliga man kunde ha kokat ihop. Inte nog med att där är för många skurkar, de är dessutom tagna från helt skilda delar ur tidningen och passar inte ens ihop.
Vidare till skildringen av skurkarna, och då framförallt Venom. Är jag den enda att inte alls känna igen karaktären från serietidningen? Är det verkligen meningen att vi ska tycka synd om lille Eric från That '70s Show när han framställs som ett gediget arsel redan från början? Venom är för övrigt så mycket mer än ett slumpmässigt monster med huggtänder. Jag känner mig uppriktigt snuvad på en riktig story om Venom där man kunde ha byggt upp stämningen genom att låta denne förfölja och trakassera Spindelmannen, istället för att som här inte ens låta Spindeln känna till fienden förrän slutstriden! Den tecknade TV-serien lyckades fan i mig bättre med en relativt trogen skildring av Eddie Brock och Venom i ett enda 20 minuters avsnitt! Det är plågsamt uppenbart att personen som de facto hade hand om den här filmen gjorde ett värdelöst arbete med att förmedla vad som borde ha varit rätt känsla och karaktärer.
10. Urholkade actionscener
Filmens påstådda dragplåster, de "stora" actionscenerna. Synd bara att det som bjuds på mest kan liknas vid teknikdemonstrationer utan vare sig spänning eller eftertanke. Det är bara en tidsfråga innan t o m de minst kritiska åskådarna börjar inse att det är inte så jätteimponerande med datoranimerade effekter längre. Medan de första två filmerna kommer att åldras någorlunda med värdighet, mycket tack vare charmen samt Willem Dafoe och Alfred Molinas klockrena fram-trädanden, så kommer Spider-Man 3 tämligen snart att tappa det pyttelilla tekniska övertaget som den nu antas ha. För även i fråga om actionsekvenser krävs det ett visst djup för att lämna bestående intryck, något som den här filmen definitivt saknar.
09. Inget sammanhang
Med tre skurkar att fylla ut speltiden kunde man hoppas på att de kanske avlöser varandra, så att man i alla fall fick tre, visserligen kortare men förhoppningsvis mer intensiva, berättelser i en. Men återigen... nej. Istället kommer de och går, och kommer och går igenom hela filmen vilket dödar såväl spänningen som trovärdigheten och blir oerhört tjatigt i längden. Den nya Goblin sätts ur spel snabbare än man hinner sätta sig tillrätta i biosalongen, Sandman kommer och försvinner nästan lika kvickt, sedan kommer Goblin tillbaka, sedan förmodas han vara ur leken igen, sedan blir Venom till samtidigt som Sandman kommer tillbaka och sedan blandar sig Goblin i... Seriöst, är det någon som håller reda på det här? Och hur spännande är det på en skala när samma skurkar kommer och går stup i kvarten? Och hur var det med sammanhanget, är det någon som ens håller reda på det?
08. Melodramatiken
Alltför ofta försöker Spider-Man 3 ta sig själv på alldeles för stort allvar vilket bara blir pinsamt dåligt. Alla melodramatiska tal och tårögda scener levereras ungefär lika smakfullt som en brinnande påse bajs utanför granntantens dörr. Seriöst, INGEN pratar sådär. Flertalet scener och repliker är så genomruttet usla, krystade och tillgjorda att man har lust att lämna salongen.
07. Plot devices
Det finns ett engelskt begrepp som bäst sammanfattar alla "tillfälligheter" igenom filmen. Plankat från wikipedia:
"A plot device is a person or an object introduced to a story to affect or advance the plot. In the hands of a skilled writer, the reader or viewer will not notice that the device is a construction of the author-it will seem to follow naturally from the setting or characters in the story. A poorly-written story, on the other hand, may have such awkward or contrived plot devices that the reader has serious trouble maintaining suspension of disbelief; indeed, the devices may even leave plot holes."
Spider-Man 3 fullkomligt svämmar över av alla usla sk "plot devices", eller som jag kallar det; "de bekväma sammanträffandena". En jävla meteorit innehållandes den svarta dräkten bara "råkar" landa precis intill Spindelmannen, hans faster May bara "råkar" leverera ett melodramatiskt tal om att hämnd är som ett gift som tar över en just när hämndlystne Spindeln har blivit tagen över av ett gift (Venom), Spindelmannen bara "råkar" tycka att det vore en god idé att klättra upp i ett kyrktorn och bli av med sin svarta dräkt, Eddie Brock bara "råkar" befinna sig där precis som detta händer, och det bara fortsätter och fortsätter i den här stilen.
06. Noll trovärdighet
Brist på logik har jag redan nämnt, brist på trovärdighet i berättelsen är ett annat, om än snarlikt, faktum med den här sorgliga produktionen. Mitt favorit(hat)exempel är att ett slag i huvudet dör man nästan av men inte när en handgranat exploderat rakt i ansiktet på samma person!
05. Ingen utveckling
Det sker ingen utveckling i handlingen från de tidigare två filmerna. Inga nya bostäder eller jobb eller relationer - nada. Filmen slutar i princip där den börjar. Det förväntade äktenskapet mellan Peter och Mary Jane? Hoppas inte för mycket. Även detta helt ologiskt då det ju händer i tidningen och "alla" vet om det. Kanske är detta lika bra, för då blir det lättare att bara inte låtsas om den här filmen om (när) de gör en fjärde del.
04. Tillbakablickarna
Som om det inte redan vore tillräckligt med de kväljande försöken till sk "djup dramatik", som om det inte redan vore tillräckligt med slöseri av speltiden som bättre hade kunnat användas på annat sätt. Nej, minsann! Självklart blir vi också tvingade att titta på alla dessa löjeväckande återblickar på farbror Bens död i svartvitt som spelas om och om och om igen, antagligen i vanföreställningen att detta ska "höja dramat" eller något i den stilen. Filmen är lång nog som den är, måste vi verkligen behöva genomlida detta också? Eller är dessa återblickar enbart med just i utfyllnadssyfte?
03. Publiken dumförklaras
Exakt vad uppnår man genom att låta TV-reportrar berätta att "det här är brutalt ifall ni inte kunde urskilja det mellan all datoranimation" eller visa åskådare i filmen som gaspar, hänförs med mera var gång Spindelmannen får en käftsmäll? Jo, man dumförklarar publiken ytterligare. Saknas bara att man fick höra förinspelat skrattljud (precis som i komediserier) när filmen förväntades vara rolig, eller utdragna "Ååååh..." under de gråtmilda scenerna.
02. Goblin Jr:s andra(!)återkomst
Mot slutet av filmen förvandlas James Francos karaktär Harry Osborn till rena rama hjälte-Batman, komplett med en butler som förkunnar sin kärlek för honom. I en enda mening; "Er fars död var självvållat", lyckas den gode butlern få Harry att göra en helomvändning. All vansinne, allt hat som tidigare (borde ha) drivit honom är som bortblåst, eftersom filmmakarna behöver en anledning att låta samtliga filmens supervarelser braka samman i en utdragen och överdriven slutfight. Gäsp.
01. Slutet uselt, allting uselt
Ett helt absurt slut, där Sandman förvandlas till något som hämtat ur gamla Fantastiska Fyran-äventyr (tänk Gormu) och slåss mot armén eller nåt, "ångrar sig" utan någon egentlig anledning och sedan flyger iväg i solnedgången likt en trollslända. Ja, just det. Sandman kan flyga i den här filmen. Detta skulle ju innebära att han utöver sin egen sandkropp måste kunna kontrollera självaste vinden också, precis som Storm i X-Men. Han ska bara bry sig om sin dotter numera säger han. Betyder det att han då ska återgå till att råna banker, vilket han ju gjorde för sin dotters skull till att börja med? Det är det ingen som vet, eller rättare sagt ingen som orkar fråga. Spindelmannen har fått gråta ut, så han bryr sig inte mer om den saken. Själv är jag i chocktillstånd. Det hela var ju full-ständigt genomruttet uselt!
Ovan: Sandman i slutstriden i Spider-Man 3 skulle lika gärna kunna ha varit Gormu.
Det är bara att inse fakta. Man bara packade in så mycket som möjligt då detta eventuellt skulle bli sista filmen, trots tidigare uttalanden att inte göra det (dvs att INTE ha med så många skurkar osv). Och ja; jag vet att Sony har gått ut med att man planerar en fjärde, femte, sjätte och t o m sjunde film. Men det finns liksom inget som i dagsläget tyder på att Sam Raimi (eller ens någon av skådespelarna för den delen) kommer att vara aktuell för fler filmer. Sett ur Raimis perspektiv kan det här lika gärna ha varit den sista filmen.
Nu har jag gjort den här listan främst utifrån filmens kvalitéer (eller rättare sagt brist på kvalitéer) i sig, utan att ha pekat ut någon direkt ansvarig för eländet men... Sam Raimi gott folk. Ja, jag vet att han regisserade även ettan och tvåan. Men hur många är medvetna om att de första två filmerna till största del direkt kan tillskrivas de gamla Spindelmannen-skaparna Stan Lee och Steve Ditko, men dock inte trean? Och vem tror du skrev film nummer tre om inte *trumvirvel* Sam "Jag är en dålig författare" Raimi, tillsammans med femtioelva andra hönshjärnor som uppenbarligen inte känner för karaktären (man kan ju undra om dessa personer ens känner till karaktären för den delen). Där har vi förresten även den enkla och mest logiska förklaringen till att trean, tillskillnad från de första två filmerna, känns så splittrad.
Det är verkligen beklagligt men Spider-Man 3 lever enbart på att ettan och tvåan var tillräckligt bra för att en bred publik (kidsen, fansen och "allmänna" biobesökare som egentligen inte bryr sig ett smack om vad de ser medan de häller i sig godiset) skulle lockas till denna också. Att jämföra med tidigare nämnda Batman & Robin men även stolpskott som Alien VS Predator eller de otaliga Mortal Kombat-uppföljarna. Eller med andra ord: Skit, skit och åter skit!
Tillbaka till topplistor |
