Text av: Dylan M. Johansson, 2007-07-23

Året är 1992 och det har så sakteliga börjat gå mot vinter. Det är mitt i veckan och ännu en skoldag har inletts. Vi har precis avslutat morgonen med ännu en 40-minutars skrivstilstragglande lektion i svenskämnet (men det kan lika gärna ha varit rytmik) och samtliga klasser har blivit kallade till gymnastiksalen. Jag minns inte om vi på förhand hade blivit informerade vad som skulle ske, men det var just den här typen av avbrott från de vanliga skolrutinerna man såg fram emot, redan i grundskolans oskyldiga andra årskurs.

De är knökfullt och vi har blivit uppdelade klassvis på det nötta linjetäckta golvet i vår trånga gympasal. Den där kvadratiska, minimaliska scenen, som annars användes till musikuppträdande och julavslutningar, är nervevad. Däruppe skymtar jag en ung kvinna, uppbackad av en något äldre man. Det krävs att jag gnuggar mig i ögonen innan jag kommer till insikt att det verkligen är Toxic Crusaders de står och talar om.

Jag hinner dock inte reflektera så mycket innan jag inser att duon är här för att informera om att våra nya favoritgubbar, namnet till trots(?), innehåller cancerframkallande ämnen(!) som vid kontakt kan spridas i våra spröda kroppar. Den overallbeklädda kvinnan visar någon form av stapeldiagram från USA och slår i runda slag fast att vi går en säker död till mötes om vi köper figurerna. Vilka föreläsare var eller vilken frikyrklig organisation de möjligtvis representerade vet jag inte, men det var just den här typen av envägshjärntvättande man ibland hade nöjet att få uppleva, även i slutfasen av den tidsepok vi kallar DDR-Sverige (ett tack till Fredrik och Filip för den utmärkande frasen).

Samma eftermiddag på väg ut från "Godisnissen" träffar jag på problempojken Daniel i årskursen under mig. I handen har han en Radiation Ranger - vilken vi kallade "Den gula stormtroopern" då det var exakt vad den var. Han får syn på mig och som för att skylta med sitt våghalsiga leverne stoppar han figuren i truten och drar ut den med ett smackande ljud - och fastställer att Toxic Crusaders är "fan inte farliga". Jag själv ställer mig mer kluven.



Ovan T.V: Radiation Ranger. Färgglatt så att det förslår, hur skulle dessa dyrgripar kunna vara cancerframkallande?

Ovan T.H: Det var inte bara Real Ghostbusters som släppte slime till figurerna. Till Toxic Crusaders passade de dock som handen i vanten.

"Toxic Crusaders - Hideously Deformed Creatures of Superhuman Size and Strength" uppkom under en tid med förutsättningar svåra att återskapa. Tack vare ett konstaterande av glaciärsmältningen vid polerna och att botemedlet "källsortering" blivit ett begrepp gemene Svensson hade tagit till sig, var miljöfrågor under 90-talets första år mer på tapeten än tidigare, något som gick igen i våra leksaker och sommarlovsprogram. Därpå var uppföljaren till den gamla splatterkomedin Toxic Avenger (återkommer strax till den) klar för release på andra sidan Atlanten, men utan uppbackning av de allsmäktiga Teenage Mutant Ninja Turtles, som banade väg för deformerade mutanter och utdragna namn, hade Toxic Crusaders också haft svårt att slå på bredare front.

Men varifrån härstammade då Toxic Crusaders-fenomenet? Låt mig återigen backa tiden, denna gång till tidigt 70-tal och berätta historien om två juridikstuderande herrar från New York City. De unga excentrikerna Lloyd Kaufman och Michael Herz skulle bli advokater men fann sig i att deras studier inte gick som planerat. Istället fattade de tycke för varandra och sina ömsesida intresse för smal filmkonst. Utan någon betydande budget bildade de b-filmfabriken Troma Team Inc. under 1974. De hittade ett framgångsmaskhål och satsade på den pubertala målgruppen genom att genreblanda inälvlssplattrer med glad snusk. Sina indiefilmer lyckades de distrubrera genom att köpa upp biografer på nedgång och stycka upp dem i mindre salonger där deras besynnerliga produktioner kunde visas. Ett än idag obekräftat rykte om att Kaufman och Herz skrev sina splatterfester under en eftermiddag spreds och Troma Inc. spottade ut skräckkultisar på löpande band, helst med suggestiva titlar som Surf Nazis Must Die, Redneck Zombies och Class of Nuke'em High. Anmärkningsvärt nog smygstartade stjärnor som Kevin Costner och Marisa Tomei sina karriärer i tidiga Tromarullar.

Ovan T.H: Med ett nylle man inte glömmer och idag film-Hollywoods längst regerande VD - Lloyd Kaufman.

Toxic Avenger från 1984 verkar än idag stå sig som deras krona på verket. Där möter vi den snornördige mjölksillen Melven Junko, städare på lokala gymmet i ingentingstaden Tromaville. Efter att ha blivit utsatt för ännu ett mobbningssprätt hamnar han i ett lastbilsflak fylld med en radioaktiv sörja. Han lyckas spralla sig ur men är sedan den dagen förvandlad till Toxie, en två meter hög deformerad mutant med övermänsklig styrka (tänk en bladning mellan The Incredible Hulk och mormorns sista fas i Braindead) som med sin och städmopp och Nalle Puh-sinne slåss för rättvisan i Tromaville.



Ovan T.V: Ja, Toxie såg fruktansvärt nasty ut i originalfilmen.

Ovan T.H: Crusaderskater, ett av en handfull fordon som släpptes till leksakslinjen.

Efter en dundrande undergroundsuccé med miljönissen vägrade Kaufman och Herz att sälja sig till giganterna i Hollywood, men sju år senare var uppföljaren under produktion och Troma-ägarna övervägde att sälja rättigheterna till att framställa en leksakslinje, serietidning samt TV-serie med sin kära Toxie. Precis som vi minns fallet med ninjasköldisarna rekommenderades att Toxic Avenger blev mer barnvänligt, därav Toxic Crusaders. I den nyanimerade TV-serien blev vi introducerade för Toxies nya vapendragare Major Disaster, Junkyard och Headbanger och hans svurna miljöbov Dr Killemoff med sina hantlangare. Den färgglade Kaufman tog själv på sig att skriva några av episoderna. Fastän en långfilmsversion av serien hastades ihop blev det aldrig att mer än fem avsnitt visades i USA - och här i Sverige såg vi aldrig skymten av TV-serien (annat än genom engelska TCC på kabelteve). Däremot hittade actionfigurerna hit. Playmates Toys hade gjutit en första (och enda) våg figurer som blev ett svalhett fenomen även i Skandinavien under hösten 1992.

Jag själv hörde först talas om Toxic Crusaders som serietidning och fick nr 2/92 då jag hade hjälpt till att handla på Domus inne i stan. Figurerna hade jag antagligen sett på Lekcenter redan innan, men det var först genom en annons i tidningen som jag på allvar fick upp ögonen för dem och lyckades tjata till mig den vanskapta piloten NoZone.



Ovan T.V: Toxic Crusaders till NES - aldrig ens i närheten av Turtles II - The Arcade Game.

Ovan T.H: Serietidningen gjordes av Marvel Comics och gavs i Sverige ut av Atlantic Press. Efter det tredje numret lades morfemet Crusaders till och äventyren baserades på den tecknade TV-serien.

Toxic-figurerna såg i snitt ut som snäppet mer detaljerade Ninja Turtles-figurer och boxarten var neonspräckligt färgglad i "pure 1992 style". Dess framsida var beklädd med en stor jordglob eller den välkända biohazzard-symbolen och på baksidan fann man en liten ruta med miljöuppfostrande tips från coachen som kunde låta "Don't waste your paper - use your tissue twice" eller "Don't be a bottlebrain - rycycle glass". Längst ned prålade Playmates stolt med att förpackningen minsann var tillverkat av återvunnet papper. Man kunde traditionsenligt även läsa om figurens bakgrund och ursprunget var givetvis spetsad med pedagogiska nyckelbegrepp som "toxic waste" och "He fell through the ozon layer". Precis som Star Wars - The Power of the Force-figurerna hade kommit förpackade med ett samlarmynt sju år tidigare kom våra Toxic Crusaders tillsammans med en liten extra present i form av liten neongrön påse innehållande figurens självlysande hemliga vapen. Leksakslinjen hade dessutom lyckats finna sponsorer hos miljörörelsen Kids Against Pollution.

Det som började som ett lovande varumärke hos vad som idag är världens äldsta oberoende filmbolag, blev till fantasirika actionfigurer baserade på ett koncept helt rätt för sin samtid. En TV-serie under all kritik och motvindskurr mot Playmates egna - och mer etablerade - Ninja Turtles, och inte minst det faktum att figurerna enligt uppgifter inte var säkra för barn då de ironiskt nog tydligen var fulla av giftiga ämnen på riktigt och all hysteri som följde pga detta orsakade i längden att tillverkarna satsade krutet på den säkrare leksakslinjen. Toxic Crusaders - Hideously Deformed Creatures of Superhuman Size and Strength förblir ett älskvärt, men ytterst övergående minne från barndomsåren.



Ovan: Nej, det släpptes aldrig mer än nio figurer och en andra våg hann aldrig gjutas. Klicka på bilden för att förstora.