Text av: Dylan M. Johansson, 2007-06-02

Fem år innan dinosaurusarna i Jurassic Park röt i våra biosalonger ägde en annan dinoinvasion rum i form av leksaker och en tecknad serie. På svenska hette de "Dinoryttarna" men för att bespara oss från ostighet presenterar jag här Dino-Riders.

När man var liten var det lätt - för att inte säga ofrånkomligt - att hitta förebilder. Någon eftersträvansvärd vars egenskaper man försökte uppnå. Det kunde vara favoritartisten från OKEJ-planschen på rummet, ett äldre syskon eller någon på skolan. Bara några veckor gammal i första klass hade killen allmänt känd som "Johan i 5:an" visat sig vara idealmannen. Han var bra på engelska, såg ut som Karate Kid, hade polisbrickor med sig till plugget, kunde cykla på bakhjulet, talade otrevligt till sin mor - men var ändå omtyckt bland lärarna - och ägde Dino-Riders-bamsen Tyrannosaurus Rex.

Han bodde granne med en kille i min klass och vid tillfälle gick vi över och knackade på. Johan i 5:an var den typen av person som alltid verkade ha något i görningen och frågade man vad som föregick fick man som regel svar på tal:

- Jag snickrar på en trämodell av Ghostbusters-bilen

och...

- Jag ska hänga mina Action Force i tvättlinan och snurra den

... är upplysningar man inte glömmer. Huvudattraktionen hos denne fyra år äldre kamrat (vad såg han i oss egentligen?) var givetvis T-Rexen, som förutom det att den var enorm i mina sjuåriga händer, kunde gå. Denna bjässe var en av ett tjogtal andra kött- och växtätare som mellan 1989-91 betade fält på svenska lekmarknaden. Var Dino-Riders-box innehöll en stridsutrustad dinosaurie i varierande storlek, mellan en till tre mini-figurer samt en mini-comic; det senare en gimmick som under sent 80-talet hade blivit något av standard i actionfigursammanhang.



Ovan: I min värld symboliserar rulons T-Rex hela Dino Riders-fenomenet. Och stilfulla förpackningar - ja tack!

Innan Dino-Riders blev till började de som en idé hos leksaksföretaget Tyco Toys - idag kanske mest kända för sina produktplacerade elektroniska bilbanor - om att göra actionvänliga, verklighetstrogna dinosauriemodeller och i samarbete med Product Dynamics designades de första exemplaren fram. För att promota leksakerna producerades en namedroppande tecknad TV-serie. Där fick vi veta att då de ondsinta rulons invaderade valde den telepatiska människorasen valorians, med den blonde kämpen Queststar i spetsen, att fly från hemplaneten till vår globs förhistoriska tid. Genom ett snedsteg och en inblandad traktorstråle blev det ändå att rulon-ledaren Krulos med sin armé kom efter dem i sitt sökande efter kraftkällan S.T.E.P. Väl här började båda sidor tämja Jordens härskare - dinosaurierna - och försedde dem med skjutvapen för att hjälpa dem hålla stånd mot andra sidan. De godhjärtade valorians använde sin telepatiska förmåga för att tämja kräldjuren medan de oförbätterliga rulons använde metalliska "hjärnlådor" - vilket i princip gav samma effekt med skillnaden att det framställdes som mer moraliskt orätt mot de stackars djuren.



Ovan T.V: Monoclonius var ett av få exempel på en växtätare på rulons sida. Denna dyrgrip blev min julafton 1989. Ovan T.H: Rulons allsmäktige överhuvud Krulos med sin mindre begåvade vänstra hand Rasp i TV-serien.



Ovan: En sådan här baddare i obruten förpackning kan "gå lös" på väl över $1200 i alla vårt shoppingparadis eBay.

Shakespeare, it is not - men trots att det inte känns främmande att ploten skulle kunna ha blivit ihopdiktad under kafferasten i korridorerna på Tyco, lyckades Dino-Riders-leksakerna hamna överst på många önskelistor, detta i en tid då dinosaurier som leksaksfenomen ännu inte hade nöts sönder. Lägg där till ett badkar sci-fi och framtidslaserkanoner och du får ett till synes ofelbart recept. Dock skulle fenomenet komma att bli kortvarigt och bara lite mer än en halv säsong av serien, dvs 14 avsnitt, producerades. Utav dem hittade nio stycken hit, samlade i tre volymer, utgivna av Svenska Videoförlaget och med voice-overs av bl a Skeletor-rösten Gunnar Ernblad och det ordinarie gänget.

Nu ska vi se här: actionfigurer - check, citatvänlig TV-serie - check. Och den obligatoriska serietidningen? Jodå, även om den aldrig hittade till Sverige gav Marvel Comics ut blott tre nummer 1989. Trots att följetången aldrig avslutades, gav den i alla fall löftesrika anspråk på att vara mindre blåögd än den lövtunna TV-serien. Detta var under en tid då snygga boxarts på pojkleksaker var något självklart och vad jag så här i efterhand ser som ett fint pedagogiskt drag av Tyco är den komprimerade faktatexten om dinosaurier på sidan av boxarna.



Ovan: Faktatext och fonetiskt uttalshjälp var mycket uppskattat.

Något som gick i samma undervisande anda men som tvärtemot ter sig smått absurt är att namnet på de olika leksakerna var desamma som dinosaurien den innehöll. Såvida man inte har antik grekiska som modersmål är det onekligen svårt för en sjuåring att säga att man önskar sig en Pachycephalosaurus eller en Pterodactyl (är inte det något man köper på Apoteket?). Ska man använda pekpinnen bör det väl påpekas det opedagogiska i att flera av ovannämnda djurarter de facto levde med miljontals år och flera kontinenter mellan varandra, en företeelse jag minns att några av de annars stökigaste killarna på skolan diskuterade flitigt.

Även om den istidsinfluerade fjärde och sista vågen Dino-Riders-figurer hittade hit 1991, där vi fick leka med mammutridande neanderthalare, gjorde fenomenet som helhet ett relativt tafatt intryck - här som i övriga världen - och året därpå stod endast de minst intressanta dinosaurierna träget kvar på Leksaksmagasinet i sina kantnötta boxar. Under svanesången hörde Smithsonian-museet i Washington av sig till Tyco Toys och ville återutgiva deras grundligen storleksproportionella dinosaurier - fast utan laserkanonerna, stämpla dem med en "Authentic Replica"-symbol, sätta sin ansenliga logga på förpackningen och kalla dem "The Dinosaur and Other Prehistoric Reptile Collection". Ni som vet att det är fel får höra av sig, men jag har vaga minnen av att jag såg en handfull av dessa utgåvor på Stor & Liten i Stockholm under sommarlovsresan till 1993.

Det är möjligt att Dino-Riders, tack vare diverse nostalgiforum på Internet, blivit en större företeelse idag än vad det någonsin hann bli då. Precis som jag med "Johan i 5:an", minns vi det med barndomens nyfikna filter som mer praktfullt än vad det egentligen var. Men efter det att MOTU-figurernas gyllene era var förbi och innan den gröna sköldpaddskvartetten utrotade dem, lyckades de fem centimeter höga dinohjältarna med sina detaljrika krigsdinosaurier, om än bara för något år, fylla tomheten på leksakshyllorna.