Text: Thomas Magnum P.I, Dylan "Icepick" Johansson, K. Jan Higgins, 2011-03-27
Format: NES
Utvecklare: Nintendo (1994)
Nu när den långa ihärdiga vintern äntligen är förbi vaknar vi på redaktionen så sakta ur vår dvala och börjar genast längta till koraller, paraplydrinkar och parasoller på stranden. Några charterresor till soliga semesterparadis är det dock ingen tal om, för det har vi vare sig tid eller kapital att undvara, så istället hoppar vi ombord på flyget till Coralcola-öarna och StarTropics från 199O. En förbisedd liten pärlsten till Nintendo 8-bit och enligt oss t o m bättre än dess uppenbara förebild. Referenserna till första The Legend of Zelda går inte att blunda för, borstsprunget från de traditionella fantasyskogarna och doppat i tropiska badstränder vill säga. Men för ett spel signerat Nintendo själva passerade StarTropics obemärkt förbi och än mindre belyst är uppföljaren till samma format.
När vi nu sitter i POPKORN:s spelhörna och Dylan skriker och svär åt oss andra, är det just för att sätta tändarna i denna ananas som är Zoda's Revenge - StarTropics II. Men smakar fruktköttet lika bra den här gången som i semesterhärliga föregångaren? I första spelet räddade Seattle-bon Mike prinsessan från utomjordingar men nu är skurkarna tillbaka för hämnd. Uppföljaren inleds med ett meddelande från prinsessan som ber oss att knäcka en chifferkod. Detta får oss att slungas genom tid och rum och en pixelkär tidsresa tar vid. Okej, tänker vi, tidsresor brukar vara kul så det är väl inget fel med det men betalade inte vi sista minuten för en solresa?
Ovan här ska det egentligen vara ett par snygga/skojiga bilder med tillhörande fyndiga bildtexter. Dessvärre är vi just nu på resande fot (på riktigt) och har i skrivande stund begränsade möjligheter till bildtagning/redigering osv. Bear with us!
StarTropics II är mer tydligt indelat i olika banor där man på varje ska hitta ett antal färgglada Tetris-block. Först ut är stenåldern med grottbjörnens folk. Därefter åker vi på nästa solsemester, den här gången till forna Egypten och tittar på pyramiderna. Där blir Mike ombedd att leverera en pizza(!) utan ansjovis(!!) till självaste Kleopatra(!!!). Föga imponerade åker vi raskt vidare till vilda västern, sylvassa Transylvanien och ett viktorianskt England. Vi får skaka tass med Sherlock Holmes och Leonardo da Vinci som fått hjärnsläpp och vill ändra frisyn på Mona Lisa-tavlan. Lite känns det ju som att vi åker med ett av resebolagens guidade turer. Sevärdheter hit och dit, okej, fint, men när kan vi gå tillbaka till stranden? Vår guidade tur bjuder med andra ord på miljöer och spelmoment som egntligen inte har ett jota med tropikerna att göra. Och var i självaste glödheta lavan är jojon?
Innehållet har alltså ändrats en del sedan sist även om själva inramningen fortfarande är densamma som i det första äventyret. I rollen som den smått ofrivilliga protagonisten Mike Jones traskar man runt på världskartan, pratar med bybor för tips och allmänt snack om väder och vind, går på grottvandring och hugger ihjäl fulingar i varierande flockar medan man letar skattkistor på typiskt Zelda-manér. En annan slående likhet med Hyrules grottor är att man ibland måste slakta samtliga fiender på skärmen innan man kan gå vidare till nästa rum. Men varför det orginella valet av jojo som främsta vapen i föregångaren nu har ersatts med något så fullkomligt ointressant som yxor förbryllar oss fortfarande.
Det kan tyckas som petitesser men många bäckar små blir att den där tropiska palmatmosfären från originalet är som borta med tidvattnet och Zoda’s Revenge känns betydligt mer som den Zelda-klon det första spelet stämplades som. Även vad gäller chipmelodierna har den soldränkta söderhavskänslan kommit på avstigar och där originalet ljöd av personliga hula-hula-toner går tvåan mer på slentrian.
För närvarande får man som ovan nämnt hålla till godo med själva läsandet (en underskattad fritidssysselsättning för övrigt) men slappna bara av. Bilder tagna spelet är också på väg. Det är så när man är ute och reser. Bagaget låter alltid vänta på sig. '-_-
Uppföljaren bjuder dock på kreativa bossmöten och Mike kan nu äntligen skjuta diagonalt i alla riktningar samt styra sina hopp i luften. Spelkontrollen känns alltså friare även om något av trubbigheten sitter kvar sedan sist. Båda delarna i StarTropics-sagan tillskrivs Genya Takeda, en av Nintendos mindre omtalade spelbyggare som bl a regisserade Punch- Out!! och senare Pilotwings 64, och kanske var oddsen emot serien redan från start? Spelen kokades ihop mest som ett alternativ för västerländska spelare som antogs vara för obegåvade för japanska äventyr och jobbet gick alltså till en mindre beryktad häxdoktor. Zoda's Revenge släpptes därtill endast i Nordamerika och det i slutet av 8-bitarens livscykel till ett ljummet mottagande...
Att spelen knappast föreföll vara någon hög prioritering är mao ingen underdrift och del två känns i synnerhet som ett oengagerat hopkok och knappast en Piña Colada. På det stora hela blå var StarTropics ett mycket bättre spel år 199O än Zoda’s Revenge år 1994. Där originalet trots allt charmade shortsen av oss med sin färgstarka och egna karaktär lägger sig uppföljaren mer som ett oinspirerat dussinäventyr, försvinnande i havet av NES:ens halvmesyrer. Och där det första StarTropics ändå kunde ha blivit en riktig klassiker under rätt förutsättningar tack vare dess fyndiga upplägg och förföriska söderhavsvibbar smakar tvåan ungefär lika exotisk som en avslagen Fanta.
Zoda’s Revenge: StarTropics II finns att tanka hem för dig uppkopplad via Wii Virtual Console.
Betyg? Ska ni ha ett sånt också? Tja, vi kan väl säga två burkar Fanta Exotic av fem möjliga.
Tillbaka till kuriosa arkivet | Tillbaka till kuriosa spelhörnan
