Text: Måns Dahlgren, 2010-10-16
Format: SNES, Mega Drive
Utvecklare: Accolade (1993)
Bubsy in: Claws Encounters of the Furred Kind var faktiskt ett ganska hypat spel under en era då i princip alla företag skulle göra platformspel med fokus på själva huvudkaraktären som en typ av företagsrepresentant. Att ha en egen maskot var lika viktig som att spelet var bra. Men varför fick just Bubsy någon uppmärksamhet bland en hel drös platformshjältar till Super Nintendo och Sega Mega Drive som alla tävlade om att få hamna i våra spelhyllor bredvid Mario och Sonic? Jo, för att Mario ansågs sakna attityd och vara för fet och långsam för att kunna spela i samma hippa liga som Sonic enligt Accolade. Därför skapade man Bubsy the Bobcat, en rödlo (en underart av lodjuret) med glapande käft som kunde springa precis lika snabbt som vilken blå igelkott som helst. Detta saknas ju på Nintendo-frontenså när spelet först släpptes till Super Nintendo hypades det naturligvis som den stora "Sonic-dödaren".
Lite senare konventerades Bubsy också till Mega Drive och jag minns att många jag kände hade det till just Segas konsol, men ingen hade klarat spelet. Själv hade jag väldigt kul med spelet ett tag men sålde det för att ha råd med mer eftertraktade titlar. Många år senare när Internet hade blivit en del av vardagen och olika spelforum kommit upp fick jag snabbt intrycket att så fort karaktären Bubsy nämdes så var det i negativa ordalag. Kanske känner "dagens ungdom" mest igen Bubsy från Bubsy 3D som ofta förekommer i listor över de sämsta spelen igenom tiderna? Men vi som själva har varit med lite längre minns ju att det första spelet faktiskt var rätt så stort när det kom. Och när jag nu här om veckan såg ett klipp på Youtube från pilotavsnittet av Bubsys egen TV-serie fick jag lust att gräva fram spelet ur kistan efter alla dessa år för att "set the record straight" så att säga. För riktigt så dåligt är Bubsys debut faktiskt inte.
Spelupplägget skiljer sig inte mycket från de flesta andra 2D-platformspelen från den här tiden. Bubsy ska hoppa över olika hinder på en bana för att ta sig till mål som oftast är i andra änden av banan och på vägen finns det fiender som man har ihjäl genom att hoppa på dem ovanifrån. Det är ett välkänt och ganska enkelt upplägg och egentligen ganska svårt att misslyckas med. Bubsy har även möjligheten att kunna glidflyga för att komma längre. Bubsy klarar heller inte för höga fall så är det riktigt långt ner till marken är glidflygningen ett måste för att inte förlora värdefulla liv. Och så går det fort också. Som jag nämnde innan var den stora "grejen" med Bubsy just att han kunde få upp samma höga fart som en annan känd platformshjälte från denna tid.
Ovan fr v. Den grälla designen och grafiken samt den barnsliga humorn kan man såklart också ha åsikter om.
Problemet är bara att kontrollen är inte ens i närheten lika exakt som i Sonic-spelen. Där Sonic är ganska lätt att kontrollera även i hög hastighet vet man inte riktigt var man hamnar när väl Bubsy sätter fart. Den höga farten i Bubsy slutar nästan alltid med antigen med att rödlon åker rakt in i en fiende, hamnar på en tagg eller annat som dödar honom omedelbart eller att han helt enkelt trillar rakt ner i en avgrund. Detta blir framförallt ett stort problem på de senare banorna där man inte ser mycket framför sig och mer mark är dödlig än säker. Men det är inte den största anledningen till varför Bubsy inte blev den stora platformsikonen som han hade chans till.
Vad som är ännu mer irriterande är att spelskaparna inte tyckte att det behövdes någon typ att skydd mot fienderna och deras attacker. Här finns varken svampar, ringar, en partner eller några energipiller som kan hjälpa en. Får vilken fiende som helst in en träff så är Bubsy död och får börja om från senaste checkpointen. Man har i och för sig redan från början hela nio liv (fyndigt), men trots detta och trots att det finns hyfsat gott om extraliv gömda lite här och var går liven åt snabbare än stackars Bubsy hinner fylla på dem. De flesta fienderna är annars faktiskt ganska söta och charmiga förutom kanske Woolies (en slags utomjording som finns på varje bana) som mest känns som ett misslyckat försökt att efterlikna Goombas. De flygande garntefaten som även agerar bossar är inga höjdare heller.
Efter att ha klarat en värld får man ett lösenord till nästa men till slut blir den höga utmaningen och framför allt den dåliga kontrollen för mycket, vilket gjorde att man helt enkelt gav upp då det begav sig. Idag har jag faktiskt lyckats klara spelet, även om jag höll på att bli galen X antal gånger och redigt förbannad på att Bubsy varje gång han dog bröt fjärde väggen och frågade mig "Are you still playing this thing?". Trots bristande kontroll och extremt dålig bandesign som också bidrar till att man dör hela tiden så har spelet ändå vissa klavlitéer. Charmig grafik, mysig musik och lite humor är det allt när t ex en bana full av farliga bävrar heter "Bevary Careful". Det bästa av allt är dock när man väl klarar slutbossen då det känns så otroligt skönt att spelet bara är över. Att ge Bubsys äventyr underkänt känns dock lite väl taskigt, så det får bli ett svagt godkänt. Bubsy är trots allt åtminstone "okej" i min bok.
Omdöme: Ett svagt godkänt.
Tillbaka till kuriosa arkivet | Tillbaka till kuriosa spelhörnan
