Text: K. Jan Mierzejewski, 2010-08-14
Format: GameCube
Utvecklare: Nintendo (2002)
Allt medan sommaren faddas ut och så sakta övergår till höst har jag spenderat dyrbara timmar av dygnen på ett lika bortglömt som bortkommet vattenspel, Nintendos eget Wave Race: Blue Storm, som också avrundar vår lilla odyssé av framgrävda sommarspel.
Wave Race har alltid varit ett av Nintendos mer kuriosa spelserier. Det började 1992 med ett monotont Game Boy-spel ur översikts-perspektiv som typ ingen kände till och än mindre brydde sig om, gick via det högst otippade men vida hyllade och sedermera kärt ihågkomna Wave Race 64 från 1997 och slutade sedan 2002 som ett i raden av Nintendos magplask i början av GameCube-tiden. Vem vet, hade Blue Storm sett ut och/eller tagits emot annorlunda kanske vi år 2007 hade fått ett Wave Race att styra med Wiimoten?
Men nu gick det tyvärr som det gick och råttorna på Nintendo valde att överge det sjunkande skeppet där och då. Det närmaste vi nu har kommit ett nytt Wave Race är det där minispelet med vattenskoter i Wii Sports Resorts.
Hur som helst, tillbaka till 2002 och Nintendos dåtida nya konsol. Det är lätt att se hur Nintendo tänkte med ett nytt Wave Race som ett av de första spelen till kuben. I början av Nintendo 64-eran tog ju Wave Race 64 spelvärlden med storm så det var väl inte helt överraskande att man ville upprepa samma succé på GameCube. Den fräcka titeln till trots blev dock Blue Storm ingen vidare storm utan snarare en liten sjöbris i sommarvärmen. Frågan vi ställer oss är såklart exakt vad som gick fel?
Ovan fr v. En av de ny karaktärerna heter Serena. Hon är 19 år och kommer från Brasilien. Därmed är det väl självklart att hon ska identifieras med ett par maracas. Mästerskapet är f.ö uppdelade i dagar med skiftande väderförhållanden.
Tja, det näst största felet var att Nintendo uppenbarligen försökte fräsa till det hela aningen för mycket bara för att slå omkull med ett plask. Något som den förskräckligt smaklösa gubben på logon är ett nog så tydligt exempel på. Den där raka arkadkänslan från Wave Race 64 är som bortblåst. BS försöker verkligen vara sådär arkad-häftigt men är mest bara rörigt och fjantigt. Ta bara karaktärerna som exempel. Här har vi åtta stycken personligheter att välja mellan istället för fyra som i föregångaren och visst, så långt allt väl. Men för att riktigt få spelaren att identifiera sig med karaktärerna utmyckas textrutorna omkring deras namn med diverse "häftig" rekvisita. Exakt hur nödvändigt det är att visa att den fete amerikanen gillar hamburgare eller att den söta lilla japanskan gillar rosa kawaii-nallar, det undrar jag.
Där Wave Race 64 kunde tilltalade de flesta med dess rakt på sak, no bullshit utan nu kör vi-känsla och upplägg är BS proppat med just BS.
Alla dessa försök att tuffa till spelet blir mer som hit or miss. Man spexar till det i onödan. Det är ju inte så att spelkonceptet skulle vara så pass urvattnat att ett nytt spel i serien var dömt att misslyckas. Ett snyggare Wave Race 64 med några nya banor och gasen på den tryckkänsliga axelknappen istället för A-knappen hade räckt gott och väl. Det allra största felet ligger dessutom just i spelbarheten, närmare bestämt svårighetsgraden, bandesignen samt den överdrivet känsliga spelkontrollen. Där banorna i föregångaren lyckades vara varierande trots att alla utspelade sig på vatten känns banorna i BS som tillgjorda kopior där man endast placerat ut diverse hinder och snäva svängar mest för sakens skull, och där kontrollen tidigare var enkel och oerhört följsam är den nu relativt svår att ta till sig och på tok för skarp i svängarna. Istället för att kämpa med vågorna som i föregångaren kämpar man här med den överkänsliga spelkontrollen och den ojämna bandesignen.
Ovan fr v. BS kör sitt eget race med väldigt skarpa svängar. Att komma först i mål är inte lätt, ens på de första banorna.
Det finns ett antal spellägen att välja mellan som stunt, time, tutorial och frispel. Dessa är dock ingenting att bry sig särskilt mycket om. Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på Wave Race 64 där tutorialen var en del av frispelet som man kom till i början av det enklaste mästerskapet. Där kändes det som en naturlig och faktiskt välkommen del av spelet. Det var kul att bara glida runt Dolphin Park och på köpet lära sig alla tricks och så. Men här i BS har man av någon anledning delat upp allt det här. Frispelet känns därmed helt meningslöst när det står helt för sig, tutorialen likaså och varför är det ingen musik i de här lägena och därtill verkar tricksen vara på snudd till omöjliga att utföra numera (>_<)... Lagom irriterad över hur man lyckades att krångla/klanta till det så mycket bestämde jag mig för att helt skita i de andra lägena och bara köra mästerskap.
Även mästerskapen är dock lite klurigare än man vill minnas dem från förr. Loppen är uppdelade i dagar och så kan man för varje ny dag själv välja vilken bana man vill köra på. Kommer man sedan inte upp till de poäng man behöver för att ta sig vidare till nästa dag i mästerskapet är det kört. Game Over direkt. Precis som i föregångaren ska man köra typ slalom mellan röda och gula ankarbojar. Missar man fem bojar åker man ut från loppet. Om man däremot passerar på rätt sida av bojarna tillräckligt många gånger så belönas man inte längre med högre maxfart som i föregångaren. Nej, nu får man tillgång till en turbo-boost istället. För det första, det här är väl inte F-Zero heller? Och för det andra, så som banorna är uppbyggda, med väldigt snäva svängar och det t o m på de få raksträckorna i och med slalomåkningen, så är det ytterst sällan som boosten kommer till någon vettig användning. Mer ofta än sällan resulterar en boost i att man åker rakt in i en vägg eller annat hinder. Dessutom borde det väl räcka med att man har vågorna, sina motståndare samt bojarna att tänka på. Varför Nintendo kände behovet att slänga in ytterligare en faktor i loppet och det en sådan som direkt skär sig med resten av spelet, det är ännu en sak jag ställer mig fundersam kring.
Ovan fr v. En del banor känns igen från föregångaren, medan andra är helt nya. Gemensamt har de diverse hinder som oftast bidrar mer till störningsmomenten än utmaningen. Men grafiken är rätt så snygg i alla fall.
Flera av banorna är förresten uppenbara kopior från Nintendo 64-spelet men lyckas ändå inte vara lika minnesvärda och musiken lämnar heller inga bestående avtryck. En annan sak som stör mig lite apropå ljudet är att man har olika kommentatorer beroende på vilken spelare man väljer. Varför? Ingen av dem kommer dessutom i närheten av den ack så tönthäftiga speakern från föregångaren. De olika kommentatorerna i BS irriterar mer än något annat. Var gång man missar en boja ska detta kommentaras, gärna spydigt eller stroppigt, håll käften för fan! Jag VET ju för helvete att jag ska köra höger om de röda bojorna och vänster om de gula. Jag behöver inte påminnas om detta hela tiden. Ibland knuffas man ju ut på fel sida av motspelarna, ibland slinter man bara och ibland missar man med flit för att gena och på så sätt komma i ledning, det kallas taktik så håll käften för fan! Hindren är också ett irritationsmoment mer än en utmaning i BS. Här snackar vi om stora stenblock som sticker rakt upp ur vattnet eller fallande saker ur skyn som ska hindra ens framfart. Återigen, grejen med Wave Race 64 var just racet på vågorna, inte en massa trams som stör racet. Det finns heller ingen direkt inlärningskurva. BS är istället svårt direkt från start. Detta kombinerat med den rörigare estetiken och det mer omständiga spelupplägget gör att spelet är inte lika lätt att ta till sig som sin föregångare.
Grafiken är i varje fall rätt så snygg, de mindre lyckade estetiska ambitionerna åsido. Skiftande väderleksförhållanden är t ex ett välkommet plus. Att det inte alltid är samma väder på samma banor är bara det en bra idé och när det blir stormigt och regnigt är det faktiskt riktigt kul att åter få fara fram på vågorna som nu plötsligt kommit till liv igen. Dessvärre är det oftast soligt och vattnet är då stilla och nästan livlöst. Fortfarande har jag lyckats ha ganska kul med det här spelet till och från, men frågetecknen och irritationsmomenten är många och allra helst vill man bara återvända till gamla goda Wave Race 64. Trots all kritik kan jag väl inte säga att BS är direkt uselt, bara att den som förväntar sig ett spel i klass med det nu klassiska Wave Race 64 kommer att bli djupt besviken. Det brukar vara så när ett mästerverk till spel följs upp av något som är "ganska bra". Slutomdömet stannar därmed på ett tämligen likgiltigt "godkänt".
Mitt slutgiltiga omdöme: Två fadda BS-loggor av fem möjliga. Gräves fram på egen risk.
Tillbaka till kuriosa arkivet | Tillbaka till kuriosa spelhörnan
