Text av: K. Jan Mierzejewski, 2010-05-22
Pac-Man fyller år idag. Den 22 maj, för trettio år sedan ställdes de första arkadkabinetterna med den pillerknaprande gula krabaten ut i japanska spelhallar. Det tog inte lång tid innan den så kallade Pac-Man-febern spreds över hela världen. Hela grejen med och runt omkring Pac-Man förvandlades till ett internationellt popkulturellt fenomen av sällan skådade proportioner, vilket duon Jerry Buckner och Gary Garcia råkade slå mynt av. De var, och förblev, annars mest kända för sina reklamjinglar på radio men i december 1981 lyckades de båda herrarna få in en fullträff med deras slående och omedelbart omtalade singel "Pac-Man Fever", helt dedicerad åt det gula matvraket.
Låten blev en miljonsäljare och klättrade snabbt upp i toppen på hitlistorna. Framgångssagan kunde ha slutat exakt där och då men när Buckner och Garcia under nästföljande år skrev på för Columbia/CBS Records insisterade skivbolaget på ett helt album fyllt med pop-tolkningar av diverse kända arkadtitlar. Buckner och Garcia var inte så jättetända på idén från början men så fick det bli. Senare under 1982 gav man alltså ut ett helt studioalbum med titeln "Pac-Man Fever".
Man ska ha klart för sig att hela det här albumet är så oblygt kommersiellt att det skriker om det. Hela tanken var just att göra vinst på den nya heta flugan bland ungdomarna som var arkadspel. Rent konkret snackar vi standardmässig pop/rock innehållandes melodier och autentiska ljudeffekter från de faktiska spelen som låtarna är baserade på. Resultatet blev en produkt så ogenerad, komisk och rent ut sagt "ostig" att det helt enkelt måste uppskattas på något plan av alla med minsta möjliga intresse för de här spelen. Dessa tributer till bl a sådana än idag välkända klassiker som Frogger och Donkey Kong fungerar nämligen numera just som minst sagt kuriosa historielektioner för den spelintresserade. Därför är det också är roligt att höra att låtarna uppenbarligen är skrivna av ett par sköna snubbar som själva verkligen är insatta i spelen och känner till de löjligt enkla bakgrundshistorierna och endimensionella karaktärerna.
Först ut på albumet är just "Pac-Man Fever" som passande nog inleds med precis samma trudelutt som arkadspelet. Resten av låten bjuder på tidstypiskt 80-talssound varvat med ljudeffekter från det riktiga spelet men det är främst texten som träffar mitt i prick. Här återberättas en självupplevt spelomgång från det att spelaren är på väg till arkadhallen med fickorna fyllda med mynt till dess att spelet och pengarna är slut. Och däremellan lyckas man få in sådana kuriositeter som t ex att man kan memorera de bästa färdvägarna i labyrinten. Det här är så overkligt nördigt att det oundvikligen blir väldigt charmigt också. Nummer två på låtlistan, "Froggy's Lament" handlar i sin tur om grodan ur Konamis alltid så polulära Frogger. Käck och intensiv, gjord med en stor inlevelse och varvad med lika delar gitarr som synth-solon. Här märks det att Buckner och Garcia är på väg mot toppen.
"Ode to a Centipede" är som namnet antyder en stämningsfull hyllningsdikt till spelet Centipede. Nästan episk i dess lekfulla barnslighet. Den talade dialogen är precis som med "Pac-Man Fever" nästan det bästa med hela låten. Vi får följa ett roligt meningsutbyte med enkelfotingen och det är i synnerhet den retfulla framföringen som plockar pluspoäng.
Vidare mot "Do the Donkey Kong" som är baserad på en viss berömd plattformhjältes allra första spel och är förmodligen den mest kända låten på albumet vid sidan av självaste "Pac-Man Fever". Det är också den enda andra låten som släpptes som singel. Den blev däremot aldrig lika populär som Pac-Mans låt. Vid det här laget hade väl nyhetens behag redan hunnit sjunka in hos 80-talsbarnen, men det är svårt att inte dra på smilbanden när grabbarna börjar sjunga i kör; "Come on, come on. Do the Donkey Kong. I wanna do the Donkey Kong!" Min personliga favorit på hela skivan är dock "Hyperspace" baserad på Ataris gamla kultspel Asteroids. Överlag är det ett bra tempo i den här, riktigt sköna gitarriff och klassiska bitpopiga ljudeffekter och återigen en fyndig låttext. En vinnande kombination helt enkelt.
Från och med "The Defender" är det dock nästan slut på det roliga. Här sjunker tempot på skivan. Det hela börjar kännas lite tröttsamt, lite som om Buckner och Garcia tänkte att "Shit, nu slänger vi ihop ett par till bara för att vi måste." Låten som ska försvara Defenders ära är segare och inte alls lika vass som de tidigare. Bitvis är den väl ok. "Mousetrap" och "Goin' Berzerk" är däremot verkligen de två sämsta låtarna på skivan. Vid det här laget känns det inte alls lika kul längre. Dessa sista 2-3 låtar på skivan låter mest som upprepningar på varandra och är inte alls lika charmiga eller fyndiga som de första 5-6 bidragen. Gränsen går alltså någonstans vid "The Defender". Det hade gjort mycket för helheltsintrycket om skivan hade slutat där men nu känns det mer som att det går en tydlig skiljelinje i kreativiteten och lekfullheten mellan "Hyperspace" och "The Defender". De första fem låtarna är det helt klart mer sting och mer energi i, därefter låter det som att grabbarna har tappat ångan och kör de sista tillskotten mest bara för att.
Men det är trots allt himla kul så länge det varar. För alla med lite självdistans och barnasinnet i behåll rekommederas Pac-Man Fever varmt. I synnerhet för alla nostalgiker och spelnördar är det bland de roligaste, mest osannolika kuriositeterna som finns där ute.
Hur får man då tag på detta lilla stycke popkulthistoria? Alubmet gavs ursprungligen ut på LP och kassett så man kan ju alltid försöka få tag på dessa. Mot slutet av 90-talet ville Buckner och Garcia släppa det på nytt på CD-skiva men Sony, som numera äger rättigheterna, vägrade tjurskalligt nog att låta dem få tillgång till de ursprungliga inspelningarna från 80-talet. Duon tvingades därmed att spela in albumet på nytt och återskapa stora delar av musiken och ljudeffekterna. Resultet mottogs dock med besvikelse från de inbitna fansen. Det lät helt enkelt inte som originalet. Vinylskivan är därför nu ett hett samlarobjekt och de flesta bryr sig inte alls om CD-skivan. Musikspridningen på nätet har annars bidragit till att hålla Pac-Man Fever levande och albumet finns numera även på Spotify så vad väntar du på?!
Betyg: Tre galna Pac-Män av fem möjliga
Låtlistan:
1. Pac-Man Fever (Pac-Man)
I got a pocket full of quarters, and I'm headed to the arcade.
I don't have a lot of money, but I'm bringing ev'rything I made.
I've got a callus on my finger, and my shoulder's hurting too.
I'm gonna eat them all up, just as soon as they turn blue.
2. Froggy's Lament (Frogger)
Froggy takes one step at a time;
The way that he moves has no reason or rhyme
3. Ode to a Centipede (Centipede)
The Centipede multiplies and divides,
And comes after you from every side
4. Do the Donkey Kong (Donkey Kong)
Wave your hands in the air, stomp your feet on the ground,
Climb up the ladder quickly, and then spin yourself around.
5. Hyperspace (Asteroids)
Asteroids around me, don't know where to run;
I'm somewhere between the moon and the sun
6. The Defender (Defender)
It's a dirty, filthy job, but it's got to be done;
There's a battle goin' on, it's got to be won
7. Mousetrap (Mouse Trap)
M-m-m-mousetrap, mousetrap, cheese was the bait;
Won't somebody help me before it's too late?
8. Goin' Berzerk (Berzerk)
I can move in eight directions,
Once I start I'm never done
Tillbaka till kuriosa |
