Text: Dylan M. Johansson, 2010-02-28
Fredag kl 11:00: Roppongi och en liten bit av Dalarna
Vi hade hört rykten om det men antingen var vi för självupptagna eller så tog vi det inte på allvar. Tornadovarning. I hela Tokyo. När vi promenerar de sista tio minuterna från hotellet till Asakusabashi för resa till Roppongi känner jag och min medresenär hur det blåser upp till ordentlig storm. Vid tågstationen visar televisionskärmar hur vindar hårdare än stenkast orsakar att pendeltågstrafiken står stilla hela förmiddagen. Stackars sönderstressade affärsmän. Lyckligtvis går tunnelbanan enligt tidtabellen. Att kalla den för överfull idag då pendeltågen är inställda vore att linda in sanningen i mullbärssiden. Det blir en klaustrofobisk resa där spärrvakter får hjälpa till att skyffla in resenärerna närmast dörren vid varje station.
I Roppongi ligger ett av stadens mer välförsedda kontors- och bostadskvarter, Roppongi Hills, men stället är främst känt som nattlivsområdet nummer ett. Det är här man hittar dansklubbarna Gas Panic och Pure, där kvinnliga sk gaijin-hunters hittar sina västerländska ragg. På kvällen är stadsdelen fylld av berusade turister och det är även då man stöter på flest inkastare i gatuhörnen. Då de oftast inte är japaner kan de vara ganska påträngande över att just deras erbjudanden är de bästa. Trängs gör även strippklubbar av varierande kvalitet och massageerbjudanden med sk "happy ending" ( -> ^_^).
Ovan fr v. Mer svenskt än så här blir det inte ens där hemma. Restaurangen Lilla Dalarna har legat i Roppongi i 25 år. Och kan man göra annat än le åt denna typ av reklamutdelare?
Vi är båda lite anti den råa stämmningen i Roppongi och vår egen att-göra-lista talar för att det är bättre att åka hit dagstid. Så här är vi nu. Vid centraluppgången möter oss en enorm mecha-spindel. Under tiden man går uppför trappan känns det som om man är på väg in i insektoidens stora gap. Spelföretaget Konami har sitt högkvarter nära Roppongi Hills. Från Central Exit hamnar man direkt bredvid den modesta skyskrapan som gett oss framför allt "Metal Gear Solid"-spelen. Vad sägs om att gå in och fråga efter seriens producent? Kanske få en liten autograf? Det som började som ett skämt slutar med vi en minut senare står framför disken i den enorma lobbyn med tio meter i tak och frågar efter Hideo Kojima. "Have you appointment with Kojima-san or are you fun?" frågar servicekvinnan med ett vänligt Joker-leende bakom disken. "We are fun.", svarar vi.
Någonstans här förväntar jag mig att man ska be oss gå härifrån, men kanslisten ber oss vänligen att vänta medan hon kollar igenom några protokoll, lyfter luren och ringer två samtal åt oss. Plötsligt är det på riktigt. Jag hinner tänka "Vad fan är det som händer?" innan kanslisten ler businessvänligt mot oss igen och säger "Sorry, thank you for waiting. Kojima-san can only be met on appointment." Ett "Domo arrigato" senare och vi går därifrån. Hideo var alltså där. Nästa gång bokar vi tid.
Ovan fr v. Märk väl snusdosan på bordet. Att visa den för japanerna var roligare än vad vi trodde. ”How many you eat a day?” Och är det inte? Jo, det är det. Gösta Ekman. Hur har den karln hittat hit?
Lördag kl 12:35: Tillbaka för en heldag i Shibuya
Plötsligt står det politiska representanter och tjoar i högtalare åt oss. De skickar fram en ung tjej i kimono. Hon bugar mot oss och vi får varsin flyer i handen. Lappen är färgglad och ser allmänt rolig ut. Otroligt nog lyckas vi hitta en japan som pratar engelska på tio blotta sekunder. Vi frågar vad det står. Svaret? Att partiet vill göra det svårare för utlänningar att komma in i landet. Dessa japaner, alltså. Det måste vara det enda folket i världen som verkligen kommer undan med att vara supertrevliga och direkt smygrasistiska på en och samma gång. Det börjar kurra i matkistan och vi återupptar sökandet efter hamburgarhaket "Turtles - Beer & Diner" för att bekräfta/dementera ryktet att de serverar burgare av sköldpaddskött. Oavsett vilket, folk som ätit burgare på ett ställe som heter Turtles, är ju lite bättre människor än alla andra. Vi har adressen dit, Sakura-gaoka 14-10, men inte en själ vet var det ligger. Polisgubbarna är lika söta som vanligt med sina gröna uniformshjälmar, men ger ingen vidare info. En av dem missuppfattar gatuadressen och tror att vi säger ”Sakura-Godzilla”. På detta tar 60-åringen upp händerna i T-Rex-position och gör en tresekunders monsterdans. ”Goodjiiiiraaaa….” väser han medan han går i en cirkel. Japanerna är som en blandning mellan samurajer, robotar och Pikachu. Önskar att poliserna därhemma hade samma sköna självdistans.
Shibuya är ju inte så jävla stort, men någon Turltes-skylt ser vi inte. Vi går runt på måfå och väljer istället en sockersprängd lunch på Krispy Kream Doughnuts. Fränt ställe, där man under tiden som man står i kö kan följa hela munkframställningen genom glasmonitorn - från deg till färdigsockrad, krispig, krämig donut. Vi har en del kläder kvar att köpa. Trendkänsligheten i Tokyo blir aldrig så tydligt som i klädmodet på 109-2-varuhuset. Vi var här senast för en knapp vecka sedan och skyltdockorna är helt utbytta. Flera butiker känner vi inte ens längre igen, då de nya klädkollektionerna är helt annorlunda än sist. Jag tror inte jag har varit någon annanstans där jag vill ha så mycket plagg som i 109-2. Skjortor, T-shirts (med stort T) och jackor från framtiden. Cyberknappar, nitar och skumt neonmaterial. Helst allt på en gång. Priserna är snäppet billigare än hemma, utbudet totalt annorlunda.
Jag går in på Silver Bullet i jakt på en halskedja utan Jesuskors och märker att den manliga personalen andas en aura av yakuza. De ser lite farliga ut. Givetvis råkar jag gå in i en av dem då jag backar ut mellan de smala hyllorna (har aldrig känt mig så klumpig som i Japan). Killen bryter då maffiacharaden och blir abrupt försynt och intensivt nickande. Han ber mig om ursäkt tre gånger. Ja, ett glatt leende ingår i deras service och det känns så skönt att slippa sura miner. Måste vi verkligen åka hem på måndag? Vi går ut och mycket riktigt - där spelas Pokémon-låten igen. Längs hela gågatan. På klubbnivå. Nu är det fightmusiken från något av Game Boy Color-spelen. Vi funderar inte ens varför längre utan har accepterat hur underbar den här staden är.
Ovan fr v. Att kommentera bisarrheten i denna reklamaffisch vore överflödigt. På Condomania i Harajuku hittar du för övrigt kondomer i alla storlekar. Den med hästen på var roligast.
Lördag kl 23:40: Mer av Shibuya
Prylkedjan Don Quijote (kallad ”Donkey”) är som ett enormt Ge-Kås intryckt på höjden. Du kommer inte kunna tyda tecknen på japanska, men väl känna igen Donkeys tomtepingvin till maskot (som jag är säker på figurerade i minst ett Famicom-spel på 80-talet). Donkey finns i såväl Shibuya, Shinjuku som Akihabara. Tvål med jordgubbar, superspisar, modellrobotar, tandkräm, porrfilmer, klockrena presentartiklar, godis och plasmaskärmar. I affärens extremt komprimerade tre våningar finner du det mesta. Här kan du gå runt i timmar och fascineras över alla fenomenala uppfinningar som aldrig kommer släppas i Sverige. Cigaretter utan nikotin och med artificiell rök? Inga problem. Sonys nya super-GPS? Finns på andra våningen.
Klockan börjar närma sig midnatt en lördagskväll men vi trängs bland de trånga hyllorna med det lokala folket som tycker att just nu är bra tid att köpa en ny telefon. Vi får ett mobilsamtal (3-abonemnaget verkar vara det som fungerar). Enligt utsago blir det krogbesök med en bekant. Vi träffar Erica och hon ringer dit en vän. Vi fyra lyckas hamna på en ganska sunkig brittisk pub nära det backiga red light-distriktet. Erica och Makiko är nyfikna, men inte superbra på engelska och våra samtalsområden börjar snart rota sig i en mängd missförstånd. Varför talar gemene japan så begränsad engelska? Ofta är de snäppet bättre än vad de vill ge skenet av, men tydligen undervisar skolorna engelska på japanska. Engelska ses främst som ett hjälpmedel att läsa engelska texter än ett sätt att kommunicera på. Kort sagt får japanerna inte öva så mycket på att prata engelska i skolan.
Klockan blir 02:15 och vi bestämmer att ta oss hotellet. Sällskapet avråder oss ifrån att ta taxi hem. ”It is supaaaa expensive!”. Vi har inget val, alla JR-tåg slutar gå kl 01:00, även på fredag och lördagskvällar. Konstigt. I Stockholm finns det bara ett enda ställe som har öppet dygnet runt på helgen. Lokaltrafiken. I Tokyo är det just detta som är stängt. Vi sätter oss i taxin och bilen glider iväg, tyst som en katt. Taxi är ett bra sätt att se mer av Tokyo än då man bara åker tåg överallt men just nu fasar vi mest över att våra 10 000 yen inte ska räcka. Chauffören liknar en snäll Takeshi Kitano (hämndlysten lärare i Battle Royal) och försöker småprata. 35 minuter senare öppnas dörren automatiskt. Vi är framme vid hotellet. Taximätaren står på motsvarande 220 kr och vi kan pusta ut. Att Tokyo är dyrt är en myt. Inte för oss med svenska priser att jämföra med.
Ovan fr v. Snaskpåse från Japan. Diet Kit Kat med äpple och morotsmak, Kirby-tuggummi som byter färg i munnen och spökgodis som enligt beskrivningen ska hålla spökena borta. Förpackningen med två glada strutar innehåller pulver, till vilket man tillsätter kranvatten. Vips, så har man glass. Till höger ser vi King Kong klättra vidare i Shinjuku.
Söndag kl 11:14: Takeshita är skiten
Dagen innan hemresan spenderas i Harajuku/Aoyama-området. Om du likt undertecknad gillar att promenera mycket så följ Meiji-dori, en superlång gata med vilken du kan gå från Akihabara, via Shibuya, Harajuku, hela vägen upp till Shinjuku. Tokyo slutar aldrig. Staden tar bara tio sekunders andningsuppehåll innan nästa pulserande stadsdel, med lika mycket neon och reklamaffisher som den förra. Vi tar en fotvandring och första stopp när vi kommit till Harajuku blir Tamagotchi-butiken. Den ligger på andra sidan gatan från stationen och här hittar du supersöta presentartiklar. Hur personalen orka höra den där monotona musikslingan om och om igen är mig obegripligt. Vi kommer därifrån med varsin påse Tamagotchi-chips.
Söndag är bra dag att kolla på emo-kidsen som hänger utanför Yogogi-parken (Tokyos största park och ett skönt avkopplande från stadspulsen). De utspökade ungdomarna har blivit en typisk turistattraktion och omnämns i de flesta moderna reseguider. Dags att gå vidare. I smågränderna längst ut på Harajukus gågata Takeshita-dori hittar man de främsta second hand-butikerna i stan. Då Tokyo-borna är duktiga på att byta ut gammalt mot nytt kan du göra en del fina fynd. Butikskedjan Kinji ligger ner i en källare och luktar gammal skolpojkssvett men det var här jag hittade resans schysstaste skjorta. Detta till skillnad från överskattade Lazy Hazy Planet som satsat mer på stilren inredning än att ha utbud överhuvudtaget. Som en filmtrailer som inte vill avslöja för mycket skyltar affärerna sällan med de bästa grejerna på första våningen. Oftast får man söka sig uppåt eller - vilket inte alls är ovanligt - nedåt tre, fyra våningar för att hitta de främsta godbitarna. Inte sällan syns bara en diskret skylt med det japanska tecknet för ”bok” (ser ut som ett träd med en bred stam) och en pil neråt i marken. En liten håla till ingång kan dölja ett flervåningskomplex med kläder, manga, videospel, CD- och DVD-skivor.
Dags för mat. Japans två vanligaste inhemska hamburgarkedjor heter Mos Burger och Lotteria. Den sistnämnda är snäppet vassare med sina utsökta miniburgare. Du kan även välja burgare med kassler och tandori, och på japanska McDonalds finns det en Shrimpburger-meny att beställa. Jag lovade i förra delen att berätta mer om det dejtingvänliga Tokyo. I denna traditionsmedvetna stad lever mycket kvar av den gamla skolans dejtande. I Stockholm ser man t ex väldigt sällan tonårspar kvällstid som är ute och håller handen. En skillnad ligger i att caféerna i Tokyo faktiskt har öppet senare än till kl 18. Även om man inte känner för koffein erbjuder Tokyo många alternativt för en romantisk kväll. Sista filmföreställningarna börjar förvisso runt kl 19, även på stora biografer som Milano Za i Shunjuku, men å andra sidan har vanliga butiker öppet till minst midnatt, inklusive romantiska butiker där man kan klappa kattungar. Perfekt för att få dejten att smälta. Vidare har vi gosedjursfångare (UFO-catchers), arkadhallar, fotomaskiner (Purikura) med söta redigeringsmöjligheter och restaurangpriserna är jämförelsevis billigare, även med en japans inkomst. Dessutom är vädret behagligt större delen av året. Då det är helt legalt att dricka alkohol utomhus i Japan är det vanligt att par tar med en flaska rödtjut till någon av stadens imponerande parker med utsikt. Tokyo har helt sonika fler och roligare alternativ för ungdomar än valfri svensk stad. Att man dessutom känner sig fullständigt trygg i den här storstaden, även som turist, gör ju sitt till. I Tokyo florerar romansen och dejtande finns på riktigt.
Tiden förflyter och vi går in på second hand-kedjan WEGO. Vi var inom som snabbast förra veckan då Sebastian fick tag på en retrodoftande T-tröja (med stort T) med 80-tals-Kalle Anka. Idag är det jag som vill dit för att säga hej då till den gulliga expediten som hjälpte oss sist. Det är hon som nu får syn på oss och rusar fram. Läget är sådär idag, svarar vi. Vi åker hem imorgon. Hon för nävarna mot ögonen. ”Cry, cry”, säger hon och gör en min som påminner om en ledsen kattunge. Jag önskar först att det är hon själv som åsyftas med ”cry, cry” men inser snart att det är oss det gäller. Och hon har rätt. Vi vill inte lämna staden.
Ovan fr v. Här hittar du exklusiva utgåvor av designinredningsgubben Kid Robot och i en second hand-butik längs Takeshita-dori hittade jag en hatt som jag ville ha.
Måndag kl 06:12: Åter till Lagomlandet
Att gå upp så här tidigt påminner om de vanliga jobbrutinerna som stundar när man kommer hem. Orka. Dags att checka ut och vi lämnar in nyklarna till tjejen bakom disken. Vi är först för sömniga och hinner både ta på oss skorna och gå ut innan vi fattar vad hon nyss sa. ”Finally, you leave.” Jag och Sebastian säger inte så mycket till varandra idag. Morgonen var minutiöst planerad för att hinna ta ett så tidigt tåg som möjligt till flygplatsen. Vi går ner i Bakurocho-stationen och hoppar på en vagn på samma spår som vi först kom hit. Jag har precis tagit av mig jackan och förberett mig på den 90 minuter långa resan till Narita Airport. Är det här rätt tåg? Givetvis är det inte det. Hoppa av, byta. Vips så försvann 15 minuter av vår hårt planerade morgon. Förbi Sakura för ytterligare ett tågbyte i Chiba (dessa förorter verkar helt underbara).
Vad som i morse verkade vara "god marginal" är nu två springande pulsådror på Tokyos internationella flygplats. Svetten pärlar. Varför tog jag ingen kalldusch just den här morgonen? Men när den söta japanskan i incheckningen ger oss boardingpassen känns det lite bättre. Hon ler smältande emot oss, lämnar över våra handlingar och säger på den mest underbara engrish ”Your ticket is your boss”. Vad det ska betyda spelar ingen roll. Saken står klar. Tokyo-chan, vi syns nästa år igen. Nio oroliga timmar senare möter flygplanshjulen mark på Landvetter. Det är kallt. Vintern har kommit. Minnet av Japan börjar redan att dimma.
Ovan fr v. Harajuku har gett namn åt ett helt klädmode. Ungdomarna brukar dock vare sig sjunga eller uppträda. Det räcker tydligen med att de hänger där för att vi dumma turister ska gå lös med kameran. Vår sista måltid kom förresten från på snabbmatskedjan Hotto Motto. En och samma måltid innehöll ris, nudlar, pannbiff och random strimlade köttslamsor. Mums.
Tillbaka till kuriosa | <--- Tillbaka till del 2
