Text: Thomas Gustafsson, 2009-12-06
Format: Amiga
Utvecklare: Mindscape (1991)
Låt dig inte luras av vad som mycket väl kan vara århundradets nördigaste omslag eller referensen till den töntiga Beatles-låten. Vilken riddare som helst i Moonstone skulle ta slynglarna i Beatles och klyva dem på mitten [Hädare! Beatles rockar! - Reds. anm]. Detta briljanta spel släpptes i vilket fall 1991 till Amiga och ett år senare även till PC. Det hela började som ett litet fritidsprojekt av de båda eldsjälarna Rob Anderson och Todd Prescott som tog två år att färdigställa. Med ett stämningsfullt soundtrack skrivet av den bortgångne legenden Richard Joseph och inspirationskällor såsom klassikern "Dungeons & Dragons" och de mindre kända brädspelen "Talisman" och "The Dark Tower" kände de att de ville göra något alldeles eget. Spelets stridssystem hämtade inspireration från ett annat Amiga-spel, Barbarian, som för sin tid var väldigt innovativt med dess flertalet möjliga attacker. Tanken redan från första början enligt Rob Anderson, var att göra ett action-RPG som folk kunde ha kul med under en eftermiddag eller kväll. Story är väl antagligen så avancerad den kunde bli på den tiden. Månguden Danu har vänt sin blick från kosmos för att under en kort tid iaktta Jorden. Det här är ett tillfälle för människorna att bevisa sin styrka inför Danu genom att söka upp en Månsten och offra den till honom. Vägen dit är dock kantad av mytiska monster och konkurrerande riddare så spelarens roll blir att hugga sin väg genom hela landet i jakten på Månstenen.
Man får välja en av fyra riddare (Röd, grön, blå eller guld) och allting utspelar sig alltså i en klassisk fantasy-miljö. Världen är uppdelad i fyra olika sektioner, med Stonehenge i mitten av spelplanen och med varje riddare som börjar i varsitt hörn av kartan. Varje sektion har ett eget tema och utöver de vanliga monstergrottorna finns där olika särskilda platser att besöka. The Misty Moors i nordväst har staden Highwind där man finner en vapenaffär, en helare, krogen där man kan spela tärning för lite extra kulor och så magiaffären. En annan stad, Waterdeep, finner sig belägen i Wetlands i sydost. Där har man samma utbud som i Highwind, bara det att magiaffären är här utbytt mot Mythral the Mystic, en trollkarl som mot en pengadonation kan antingen hjälpa eller stjälpa dig. En liknande man, Math the Wizard, bor i ett högt torn i The Northern Wastelands i nordost. Han kan likväl belöna dig som förvandla dig till en groda om han inte är på gott humör. Sist men inte minst har vi The Great Forest i sydväst där guden Danus tempel finns. Där man kan få ett extraliv om man offrar ett magiskt föremål, men inte om man känner till den klassiska buggen!
Ovan: En grov demonstration av det övervåld som förekommer i Moonstone.
RPG-elementen är tydliga. Efter varje besegrad monstergrotta får man erfarenhetspoäng som såklart används för att levla upp sin riddares status. Tre olika förmågor kan förbättras. Styrka, vilket så klart avgör hur snabbt man har ihjäl sin motsåndare, konstitution, vilket ger dig mer HP samt uthållighet, som gör att du kan röra dig längre på världskartan innan din runda är slut. Efter en strid kan man också plundra efter skatter. Guld, magiska föremål eller fler kastknivar hittas alla efter strider. Med lite tur hittar man kanske också en av fyra magiska nycklar som man måste ha för att komma in till Stonehenge och klara spelet. Vad man får tänka på är dock att när man levlar så gör också fienden det i samma takt. Ungefär i alla fall. Det funkar som så att ju starkare ens riddare blir, desto fler monster kommer samtidigt i grottorna och att tampas med tre troll samtidigt i Wetlands är en av de mest skrämmande spelupplevelser som finns. Annars är det lika simpelt som snillrikt att utkämpa sina strider här. Spel på den gamla goda tiden styrdes ju med joystick med en knapp. Genom att hålla knappen nedtryckt och föra joysticken i någon av de åtta riktningarna utför man en viss attack. Totalt har man sex olika attacker, alla med olika mycket kraft bakom sig, samt två olika blockeringstekniker. Striderna är det som gjorde spelet till en definitiv klassiker för mig och det inte minst tack vare det som gjorde att spelet bannlystes i Tyskland (så klart). Blodet.
Moonstone är ett extremt våldsamt spel. Blod sprutar överallt och varje monster har en unik animation när det dödar dig. Trogg War Beasts till exempel, attackerar genom att springa på dig och när du till slut dör spetsar de dig på sitt horn och lyfter upp liket i triumf, allt till en kavalkad av blod. Trollen däremot, drämmer dig i skallen med en stock så att det bokstavligt talat bara är en enorm röd pöl kvar på skärmen. De konkurrerande riddarna kan du ju också slåss mot och när de väl ska dö hamnar de på knä precis så att du ska hinna göra en sista attack för att avlägsna huvudet från deras kroppar. Bara för skoj skull, liksom. Utgivarna Mindscape var faktiskt i kontakt med både SEGA och Nintendo för att försöka släppa Moonstone på hemkonsolerna också men Nintendo hade ju fortfarande sin moralkärring-policy som inte gick med på blod medan SEGA bara fegade ur, ovanligt nog. De tyckte väl att spelets innehåll var lite väl mycket att smälta. Notera dock att detta var bara 1-2 år innan den blodiga versionen av Mortal Kombat släpptes till Mega Drive. Skaparna själva spekulerade dock att Midways splatterfest förmodligen var ett mer säkert kort då det redan hade en stadig fanbas i arkadhallarna. Nåja.
Ovan: Den detaljerade världskartan respektive menyskärmen där du fördelar dina erfarenhetspoäng.
Trots den mångfald av monster, föremål, blod och magi finns det en mycket påtaglig nackdel med Moonstone. Det är på tok för kort. Visserligen kan det väl argumenteras för, då skaparna själva ville göra ett kul eftermiddagsspel, men jag har vid flera tillfällen klarat spelet på 20-25 minuter helt på egen hand. Måhända att det var med lite tur men ändå. Det betyder dock inte att livslängden eller återspelsvärdet är obefintligt. Snarare tvärtom, då det ju finns väldigt många monstergrottor att ta sig genom och man kan ta god tid på sig att samla ihop all utrustning, levla upp till max, döda draken... Nämnde jag förresten att det går att vara fyra mänskliga spelare i det här? Just det, samtliga riddare kan kontrolleras av dina kompisar och ni kan antigen samarbeta eller konkurrera och slå ihjäl varandra och glatt tjoa till allt det underbara splattervåldet. Att spendera ”bara” en eftermiddag i gott sällskap framför en omgång Moonstone är allt annat än fy skam. Fyra riddare är i och för sig alltid med i spelet, men de som inte styrs av mänsklig hand kontrolleras istället automatiskt av datorn i form av Black Knights.
Rob Anderson hade faktiskt kommit en bra bit på en uppföljare till Moonstone. Dessvärre hade ju spelet bannlysts både här och där. Till USA hade det dessutom inte fått komma (vilket ju är en rätt så stor marknad, ja) och således misslyckades det rent kommersiellt. Mindscape ansåg därför att Moonstone inte var ett starkt nog namn för att bära en uppföljare så uppföljaren bara skrotades. Men även om vi bara får fortsätta drömma om den perfekta tvåan kan vi än idag roa oss med att spela vidare på Moonstone och minnas det för precis vad det är - ett kort men ack så roligt äventyr i en rik och extremt blodig fantasivärld.
Slutomdömet: Fyra halshuggna riddare av fem möjliga.
Tillbaka till kuriosa arkivet | Tillbaka till kuriosa spelhörnan
