Text: Måns Dahlgren mot Thomas Gustafsson, 2009-11-24
I år är det tredje gången någonsin som "Sonic 2s day" har inträffat. Måns och Thomas ägnade därför dagen med Sonic och Tails i deras förmodligen mest berömda spel genom tiderna. Huruvida spelet verkligen förtjänar att kallas för en klassiker eller om det snarare är en kaotisk berg- och dalbana som inte går att styra var de dock inte alls överens om...
Måns försvarar
Min första reaktion när jag fick uppdraget att försvara självaste Sonic the Hedgehog 2 var "Varför?". Att behöva försvara ett av de utan tvekan bästa platformspelen genom tiderna känns ju bara onödigt. Men visst, eftersom somliga tydligen inte alls förstår sig på spelet så tillåt mig att förklara. Direkt på titelskärmen står det klart att Sonic nu har fått ännu mer attityd. Spelaren får sedan möjlighet att antingen välja att spela som Sonic, Tails eller den då unika möjligheten att spela som Sonic och ha Tails flygandes efter sig. Tails kan dessutom när som helst styras av en andra spelare och hur fräckt och före sin tid var inte det? Efter den första typiska gräs/strandbanan struntar Sonic 2 i allt vad mallar heter (glöm typiska eld- och vattenbanor alltså). Istället får man springa genom banor med teman som kärnkraftsverk, bergstoppar, gruvor och kasinon, för att inte tala om när Sonic far fram på ett litet flygplan högt uppe i skyn. En annan stor nyhet var förstås bonusbanorna där Sonic och Tails nu sprang genom en stor half-pipe i äkta fusk-3D. När man sedan hade samlat alla 7 kaossmaragder och 50 ringar förvandlade Sonic sig till Super Sonic. Han fick guldfärgat hår och blev då mycket starkare och snabbare, ett kul litet skämt om den populära manga-serien Dragon Ball där Son-Goku kunde förvandla sig till Super Saiyajin med guldfärgat hår osv.
Något som många verkar hänga upp sig på är annars de spelmomenten när Sonic hamnar under vatten eftersom han, precis som alla andra igelkottar och tillskillnad från t ex rörmokare och apor i andra kända spelserier, vare sig kan simma eller andas under vattenytan. Det krävs dock inte alls mycket övning för att nästan helt kunna undvika kontakt med vatten i Sonic 2 och någon form av utmaning får man väl ändå ha? En annan dum teori är den att man bara springer rakt igenom banorna, vilket inte riktigt stämmer. Vissa spelare har en viss spelstil, andra kan ha en helt annan. Innan Sonic kom till spelvärlden betydde avgrunder i platformspel mer eller mindre en säker död och man gick för det mesta endast från punkt A till punkt B utan att på något sätt kunna variera sin väg till målet. Stannar man bara upp lite i Sonic 2 och funderar "Vad händer egentligen om jag hoppar ner här?" eller "Finns det något där uppe?" kan man däremot lätt hitta nya vägar till målet vilket gör varje bana mycket roligare andra och tredje gången man spelar igenom den. Tar man sig inte tid att utforska banrna missar man dock allt det här.
Det som verkligen får Sonic 2 att glänsa är dock spelkontrollen. Sonic är betydlig snabbare än alla platformshjältar från den här tiden, ändå är han betydligt lättare att kontrollera än de flesta andra. Hans nya spin dash-attack (där han laddar upp sig för att sedan avfyras likt en kanonkula) fungerar dessutom riktigt smidigt om man snabbt vill komma upp i högre hastigheter utan något som helst krångel. En annan fördel gentemot de flesta andra spelen i genren är just att Tails när som helst kan tas över av en annan spelare. Då jag och min storebror ofta bägge ville spela på vårt "SEGA" var Sonic 2 det perfekta valet just därför att vi då inte behövde vänta på vår tur utan kunde spela båda samtidigt. Denna unika funtion gav verkligen spelet pricken över i:et. Idag är det exakt 17 år sedan som Sonic 2 släpptes, på den där speciella "Sonic 2s day" en tisdag 24 november, och än idag spelar jag fortfarande igenom det i alla fall ett par gånger om året. Jag tröttnar aldrig.
/Måns, tröttnar aldrig på ett av världens bästa plattformspel
................................................................................................................................................
Ovan. Sonic 2 - En odödlig klassiker med flera innovativa inslag eller kaotisk berg- och dalbana som inte går att styra?
................................................................................................................................................
Thomas sätter dit
Jag har alltid haft ett problem med Sonic. Kanske inte med Sonic som igelkott i sig, han är väl cool och har hipp attityd och allt det där som en maskot ska ha, men däremot med spelen som bär hans namn. Det kan låta helt vansinnigt att ha något sånt här som argument om just Sonic av alla spelkaraktärer men stå ut med mig. Det går helt enkelt för snabbt. Jag tyckte det gick för snabbt redan i det första spelet och jag tycker det går för snabbt för sitt eget bästa i tvåan också. Varje gång jag lyckas avsluta en bana i Sonic the Hedgehog 2 kommer jag på mig själv med att tänka "Vad var det som hände egentligen?" och däri ligger den främsta bristen med spelet. Sonic må ha gjort sig ett namn att vara kvick som fan, men jag blir inte alls klok på vad som händer på skärmen under tiden då kontrollen ligger i min hand. Jag håller inne framåt-knappen, hoppar lite på måfå, skärmen går upp, ner, framåt, bakåt och vips så är jag i mål utan att riktigt förstå hur och varför.
Nu är det inte så att jag är för seg för snabba spel. Ta bara det SEGA-utvecklade F-Zero GX för att göra en jämförelse. Det har vi ett riktigt bra spel som lätt går i över 2000 km/h. Skillnaden där är att det är jag som hela tiden är i kontroll. Varje liten boost, varje skarp sväng är det jag som tar medan i Sonic 2 är allt ett virrvarr av kaos och malplacerade studsmattor. Nog för att en enkel spelkontroll (styrkors + action-knapp) kan väl vara bra i sig men det väger inte tyngre än det faktum att jag istället för segerns sötma snarare känner total förvirring varje gång jag passerar målet i Sonic 2. Ska det gå snabbt, vill man ju inte att det ska gå snett, vilket är precis vad som lika gärna som obegripligt kan hända i denna berg- och dalbana av kaos. Man skulle också kunna jämföra Sonic 2 med att köra bil mitt i vintern där någon har monterat ut säkerhetsbältena. Visst kan det gå fort fram, men man är hysteriskt nervös från början till slut och förlorar man kontrollen, vilket är oundvikligt i det scenariot, så är man helt och hållet körd.
För att inte tala om den sk "Super Sonic". Inte nog med att det gick för fort och var för svårt att styra redan från början, men i Sonic 2 kan man därtill förvandla sig till någon slags Super Saiyajin-tingest som gör att det går ännu fortare och blir ännu svårare att styra. Precis vad vi ville. Att han dessutom verkligen ser ut som en Super Saiyajin också, med taggarna pekandes uppåt i en lysande guldaktig färg och allt, är ju bara störtlöjligt.
/Thomas, rammar igelkottar med svävare alla dagar i veckan
Tillbaka till kuriosa |
