Text: Dylan M. Johansson, 2009-11-21
Måndag kl 14:56: Förfalskade öar, 3D och skräck
Om det finns konstgjorda öar någonstans så är det i gamla Bond-filmer och i verklighetens Tokyo. Mitt i industrivattnet utanför hamnområdet (vilket verkligen ser ut som det gjorde i Shenmue) har Tokyo-borna byggt ön Odaiba, komplett med konstgjord solstrand, shoppingkomplexet Aqua City och –> givetvis <– vad som sägs vara världens största pariserhjul. Du tar du dig hit med Yurikamome-linjen som följer sci-fi-doftande Rainbow Brigde, där tåget stundtals åker närmare än sju meter från hyreshusen. Precis vid Odaiba-stationen och ännu närmre varuhuset Decks, ligger SEGA Joypolis. Att kalla det för nöjesfält är lite väl i överkant. En arkadhall med extra allt, passar bättre.
SEGA byggde sin första Joypolis i Yokohama 1994, men den i huvudstaden ska vara bland de bättre. Inträdet ligger på 200 kr eller 150 kr efter kl 17:00. Flaggattraktionen är Halfpipe Canyon, där du på en stor skateboard pendlas fram och tillbaka. Med ett fotklick bestämmer du när brädan ska vända i luften. Annars har många attraktioner lite väl många år på nacken. Wild River, en sorts digital Flumeriden, ger en skön åkupplevelse till något daterad grafik. 3D-effekterna i Dark Chapel är däremot riktigt läckra och närvarokänslan i Joypolis specialkabinett med House of the Dead 4 går heller inte av för hackor. Bäst visar sig vara skräckturen i The Room of Living Dolls, där man efter en läskig promenad i mörkret blir förvisad till ett enormt matsalsbord för att bevittna en demonutdrivning. Viskningar och nervkittlande ljudeffekter i hörlurarna lyckas skrämma skiten ur såväl mig och min medresenär Sebastian som den stackars vilsna japanskan och hennes macho pojkvän.
Ovan fr v. Geleklumparna är för stora för drickhålet och täpper igen för läskflödet men skakar man burken exploderar kolsyran en i ansiktet. Vad kräver du av mig läskburk? Rulltrapporna i SEGA Joypolis påminner förresten om banan Casino Night Zone i Sonic 2.
Tisdag: Nakano Broadway – bättre än Akihabara?
Det är väldigt lite kolsyra i läsk här, konstaterar vi i tågvagnen på väg norrut med Chou-linjen. Läskautomater i Tokyo är vanligare än matställen i Halmstad, men vi är ändå besvikna över att läskutbudet är mer eller mindre detsamma som förra året. Var är nyheter som Pepsi Cucumber och Chili Coke? Favoriten CC Lemon (med 70 citroners c-vitamin per flaska!) känns dock helt rätt under långa shoppingdagar. Äckligast är de sockersprängda iskaffeburkarna Fire med Godzilla-motiv och största frågetecknet förblir Fanta Charge med gelébitar i läsken. Beskrivningen förklarar tydligt att man ska skaka burken för att ha sönder klumparna, men vi vet alla vad som händer när man skakar kolsyrade läskedrycker så liksom...
Nakano Broadway leder direkt från tågstationen och rekommenderas varmt till er populärkulturella fantaster. I shoppingcentrumet finns inte mindre än dussintalet olika Mandrake-butiker, var och en med sin egen nisch - gamla actionfigurer, videospel, anime, robotmodeller osv. Timmarna rullar snabbt iväg och vi gläds över att Mandrake Galaxy har några av de Famicom-kassetter som vi tidigare inte hittade i Akihabara. Vi lyckas även få en glimt av superrariteten Miss Peach World inlåst i "det hemliga valvet". Nämnde jag utbudet gamla actionfigurer? Vi märker att 1980-talet lever vidare i Tokyo och det inte bara i videospelsväg. Nya och gamla utgåvor av Rosa Pantern, Smurfarna och Care Bears syns till överallt. När det gäller mer hemvävda brygder hör Neon Genesis Evangelion fortfarande till de animefigurer man ser mest av bland UFO-catchers och reklamaffischer, följd av Son Goku och gänget.
På vägen ut besöker vi en s k Pet Store, där man helt ogenerat säljer hundar och katter i minimala glasburar. Inredningen är ofta rosa, fluffig och gullig, men djurvänner varnas. De flesta med oss är där för att fönstershoppa hundvalpar, något som verkar vara en vanlig aktivitet för unga par. Tokyo är nämligen staden där det klassiska dejtandet lever kvar. Mer om det senare. Det tar ett tag innan jag ens ser att djuret i buren mellan sköldpaddorna och illern vare sig är en kattunge eller en valp. Det är en igelkott. "Okej..." liksom. Den ser precis ut som dem man ser i trädgården där hemma. Fast ljusare. Jag ser en bild framför mig av ett japanskt Pokémon-barn som på julafton äntligen får en egen igelkottsunge, innan jag påminns om att vi måste dra. Vi har bestämt träff med några bekanta ortsbor. Men först måste vi tillbaka hotellet och lämna kassarna med hentai och videospel. Ikväll stundar middag plus karaoke och en chans att reda ut ett par frågetecken om detta gåtfulla folkslag.
Ovan fr v. I Nakano finns det tre Mandarake-butiker som alla är inriktade på samlarfigurer och i en annan butik kring Nakano Broadway var det 1992 all over again.
Tisdag kväll: Vid torget, Kabuki Exit, Shinjuku Station
Attans förargligt! Vi är ordentligt försenade nu. Missbedömde tiden då vi inte begrep att pendeltåget mellan två stadsdelar i Tokyo inte tar sju minuter som i Stockholm, utan snarast kan liknas med en tågresa Halmstad-Göteborg. Tokyo är enormt. Stockholm är som en liten by i jämförelse. Shinjuku har det bästa utelivet enligt Ayaka och Mayu, så här är vi nu. Men var är de någonstans? Har de gått hem? Det är nog inte dödspoppis att komma 40 minuter sent i Japan. Jag hinner bli ordentligt irriterad på en polis som inte begriper vanligt kroppsspråk för "telefon" då tjejerna plötsligt står bakom oss. "Letsu go!" skirker de. De hade räknat med att vi västerlänningar tillika byfånar skulle vara försenade. Såklart. I vårt ansikte, liksom.
Shinjukus intensiva mix av neonljus, extrema klädstilar och skumma erbjudanden serveras bäst under kvällstid. Det här är stadsdelen som simultant lyckas vara det främsta affärs- och nöjesområdet i ett. Red light-distriktet är mer iögonfallande här än i Shibuya och ligger bara ett stenkast från platser som lyxhotellet som figurerar i Lost in Translation, ryktbara Tokyo University of Science och turistattraktionen Tokyo Metropolitian Goverment Building. Annars gillar vi de tre fräna Marui-varuhusen och alla purikura (obligatoriska fotomaskiner ^_^).
Vi småfnissar som små tonårsflickor då vårt sällskap först inte verkar hitta i sin egen miljonstad, innan de plötsligt leder oss in i en gränd och upp i ett minimalt trappkomplex. Det är mörkt och det hela känns väldigt förvirrat. Vad är det här för hak egentligen? "Oavsett vad de än har för mat här…", viskar jag till Sebbe, "..så måste vi äta det". Han nickar allvarligt. Men haket visar sig vara en helmysig liten restaurant med mörk ek på väggarna. För första gången har vi nu hjälp att tyda menyn. Ett par flaskor Asahi och ris med grillspett faller oss i smaken. Tjejerna väljer att äta potatis med pommes frites (milda makter…). Att Sebbe och jag är noviser märks direkt då sällskapet höjer ögonbrynen ända till det låga taket då jag "dödar riset" genom att låta ätpinnarna sticka upp ur risskålen. Att mannen från bordet bredvid lägger av en brakare hög som en båttuta sekunden när vi får in huvudrätten, kunde de däremot inte bry sig mindre om.
Om Sverige säger de att de mest känner till IKEA, att Sverige har mycket träd, fin natur och att det är rent överallt. "WTF”, säger vi om det sistnämnda och jämför Stockholm med en räd efter Godzilla. De ser uppriktigt förvånade ut då vi säger att Tokyo är den renaste staden i världen och att Stockholm snarare kan jämföras med en soptipp. Jag får för mig att jag aldrig någonsin kommer att förstå mig på det japanska folket när de småbyggda tjejerna beställer in två måltider mer än vad jag och Sebbe orkar äta och erbjuder sig att betala för hela kalaset. Vi är inte sämre uppfostrade än att vi förstår att utnyttja ett bra erbjudande. "Check please!" och maten är betald.
Ovan fr v. Med Miss Peach World försökte underground-världen slå ut Nintendo 1991. Kostar dock lika mycket som att bo på ett japansk standardhotell i två veckor. Senare på kvällen visste jag verkligen ingen råd när riset dog.
De få alkohol-drycker som jag hade intagit får mig nu att snubbla rätt ner för den minimala trappan. "Kampaj!" skriker jag i ansiktet på en stressad affärsman på väg upp. Han säger "Hai!" i 90 km i timmen och försvinner försynt under armen på mig. Dags för karaoke! För motsvarande 500 kr kan fyra personer vråla i mikroner under 90 minuter och tydligen ingår en viss mängd alkoholhaltiga drycker. Tjejerna snackar till sig en hyfsad priskompromiss från en nisse i kimono. Vi åker två hissar och förvisas till ett litet rum med en 42-tums-skärm, tamburiner, mikrofoner och ett sångutbud på två tjocka telefonkataloger, varav en hel del är på engelska. Jag undrar varför det hänger en telefon på väggen. "If we want more drinks, we just call!", skriker Ayaka. "How much is a drink?" undrar vi. "It is unlimited, we can drink as much as we want!". Jag hinner både tappa hakan och trilla omkull innan det är dags för mig att sjunga duett i I Want to Hold Your Hand.
Nu tycker jag att det är rätt läge att fråga vad japanerna egentligen tycker om oss västerlänningar, som kommer hit och går mot rött och inte kan äta med pinnar. Vi har båda fått känslan av att de simultant fruktar och fascineras av oss. Mayu gör en sådan där min de gör i animé-filmer när någon funderar, gör en plingade ljudeffekt och säger "Hai, we really don’t care about you!". Ett underbart ärligt svar. Det är det dags att imponera och som nästa låt väljer jag japanska ledtemat från Evangelion. "Are you otakus?" frågar de när jag vrålat klart i sista refrängen. Mina tankebanor cirklar runt och jag erinrar mig om gårdagens läsning i turistguiden att termen "otaku" bör användas med försiktighet i Japan och att ordet mer och mer har kommit att förknippas med "antisociala aktiviteter hos perversa innesittare". "No way!" säger jag tufft, i tron om att jag svarar rätt. Tjejerna ser besvikna ut och väljer en duet i det supermysiga temat från My Neighbor Totoro som nästa låt. Tji fick jag. Igen. Vi bestämmer att kalla kvällen slut. Vi går mot tågstationen och frågar tjejerna varför man ser så mycket lamadjur som mjukisdjur på affischer i Tokyo. De har ingen aning. Nähä. Dags att säga hejdå. Ayaka och Mayu ser ut som om de precis fått ett dödsbesked när de får varsin kram då vi skiljs åt i tunnelbanan.
En regnig onsdag eftermiddag: Lennon och förorten
Konstgjorda men behagliga fågelljud möter oss på perrongen i Saitama och The John Lennon Museum, grundat år 2000 på initiativ av Yoko Ono. Besöket visar sig vara mer givande än vad jag trodde. Gamla artefakter som rebelliska teckningar av en tonårig Lennon, vykortshälsningar, hans första gitarr, skinnjackor och gamla VISA-kort gör att vi stannar en hel eftermiddag.
Det har regnat varje dag sedan i söndags och när det regnar i Tokyo, då regnar det ordentligt. Ihärdigt och pliktmedvetet som japanerna själva. Vi befinner oss ganska långt ut på Keihin-Tohoku-linjen, men vädret till trots beslutar vi oss att följa tågrälsen och gå ett par stationer mot Tokyo-centralen innan vi hoppar på tåget hem igen. Vi hamnar i ett område som heter Toda. Här ute märks verkligen att folket är mer ovana vid utlänningar än i centrum. En middag på Wendy's ger oss fler stirrblickar än någon annanstans.
Vi får för oss att vi kan fynda spel i det här området. Vi kryssar längs förortens mysiga lilla gatukorsning och krystar fram på vår bästa japanska till några skolflickor om vägen till "tevee-gääjmu". De är obligatoriskt fnissiga men inte sugna på att prata engelska och förpekar oss mot mediakedjan Tetsuya. Det kan vara kul att se vad en förort har för slags spelutbud. Som vanligt ser man mest DreamCast- och Saturn-spel, men jag lyckas även fynda ett par spelsoundtrack. Efter att ha fotat runt lite och lyckats hamna i en second hand-butik hoppar vi på tåget igen.
Ovan fr v. En regnig eftermiddag vid The John Lennon Museum, som ligger vägg i vägg med enorma Saitama Super Arena. Det ser inte mycket ut i regnet, men förorten Toda blev också en skön överraskning (återigen, tänk Shenmue!).
Onsdag kl 22:42: Ödesmötet
Vi beslutar att hoppa av i Akihabara och gå de sista femton minuterna därifrån till hotellet. Hetsen från stadsdelen försvinner tvärt när vi kommer in på de mindre gatorna. Förutom gräshopporna och oset från mathaken är det knäpptyst. Vi hör först inte brandbilen som kommer smygandes bakom oss utan sirener på den knappt mötbara gatan. En lugn mansröst ljuder ifrån brandbilens megafon. Han ber vänligt att flytta åt sidan. De är på utryckning. Det visar sig att en ung affärsman har hoppat från en balkong. Jag tänker i två sekunder att jag vill skriva en bok om hans öde och varför han bestämde sig för att livet var slut. Tankarna avbryts. En sopbil kommer åkandes då folkmassan skingrats. Den har minsann siren. Ett par monotona toner som låter exakt som pausljudet i Super Mario Bros.
Torsdag kl 04:30: På hotellrummet
Jag vaknar kvickt över att det är dagsljust i rummet. Japan är ju Landet där solen går upp (kvickt?) och mycket riktigt blir det ljust tidigt. Å andra sidan är det mörkt redan vid 17:30. Jag märker hur som helst att det luktar dynga. Vi har mat sedan flera dagar tillbaka ståendes lite varstans. Varför? Vi vet inte var man slänger skräpet. Värst luktar det dock i uppehållsrummet i källaren och jag instämmer med en arg amerikans kommentar att hotellet luktar "poop and dog's vomit" (snarare ni som är äckliga västerlänningar - reds.anm...). Samtidigt är personalen på Khaosan Tokyo Ninja väldigt avjapaniserade i sitt bemötande. För många stökiga västerlänningar som gjort avtramp tänker jag. Sedan "läser" jag lite i japanska snuskserier och lyckas somna om.
Torsdag kl 16:22: Mer "Engrish"
Jag sitter på ett dass någonstans i neonparadiset Shinjuku. Min mage är inte vän med mig just nu. Det vi kallar "smörgås" eller ens "bröd" där hemma verkar vara ett ytterst vagt begrepp i Japan. Det närmsta vi kommer frukostbröd på lokala Pressbyrån "Mini Stopp" är ojästa degar med en bit skinka och smällt ost i. I vilket fall tycker min mage inte om det. Toalettringen är uppvärmd. Det brukar vara standard. Hittar däremot en ny knapp på höger armbågsstöd. "Flash sound" står det på den. Låter häftigt. Jag provar att trycka. När det då börjar låta som ett vattenfall i hela kabinen förstår jag att man menar "Flush sound". Varför ha vattenljud, om toaletten ändå inte spolar på riktigt? Jag förstår i samma stund som jag stöter på en nödig gamling, ångandes av svett som rusar in att det är till för då man behöver släppa en riktig brakskit och inte vill att det ska höras.
Jag tror just att jag började älska den här staden ännu lite mer.
Ovan fr v. Ni som har någon gång sett Pokémon-animén eller spelat Game Boy-spelet fattar poängen. Vikta toarullar känns för övrigt alltid lika lyxigt.
Tillbaka till kuriosa | <--- Tillbaka till del 1 | Fortsätt till del 3 --->
