Text: Dylan M. Johansson, 2009-11-06
Format: SEGA Mega Drive
Utvecklare: SEGA (1990)
Idag var det äntligen dags för det nya Ghostbusters-spelet att släppas löst på andra format än Sonys i Europa (detta eftersom Sony hade lagt vantarna på Europa-rättigheterna och så att säga gjort spelet "tidsexklusivt" till PS2 och PS3 fram tills nu), men redan för snart 20 år sedan släpptes det ett spel med titeln Ghostbusters i Sverige. Efter att ha rotat i redaktionens spelkista har det blivit dags att damma av en gammal Mega Drive-klenod från tiden då spökjägarna fortfarande var nummer ett och en tredje långfilm faktiskt verkade vara en självklarhet.
Endast ett fåtal licensspel överlever sin egen hype. GoldenEye till Nintendo 64 är väl det eviga exemplet på ett spel som var flerfaldigt mycket bättre än vad det egentligen skulle ha varit. Även Turtles in Time till SNES lyckades stå helt på egna ben från varumärket det baserades på och båda titlarna har med bravur överlevt in i våra dagar. Nu tänker jag inte gå vidare in på hjuldebatten om licensspelens vara eller icke vara, jag bara nämner att det faktiskt finns exempel på välproducerade produktspel som förtjänar utrymmet de tilldelas. Bara här på Framgrävt ur kistan har vi ju tidigare berättat om NES-skatten Bucky O'Hare t ex och nu har alltså turen kommit till SEGA Mega Drive-upplagan av Ghostbusters.
Ovan: Du kan spela som Bill Murray, Dan Aykroyd eller Harold Ramis men INTE som Ernie Hudson. Vaddå diskriminering? Stackars Ernie... Som om det inte var nog med att han fick minst repliker i filmerna. Annars bjuder spelet på för sin tid skön 16-bitsgrafik och fantasifulla bossar.
Den snart 20 år gamla kassetten ska inte förväxlas med The Real Ghostbusters till de gamla Amiga-datorerna. Som titeln föreslår är karaktärerna i Mega Drive-spelet snarare baserade på Bill Murray och Harold Ramis gestaltningar än motsvarigheterna i den tecknade TV-serien. Spelet är inte baserat på vare sig den första eller den andra filmen utan är något av en egen kontinuitet. Bakgrunden sträcker sig till att en ny spökepidemi sveper över New York City och så väl hotell som bibliotek är återigen förpestade med ektoplasma. Du väljer att spela som den av jägarna som faller dig mest i smaken (förutsatt att det inte är Ernie Hudson som av mystiska anledningar inte är med i spelet...) och beroende på hur väl du fångar spöken kan du sedan införskaffa dig nya tillhyggen i vapen och föremål-affärer, innan du slussas vidare till nästa uppdrag. Ordningen på banorna är till viss del valfritt och i de blygsamma mellansekvenserna presenteras handlingen i lösa dialogspel mellan karaktärerna.
Banorna är varierande trots att alla utspelas i lägenhetskomplex och du kommer att få möta alla de klassiska plattformsmiljönerna som t ex en vatten, is- och eldbanor. År 1990 såg det här riktigt bra ut på hemkonsoler och trots att sönderpixlade stillbilder var på modet (samtida Wrestlemania verkar ha haft det som enda köpargument) ger jag hatten av för många av de grafiska effekterna som SEGA hade riknåpat ihop, framför allt i och med figuer som Slimer och Stay Puft Marshmallow Man. Den grafiska stilen på själva spelhjältarna är lite annorlunda. Här presenterar SEGA de tre spökfångarna i en charmigt deformerad chibi-stil fast med en uppenbar västerländsk touch. Men glömde de inte en spökjägare? Att det skulle röra sig om populärkulturell rasism vill jag inte tro. Oavsett vilket får du nöja dig med tre spelbara spökjägare, var och en med sina egna styrkor och svagheter.
Ovan: När du har besegrat en boss får du chansen att använda ditt Proton Pack till att tvinga in fulingen i spökfällan.
Något som jag främst vill lyfta fram i det här spelet är kontrollen, som känns helt fullständig. Du kan såklart gå, ducka, hoppa och skjuta men att karaktärerna därtill kan diagonalskjuta kändes lyxigt på sin tid och gör att spelet än idag håller måttet (jämfört med t ex första Metroid som har åldrats sämre än öppnad mjölk på en varm sommar). Ett minus i många andra Ghostbusters-spel som har släppts igenom åren är förresten att Ray Parker JR's one-hit-wonder-låt i midi-version spelas till leda, bana efter bana. Här i Mega Drive-titeln däremot finns lyckligtvis ett flertal ljudspår som variation och jag kan garantera att det välkända temat "endast" hörs under START-skärmen och spelets mellan-sekvenser, och det i en skönt kaxig funkversion (som dock får dras med det knackliga skränet till ljud som återfinns i tidiga Mega Drive-releaser).
Handen på hjärtat finns det relativt få Mega Drive-spel som håller än idag. Jämfört med katalogen till den närmaste konkurrenten från Nintendo finner man betydligt färre titlar som levt vidare, titlar där blandningen av rätt spelkänsla och rätt marknadsföring träffat mitt i prick och Ghostbusters som spelupplevelse ligger tyvärr snäppet under den där magiska gränsen. Spelet är dock, trots detta och trots mindre kommersiell framgång, ett mer helgjutet plattformsäventyr än någon av de andra versionerna äldre format.
Slutomdömet: Tre kultförklarade Ghostbusters-loggor av fem möjliga.
Tillbaka till kuriosa arkivet | Tillbaka till kuriosa spelhörnan
