Text: Dylan M. Johansson, 2009-10-28
Onsdag kl 12:21 Resan börjar idag!
Jag skulle inte gå så långt som att kalla det höjden av lycka, utan mer den där pinglande känslan längs ryggraden, som när man vet att man har kommit på en riktigt bra idé. Efter ett långvikariat i Solna har jag en del restuppgifter kvar inför överlämningen till den nya fröken. På grund av jobb på annat håll har jag inte tagit mig tid till detta förrän sista veckodagen, dvs idag, dvs samma dag som jag reser ifrån Stockholm... Jag var på plats i skolan under gryningens timme 07:15. Nu sitter jag i personalrummet med min Evangelion-kaffekopp, parkerad bland elevernas IUP-pärmar.
Då det återstår två timmar till tågavgång från Stockholm ner till POPKORN-sätet Halmstad (och senare upp till Göteborg och vidare till Japan) visar det sig vara dags för lärarnas kategorimöte. Här sitter jag nu och tjuvlyssnar på mina kära blivande fd-kollegors spiraldebatterande om krockande mattider hit och ledningens felsteg dit. Jag sitter här och ler brett, glad över att bara få slippa det här snart, förväntansfull över morgondagens färd till andra sidan jordklotet.
Onsdag kl 14:27: På tåget Sthlm-Gtg
Jag sitter och skuggar igenom planeringen för hur jag och Sebastian, min resevän, ska hinna med så mycket som möjligt under våra elva dagar i en av populärkulturens riktiga huvudstäder. Ett stadsområde per dag låter väl inte helt omöjligt. Får ett samtal från skribentenkollegan tillika jämtlänningen POPKORN-Filip. Jag har bett honom fundera på om han vill att jag ska köpa honom något i TV-spelens och mangakulturens hemland. Nu har han funderat färdigt, dagen innan avgång. Med jätteallvarlig röst frågar han "Kan du stanna i Tax Free-butiken och köpa en flaska Captain Morgan?" Han är ju bara för härlig.
Att kunna somna innan kl 03:00 inatt var bara att glömma. Medan mobilen och herr Macbook lapade ström hela natten låg jag och tänkte på förra årets resa och hur framför allt jag och POPKORN-Janne var ganska känsloneutrala innan avfärd. Det förblev outtalat, men vi var nog båda lite försiktiga med huruvida populärkulturgenerationens Mecka skulle kunna motsvara våra skyhöga förväntningar. Vi hade ju fantiserat om staden ända sedan Akiras "Neo Tokyo" blev ett begrepp för oss under grundskoletiden, men vi visste egentligen bara det allmänna. Att det är jätterent på alla gator och torg. Att man kan vinna använda trosor i automater. Att man kan tjacka konstiga Fanta-drycker. Att det är svårt att hitta. Att utbudet är enormt. Typ det. Vad visste vi då att metropolen skulle visa sig vara precis allt det vi hade hört och önskat fast upphöjt till tio.
Ovan fr v. Nya charmiga väggdekorationer på Khaosan Tokyo Ninja Hotel och härliga japanska felstavningar.
Onsdag kl 15:23 Det svåra andra albumet
Är snart hemma i Halmstad för att möta upp med min Sebbe, barndomskompis tillika en av oss som var med och planerade grundstommarna till sidan som Du är inne på just nu. Vaknar ur min slummer av att det SMS-vibrerar i fickan. Det är POPKORN-Thomas.
"Ryktet går på stan att du åker till Tokyo imorgon. Är det sant?" säger han. Thomas var en av de som inte trodde mig att jag skulle lyckas spara ihop till att åka i år igen. Min tumme svarar instinktivt "I ditt ansikte, Thomas!"
Efter min första Japan-vistelse kom jag hem med känslan att jag visst hade haft roligare än på åratal, men dock att jag bara hunnit skrapa på toppen av det isberg av stål och neon som är Tokyo. Redan på planet hem kröp känslan fram att jag ville återbesöka staden så snart som bara möjligt och lära känna den på djupet. Att jag ville arbeta där. Att jag ville bo där. Att jag ville lära känna varenda Tokyo-bo. Att jag kort sagt ville sluka staden som en stor bentolåda med extra allt. Efter att ha levt på knäckebröd och luft det senaste året har jag nu äntligen lyckats spara ihop till en ny resa. Imorgon är det avfärd. Men shit, kan Tokyo verkligen ge mig lika mycket som förra gången?
Torsdag kl 21:04: På planet mot Narita Airport
Fan här sitter man. Jag är tio år gammal igen och vill vara framme illa kvickt. Skärmen framför mig säger "Time to destination: 8 hours 12 minutes" Fuck. Belysningen har precis släckts ner och omkring oss somnar japaner som på befallning. Vissa kommer att sova i åtta timmar i sträck. Jag stör mig på deras obryddhet medan jag väljer bland SAS filmkollektion. Fastnar för Lost in Translation med Bill Murray. Känns på något sätt helt rätt. Jag förvånas av att Sebbe lyckas somna innan mig. Fördriver tiden genom att göra en topplista...
Saker som förvånade mig med Tokyo sist
1) Gemene japan verkar inte känna till Sony
2) Tokyo-bor förstår inte varför turister vill besöka deras stad
3) Att det kan vara så rent överallt när det inte finns några papperskorgar någonstans
Ovan fr v. Once size fits all. Det är snart Halloween och humorgruppen "Galenskaparna & After Shave" gör sig påmind. Audis framtidshus var också fint.
Fredag: kl 11:45: Framme vid hotellet
Jag är två steg ifrån att kyssa marken. Jag är här igen. Uppgången vid Bakurocho-stationen och Tokyo omfamnar oss. Hotellet ligger alldeles runt knuten och är detsamma där vi bodde på förra året. Khaosan Tokyo Ninja Hotel. "Ninja" som i American Ninja och dess väggfasad är fortfarande täckt med kaststjärnor. Det känns på något sätt som att komma hem igen. Trötta men lyckliga över att inte längre behöva andas flygplansluft bestämmer vi oss för att bara slänga av väskorna på hotellet och fotvandra 15 minuter till det område som satt i längst under senaste besöket.
Fredag kl 13:12 Shoppingtur i Akihabara
En rundvandring i hektiska Akihabara är som en dubbel espresso blandat med Red Bull. Sinneshöjande, men överdosering kan lätt leda till epilepsianfall. Kroppen säger att vi borde sova och stadsdelens färger och megafonskrik sticker i alla våra slumriga sinnen.
Super Potato Store är alltid Super Potato Store. Utbudet av spel till DreamCast och Saturn finns det gott om. Annars är här mer utplockat än förra året. Från min lista Att-köpa-till-Famicom hittar jag varken Adventure Island IV, Doki Doki Panic, Kid Icarus, The Goonies II eller Little Nemo - The Dream Master. Av Mega Man-spelen hittar jag endast del sex, fast utan kartong och manual. Bläh. Något besvikna gläds vi i alla fall på vägen ut åt att delar av den present som vi gav till killarna på Super Potato ifjol, ett exemplar av förstanumret av svenska Nintendo-Magasinet, har plastats in och nu pryder den ena väggen.
Ovan fr v. POPKORN har gjort avtryck i Tokyo. Svensktextade Super Mario-serier pryder väggarna inne på Super Potato Store i Akihabara. Gratiskonsert var det också i kvartertet. Att få reda på vad gruppen hette verkade dock vara omöjligt.
Fredag kl 17:10 Fortfarande i Electric Town
Vi skrattar nervöst i vår övertrötthet då det tar 25 minuter att hitta ut ifrån mediaparadiset Amusement. Och då har vi ännu inte varit inne i Yodaiba, typ "världens största Elgiganten". Lite varstans påminner supersnygga reklamskyltar om att Final Fantasy XIII släpps om några veckor. Senaste trailern rullar var tjugonde minut utanför butiken vid Club SEGA och var gång samlas en mindre skara till publik. Gamla favoriten Aso Bit City verkar ha klubbat igen för gott och vi konstaterar efter fortsatt kringvandring att något har hänt med spelutbudet i Akihabara. Utbudet av köpvärda konsolspel från kassettgenerationerna glänser inte alls som förra året. Fast enligt Thomas kanske vi bara reste i "fel säsong" den här gången. Det ska tydligen vara som med årstiderna, det här med spelutbudet i Tokyo. Dags att sova, något i vredesmod.
Lördag kl 12:15: Nya skor i Shibuya
Myrstackskorsningen i Shibuya har kommit att symbolisera Tokyo på samma sätt som Times Square har blivit den eviga bilden av New York City. Av alla hundratals människor som korsar det multum övergångsställena ser vi en enda som går mot rött. Det är en västerlänning. Japanerna väntar plikttroget. Vi går in på ABC Mart (låter som en matbutik men är en ganska reko skokedja) och letar efter ett par Japan-exklusia All Star Converse. Expediten springer sig svettig för att tillslut komma rusandes med det sista paret i min jättestorlek. Han ber mig hysteriskt nickande att sätta mig ner, torkar pannsvetten med en trasa och trär på mig skon. Jag är Askungen. Och skon sitter perfekt. Första krysset på att köpa-listan är avklarad. Med dessa skor blir jag som bäst en i mängden i Tokyo. Men kung därhemma. När vi kommer ut möts vi av cykelmelodin från Pokémon. Den spelas simultant på klubbnivå längs hela gågatan i Shibuya. Varför begriper vi inte, men det påminner oss om att vi inte direkt är i Halland längre.
Ovan fr v. Torkad bläckfisk smakar faktiskt bättre än vad man kan tro. Sean har vi Shibuya, en av symbolerna för Tokyo.
Söndag kl 10:46: Arkad i Ueno
Stadsdelens utomhusmarknad är det mesta "Thailand" turist-Tokyo har ett erbjuda och vi ser fler rundögon här än någon annanstans. Passar på att köpa några typiska turistpresenter till dem därhemma. Sebbe noterar att (minst) två av spelbutikerna som fanns på Uenos marknadsgator för ett år sedan har stängt igen. Han backtrackar oss tillbaka till där en av butikerna låg förra året. Skylten finns kvar, men efter att ha frågat en väskförsäljare får vi två korsade armar likt ett stort "X" som svar. Tecknet känner vi igen alltför väl. Här i Japan säger man ju inte "nej" med ett ord, utan visar det hellre med kroppsspråk.
Då är det min tur att notera att vi ännu inte har besökt en enda arkadhall. Flervåningshusen märkta med "Game" och ljud och ljus strömmande ur dem, är i 8 fall av 10 inga arkadhallar som vi menar det, utan återvändsgränder fyllda med "Pachinko and slots". Vi hittar tillslut ett inbjudande ställe och slår oss ner för en runda Tekken 6, där var slag sitter lika skönt som förra året. Spelkaraktären Lars Alexandersson är bara ett exempel på Japans fascination av Norden. I staden finns ett Hotell Skåne, ett pittoreskt Café Danmark, en butikskedja som heter "Lycka till" och gamla favoriten Restaurang Lilla Dalarna ligger mitt i trendkänsliga Roppongi.
Vi hittar även Super Mario Bros i en arkadkabinett. WTF, liksom. Är bara tvungen att skjuta i de där 50 yenen som äldre arkadspel brukar kosta. Jag dör i stupet vid extralivet på bana 1. Skyller på att stickan är från typ 1986 och går därifrån. En häktisk jakt efter en toalett slutar i ännu ett Pachinko-maskineri (där tinnitusvarning borde utfärdas) och därefter hamnar vi i den betydligt lugnare Ueono-parken. Värsta turistfällan, javisst, men kom gärna hit för att få känslan av det feodala Japan. Vi möts av en sönderstylad snubbe med åtsmitande leopardbrallor som jonglerar till temat från Mortal Kombat. Vi ger honom tummen upp vilken verkar göra honom extremt obekväm. Mer japan än så är svårt att bli. Jonglören bland templen får symbolisera bilden av hela Tokyo. Gammalt blandat med hektiskt nytt, samurajseder som trängs med fascinationen för västvärlden. Detta är något vi kommer att bli ännu mer medvetna om under den kommande veckan, under en karaokekväll i Shinjuku.
Ovan t v. Korv med bröd på McDonald’s. Tja, varför inte?
Ovan t h. I handen: presenter. På fötterna: nya skor. I bakgrunden: ett tempel i Ueno-parken.
Tillbaka till kuriosa | Fortsätt till del 2 --->
