Text av: K. Jan Mierzejewski, 2009-11-15
Länge trodde jag att Sailor Moon som i urminnes tider gick på TV4 var min första sedda animé. Numera inser jag dock att det nog är lite av en tolkningfråga. Beroende på hur man ser på saken var det snarare Ulysses 31, en fransk-japansk produktion. Serien var en nytolkning av Odysséen fast i det 31:a århundrandet, därav namnet "Ulysses 31" (Ulysses = Odysseus i Frankrike). Här blandade man friskt Odysséens grundmaterial med övrig grekisk- med även egyptisk mytologi (för att nämna några) och jag tyckte att det hela var stentufft minst sagt. Faktum är att jag fortfarande tycker att det är stentufft och numera ser jag dessutom ett värde i hur lärorik den här serien kan vara. Det är ett fullkomligt lysande koncept för att introducera de gamla mytologierna och lite litteraturhistoria för barn. Jag hade ett par avsnitt av Ulysses 31 på VHS som liten pojk och minns att serien fanns på hyrvideo i Sverige under det tidiga 90-talet. Fanns faktiskt en serietidning i Sverige också men den har jag bara sett omslaget på. Den som är intresserad av serien kan nuförtiden köpa en box med samtliga avsnitten (förutom det japanska pilotavsnittet) på DVD eller se enstaka avsnitt gratis och helt laglig på Jaroo. Rekommenderas varmt, inte minst för den sköna, tidstypiska intromusiken.
Den andra animé-titeln som jag kom i kontakt med behöver nog ingen närmare presentation. Jag pratar om I Mumindalen, den finsk-japanska tecknade TV-serien som producerades av TV Tokyo 1990-1991 och som såklart gick på Sveriges television då det begav sig. Det här var inte den första gången som man gjorde en animé-version av Mumintrollet men det var, och är fortfarande, den mest populära av de animerade tolkningarna. Självklart har antikapitalistiska röster höjts i protest för att serien har bidragit till att "kommersialisera" stackars Mumintrollet. Trams säger jag, som tyckte mycket bättre om den tecknade I Mumindalen framför den gamla, läskiga stop motion-serien som mest gav mig mardrömmar som barn. Fast liksom med Ulysses 31 hade jag ju ingen aning som liten knatte att det ens fanns något som hette animé, än mindre att jag kanske råkade titta på det. Den första animén som jag såg självmedvetet var sålunda just Sailor Moon på TV4.
De flesta som har haft minsta intresse för manga och animé under 90-talet och början på 00-talet känner förmodligen till Sailor Moon, en rätt så typisk shojo-animé, dvs "tecknad film för flickor" på ren svenska (^_^). När serien började visas på TV4 runt mitten på 90-talet var det dock ingen som reflekterade över sådant som målgrupper här i Sverige. Det var ju bara så himla häftigt att en svensk kanal visade en helt äkta animé att man nästan smällde av. Med visst uppehåll i högstadiet följde jag Sailor Moon på helgmorgnarna från mellanstadiet hela vägen in på gymnasiet. Under den senare tiden på 00-talet då hela serien gick i repris spelade jag även in de flesta avsnitten. Det jag tyckte bäst om i Sailor Moon var de, i mina ögon, häftiga striderna. Det kändes verkligen som i ett typsikt japanskt rollspel där karaktären ropade ut namnet på sin attack, t ex "Måntiara attack!" varpå en kort sekvensk följde där själva attacken utfördes (och det var alltid precis samma sekvens som visades också). Charmigt som tusan. Den svenska översättningen ska för övrigt tydligen vida överträffa den amerikanska lokaliseringen. Där avsnitten som gick på TV4 var trogna det japanska originalet ska den amerikanska versionen ha bytt ut hela musikstycken och gjort många andra klipp. Tummen upp för gamla TV4 alltså. Allt som allt visade man hela den ursprungliga Sailor Moon samt "uppföljaren" Sailor Moon R (även om serien aldrig bytte namn i Sverige).
Ovan T.V: Ulysses 31 var en fransk-japansk produktion som blandade framförallt grekisk mytologi med science fiction. Resultatet är precis lika häfitgt som det låter. Idag kan du se den gratis och helt lagligt på Jaroo.
Ovan mitten: I Mumindalen är förmodligen den allra mest kända TV-serien om de galna Mumintrollen och hålls faktiskt som ansvarig för den sk "Muminboomen" på 90-talet. Däremot är det nog inte lika känt att det faktiskt var en animé.
Ovan T.H: TV4 visade hela Sailor Moon och Sailor Moon R oklippt och oförändrad, tillskillnad från jänkarna som bara inte kunde hålla fingrarna i styr utan ändrade allt från intriger och musikstycken, och t o m klippte bort hela avsnitt.
Även om jag nu var medveten om vad animé var för något och tittade en del på Sailor Moon på fyran kan jag ändå inte påstå att jag var något fan av stilarten. Jag hade ju liksom inte sett något annat. Genom välformulerade artiklar i Animé Express blev jag dock väldigt intresserad av filmatiseringen av Ghost in the Shell. Den hade dessutom gått på TV1000 men jag lyckades alltid missa den så sent som den spelades. Den gick ju för sjutton t o m efter Tusen och en natt (dvs porrfilmerna...) och jag lyckades aldrig hålla mig vaken fram till dess. Oftast somnade jag mitt under en porrfilm. Året var nu 1997 och såväl mangan som animén hade även funnits tillgängliga sedan ett, två år tillbaka i den lokala serietidningsaffären och frestat mig att köpa någon av dem. Eftersom jag då inte var villig att lägga flera hundralappar på seriealbum blev det ju filmen som införskaffades med surt förvärvade veckopengar. Gamla hederliga VHS-kassetter kom den på, ett band med själva filmen och ett med en bakom kulisserna-dokumentär. Både jag och kompisarna tyckte att dubbelfodralet i sig var mäkta imponerande men gosse vad uttråkade vi blev av filmen...
Idag tycker jag att GITS är en av de bästa filmerna som någonsin har gjorts men där och då, hemma hos Dylan i början av högstadiet, var den bland de tråkigaste filmerna man dittills hade fått uppleva. Den var verkligen inte som vare sig Sailor Moon eller någon annan tecknad film vi tidigare hade sett. Nu i efterhand inser jag att det var en riktigt dålig film för den oinvigde att börja med. För mycket dialog vilket gör det alldeles för svårt att hänga med subben när man är 13-14 år och på tok för kompicerad story för ett barn. Problemet var ju att vi var just ett par barnungar med knapphändiga kunskaper i engelska som satt och kollade på GITS med japanskt tal och engelsk text som vår första animé-långfilm medan GITS är i högsta grad en vuxenfilm och därtill absolut inget bra förstahandsval för den som inte redan är insatt i animé och van vid att läsa engelsk text till ett obegripligt ljudspår. Actionscenerna tyckte vi förvisso var riktigt välgjorda men där var mycket mer handling och dialog och vi hängde inte alls med helt enkelt. Det blev alltså en kalldusch och det skulle nu dröja flera år innan jag gav animé en andra chans.
Sommaren 1999 var vi ett gäng killar i klassen som hade bildat en informell filmklubb. Tanken var väl att vi skulle träffas och titta på film (duh), även om det mest blev att vi träffades, drack folköl och spelade videospel hela nätterna (jag är fortfarande obesegrad i GoldenEye). Det var under den här sommaren som jag mot mitt intresse lånade och därefter sympatiköpte Akira och Angel Cop med engelsk dubb på VHS av en kille i klubben som var i desperat behov av fickpengar till en resa. Vanligtvis är jag urusel på att pruta men just då fick jag ner priset med mer än hälften, just eftersom jag var helt ärlig med att inte vilja ha filmerna. Tur för oss båda då att han var så desperat att jag till slut tyckte synd om honom och sympatiköpte dem för jag skulle verkligen inte komma att ångra mig. Angel Cop tyckte jag var rent ut sagt skitcool som omogen tonåring medan Akira lämnade ett permanent intryck på mig: "Wow." Bara "Wow."
Efter Akira var jag fast och sedan gick det hela ganska fort. Med Animé Express som främsta informationskälla började jag köpa på mig diverse animé-titlar på VHS. Kom ihåg att det här var fortfarande på tiden då det i princip inte fanns någon animé utgiven i Sverige och DVD ännu inte var standard. Såvida man inte hade en regionsfri videobandspelare (och det var det typ ingen som hade) och då kunde ta del av den större amerikanska marknaden var gråimporterade brittiska utgåvor därför det enda man kunde köpa på sig. Internet-handeln var heller inte lika utbredd som nu och att handla på postorder var rätt så omständligt (med kataloger, handskrivna beställningar och allt det där) så det blev oftast att man valde bland det som fanns i specialiserade serietidningsbutiker. Bodde man på en mindre ort var utbudet ofta smalt. Man fick antigen åka in till någon av de större städerna för att handla animé eller ta det som fanns tillgängligt i den lokala seriebutiken helt enkelt.
Ovan F.V: Ghost in the Shell var min första animé-långfilm, men hur bra den än är i sig så var det faktiskt en dålig start för en nybörjare... Handlingen och dialogen är på tok för komplicerad och långdragen för en 13åring utan förkunskaper.
Ovan mitten: Akira är däremot fullkomligt lysande, en modern klassiker och en utmärkt introduktion till animé. Faktum är att det också var den stora genombrottsfilmen för japansk animation i väst.
Ovan T.H: Angel Cop är i sin tur fullkomligt värdelös. Våldsam och porrig 90-talsanimé när den är som allra sämst, och inte blev det bättre av att den engelska dubben bredde på med fler svordomar än vad självaste Quentin Tarantino hade vågat sig på. Det var precis sådana här titlar som gav manga och animé dåligt rykte på 90-talet. Självklart tyckte jag ändå som 15åring att det var hur coolt som helst. Som 25åring däremot, håller jag mig helst borta från smörjan. Du kan själv få dig en uppfattning om exakt hur sunkig den här serien egentligen är via det här lustiga klippet.
Bland de första videokassetterna som jag därefter skaffade var ett dubbelband med AppleSeed och Battle Angel Alita, båda i den typiska animé-genren cyberpunk, samt de första volymerna av fantasy-serien Record of Lodoss War och tonårsdrama/mecha-serien Neon Genesis Evangleion, samtliga med engelsk dubbning. Dubbade filmer verkade för övrigt vara standard. Den enda animén med subb som jag dittills hade sett var just GITS. I samma veva minns jag i alla fall att Dylan, som också blev helt sprängd iväg av Akira och Angel Cop, köpte på sig fantasy-parodierna Dragon Half och Slayers: The Movie vilka jag då fick chansen att se och resten är som man säger historia. Min historia alltså. Nu var jag verkligen fast.
Något annat som för övrigt hände kring milleniumskiftet var att Pokémon hade slagit igenom runt om i världen. Animé-serien baserad på Game Boy-spelen visades nu på TV4 och den första långfilmen gick t o m upp på svenska biografer. Idag kanske man fnyser åt hela konceptet men det här var faktiskt en stor grej för fans av manga och animé i Sverige, helt enkelt eftersom här fanns inte mycket annat att tillgå då. Det här var trots allt animé som visades på TV och biografer i Sverige. Biopremiären snackade de till och med om på TV4-nyheterna. Tiden fick utvisa att det snarare var Pokémon som varumärke som var en jävligt het fluga. Någon direkt avgörande betydelse för manga och animé-utvecklingen i Sverige kan jag inte påstå att titeln hade, men för drygt ett årtionde sedan gick man ändå upp på morgonen och tittade på TV-serien just "för att det var animé". Det skulle dock dröja ytterligare några år innan det började dyka upp animé-titlar på hyllorna i videobutikerna. Det verkliga startskottet för både manga och animé i Sverige var, som jag nämnde i föregående del, publiceringen av Dragon Ball och inte var det någon succé över natten heller utan det tog faktiskt ett par år innan utvecklingen tog fart på riktigt.
Mitt eget intresse tog i vilket fall fart på allvar så snart jag fick min första DVD-spelare i form av en PlayStation2 med en sk region X-skiva till (som alltså gjorde maskinen regionsfri) i början på det nya årtusendet. Min första animé på DVD var Record of Lodoss War, en för mig redan bekant titel. Jag fick pappboxen ihop med PS2:an julen 2001 och tvingades att se serien i svartvitt då jag från början inte hade någon RGB-kabel. En sådan köpte jag in i efterhand och gosse så ljuvt det var att sedan få återse hela serien i färg. Härliga tider. Jag vet inte om det var just Record of Lodoss War (som jag alltid har värderat högt) eller kanske Dragon Half (som är skitkul för den med minsta koll på fantasy i allmänhet och japanska rollspel i synnerhet) som var den främsta anledningen till att jag senare totalt snöade in på fantasy-animéer. Under en relativt lång period (något år eller så) hade jag nästan uteslutande diverse fantasy-titlar i DVD-hyllan.
Ovan F.V: AppleSeed, baserad på en manga av legenden Masamune Shirow, fick jag på köpet med Battle Angel Alita. Det är en helt OK, om än ganska så typisk, 80-tals(polis)action i cyberpunk-format. Tänk Miami Vice med robotar. En bit in på 2000-talet filmatiserades titeln på nytt men själv kommer jag nog alltid att förknippa den med 80-talsfilmen.
Ovan mitten: Battle Angel Alita var en riktigt vass cyberpunk-action för sin tid och är en av mina gamla favoriter. Den släpptes egentligen som en OAV-serie i två delar men till den brittiska utgåvan klippte man ihop de båda avsnitten till en enda film på ca 70 minuter. Detta tyckte jag fungerade betydligt bättre faktiskt, mycket av tempot försvinner annars med eftertexter mitt i handlingen.
Ovan T.H: Många animé-fanatikers heliga Graal, Neon Genesis Evangelion. Överskattad och pretentiös, melodramatisk struntserie där tonårsångest och stora robotar är de största behållningarna, fastän jag tyckte bra om den till en början.
Vi är nu framme vid år 2002 när Dylan, jag och ett par andra startade manga och animé-föreningen KyoumiKai. Föreningens syfte var, som vi så fint formulerade det i stadgarn, att sprida den japanska populärkulturen vidare samt att samla alla med liknande intressen under samma tak. Detta gjordes såklart främst genom animé-visningar för den slutna medlemskretsen. Allmänna visningar fick vi ju inte arrangera, även om det var en gråzon i och med att filmerna inte fanns utgivna i Sverige (faktum är att vi hade kontakt med allt från kulturförvaltningar till svensk filmindustri i just denna fråga och ingen visste någon råd!), men till slut fick vi i alla fall uppmaningen att vi kunde hålla visningarna inom en sluten grupp, dvs endast för medlemmarna. KyoumiKai överlevde i tre år, från sommaren 2002 till sommaren 2005. Jag tror att föreningen låg precis rätt i tiden. Precis då som manga och animé började bli uppmärksammat och populärt på allvar men ändå innan det riktigt hade tagit fäste i Sverige. När vi startade KyoumiKai kunde man ju fortfarande inte hitta några svenskutgivna animéer att hyra eller köpa och nedladdning var ganska så reserverat för de mest insatta nördarna. Därmed fanns det ett större behov bland intresserade att gå på just sådana filmvisningar som arrangerades inom föreningen.
Medlemskap kostade oftast 100:-/år och för detta fick man komma och gå som man ville på alla evenemang under året. Vi höll ca 1-2 evenemang i månaden och det visades alltid minst tre olika animéer per evenemang så det var onekligen en bra deal för alla lokala animé-fans. Där fanns t o m en del medlemmar från andra orter, som Göteborg, Malmö, Stockholm, Växjö, Kristianstad mf som alltså tog sig tiden att åka ned till lilla Halmstad för att gå på animé-visning hos oss. Allt som allt hade vi till slut över etthundra inskrivna medlemmar och vi började även anordna diverse andra grejer, t ex olika spelturneringar, så det var en relativt omfattande verksamhet. En egen föreningslokal hade vi som tur var så det var ju aldrig några problem med det.
Att vi överhuvudtaget kunde får medlemmar från andra städer var nog mycket tack vare nätet och alla de olika diskussionsforumen som dök upp under första halvan av 00-talet. Det var t ex mycket snack om animé på Super PLAY:s gamla blå forum. På den tiden var forumet uppdelat i helt olika sidor för olika kategorier, men trots att det var en del av tidningen fanns det inte någon egen sida för manga och animé på forumet. Jag minns när vi var en grupp forumiter som därför tog över en sällan aktiv del av forumet, pocket (låt oss bara säga att Nintendo Game Boy var inte hälften så hett då som Nintendo DS är nu) och endast postade manga och animé-relaterade inlägg där i form av en liten protest. Vår lilla kupp fungerade faktiskt. Till slut gav SP-redaktionen med sig och gjorde en egen manga och animé-kategori åt oss. Det var kul. Annars var jag mycket inne på Animanga.nu som var ett rätt så aktivt socialt nätverk fram till för ett par år sedan och t o m lyckades anordna ett litet konvent eller två. Det var också kul.
Tiden med KyoumiKai var hur som helst den mest intensiva i min personliga manga och animé-konsumtion. Vare sig förr eller senare såg eller köpte jag lika många animéer som under de här tre åren och vare sig förr eller senare var jag lika aktiv på forumen eller lika mycket insatt i vad som var senaste nytt. Till mina absoluta favoriter från den här tiden hör Cowboy Bebop, Jin-Roh, Memories, så gott som alla filmer av Hayao Miyazaki (Castle of Cogliostro, Kiki's Delivery Service) och Isao Takahata (Only Yesterday, Grave of the Fireflies), Now and Then, Here and There, Gunbuster och Rurouni Kenshin OAV:erna, Trust & Betrayal och Reflection (TV-serien eller långfilmen gillade jag dock inte lika mycket) samt så gott som alla filmer och serier av Satoshi Kon (Millennium Actress, Tokyo Godfathers, Paranoia Agent). Puh... Jag tänker inte gå in närmare på någon av de nyss-nämnda titlarna, för då hade jag väl fått skriva sådär tio sidor till, utan nöjer mig med att konstatera att det är titlar som alla filmintresserade (notera, inte bara alla animé- utan alla filmintresserade) ska ha sett.
Mycket animé-tittande blev det alltså under tiden med KyoumiKai, både privat och inom den slutna kretsen. Vid slutet av föreningens levnadscykel hade saker och ting dock hunnit förändras en hel del. Nedladdning var nu en mer eller mindre allmän företeelse bland landets unga (vem minns inte Kazaa t ex?) och nu fanns det t o m svenskutgivna animéer att både hyra och köpa i helt vanliga videobutiker. KyoumiKai hade alltså i princip spelat ut sitt syfte och flera av oss på styrelsen var dessutom redo att gå vidare med våra personliga liv. Där var högskoleutbildningar på annan ort som skulle sökas, värnplikter som skulle tjänstgöras, flickvänner att flytta ihop med och saker av den sorten. De tecknade filmerna fick alltså läggas åt sidan under perioden som följde.
Ovan F.V: Det var en stor grej när "Pocket Monsters" till Game Boy släpptes utanför Japan. Underground som bara den. Det var en stor grej när Pokémon-serien sedan började visas på TV4 och det var en stor grej när den första Pokémon-filmen gick upp på svenska biografer. Idag är det ingen som bryr sig om Pokémon längre.
Ovan mitten: Record of Lodoss War i elegant pappfodral var min första animé på DVD. En klassik fantasy-berättelse i sann Tolkien-anda. Och tro't den som vill men pappfodralen var faktiskt standard till DVD:er till en början. Sedan tog de billigare och mindre sofistikerade plastfodralen över.
Ovan T.H: Mitt under min flera år långa köpyra av animé-DVD:er fyndade jag den här gamla kultfavoriten. Starzinger på VHS med den ökända svenska dubben för blott 59:-/band. Självklart köpte jag på mig samtliga sex volymerna. Ibland kan det vara trevligt med rea-backar.
En av de sista animéerna som jag köpte in under den följande tiden, Witch Hunter Robin, tittade jag och min dåvarande flickvän tillika nuvarande hustru, regelbundet på när vi ännu gick ut. Hon hade/har en förkärlek för övernaturliga (tonårs)dramaserier som Smallville och Förhäxad nämligen. Därmed var Witch Hunter Robin, hur medioker jag själv än fann den att vara, tydligen rätt upp i hennes gränd. Ångpunkserien Last Exile var den sista animén som jag minns att jag var väldigt intresserad av på den tiden. Jag såg ett par avsnitt på en sådan där winamp-kanal och gillade konceptet och musiken skarpt. Det blev aldrig att jag skaffade in den dock utan den sista animén som jag köpte in innan intresset lade sig helt och hållet var istället Ghost in the Shell 2: Innocence. Detta var rätt under min lumpen-tid mot slutet av 2005. Det är ju bra film i sig (och mer actionbetonad än originalet) men just då kändes det mest som "meeh". Att just GITS2 blev min sista animé på flera år är i efterhand ganska så ironiskt med tanke på att VHS-köpet av den första GITS också avdankade mitt intresse för animé i början av högstadiet.
På senare tid har vi börjat handla in enstaka animéer igen, men jag har inte ens bemödat mig med att föra in dem i "har-listan". Flera av våra senast inköpta DVD:er är dessutom svenskutgivna, något som jag blankt vägrade beblanda mig med innan. När jag först började köpa in DVD:er till samlingen fanns det ju inga svenskutgivna animéer utan det mesta var region 1 från USA och då ville jag ha en enhetlig samling med enbart amerikanska region 1-utgåvor. Enstaka brittiska region 2-utgåvor fick vara tillfälliga undantag (som nu har visat sig ha blivit pernamenta delar i samlingen trots allt). Min gamla tumregel om en enhetlig samling känns dock inte alls lika adekvat längre nu när det har blivit mycket smidigare och ibland även billigare att bara plocka animé-titlar från svenska butikshyllor, så när vi nu ibland köper nya animéer är det bara som om det vore vilka filmer som helst. Den lite mer "speciella" känslan från när manga och animé betraktades som kult och underground har alltså försvunnit. Animé på DVD är heller inte längre lika exklusivt när man kan hitta nya titlar på allt från Hemmakväll till ICA och en stor del av charmen med detta "konstiga från Japan som få känner till" har därmed försvunnit. Det må låta lite uppblåst att uttrycka sig på det sättet men så är det faktiskt. Ibland är det faktiskt roligare att ha en lite mer udda hobby.
Jag nämnde tidigare att flickvänner, värnplikter och utbildningar hade kommit i vägen för flera av oss i gänget men det var nog inte hela sanningen. En bidragande anledning till att i alla fall jag tappade intresset för animé i mitten på 00-talet var nog också att manga och animé vid det laget hade hunnit bli såpass kommersiella i Sverige att det då plötsligt inte kändes riktigt lika intressant längre. Trist resonemang, jag vet, men så är det. Nu har det dock gått ett par år sedan dess, jag har fått lite mer självdistans till det hela och återigen börjat få upp intresset. Nu har vi dessutom egna barn att uppfostra och jag kan bara inte låta bli att introducera utvalda Ghibli-filmer för vår lilla treåring. Då är jag glad att utvecklingen trots allt har gått som den gått. För bara några år sedan fanns till exempel My Neighbour Totoro på DVD inte ens ute i USA utan man tvingades fortfarande att svartimportera sk Hong Kong-utgåvor. Detta slipper man nu. Jag har kommit till underfund med att det sannerligen är en mycket trevlig fördel att man kan köpa "Min granne Totoro" i närmaste videobutik här hemma, komplett med svensk tal och text. Kommersialism är en bra grej.
Ovan F.V: Cowboy Bebop är en av mina absoluta favorit-animéer. En minst sagt unik sci-fi där ett jazzigt soundtrack blandas med hårdkokta eldstrider med komiska vardagliga situationer med Bruce Lee-referenser och Jeet Kune Do. Helt enkelt ett måste i filmhyllan.
Ovan mitten: Vem kunde ana för bara några år sedan att vi en dag skulle kunna köpa "Min granne Totoro" i en vanlig svensk videobutik. Studio Ghibli-filmerna är för övrigt guld värda allihopa. Hayao Miyazakis senaste mästerverk, Ponyo på klippen vid havet, hade dessutom svensk biopremiär såsent som i år.
Ovan T.H: Paranoia Agent var en av de första animéerna som jag såg att man kunde hyra i en svensk videobutik. Både jag och hustrun min tyckte bra om den och ifjol fick faktiskt hon den svenskutgivna boxen i julklapp.
Avlutningsvis har jag nu även kommit till en punkt i livet där jag kan skaffa allt från min gamla att köpa-lista från gymnasiet. Alla animéer som jag då ville ha, som då låg utanför min räckvidd, skulle jag nu kunna införskaffa på 2-3 månader utan att alls överanstränga bankkontot (eller t o m under loppet av en månad om jag fick för mig att spräcka budgeten). Manga-albumen tycker jag fortfarande är förhållandesvis dyra, i alla fall de engelska utgåvorna, men det vore heller inga större problem. Jag funderar nu alltså starkt på att återuppta och komplettera den gamla samlingen. Sedan att det nu har gått en mer än fem år sedan jag uppdaterade önskelistan och att det rimligtvis borde vimla av nyare titlar som torde vara intressanta, det är en annan femma. För nog hade det känts för jäkla gott att få göra fullständigt den samlingen som jag började på- och bara kunde drömma om i gymnasiet.
Tillbaka till kuriosa | <--- Till föregående del: Min personliga manga-historia
