Text av: Dylan M. Johansson, 2009-11-03
Efter diverse småfilmer visar filmstudion Toho Co Ltd i november 1954 Gojira (i väst sedermera känd som Godzilla: King of the Monsters!) på japanska biografer. Filmen var den dittills dyraste i Japans historia, med en budget på nästan nio miljoner svenska kr. Svartvit, men innehållandes en gigantisk skräcködla, skrämde den närapå livet ur hemmapubliken. Gojira blev enormt uppmärksammad vid releasen i japanska tidningar eftersom den (av en ren tillfällighet) var aktuell samtidigt som en japansk fiskebåt hade råkat i kläm under ett atombombtest i Stilla havet och som de allra flesta säkert känner till är det just när en sällsynt ödla blir utsatt för radioaktivt avfall efter atombombtester i Stilla havet som monstret Gojira/Godzilla uppstår i filmen.
Den första Godzilla-filmen blev och förblir en klassiker med stort K. Det är fortfarande den mest sevärda filmen i serien, dels med tanke på dess för sin tid sakliga budskap och banbrytande specialeffekter men även ur en högst personlig synvinkel. Ur mitt barnsliga perspektiv är det den jag gillar minst och då måste den ju vara bra på riktigt. T ex stör jag mig på sådant att här finns bara ett monster i form Godzilla själv och hans värsta motståndare, människorma, är inte ens en tiondel så stora. Vidare ska Godzilla vara mörkgrön och inte grå. Normalt sett har jag inget emot svartvita filmer men här spelar det stor roll minsann.
För regin stod i vilket fall Ishiro Honda, en man som kom att regissera majoriteten av de kommande Godzilla-filmerna. Han hade varit delaktig i andra världskriget vilket märks extra tydligt i filmen från 1954. Den kan ses som en allegori på Japans förstörelse efter de amerikanska atombomberna som skapade liknande förödelse bara nio år tidigare. På andra sidan Atlanten blev man snart varse om uppståndelsen kring Gojira och filmen fick amerikansk premiär i april 1956, dock efter en klippning utan dess like. Man hade till och med bytt ut huvudrollen genom att klippa in scener med amerikanske skådespelaren Raymond Burr och därigenom också ändrat avsevärt i handlingen. Vid den här tiden hade den första uppföljaren, Godzilla Raids Again med regi av Motoyoshi Oda, redan kommit ut i Japan. Det har aldrig riktigt framkommit om det skulle föreställa samma muterade skräcködla som i den första filmen eller om detta var ett helt nytt vidunder. Hur som helst visade sig uppföljaren vara betydligt sämre på de flesta plan. I den första filmen hade man delvis använt dockor eller robotar för att gestalta ödlan men här var det uppenbart människor i maskeraddräkter som gällde och klippningen var heller inte den bästa. För barnet i mig var det i alla fall ett plus att vi för första gången fick möta ett annat monster, Angilas - en fågellikande ödla, som vår grönödla fick tampas med.
Det tredje riktiga tillskottet, King Kong vs. Godzilla från 1962, är ett av de mer populära i USA. Ishiro Honda var tillbaka i regissörstolen och som om det inte var nog med att amerikanernas favoritjättemonster för första gången fick slåss mot japanernas tungviktare var detta även första gången man någonsin såg såväl King Kong som Godzilla i färg på bioduken. Temat "Godzilla möter annat monster" genomsyrande därefter hela filmserien i årtiondena som följde. Det hade dessutom hunnit bli väldigt populärt i hemlandet där andra filmmakare gjorde sina egna monsterfilmer i precis samma stil. Vid det här laget släppte även Toho sina Godzilla-filmer med betydligt kortare intervaller. År 1964 kom t ex inte mindre än två filmer med jätteödlan, Mothra vs. Godzilla och Ghidrah, the Three Headed Monster. Ghirdrah, som alltså introducerades i den sistnämnda rullen, är med sina vingar och tre huvuden det absolut största och mest fantastiska monster som Toho någonsin har skapat.
Från och med nu var Godzilla inte längre "the bad guy" i sina filmer, istället hade han oftast rollen att försvara Japan. Godzilla var nu beskyddaren som publiken hejade på oavsett vem han slogs mot. Från och med Invasion of Astro-Monster (1965), i vilken världen attackeras av utomjordningar, agerade monsterna dessutom inte längre huvudkaraktärer. Handlingen kretsade ett tag framöver oftast kring två människor, en man och en kvinna, medan monsterna endast var sekundära och kunde kanske hjälpa människorna att bekämpa några utomjordingar såvida de inte redan var upptagna med att banka på varandra. Året efter Invasion of Astro-Monster kom Godzilla vs. the Sea Monster som föga överraskande handlade om ett havsmonster (i form av en jättekräfta) som Godzilla måste slåss mot. Den här är känd som en av de absolut sämsta Toho-filmerna, mycket beroende på att man just i denna bytte regissör. Istället för Ishiro Honda stod den mindre begåvade Jun Fukuda för regin. Bättre lyckades han i Son of Godzilla (1967), där det är Godzillas avkomma som löper amok och där även specialeffekterna tog ett avsevärt. skutt framåt.
Men aldrig tidigare hade så många monster setts tillsammans som i Ishiro Hondas comeback Destroy All Monsters (1968), en av mina favoritfilmer i Godzilla-serien. Den tionde Godzilla-filmen, All Monsters Attack (1969) togs däremot inte emot särskilt bra av vare sig fans eller kritiker och kom att bli Hondas sista film på ett bra tag. De Godzilla-filmer som sedan släpptes under den första halvan av 70-talet var så otroligt dåliga att fans idag helst inte vill låtsas om dem. Nykomlingen Yoshimitsu Banno regisserade Godzilla vs. Hedorah (1971) medan tidigare nämnda Jun Fukuda kom tillbaka för ytterligare tre filmer innan Ishiro Hondas slutgiltiga återkomst 1975, och fastän den charmigt typiskt japanska MechaGodzilla introducerades under den här tiden märks de dåliga sidorna av disco-eran alltför väl.
Efter 1975 och Ishiro Hondas svanesång i och med Terror of MechaGodzilla dröjde det nästan tio år innan nästa film i serien. Något radikalt höll på att hända på Toho. Man bestämde sig för att spotta i nävarna, ta bort allt trams och göra Godzilla och de andra bestarna mer seriösa igen. The Return of Godzilla från 1984, eller Godzilla 1985 som den intetsägande nog kom att heta när den släpptes i USA året senare, skulle vara mer i linje med den första filmen. Jag vet inte var Toho fick alla resurser från men denna monsterrulle hade en större budget än någon av deras tidigare filmer och liknade faktiskt mer en Hollywood-produktion än någon tidigare del. Handlingen utspelades i ett så kallat "parallellt universum" vilket kort sagt innebar en alternativ fortsättning på originalet från 1954. Regissör för första och sista gången var Koji Hashimoto. Faktum är att igenom hela 50, 60- och 70-talen var det Ishiro Honda och Jun Fukuda som nästan uteslutande regisserade alla filmerna i serien, men fr o m 80-talet och framåt skulle en hel uppsättning olika japanska regissörer komma att stå bakom rodret. Fastän det var tänkt att Ishiro Honda skulle återvända en sista gång som regissör för Godzilla vs. MechaGodzilla II 1993 gick han tragiskt nog bort tidigare samma år. Efter The Return of Godzilla tog i vilket fall filmserien ytterligare en liten paus, den här gången på fem år, och det blev också den sista riktiga delen som hade officiell biopremiär utanför Japan. Trots detta verkade produktionen av vedertagna Godzilla-filmer i hemlandet aldrig att sina. Med undantag för 1990 släpptes en ny Godzilla-film vartenda år mellan 1989-1995 och likaså mellan 1999-2004. Däremellan bjöds vi dock på något helt nytt.
Den första (och till dags dato enda) amerikanska Godzilla-filmen hade biopremiär 1998 och var en nyinspelning av det klassiska originalet där Godzilla såklart attackerar New York istället för Tokyo. Regisserade gjorde den ökänt banala amerikanen Roland Emmerich (tidigare känd för bl a Universal Soldier). Denna kalkonrulle innebar att många i väst, däribland jag, för första gången fick upp ögonen på allvar för de japanska originalfilmerna. Tillskillnad från sina japanska förlagor var den amerikanska Godzilla inte så dålig att den blev bra. Den var dålig på riktigt. I sann trotsanda är det kanske just därför som jag tycker så mycket om den. Någon som däremot definitivt avskydde den amerikanska tolkningen av vår favoritmutantödla är senaste japanske regissören Ryuhei Kitamura som i 2004 års Godzilla: Final Wars återupplivade Roland Emmerichs Godzilla för att slåss mot den "riktiga varan". Kitamura har sagt att han tycker att Emmerich tog bort "God" ur "Godzilla" så därför döpte han om kreaturet till "Zilla". För att riktigt visa avskyn inför Zilla lade man även in andra, väldigt tydliga gliringar i filmen. Inte nog med att Zilla var det enda monstret som var helt datoranimerat, det var också ett av de få monstren som faktiskt och utan tvekan dödades av Godzilla. Striden mellan Zilla och Godzilla var för övrigt över på under en halv minut. Det var den kortaste striden i hela filmen och ett av de allra kortaste striderna i hela filmserien, även det en tydlig pik i sig. När Zilla har blivit besegrad utbrister dessutom skurken i filmen "Jag visste att den tonfiskätande ödlan var värdelös!", en uppenbar referens till den amerikanska filmen där ödlan ifråga förtärde just tonfisk.
Jag vet inte hur många fler Godzilla-filmer Toho har tänkt att göra men just när konceptet började att kännas urvattnat och man nästan önskade att Godzilla snart vrålade för sista gången drog man på företaget i handbromsen. Officiellt har man sagt att Godzilla nu är tillfälligt pensionerad från bioduken. Rykten säger att uppehållet kommer att vara fram till Godzillas 60årsjubileum 2014. Sedan det första framträdandet 1954 har det aldrig tidigare gått ett helt årtionde utan en ny Godzilla-film så här på POPKORN tycker vi att det låter vettigt. Och fastän vi för bara några år sedan började bli lagom trötta på Godzilla så börjar vi nu, drygt fem år in i pensioneringen, få allvarliga abstinens-besvär. Idag, den 3:e november 2009, fyller Godzilla 55 år. Nedräkningen till den högt förväntade 60årsdagen har börjat och vi håller tummarna för ännu en återuppståndelse ur djupet utan dess like.
Tillbaka till kuriosa | Fortsätt till Godzillas filmografi 1954-2009 --->
