Text: Thomas Gustafsson, 2009-08-22
Format: Amiga
Utvecklare: Lucasfilm Games (1990)
Du är i Karibien och lever ditt liv som fruktad pirat. Vågor som skvalpar mot relingen, en lätt bris smeker din kind och allt som leder dig över haven är stjärnorna... Okej, så är inte riktigt fallet i The Secret of Monkey Island. Faktum är att det knappt är till hälften rätt. Du ÄR i Karibien men du är INTE pirat och sannerligen INTE fruktad… Ännu.
The Secret of Monkey Island släpptes 1990 av vad som då fortfarande hette Lucasfilm Games (sedermera Lucasarts), då de så kallade peka-och-klicka-äventyren fortfarande låg på sin absoluta höjdpunkt. Lucasfilm hade sedan 1986 pumpat ur sig högkvalitativa spel som Maniac Mansion, Zak McKracken and the Alien Mindbenders och till och med några titlar baserade på Indiana Jones-filmerna som alla innehöll bra historier, knivigt pussel-lösande och en idiothumor som tydligt visade att de här spelen var för de lite äldre barnen. Monkey Island är inget undantag. Du har kontrollen över spolingen och pirat-villupparen Guybrush Threepwood som har kommit till den fiktiva karibiska ön Mêlée Island i hopp om att bli en fruktad sjörövare. Vad som börjar som ett enkelt litet äventyr för vår dråplige hjälte utvecklas snart till en jakt på den notoriske spökpiraten LeChuck, och vips, så har du ett toppenspel framför dig.
Ovan: Den odödliga introduktionen och den fräcka fäktningen är bra ett exempel på hur lysande spelet är.
Jag kan inte nog överdriva hur underbart det här spelet är. Alla inslag är helt enkelt lysande, från ditt första möte med "three men of low moral fiber" till fäktningen baserad på förolämpningar till kannibalerna som inte äter vem som helst utan tänker gärna på näringen den personen innehåller först. Kanske har det att göra med att det här är ytterligare ett sådant där spel som jag har nostalgiska minnen av. Hemma hos far min för en sådär 18 år sedan stod jag och mina syskon klängandes runt hans dator och tittade på när han spelade. Sedan att jag inte begrep ett enda dugg av vad som försiggick spelade ju ingen roll. Men när jag så lärde mig det engelska språket ett x antal år senare och spelade äventyret på nytt var det inte helt förvånansvärt en helt ny upplevelse. Jag visste vad alla sade till varandra och jag valde gladeligen alla onödiga (men ack så roliga) extra dialoger bara för att se vad de ledde till.
Ytterligare en fin sak med Lucasfilms äventyrsspel är att man kan inte dö, misslyckas eller tvingas göra om någon "bana". Visst kan man fastna, men då gäller det bara att prova allt möjligt då ingen lösning är för dum för att vara rätt. Stenen som du till exempel knuffar utför en klippa för att få en annan sten att träffa palmen på stranden som gör att du får bananer som du sedann ger till apan som följer efter dig… Ja, ni fattar vinken.
För att också nämna några få ord om musiken. Klockren. Spelet gavs ut i ett par olika versioner och den som alltid legat mig nära hjärtat är Amiga-versionen. Den innehåller faktiskt färre låtar än den som gavs ut till PC men kvalitén i ljudet som utges av ett par Amiga-högtalare kan inte överträffas. Introsekvensens drömska toner är magiska och det är ärligt talat inte mycket som toppar det. Det riktigt känns i maggropen att man befinner sig på Mêlée Islands nattsvarta stigar i väntan på nästa smutsiga pirat att besegra med sina knivskarpa föroläpningar.
Ovan: Humorn sitter där den ska genom hela äventyret och 2009 års utgåva har ritats om från grunden med HD-grafik.
På senare tid har speljournalistiken ofta domderat ut att peka-och-klicka-spelen är en sedan länge utdöd genre. Monkey Island är så bra att det till och motbevisar detta. I juli i år släpptes nämligen en uppdaterad specialversion av spelet till PC, Xbox Live och iPhone, komplett med HD-grafik, fullt röstskådespeleri och vad mer man kan tänka sig för att anpassa spelet till en ny tänkbar publik (eller varför inte en gammal fanskara som längtat efter ett kärt återseende). Är man av den gamla skolan kan man till och med välja att spela det med grafiken från originalet. Monkey Island är ett lysande exempel på hur ett spel kunde se ut och det handlade om ren och skär underhållning. Det är en klassiker från början till slut.
Slutdömet: Fem babblande Stans av fem möjliga.
Tillbaka till kuriosa arkivet | Tillbaka till kuriosa spelhörnan
