Text: Dylan M. Johansson mot Måns Dahlgren, 2009-01-30
Den här månaden är det drygt ett år sedan vi på SPPS sammanställde SEGA Mega Drive-toppen åt POPKORN och fortfarande är det många som inte alls vill kännas vid Toki: Going Ape Spit och dess placering på listan. Nu är det äntligen dags för framförallt Måns att få vedergällning... Men långt ifrån alla låter Toki bespottas och framförallt Dylan kommer till undsättning.
Dylan försvarar
En del videospel brukar kopplas till en speciell årstid. NES:ens Track & Field II symboliserar en varm sommardag för lika många som N64:ans Diddy Kong Racing är vinter och jul för andra. Melankoliska Toki: Going Ape Spit till SEGA Mega Drive är för mig en kulen höstkväll. Man kan urskilja en trend i svensk spelpress att döda mina älsklingar till SEGA:s äldre konsoler. Titlar som en gång i tiden var större i vår del av världen än någon annanstans ska nu bespottas och ses på med "nyktra" ögon. Altered Beast är ett bra exempel på detta. Golden Axe med uppföljare är ett annat. Och Toki: Going Ape Spit är ett tredje.
Det finns flera anledningar till att denna måste-ha fick sin placering på POPKORN:s Mega Drive-lista. Med små medel lyckades nu nerlagda TAD framställa spelet lika stämningsfullt dunkelt som valfritt Mega Man till NES. Den ödesmättade inledningen är direkt medryckande. En viril vilde i stuk med He-Man förvandlas till pösig primat av den elake trollkarlen och för att rädda sin prinsessa måste Söndags-Tarzan - skjutandes snorloskor med apkäften - ta sig igenom både skog och grotta. Banorna går i historiens tecken och man kommer att få kämpa mot dinosaurier och trilobiter i en varierande bandesign som skulle kunna vara hämtad direkt från Castlevania: The New Generation. Svårighetsgraden ligger där man kan förvänta sig från ett plattforms-shoot 'em up årgång 1991 och då är man tacksam för att spottsalvan kan uppgraderas i bästa R-Types-style.
Fienderna är dessutom överraskande välritade och absolut inte att förglömma är Tokis killer-app soundtrack. Grov bit-pop när den är som bäst. Toki: Going Ape Spit hör definitivt till Mega Drive:ens finaste, missade guldstunder - och är väl värd sin placering på vår topp-20.
/Dylan M. Johansson, spottar med Toki
................................................................................................................................................
Ovan. Toki: Going Ape Spit - En dunkel och stämningsfull guldstund som man inte får missa eller ett slentrianmässigt och långsamt spel som man helst förtränger? Och är det egentligen värt sin placering på vår SEGA Mega Drive-topp?
................................................................................................................................................
Måns åklagar
Då kunskapen om vad som gör bra videospel var knapphändig som bäst under de tidigare årtiondena kunde spel som egentligen inte alls var något att hänga i granen få kultstatus bara för att de gjorde något lite, lite annorlunda. Toki: Going Ape Spit är just ett sånt spel. Det är egentligen precis som de många andra actionspelen från den här tiden där man bara ska skjuta ner allt som rör sig utan att själv få en enda minsta lilla träff, för då dör man. Den enda skillnaden är att istället för att spela som en robot eller kommandosoldat som ska rädda mänskligheten så spelar man här som en apa vars hemska spot och andedräkt ska döda alla utdöda reptiler. Och det kallar de variation?
Problemet är att den här apan inte på något sätt eller vis är lika charmig som apor brukar vara i videospel. Istället ser den bara ut som en ful, korkad apa. Men den är i alla fall snyggare än de missfoster till bossar man möter längst vägen, som bara blir fulare och fulare för varje nivå. Eftersom Toki är en apa vore det väl i alla fall logiskt om han rörde sig lika smidigt som en också? Men nej, såklart är han lika långsam som en sömngångare, vilket gör honom till spelvärldens lättaste måltavla för fienderna.
Om man inte fullkomligt älskar just den här typen av gamla spel har Toki: Going Ape Spit heller inget speciellt att erbjuda, förutom kanske en ful och seg apa, vilket väl ändå borde övertyga de flesta till att inte alls bry sig om det här spelet. Som ovan nämnt är det bara på grund av dess lite annorlunda design (loskande apa istället för skjutande stridspitt) som det överhuvudtaget blev ihågkommet, men frågan är nog snarare hur många som inte vill förtränga eländet?
/Måns Dahlgren, spottar hellre på Toki
Tillbaka till kuriosa |
