Text och foto: T. Gustafsson, D.M. Johansson, C. "Tina" Mierzejewski, K.J. Mierzejewski, 2008-08-30
Dylan: Hjälpsamhetens stad
Flygplanshjulen smeker äntligen japansk mark. Efter nära tolv timmar i luften och en mellanlandning i Moskva som vi helst glömmer, är vi äntligen på Narita Airport - Tokyos internationella flygplats. Då vi hämtat ut väskorna och köpt den första omgången japanska läskedrycker undrar vi smått övertrötta om vi verkligen sitter på rätt snabbtåg in till Tokyo centrum. Efter att lite tafatt ha frågat en dam har vi (snabbt som ett karateslag) fyra andra bugande japaner runt omkring oss som med egendomliga handgester, än mer svårtolkade än deras engelska, respektfullt försöker förklara för oss borttappade ganjis att så antagligen är fallet.
När vi bestigit uppgången (en av flera, men vad visste väl vi?) på Bakurocho-stationen säger vår inre klocka oss att det borde vara natt, men den obarmhärtiga augustivärmen som slår oss som en bambupinne i nyllet klarlägger att det är mitt på dagen. I den smått olustiga situationen som uppstår då man förstår att kartan till hotellet ligger kvar i Halmstad inser vi att ja, det är verkligen Tokyo-luft vi andas för första gången i våra liv.
Vi märker snabbt att frågar man om vägen i den här staden, verkar Tokyo-borna mer benägna att låtsas veta vart man ska, än att snopet erkänna att man inte heller har en aning. ”Vet du vart Khaosan Ninja Hotell ligger?” verkar här betyda ”Kan du snälla ta död på hela din förmiddag och hitta vårt billiga hotell som ingen vet vart det ligger då det är precis nybyggt?”
Vår nya vän skulle visa sig heta Jinro. Han var på väg mot helt motsatt riktning när vi stannade och frågade honom om vägen till vårt vandrarhem. Det var då som han slog olympiskt rekord i storstadslöpning och vi fyra handfallna POPKORN-skribenter inser att det här verkligen är som i en annan värld. Varje gång Jinro kommer tillbaka efter att ha sprungit och frågat i ytterliggare en butik, ett postkontor eller närköp ber han först lika svettig som andfått om ursäkt för att vi hade fått vänta i någon halvminut. Efter en fyrtiofem minuter begriper vi att han inte vet mer än vi var ninja-hotellet kan tänkas ligga. Vår självförebråelse säger att vi borde stanna vid drickautomaten vid nästa gatukorsning och köpa vår följeslagare något att dricka. Han vägrar först att ta emot, men efter att vi hade stoppat i motsvarande sex kronor och kan välja fritt från det breda utbudet av exotiska Fanta-sorter och vitamindrycker väljer han en kaffe.
Tillslut inser vi att det bästa vore kanske att låtsas. ”Här är det, tack så mycket. Det här är vårt hotell” ljuger vi och pekar på en skola. Jag undrar om Jinro nu möjligtvis skulle börja jobbet då han först hade oturen att bli stoppad av oss. Seder från samurai-tiden, då att hjälpa andra fortfarande var en dygd, har sannerligen präglat det japanska folket ändå in i nolltalet.
Ovan fr v. Thomas kollar upp på nätet var vårt hotell ligger - Första Dr Pepper'n i Tokyo - Välkomna till ninja-hotellet
Janne: Detektivarbete
Dylan GLÖMDE karta och vägbeskrivning till vårt hotell hemma i Halmstad. Det var just vackert. Men sina jäkla cigaretter, de kom han ihåg att ha med sig minsann. Till slut är det lite gammalt hederligt detektivarbete som räddar oss (tänk Batman). Mitt under vår stadsvandring med Jinro lägger jag märke till att vi befinner oss utanför Ryogoku Post Office. Jag och Tina viker av en stund, in på en AMPM-butik (tänk 7 Eleven) och köper en kartbok över Tokyo. Efter ganska mycket besvär (låt oss bara säga att den japanska alfabetiska ordningen skiljer sig från vår…) lyckas jag till slut hitta sidorna över Ryogoku och javisst, det gränsar ju till Nihombashi där hotellet ska ligga. Närmare observation säger mig att vi i själva verket måste ha följt Sumidafloden söderut då vi trodde oss följa Kandafloden österut. Thomas och jag jämför sedan den kartan med ett foto som jag tog på en skärmdump över en karta vi hittade på nätet (de hade allmäna datorer på flygplatsen som tur var) där hotellet var utmarkerat. Vi kommer nu fram till var hotellet troligen ligger på ”vår karta”, stoppar en taxi, pekar på kartan vart vi ska och… voila. Välkomna till ninja-hotellet. Lagom slitna och svettiga.
Senare på kvällen, efter att alla har fått duscha och byta om, drar vi ut för att utforska närområdet. Gosse, de där läskautomaterna finns verkligen överallt. Längst med alla vägar och i varje gathörn står det minst ett par stycken automater där man kan köpa allt från te och iskaffe på burk till vitamindrycker och juice (också på burk). Och de har sjukt många fler läsksorter än hemma i Sverige. Vad sägs t ex om Pepsi Blue Hawaii Lemon and Lime eller Fanta Grape med geléklumpar i? Smaskens. Allra godast är dock den japanska Dr Peppern. Efter en stunds vandring tycker vi oss höra trummande och sång… Vi låter musiken leda och och klampar rakt in i en liten gatufestival i Nihombashi, där de festande inte är sena med att bjuda oss på gratis öl. Jag älskar det här landet (och ja - i Japan är det fullt legalt att förtära alkohol på offentlig plats, däremot är det olagligt att röka offentligt, t ex ute på gatan ^_^).
Thomas: ...
Efter första natten har vi lärt oss den hårda vägen att stänga av AC:n (fläkten alltså) på hotell-rummet. Min hals är helt uttorkad... Men vi kunde nog inte bry oss mindre, eftersom det på dag-ordningen för idag står... Akihabara.
Ovan fr v. Gatufestival i Nihombashi - Thomas sover nära fläkten - Tina och Thomas med Akihabara i ryggen
Tillbaka till kuriosa | Till nästa del --->
