Text av: Thomas Gustafsson, 2008-05-10
Jag kan bara önska att det var en riktigt blåsig, stormig, regnig och allmänt ruggig höstnatt då Batman blev till. Att han tillkom efter skaparens hemska mardröm då han vaknade upp svettig med pulsen på högvarv. Man kan ju önska i alla fall.
Batman, the Dark Knight, the Caped Crusader, Läderlappen. Alla dessa namn på en av de mest framgångsrika och äldsta och rent utav bästa seriehjältarna någonsin. Jag säger seriehjälte just för att Batman inte är någon superhjälte, utan en vanlig man som, driven av sitt hämndbegär, tränat huvud och kropp till ett absolut maximum. Men hur kom han då till, om inte genom sagda mardröm?
The long road to success
Det var i nådens år 1939, då vi här i Europa snart skulle utsättas för världskrig nummer två, som tecknaren Bob Kane hade suttit och kladdat lite. Det var egentligen tack vare Stålmannens framgångar som de feta pamparna på National Publications (senare DC Comics) ville att seriedelen skulle ha något nytt. Kane ringde upp sin kollega Bill Finger och sade att han hade ritat en figur han döpt till "the Batman", och han ville att Finger skulle komma över och titta på det. Kanes skisser såg säkert inte mycket ut för världen. En röd-svart dräkt utan vare sig handskar, mantel, och en domino-mask likt Robins. Finger tittade på det hela, de började genast diskutera och Finger kom fram till att det borde göras en del förändringar. Nämnda delar av dräkten lades till, masken byttes ut och de tidigare röda delarna gjordes gråa så att Batman skulle se mer mörk och skrämmande ut.
Ovan. Batmans första framträdande kontra hur han ser ut idag.
Batman debuterade i Detective Comics #27 i maj 1939, med historien "The Case of the Chemical Syndicate" men det skulle bara dröja till året därpå innan han fick en helt egen tidning. Under hans första tid var Batman väldigt olik den anti-hjälte vi är bekanta med idag, då han inte sällan misshandlade eller till och med dödade skurkarna. Vid ett flertal tillfällen använde han till och med skjutvapen, något som helt går emot hans karaktär.
Den Mörke Riddaren har utvecklats mycket genom åren, både estetiskt och inte minst vad gäller berättarstilen. Bob Kanes och Bill Fingers kreation var en mörk och dyster man som (till en början) vandrade ensam genom nätterna och bekämpade sina fiender. Denna sida mjuknade dock så fort Robin kom in i bilden, så låt oss låtsas som att det aldrig hände och hoppa fram i tiden en liten bit.
1954 publicerade psykologen Fredric Werthram boken Seduction of the Innocent, där han prompt hävdade att Batman och Robin var homosexuella och varandras älskare. Werthrams bok väckte starka känslor hos folket och man krävde att få se en mer lättsam version av Batman. Mot slutet av 50-talet verkade det som att tidningen hade spårat ur helt och hållet tack vare detta trams. I den tidigare så jordnära (nåja..) Batmans äventyr såg vi nu nya karaktärer som Ace the Bat-Hound. Ja, en hund. Även Bat-Mite, en utomjordning som sa sig vara Läderlappens största fan, men egentligen bara ställde till med bekymmer. Ett vanligt tema i tidningen var nu också resor ut i rymden, och bataljer med bisarra rymdvarelser. Hallå? Det här funkar väl inte?
Naturligtvis gjorde det inte det och 1964 var försäljningssiffrorna så dåliga att DC Comics enligt Bob Kane planerade att lägga ner Batman helt och hållet. Lyckligtvis var det en man som var "up to the task" att ställa saker och ting till rätta. Julius Schwartz blev den karl som sattes på att arbeta med tidningen och han bestämde att det skulle ske drastiska förändringar. I maj 1964, i Detective Comics #327, med "New Look" skrivet över hela omslaget, återvände Batman till de mer detektivorienterade berättelserna och både hundar och utomjordingar fick ta sitt pick och pack och dra. Batmans utrustning, såsom Batmobilen och hans dräkt såg också vissa förändringar och till med hans butler Alfred dödades och ersattes med Aunt Harriet, som bosatte sig hos honom. Men hela köret fick snart en ny vändning…
1966 hade TV-serien Batman med Adam West i titelrollen premiär. Jag känner inte många som aldrig sett ett avsnitt och vet hur komiskt fjantig den var. Den hade definitivt sin charm men det höll inte i längden. Seriens ostighet smittade av sig på tidningen och man såg samma sorts stil på papper som på TV. Dock får man väl se till det goda som TV-serien tillförde, såsom Alfreds återkomst och odödliga skildringar av skurkarna. Men som nämnt höll inte TV-serien och 1968, då efter tre säsonger, lades den ner och kort därpå sjönk försäljningen av tidningen igen. Året därpå var det nya eldsjälar som fick saker och ting gjorda. Författaren Dennis O'Neil och Neal Adams tog över och tog avstånd från den ostighet som fram till nu hade präglat Batman för att återvända till hans mörka rötter. Under 70-talet formades i mångt och mycket den Batman vi är vana vid idag. Trots detta fortsatte försäljningen att sjunka och 1985 var det rekordlågt. Året därpå var det dock en man som sparkade hela serievärlden mellan benen.
1986 publicerades Frank Millers legendariska miniserie Batman: The Dark Knight Returns och blev en enorm succé. I och med DKR fick serien sig ett ordentligt uppsving och vi har sedan dess fått bekanta oss med den definitiva Batman, i precis den andan som Kane och Finger ville åstadkomma nästan 50 år tidigare.
Fladdermöss på vita duken i TV:n
Jag var och petade lite lätt på det med Adam West innan, men jag skulle gärna vilja ta upp lite om den Batman vi fått se på vita duken. Det hela började för länge sedan… Närmare bestämt 1943, med en så kallad "film serial" (fortlöpande kortfilmer som spelades på bio) som med titeln Batman gav oss den allra första rörliga Fladdermusmannen. I rollen som Batman såg vi Lewis Wilson. Han skulle stoppa Dr. Daka, en japansk forskare som spred ett virus som förvandlade människor till en slags hjärndöda zombier. Då denna gjordes under andra världskriget var det mycket rasistiska kommentarer och uttryck riktade mot japaner. Sedan dröjde det till 1949 innan ytterligare en "serial", Batman and Robin, då med Robert Lowery i rollen som Batman när han jagade en skurk vid namn The Wizard.
1966 var det som tidigare nämnt Adam Wests tur att sparka bovar i den nu kultförklarade TV-serien på tre säsonger. Karaktäristiskt för serien var så klart ledmotivet, de tecknade "specialeffekterna" då någon fick sig en rallarsving samt hur den skojade med samtida populärkulturella och samhällsrelaterade personer och platser. Samma år som den hade premiär hann man också med att göra en långfilm baserad på TV-serien.
Ovan. Adam West och Burt Ward i Ostiga klassiker.
Sedan skulle det dröja ändå till 1989 innan vi fick se Batman i biosalongerna igen. Mästerregissören Tim Burton ger oss sin vision om hur allt går till i Gotham City. I rollen som Den Mörke Riddaren ser vi Michael Keaton (som ärligt talat är rätt trist). Superskurken och Batmans nemesis Jokern gestaltas av den sjukt överskattade Jack Nicholson som gör en flamsig tolkning à la Cesar Romeros Jokern från TV-serien '66. Filmen håller dock på det mörka tema som serien visar, och är en överlag ok. 1992 intog Burton regissörstolen igen för att göra den bättre av sina Batman-filmer. Batman Returns har återigen Michael Keaton som Fladderlappen, men nu är motståndarna klart roligare. Danny DeVito gestaltar Pingvinen i en äcklig och grotesk skildring. Vi får också stifta bekantskap med den sexiga Catwoman, spelad av en läderklädd Michelle Pfeiffer. Sammantaget bra bättre än den första filmen.
Sedan spårar det ur. Filmbolaget kräver en ljusare Batman (historien upprepar sig?), vilket Burton inte går med på men Joel Schumacher anser sig vara rätt man för jobbet. 1995 går Batman Forever upp på biograferna och vi ser Val Kilmer som Batman. Nu introduceras även Robin spelad av Chris O'Donnell och skurkarna Two-Face och Riddler spelas av Tommy Lee-Jones respektive Jim Carrey. Knepiga neonljus och närbilder på tajta rumpor syns filmen igenom, och det blir bara blekt och trist. Konstigt nog får Schumacher lov att göra det igen och 1997 slår pålen ner i hjärtat. Batman & Robin är en salig blandning av dåliga val med George Clooney som Batman, O'Donnell återigen som Robin och nu även Alicia Silverstone som Bat-Girl. Uh… Bovarna är följande: Arnold Scharzenegger som Mr. Freeze, Uma Thurman som Poison Ivy och Jeep Swenson som en fånigt dum och grunt-aktig Bane. En salig röra som sagt, och filmen totalfloppar. Schumacher gör inga fler filmer.
Därefter dröjer det inte mindre än åtta år innan vi får se en ny Batman på film. Men det var värt väntan. 2005 har Batman Begins premiär med Chistopher Nolan som regissör och Christian Bale som en oerhört trovärdig Batman. Skurkarna, R'as al Ghul och Scarecrow spelas av Liam Neeson och Cillian Murphy. Den här filmen var tänkt som en omstart vad gäller filmserien och Nolan lyckas bra med att bringa oss en mörkare och mer realistisk Batman. Det var också den här filmen som fick mig att gilla Batman på allvar. Nu väntar vi alla spänt på uppföljaren The Dark Knight. Den har premiär nu i sommar och jag är övertygad om att den kommer att sopa mattan med alla övriga filmer i år. En tyst minut till den bortgångne Heath Ledger, som hann göra klart sin roll som den nya Jokern.
Det har ju även kommit ett antal tecknade Tv-serier och filmer om Fladdermusen, men jag väljer att bara nämna ett exempel. Batman The Animated Series från 1992 är alldeles lysande och med sin fantastiska tecknarstil och mörka ton sätter den i stort sett standard för bra (västerländska) tecknade filmer. Kevin Conroy gör med sin djupa stämma en fantastisk Batman och andra röstskådisar inkluderar Mark Hamill och ett gästspel av ingen mindre än Adam West. Serien har vunnit flera priser, däribland det åtråvärda Emmy Award. Det har också gjorts tre långfilmer baserade på The Animated Series; Mask of the Phantasm, Batman & Mr. Freeze: SubZero och Mystery of the Batwoman.
Till höger: Bara en av de många läckra samlarobjekt med Den Mörke Riddaren.
I år är det 69 år sedan Batman först såg dagens ljus (eller rättare sagt nattens mörker) och jag inser att otroligt mycket har hänt under alla de åren. Mycket trist och mycket tramsigt under 50- och 60-talen men varför ägna tid åt sådant när man kan fokusera på den ofantliga mängd materiel som är bra. Man skulle kunna förespråka om Batman i en halv evighet och ändå känna att man inte hunnit med allt. Jag hoppas innerligt på att han kommer att leva vidare i minst 69 år till. Vilket jag i och för sig inte tvivlar alltför mycket på.
Tillbaka till kuriosa | Batman del 2 --->
