Text av: Dylan M. Johansson och K. Jan Mierzejewski, 2007-05-09
TILLÄGG, 2007-06-17: En bild på Dylans återfunna Fantomen-ringar finns nu uppe.
Janne finner...
Det är en vanlig dag på kontoret (i det här fallet vid skrivbordet i mitt sovrum). Lite på måfå bläddrar jag igenom arkiverade dokument på datorn och snubblar då över en lista på alla våra gamla icke-officiella klubbar. Där framgår bl a klubbarnas namn, syfte, var vi brukade samlas, hur länge klubben i fråga överlevde och hur många medlemmar den hade. Jag har inget direkt minne när vi samman-ställde den här listan men tycker såklart det är jättekul nu när jag återser den. Nostalgiruset är ett faktum. Bland otaliga "mindre lyckade" satsningar, de flesta daterade mellanstadiet och utan några egentliga syften men med fantasirika namn som "Killer-Rats" eller "FSK" - återfinns ett par desto mer framgångsrika fall. Det rör sig om kompisklubbar eller klassammanslutningar som på sin tid överlevde iallafall mer än en vecka och som såhär i efterhand väcker ljuva minnen som vi mer än gärna berättar mer om. Först ut har vi...
VSV - Världens Svåraste Världsmästare
Klubbens syfte
Att Dylan ville vara i centrum
Klubblokal
Tvättrummet i Dylans föräldrars källare
Antal medlemmar
4 st
Dylan berättar…
Höstterminen 1993 var jag nio år och satt idogt framför TV:n varje söndagsmorgon kl 10:00 för att se amerikansk fribrottning på TV3. Eftersom jag och kompisarna då befann oss i vad man kallar den latenta fasen - vilket innebär att man vänder sig åt sociala kontakter, utvecklar kunskaper och främst väljer kamrater av samma kön - låg steget till att bilda något så testosteronluktande som en wrestling-klubb bara en armlåsning bort.
Tre andra killar i klassen var insatta i fenomenet (som för övrigt är den enda av sitt slag som kallas "sports entertainment"). Intagningsreglerna sträckte sig inte längre än att man var någorlunda insatt (läs: hade sett showen på TV) och sedan var det bara att välja en av brottarna att identifiera sig med. Syftet med detta är mig idag något konfunderande då vi sällan brottades på skolgården, men jag minns att jag hade planer på att namnet på ens favoritbrottare skulle stå på ett eventuellt medlemskort. En annan av oss var väldigt noga med att två medlemmar inte fick välja samma brottare. Jag var t ex muskelberget Lex Luger och en annan valde The Undertaker som sin favorit. De stora wrestling-förbunden hade förkortningar såsom WCW och ECW. Vi ville inte vara sämre, utan döpte vår klubb till VSV - "Världens Svåraste Världsmästare".
WWF Magazine fanns lite då och då att få tag på i tobaksaffären på Nyhems torg i Halmstad och ur den samlade jag på mig planscher och utklipp som fästes upp på väggen i mina föräldrars källare som agerade klubblokal. Den var även inredd med en blå soffa av flis och en vit byrå där jag hade mina actionfigurer av Hulk Hogan, Ultimate Warrior och tag-teamet The Demolitions uppställda. Det var kallt som i graven i den källaren så oftast när jag hade kompisar över var vi ändå uppe i mitt rum på vindsvåningen. VSV gick i graven någon gång våren 1994.
Janne tillägger…
Jag visste egentligen inte ett dugg om den här klubben då det begav sig annat än att flera av killarna i klassen var medlemmar och att de brukade ha sina små möten i uppehållsrummet i skolan - där jag och andra kompisar inte fick närvara eftersom vi inte var med i klubben!! >_<
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sparklubben/Spargrisen/Sparsvinet
Klubbens syfte
Spara pengar/slösa pengar/svindla pengar
Klubblokal
Jannes mammas vind, sedermera rörlig operationsbas
Antal medlemmar
Ca 10 st (exakta uppgifter saknas)
Janne berättar…
Den här klubben (eller klubbarna beroende på hur man ser det) har en rätt så intressant historia. Den ursprungliga sparklubben grundades så vitt jag minns av mig och Dylan efter att vi hade läst i svenskboken i skolan om unge Tor och hans sparklubb. Vi apade alltså efter rakt av och som klubblokal använde vi min mammas vindförråd där vi satt kring ett runt bord och hade en sparbössa i form av ett litet kassavalv med kombinationslås. Sammanlagt lyckades vi spara ihop 10 kr och det var alltså bara Dylan och jag som sysslade med det här.
Det hela rann ganska så snart ut i sanden men inte innan vi hann berätta om vår grandiosa affärsverksamhet för resten av klasskompisarna vid lunchbordet i skolan. Två av tjejerna i klassen gillade tydligen idén med sparklubben och stal den rakt av, och döpte i samma veva om klubben till Spargrisen. De flesta i klassen gick då med i klubben, inklusive Dylan och jag och våra övriga kompisar. Syftet med Spargrisen verkade dock gå mer ut på att spara pengar för att sedan SLÖSA DEM än att spara pengar på lång sikt. Sedan började tjejerna i ledningen bråka som bara tjejer i mellanstadiet kan och Spargrisen gick tillbaka till oss grabbar, närmare bestämt Dylan, mig och två andra killar. Vi döpte såklart om klubben på nytt, den här gången till Sparsvinet och var väldigt öppna med att det nu minsann skulle svindlas pengar! Såklart ledde detta till att alla som var med nu gick ur klubben som därmed hastigt dödsförklarades. En klubb, två namnbyten och tre fiaskon alltså men likväl riktigt härliga minnen.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Mighty Max-klubben
Klubbens syfte
En klubb för samlare av Mighty Max-leksaker
Klubblokal
En kompis källare
Antal medlemmar
3 st
Dylan berättar…
De flesta faller någon gång offer för nostalgin. Längtan till retroland och barndomens godtyckliga dagar. Man minns en tid då allt var nytt och spännande för våra upptäckarögon som ännu inte för-stått innebörden av en omvärld full av kravbrev, alfakassor och studielån. För även om man försöker leka av sig idag så känns det oftast onaturligt. Leken blir aldrig lika bra som den var då. Vi var så fokuserade och tidsavsnittet fanns bara inte. Och då saknar vi det. Och därför slår den alltid till, förr eller senare, nostalgin. Jag antar att det var just barndomens upptäckarglädje, kryddat med ett kar samlarmani, som gjorde att jag så friskt tog till mig de små bärbara världarna som var Mighty Max.
Det kunde också ligga särskild känsla över att vara först med det senaste. Ibland var det också häftigt att få vara ensam om något. Mighty Max-klubben bildades i köldvattnet då fenomenet med de små bärbara världarna slog ner som en fjuttig femöressmällare och jag vill minnas att jag stundtals kände mig irriterad som 10-åring att ingen förutom mina två närmaste kompisar verkade intresserade av miniatyrleksakerna. Kanske just för att bekräfta denna pålagda ensamrätt bildade vi Mighty Max-klubben. Kravet för medlemskap var att man skulle äga åtminstone två valfria modeller av de 30-tal leksaker som fanns på svenska marknaden, och bl a just därför blev det aldrig fler än vi tre (de billigaste MM-banorna kostade drygt 40 kr, saknade helt finesser och var inte större än knappa fyra cm - en inte alltför smärtfri investering för en 10-åring).
Även om vi får få och våra begränsade engelskaförmågor orsakade att uttalade "mighty" som
[mi: tshy] gick vi ganska hårt ut med vår grej. Vita T-shirts med ett påsytt eller med hjälp av textillim påklistrat rött M tillverkades. Vi hade även en lokal för våra aktiviteter i en kompis källare. Där satt vi på varsin alldeles för liten stol runt ett bord av trä med ett färgglatt klistermärke med vår nya idol uppsatt på dörren och såg dödligt seriösa ut. Vi hade t o m anammat ett slags eget fackspråk. "Banan-suffixet" fick vi förmodligen omedvetet från våra TV-spelsessioner med bl a Super Mario Bros. 3. Jag var förövrigt den enda av oss tre att införskaffa de första sex Doom Zones, där just "Spindelbanan" blev den sista att komplettera min samling. Lagom till december samma år tillverkade vi för övrigt en 4x A4 stor julkalender med Mighty Max-tema. Den hade 32 luckor.
En utställning med vår gemensamma samling av Mighty Max-figurer diskuterades och vi började till och med skriva faktablad i A4-format som skulle stå jämte våra utställningsobjekt. Där skulle uppgifter om ursprungliga priser i affärer och innehåll för var leksak finnas för allmänhetens betraktande (en idé som på sätt och vis äntligen besannats i och med sidor som denna). Att jag än idag får höra att jag skrev fel i överskriften till en av mina texter (Fajsa istället för "Fakta" om Isbanan) tar jag som ett tecken på att det var en klubb som väckte sanna känslor om att bli tagen på allvar. Klubben lades outsagt ned efter ett par månader då även vi så småningom tröttnade och drog vidare.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Fantomen-klubben
Klubbens syfte
Att Janne kunde smygläsa Herman Hedning
Klubblokal
Jannes mammas garderob
Antal medlemmar
2 st
Janne berättar…
Egentligen kunde man räkna den här klubben som en av de "mindre omfattande" men tillskillnad från t ex vår Mini Boglins-klubb - som levde enbart på en idé och överlevde ganska exakt en skolvecka - var Fantomen-klubben extremt ambitiös och väldigt organiserad. Dessutom är allas vår Fantomen en stor del av den i synnerhet svenska populärkulturen och därför tycker jag att klubben är intressant nog att få nämnas här.
Det hela började en solig sommardag runt mitten på 90-talet då min gode vän Dylan tittade förbi, redo att hitta på rackartyg. Vid sin ankomst fann han mig i garderoben där jag hade återupptäckt otaliga årgångar av mina gamla Fantomen-tidningar. Förtjust över att jag också gillade Fantomen (stackars Dylan trodde väl att han var den enda - i alla fall i vår bekantkrets) föreslog han att vi bildade en klubb. Vilket vi gjorde. Föga anade Dylan att det egentligen var Jonas Darnells helsids-stripp "Herman Hedning & Co" som jag satt och läste (vilken alltså ingick i Fantomen-tidningen) men en rolig klubb blev det allt av det hela.
Barrikaderade i garderoben i min mammas lägenhet satt vi bland högar av Fantomen-tidningar. Väggarna var tapetserade med Fantomen-affischer (däribland de otroligt snygga "bästa omslag-bilderna"), Dylan hade med sig en massa kul Fantomen-prylar (däribland kortlek och Fantomens båda ringar som fungerade som stämplar), vi käkade Fantomens lördagsgodis och på dörren hade vi t o m ett uppsatt schema med Fantomen-motiv där vi planerade in t ex vilka dagar vi skulle uppsöka diverse loppisar på jakt efter ännu fler Fantomen-tidningar.
Eftersom Dylan och jag var de enda i klassen som var det minsta intresserade av Fantomen (eller Herman Hedning *hosthost*) fann vi en slags stolthet i att klubben var exklusiv och lite hemlig för de andra kompisarna. De tilläts inte ens kika in i garderoben (som kunde låsas med nyckel)! Såklart tröttnade vi själva så småningom men sommaren ut hade vi kul som få i vår alldeles egen Fantomen-klubb.
Ovan: Dylans stentuffa Fantomen-ringar. Christina fick nöjet att agera handmodell.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
filmfilm
Klubbens syfte
Ursprungligen att se på film och spela TV-spel, sedermera mer varierande aktiviteter
Klubblokal
Jannes bostad
Antal medlemmar
7 st i den ursprungliga uppsättningen + ett flertal "gästmedlemmar"
Dylan berättar…
År 1999 fanns det i klass 8C på Östergårdsskolan i Halmstad ett gäng grabbar som med få undantag hade känt varandra sedan de var hälften så långa som de någonsin skulle bli. Det var en onsdagsmorgon i maj och på väg till lektionen frågade Daniel mig tämligen tvärt om jag kände till "någon mer i klassen som gillar film". Som svar gav jag att jag själv var filmfantast varpå jag nämnde Jan. Nästa företeelse som fortfarande finns i mannaminne är att vi tre på Daniels bevåg sitter i skolans matsal bredvid en fjärde, då utomstående part och diskuterar ihop en hejgjuten filmkväll, den första i en serie dylika där vårt nobelt uttalade syfte var att "se, diskutera och analysera film". Inte nog med det. Var träff skulle bjuda på filmer ur en ömsesidig genre, varav den inte alltför obskyra sci-fi-genren fastlades till första träffen. [Faktum är att vi lottade fram genrevalet ur en keps fylld med ett flertal teman på hopvikta små lappar - Jannes anm.]
Den svettigt varma fredagen 4 juni samlades vi för första gången i Jannes dammiga pojkrum på Stålgatan. Detta var förövrigt samma dag som jag fick min ansenliga tandställning - tut tut. Filmkvällarna, tillika klubben, hade ännu inte erhållit sitt namn. Den smått enfaldiga namngivningen kom till veckorna mellan första och andra mötet, under ett telefonsamtal mellan mig och Jan, där jag i ett visst sammanhang, smått stressad, skulle yttra termen "filmkväll" och ut kom tungvridaren "filmfilm". Klubben var därmed officiellt döpt. [Faktum är att namnet inte accepterades av de andra förrän vi skulle planera den andra filmkvällen och jag måste ha en överskrift. I brist på annat fick det då bli "filmfilm #2" varpå namnet var fastlagt - Jannes anm.]
Man ska ju öppna stort och detta begrep vi. Till den första kvällen hade vi anskaffat inte mindre än 15 olika filmtitlar, som vi antingen hade hyrt på lokala videoställen eller tagit med hemifrån. Vi var tre killar som samma eftermiddag hade varit och handlat förnödenheter och diverse tilltugg, då vi en smula överrumplande stötte på tre andra klasskamrater. Innan de tilläts vara med minns jag att vi ställde oss något vankelmodiga på denna förfrågan (ryktet hade visst redan börjat sprida sig, tack vare ovan nämnda fjärde part). Anledningen till vår tveksamhet? Vi menade ju i högsta grad allvar med vårt "se, diskutera och analysera film" vilket bäst görs med färre deltagare. Några timmar och tre nya tillskott senare körde vi dock igång och 15 titlar hade vi alltså till vårt förfogande. Detta krävde struktur. Ett tidslagd schema fastlades, printades ut och hängdes praktfullt upp på väggen. Filmer rullade konstant på två TV-apparater i två separata rum.
Det blev att vi såg en hel film den kvällen. Sphere, farkosten. Med Sharon Stone och Dustin Hoffman. Och Samuel L. Jackson. Diskuterade vi den? I så fall sträckte det sig inte längre än det pubertala ordkastande om hur exceptionellt seg vi tyckte den var och vår "Röda rummet"- åskådning fick sig en knäckning. Det kunde inte hjälpas. Vi var blott 15 år gamla, men ur ett rent underhåll-ningsperspektiv var premiärkvällen en fullständig succé. filmfilm #2 ägde rum i juli månad. Denna gång var jag själv på resande fot och kunde inte närvara utan fick ersättas av en "stand-in" och vid filmfilm #3 hade densamme blivit en officiell medlem. Vi var nu totalt sju filmfilm-bröder och likt en strikt tempelriddarorder spikade vi att nu var alla plaster tillsatta och inget nytt tillträde beviljades.
Ungefär så fortsatte det minst en gång i månaden under drygt ett år framöver. Samma gäng, samma plats, hela natten, olika genrer, mest Nintendo 64-spelande (och då mest i GoldenEye) och hyss (vill så här i efterhand rikta ett varmt tack till Jans toleranta moder). filmfilm såg vid vart tillfälle lika organiserat ut på papper och ett schema hade vi alltid uppgjort i förväg. Till våra mer minnesvärda teman från den första tiden kan nämnas "parodier", "framtidsaction" och "animé-titlar". Det fanns även kvällar då vi spelade brädspel eller skrev egna filmmanus och allt som oftast dracks det flitigt med folköl. Efter varje möte brukade vi ha ett överskott med rullar som vi inte hade "hunnit" med att se, vilka vi i vilket fall var tvungna att återlämna till videobutiken dagen därpå.
Runt millenniumskiftet upphörde vi så sakteliga med genreteman och hyrde istället film på känsla, kanske två tre stycken per tillfälle från hyllan med nyheter. TV-spelandet blev i detsamma en officiell aktivitet då de började figurera på våra scheman. På det hela anade vi att filmfilm började bli en alltmer ostrukturerad gestalt, nu dessutom rent byråkratiskt sett. Mötena skedde med större mellanrum och vi tappade till och med räkningen på hur många vi hade haft. Den sista träffen vars schema fortfarande existerar är filmfilm #19 strax innan ettårsjubileumet. filmfilm #20 som var menad att bli en slags stor final (och också det sista vi gjorde tillsammans innan gymnasietiden) blev aldrig av, mest pga att Daniel hade lämnat gruppen vilket skapade vissa rollkonflikter och att de som hade insisterat på att få hålla i förberedelserna helt enkelt inte gjorde det.
Janne tillägger…
Innan vi började på den här gemensamma skriften diskuterade såklart Dylan och jag exakt vilka klubbar vi skulle gå närmare in på. Att vi skulle avrunda klubbmemoarerna med filmfilm var dock outtalat men rätt så självklart. Det var den sista icke-officiella klubben som vi hade innan vi gav oss in i det officiella föreningslivet, den icke-officiella klubb som överlevde längst av alla (ca ett år + en kortare come back under gymnasietiden) och en direkt föregångare till manga & animé-föreningen KyoumiKai i Halmstad. Verksamheten var väldigt organiserad med bl a schemalagda träffar, en gemensam kassa där alla välvilligt lade en förutbestämd summa pengar inför varje filmträff samt en uttalat arbetsfördelning. Daniel var grundare tillika ordförande, Dylan var vice ordförande och jag var kassör samt schemaläggare. Hälften av alla killarna i klassen var medlemmar och klubben var "allmänt" känt i skolan. Många var det som ville vara med men inte fick då vi helt enkelt inte ville ha in fler nya medlemmar. Vi hade ju redan ett roligt stabilt gäng som vi trivdes med. Däremot hände det ofta att det kunde komma sk "gästmedlemmar" - killar (eller tjejer) som alltså fick vara med på något enstaka evenemang men som inte tilldelades något riktigt medlemskap.
Värt att nämnas är även att den strika filminriktningen gav vika åt en hel uppsjö med idéer (däribland planerade grillkvällar och fiskeutflykter) då filmfilm återuppstod under gymnasietiden. Det första evenemanget som genomfördes då ägde rum i mars månad och var en stor spelturnering, en tradition som har levt vidare ända in på SPPS:s glada dagar. filmfilm lades ner igen senare under året pga bristande engagemang från flera ursprungliga medlemmar. Däremot hade klubben under sin kortare andra period åter öppnat dörrarna för nya medlemmar och det var därifrån vi kunde gå vidare och bilda den ideella förening som kom att bli KyoumiKai.
Tillbaka till kuriosa |
