Text av: Dylan M. Johansson, 2007-04-27
"They're heroes in a half shell and they're green..."
Kan det bli mer kultigt? Jag sitter här med mina gamla Turtles-figurer nyss nedtagna från vinden och bara minns. Totalt är det elva stycken. Kanske inte den största samlingen i världen, men det sentimentala värdet är skyhögt. Inspirationen sprudlar och med en ny datoranimerad film rullandes på biograferna kan jag inte låta bli att berätta historien om Teenage Mutant Ninja Turtles första 15 år. Mina damer och herrar; så här började det hela.
Det är nådens år 1983. Det har börjat gå mot vår och i en bohem lägenhet i Northampton, Massachusetts sitter Kevin Eastman, då 22 år, och Peter Laird, 30 år. Efter en lång arbetsdag sitter de och degar framför TV:n. Båda är serietecknare åt diverse undergroundtidningar och under tiden som de sista nattprogrammen rullar på TV-skärmen klottrar de lite på skoj. Så där lagom övertrött börjar Eastman fåna sig lite extra och ritar en sköldpadda i människoform med två nunchakas. Laird hakar på direkt och ritar en till. Som genom ett uppvaknande undrar de båda tecknarna om inte denna feberdröm kan vara något att satsa på i alla fall.
Totalt tecknar de fyra sköldpaddor, som var och en får namn efter renässanskonstnärer, men Eastman och Laird behöver ett namn åt kvartetten. Vid denna tid dominerande tre trender inom den amerikanska serieindustrin: serier om tonårshjältar, serier om mutanter och serier om ninjor. Det perfekta namnet borde alltså vara Teenage Mutant Ninja Turtles!
Eastman och Laird bestämmer sig för att göra allvar av det som först var menat som ett skämt och diktar ihop bakgrundshistoria om en man vid namn Hamata Yoshi som kommer till ett pulserande New York från traditionstrogna Japan med sin råtta Splinter. Om den rivaliserande Oroko Saki - mer känd som Shredder - och mutagenet som vid kontakt gör att man förvandlas till det djur man senast varit i kontakt. De skissar även fram sköldpaddsmutanternas mänskliga vänner, TV-reportern April O'Neil och den stridslystne Casey Jones. Enligt dem själva är storyn en parodi på den legendariska Frank Millers serietolkningar av Daredevil och Ronin, kryddad med en nypa film noir.
Eastman och Laird stöter dock på problem, efter en rad dörrknackningar verkar fortfarande inget serieförlag intresserade att publicera en så smal, för att inte säga skum, serie som de nyss diktat ihop. De unga eldsjälarna är dock själva övertygade om mutantninjasköldpaddornas potential. Kevin hade nyligen fått en massiv summa tillbaka på skatten och tack vare att de lyckades låna $700 av hans morbror kan de ge ut Turtlarna på eget förlag, som finansieras och döps sedermera till Mirage Studios - enligt dem själva eftersom det bara är en "illusion" av en riktig studio.
Första numret trycks i sammanhanget anspråkslösa 3000 exemplar. De två tecknarna - nu tillika egenföretagarna - bokar ett bås på en serietidningsmässa i Portsmouth, New Hampshire och tar med sig samtliga exemplar av förstanumret av sin med blod och svett frambringade serietidning. Peter Laird hade sedan tidigare gig skaffat mediakontakter och lyckades övertala ett par dagstidningar samt ett radioprogram att göra kortare reportage om Mirage Studios och deras skapelse. PR-kuppen att skapa hype kring ett fenomen som knappt ännu existerade gav utlöning och de första exemplaren av tidningen säljer slut snabbare än en ninjaspark.
Ovan f.v: Det blodröda förstanumret från 1984. - Tycker du att denna skiss känns igen? Omslaget till TMNT #4 fick nämligen ligga till grund för kartongbilden till första NES-spelet. - En tidig version av Splinter. Var har han egentligen svansen?
För att besvara den oväntade efterfrågan i indiebranschen görs nytryck av förstanumret. Förstautgåvan av Teenage Mutant Ninja Turtles #1 har därför länge haft ett skyhögt samlarvärde. De uppföljande numren anländer till seriebutiker runtom i USA från och med maj 1984, och är strax uppe och säljer i 125 000 exemplar per månad. Originalserien från 1984 med mutantpaddorna var av en helt annan typ än den färgglada versionen vi fick se mest av här i Sverige. Förlagan var en svart-vitt, parodivänlig dystopi spetsad med populärkulturella referenser och genomsyrades av en betydligt tuffare shargång, ofta baserad på klassiska samurailuktande teman såsom ensamhet och hämnd. Eastman och Lairds version hade en betydligt mer mogen åldersgrupp än t ex den stundande tecknade TV-serien.
Tecknarna träffar snart licensagenten Mark Freedman, som vill se till att Ninja Turtles blir actionfigurer. Unga och rappa som de är nappar de såklart på idén. Freedman lyckas övertala Kalifornien-baserade Playmates Toys, som tidigare givit ut de omtyckta Cricket Dolls, att tillverka figurerna - baserade på råd och tips av Eastman och Laird själva. Dock ställer Playmates villkoret att det görs en tecknad TV-serie som kan hjälpa till att marknadsföra figurerna. Ett bolag med det lättsamma namnet Muraikamai-Wolf-Swenson Film Productions får i uppdrag att fatta pensel och palett och stå för produktionen. Dock ställer filmbolaget i sin tur ytterliggare krav, som kort därpå mynnar ut i ett beslut att låta bolaget köpa rättigheterna till TV-serier med ninjasköldpaddorna helt och hållet. Bland annat menar de att för TV-serien att nå framgång bör den arta sig något mer barnvänligt. Så fick det bli och den snällare tolkningen av Teenage Mutant Ninja Turtles framställs. I den nya versionen är den genomgående röda bandanan på våra fyra kräldjurshjältar utbytt mot varsin egen färg; Leonardos färg blir blå, Michaelangelo blir tilldelad den orangea, Donatellos bandana är numera lila medan Raphael får behålla den röda. Även deras karaktärsegenskaper blir tydligare: ledaren, clownen, tänkaren och den ilskne rebellen i respektive ordning. Blodet blir ersatt av pizzaätande och ännu fler färgglada komponenter såsom noshörningen Rocksteady, vårtsvinet Bebop och den levande hjärnan Krang tillkommer.
Shredders fotsoldater är inte längre människor bakom masken: För att göra det mer moraliskt legalt för ninjaturtlarna att konstant sparka deras rumpa gör man om dem till robotar. Det kan nämnas om Krang, den rosa tyrannen från Dimension X och bokstavligt talat hjärnan bakom Shredders högkvarter The Technodrome, att hans utseende är tagit rakt av från utroms, en god utomjordisk ras i Mirage Studios version. Muraikamai-Wolf-Swenson Film Productions tecknar sammanlagt 196 avsnitt som visas regelbundet på amerikansk TV fram till och med så sent som november 1996.
Nu händer mycket på en gång. Det barnvänliga förlaget Archie Comics köper rättigheterna till serietidningsversionen av TV-serien; Teenage Mutant Ninja Turtles Adventures. Då upphovsmännen likt genom en handvändning sitter på en jätteindustri är de plötsligt upptagna dygnet runt och överlåter manusarbetandet till Adventures från och med det femte numret till Ryan Brown och Stephen Murphy, två herrar anställda på Mirage Studios. Archie Comics serieadaption upphör nu att följa kronologin i TV-serien och börjar istället utveckla egna äventyr och karaktärer. Tidningen gavs ut till oktober 1995, och anmärkningsvärt nog lyckades den överleva ganska exakt ett år längre här i Sverige.
I samma veva börjar Eastman och Laird ge ut mutantpaddornas andra tidning från Mirage Studios; Tales of Teenage Mutant Ninja Turtles, utgiven varannan månad mellan 1988-89. Förvandlingen till ett vänligare gäng mutantsköldpaddor skedde på både på ont och gott. Ont för att de unga tecknarnas skapelse tack vare barnstämpel utfaller att bli något helt annat. Gott för att fenomenet gjorde Eastman och Laird ekonomiskt oberoende och kom att svepa som en grön våg genom hela USA från och med julen 1987 - och snart över hela världen.
Tillbaka till kuriosa | I nästa del: Turtlarna kommer till Sverige! --->
