Spelhörnan: FF-historik del 1

(1991, Japan och USA)

Det första som jag måste framhäva med FFIV är att det redan på sin tid kändes lite väl primitivt. Ganska dålig grafik, krångliga menyer och lika odugliga affärer som på NES-tiden. Det här berodde nog visserligen på att det faktiskt planerades att vara ett NES-spel från början men då SNES:en hade hunnit släppas beslutade man sig att göra en snabb konvertering.

Detta till trots lyckades man ändå klämma in en hel del godsaker. Det oerhört populära och funtionella ATB (Active Time Battle)-systemet i striderna sågs här för första gången och skulle komma att användas i många kommande delar i serien. I NES-spelen fick man först göra sina val med karaktärerna och sedan hoppas på att de var snabba nog att utföra dem innan man fick däng, allt i en tur och ordning-följd. Men nu såg man klart och tydligt en liten ständigt stigandes mätare under varje karaktärs namn och när den väl var full fick man välja kommando för karaktären i fråga som utförde detta direkt, och motståndaren kunde ge sig på dig när som helst under tiden. Detta gav mer dynamik och rörelse i striderna. Man kunde aldrig slappna av och noga tänka ut varje liten detalj, utan blev tvungen att snabbt tänka ut sitt rätta drag, hitta motståndarens svaga punkt och åtgärda ev brister i det egna försvaret. Man behövde nu inte heller gå och samla sjuka mängder gil för att gå och köpa sina magier, det lärde karaktärerna sig allteftersom man levlade upp. På tal om det så fanns här inget klassystem (som i FF och FFIII), utan alla karaktärer hade en bestämd klass (som i FFII), och vilken sorts magier och förmågor de kunde få berodde på vilken klass de tillhörde. Fortfarande inne på striderna så var det här första och hittils enda gången man kunde styra fem karaktärer samtidigt.

Karaktärerna var nu också (och förblev hädanefter) riktiga personer och inte namnlösa kristalljägare. Det bjöds på intriger, rivalitet och till och med kärlekshistorier mellan de olika karaktärerna som tillsammans med den åtminstone hyfsade storyn gav det här spelet kryddan som det pga sina övriga brister verkligen behövde. En mycket oslipad diamant som gav serien en ganska så halvdan SNES-debut.
______________________________________________________________________________

(1992, Japan)

Här har vi skiten! Underbar och varm grafik, som för mig definierar hur bra SNES-rollspel ska se ut. Musiken var också den helt fantastisk och Uematsu var här på toppen av sin karriär. "Pirates Ahoy!" är en klockren favorit som jag fortfarande kan nynna på.

Över till spelets kärna och vad som gjorde det till det bästa spelet under SNES-eran; Det nya klassystemet. I FFIII hade man en hel drös med klasser som man fritt kunde byta på karaktärerna om man kände för det. Men här hade vi ÄNNU fler klasser och ÄNNU bättre flexibilitet och oavsett hur man gjorde blev det hela väldigt balanserat. Allteftersom man ökade i level med respektive klass fick man någon ny förmåga med sig från just den klassen som senare kunde användas ihop med en helt annan klass. Med andra ord kunde t ex en vit magiker ändå använda svart magi och slåss med ninja-vapen! Helt underbart! Det fanns hur många klasser, förmågor och magier som helst och att hitta och bemästra dem alla var en av de största utmaningarna. Här såg vi dessutom de första riktigt klassiska och återkommande sido-äventyren. Hemliga superstarka bossar och gömda grottor bara för att nämna några.

I motsats till FF och FFIII skadades heller inte storyn eller karaktärerna av det omfattande klassystemet. Där dessa tidigare delar i serien då man fritt valde klasser inte hade några egentliga huvudpersoner, blandade FFV klasssystemet med riktiga karaktärer som de i FFII och FFIV. Och här var karaktärerna inte bara intressanta och roliga, utan det fanns även mycket sorg under ytan. Vidare omfattade spelet inte mindre än tre hela världar som man vandrade genom i jakten på det onda. FFV var ett stort och djupt äventyr som inte lämnade någon oberörd.
______________________________________________________________________________

(1994, Japan och USA)

Det sista FF-spelet till SNES:en var faktiskt inget vidare i mina ögon. Även om många hävdar att det är det absolut bästa rollspelet någonsin så måste jag säga att det fanns alldeles för många faktorer som gjorde det helt ointressant.

Men jag börjar med det som var bra. Grafiken var här på topp (även om det så klart fanns mycket snyggare spel till SNES) och detaljerna låg och lurade där man minst anade det. Nu började det dessutom märkas att serien tagit ett steg framåt vad gäller miljön. Vad som tidigare hade varit nästan strikt fantasy hade nu gått mer åt high tech-hållet och ångpunken hade hittat in i serien. Hur som helst var det var en stor värld att utforska, storyn var bred och lagom komplex och det fanns många side-quests. Musiken låg på en hög nivå, men nådde aldrig upp till samma höjder som den i FFV.

Ungefär där tar det goda med FFVI slut. Det som gör så mycket i ett RPG var i den här delen helt fruktansvärt dåligt. Karaktärsutvecklingen var ju lika med noll. Varför? 14 stycken spelbara "huvud-personer" och alltsom oftast fick man följa flera olika scenarion vilket skapade stora luckor, inte minst för att det var så svårt att avgöra vem av karaktärerna historien egentligen kretsade kring. Jag får ärligt medge att jag har inte en aning om vem som ska ses som spelets riktiga huvudperson. Detta var verkligen vad som fick mig att inse att det här spelet är ruskigt överskattat. Till råga på allt kändes dessutom ingen av karaktärerna direkt intressanta, utan snarare andefattiga och snabbt utspottade. Nästan(!) alla bidrog förvisso till en del av handlingen, men med tanke på att de var så många blev deras roller så små att det hela kändes nästan obefintligt. FFVI var en katastrof om ni frågar mig, men det bidrog tack och lov med åtminstone några spännande moment.

Tillbaka till kuriosa | Fortsätt till FF-historik del 2 --->