Text av: Dylan M. Johansson, 2007-02-12
Det var torsdagen den 7 december och jag hade precis slutat jobbet och var på väg in till stan för att inhandla rökelser, då jag bokstavligen snubblade över några sovsäckar utanför Webhallen på Sveavägen. Ut kröp en kille i 15-årsåldern med moppemustasch och med en uppsyn som först fick mig att tro att han höll på att genom lida Sju svåra år.
Kanske var det vetskapen om att åtta dagars ihärdigt köande snart var över, eller tanken på att han nästa dag skulle sitta hemma och spela Zelda: The Twilight Princess som gjorde att han inte verkade bli förargad, utan på mitt bevåg med entusiasm började utbyta roliga kö-skrönor.
Konsolen, som fram till E3-mässan förra året var känd som Revolution, och med sin på förhand mytomspunna fjärkontroll, släpptes i NTSC-områdena tre veckor tidigare och om några timmar var tiden slagen för Nintendo att släppa sitt tillskott till nästa generations konsolkrig här i Norden. Faktumet att det sedermera endast fanns 50 Wii-konsoler i denna skeppslast övertygade inte de sista i den frusna och ihopkurade kön på runt 150 fanboys att bege sig hemåt. De satt troget kvar och nynnade på Zelda-temat utanför affären, som har en erkänd tradition av att ha nattöppet vid större spel- och konsolsläpp.
Är det där inte högre än tre dvd-fodral på varandra?
Helgen därpå tog jag återigen buss 515 in till city, den här gången för att se om Webhallen hade något exemplar kvar att provspela. Jag blev smått förvånad av att så var fallet. Nintendos nya party-fixare stod inlåst i en glasmonter och dess fjärr-kontroll(er) fanns för utlåning mot en femhundring i deposition (TV-spel är sannerligen inte bara för barn längre). Mitt första intryck av den vita fram-tidsmaskinen var för övrigt att själva konsolen var betydligt större än vad jag hade fått för mig av artiklar i diverse speltidningar, men med sitt blåa sken i skivspringan såg den tämligen sci-fi ut.
Den skickligt serviceinriktade grabben i personalen hjälpte mig att komma gång med fjärkontrollen, kallad Wii-mote. Den andra halvan, nunchaka-delen, kopplade han ihop med fjärren. Han berättade att kontrollen kommunicerar med konsolen med hjälp av Bluetooth på ett avstånd upp till tio meter och därpå var det klart för mig att premiärspela Wii Sports.
Jag blev lättsamt överraskad när jag märkte att man som spelare inte behöver gira en 360-graders sväng med hela armen över huvudet för få bollen över nätet i tennisspelet, utan att det räcker med ett nätt hammarslag handleden. Spelets reaktionsförmåga på mina rörelser är instant.
Så jävla Nintendo!
Är det inte förvånande att det är just Nintendo som nu verkar arbeta flitigast med att göra TV-spelandet mindre nördigt? Wii-maskinen är onekligen en revolution på så sätt att den kommer att tillltala folk som aldrig tidigare rört vid en spelkontroll. Och med allt jag har läst och fått höra om WiiConnect24, som tillåter konsolen att vara uppkopplad dygnet runt och som tillåter spelutvecklare att lägga upp nya vapen och banor för nedladdning, känns det som om företaget har hostat fram något som känns mer Nintendo att än någonting de gjort tidigare. Simpelt och rättfram, liksom. Tendensen började i ett mindre mått med den först utskrattade, numera världsdominerande, DS-maskinen, men nu är det uppenbart att drömfabriken i Japan kommer att gå långt bara genom att vara sig själva, med sin i allmänt mer lekfulla inställning till spelandet.
Nintendo Co, Ltd vinner detta konsolkrig.
PS: Jag ogillar sannerligen namnet Wii, men det är i vilket fall bättre än det egotrippade Revolution. Vad hände med mer estetisk klingande projektnamn som Dolphin?
Tillbaka till kuriosa |
