Text av: Thomas Gustafsson, 2007-02-07
Kort fakta
Titel: Ondskan (1981)
Författare: Jan Guillou
Förlag: Norstedts
"Du är ondskan själv och sådana som du måste förgöras!" ryter Läroverkets rektor till Erik när han blir relegerad på grund av att han har drivit en ungdoms-liga där stöld, misshandel och hot hörde till vardagen. Erik har aldrig egentligen tyckt om våldet som han har varit tvungen att ta till, så när han får reda på att han skall skickas till internatskolan Stjärnsberg tänker han att där känner ju ingen honom, och han kan då bli en helt annan person som inte längre behö-ver slåss. Men ondskan är oundviklig… Ingenstans i denna värld kommer vi någonsin undan ondskan i alla dess vederstyggliga former. Här fokuserar Jan Guillou på uselheten på internatskolan dit Erik blir skickad och stöter på problem åter och åter igen.
Många gånger under läsningens gång lever man sig verkligen in i Eriks situation och vill grovt misshandla de äldre på skolan som beordrar de yngre att städa deras rum, putsa deras skor och dylikt. Det råder en sorts anarki på skolan där lagarna utanför inte har någon som helst betydelse och där man går efter eget skick, något som de äldre eleverna utnyttjar till fullo. Det är just sådant som gör att jag blir förbannad och själv vill bryta armen av någon av de bossiga tredje- eller fjärderingarna. Men det tar Erik hand om. Guillou har på ett mycket skickligt sätt skildrat en ung mans hopplösa strävan efter rättvisa, vilket på många sätt kan jämföras med tillvaron i Flugornas Herre där unga pojkar försöker bygger upp ett eget samhälle, som sedan går i kras. Även så i Eriks fall då han på ett civiliserat sätt försöker lösa skolans problem, vilket såklart bara leder till mer våld.
Slutet på boken anser jag vara väldigt intressant, när Erik äntligen har slutat på Stjärnsberg och kommer hem för att efter middagen få det "efter-maten-stryk" som hans pappa har utdelat till honom hela hans liv. Erik har alltid avskytt detta på grund av den outhärdliga smärtan och att hans pappa ofta tappar besinningen och fortsätter att slå tills blodet skvätter på väggarna. Men under tiden på Stjärnsberg har Erik vuxit sig starkare, och efter ett par lugna, självsäkra hot ger han tillbaka för allt han fått utstå. Anledningen till att just denna del är så intressant är för att man i början av boken tyckte så synd om lille Erik som gråter av piskrappen på hans rygg, men att han sedan vågar stå upp och ändå helt behålla lugnet. I detta fall försöker han tänka ut vad det är för fågel som sjunger utanför fönstret medan han nämner de fruktansvärda saker han skall göra med sin pappa som han hatar mer än allt annat i hela världen. Den slutgiltiga metaforen för ondskan i Erik värld.
Om man vill få en delvis skräckinjagande, delvis sorglustig skildring av ungdomens vardag i en från omvärlden helt isolerad tillvaro anser jag att Ondskan är ett självklart val, där många timmars nagelbitande spänning är garanterad.
Tillbaka till kuriosa |
