Text av: Dylan M. Johansson, 2006-12-01
Stockholms filmfestival har ägt rum årligen sedan 1990. Festivalen drivs av en ideell förening med samma namn och är en av de ledande filmfestivalerna i norra Europa. Dylan M. Johansson är POPKORNs skribent i Stockholm som rapporterar om sina tankar och intryck från festivalen i år.
Första rapporten (2006-11-17)
Igår var det premiärdag för Stockholms årliga filmfestival. Bioföreställningarna började gå på ett tiotal biografer runt om i Stockholmsområdet redan på tidiga förmiddagen. I själva verket skulle jag på kvällen ha varit ute på Gärdet, på biograf Mauritz, för att agera biljettvakt. Då jag insåg att jag inte skulle kunna hitta dit i tid, fattade jag beslutet att inte åka alls. Istället bestämde jag för att se om jag kunde smita in och se öppningsfilmen på Sergel på Drottning-gatan; den omtalade Shortbus av John Cameron Mitchell. Premiären där var väl som premiärer mestadels är; det bjöds på fulöl och rödtjut från bag-in-box, vilket serverades i små, nätta plastglas.
Jag frågade en av värdarna om det fanns möjlighet att se filmen - jag jobbar ju nu när allt kommer omkring som volontärvärd på årets festival. "Nej, det är slutsålt sedan förra veckan", blev svaret. Skam den som ger sig. Jag fick syn på en lång, mörk skönhet i röd dress som tydligen arbetade som biljettkontrollant. "Finns det någon möjlighet för mig att se Shortbus?" framförde jag med volontärpasset dinglandes kring halsen. Kvinnan såg mig i ögonen en kort stund, sedan bad hon mig, smått utdraget att följa med henne. Hon guidade mig förbi den unga tjejen som rev biljetter. Därpå viskade hon mig snabbt i vänsterörat: "Spring upp på övervåningen nu
det här stannar mellan oss två."
Uppe på balkongens långsida skymtade jag Jonas Gardell precis innan jag satte mig på de ensamstående platserna. Förfilmen skulle precis till att rulla igång, den italienska kortfilmen News. Den tog slut lika kvickt - utan att ha lyckats göra någon som helst inverkan på mig. News kändes snarare som en av de där tecknade 70-talsbarnprogrammen från något av Balkan-länderna.
Äntligen dags för huvudfilmen. Att säga "Det bästa jag sett" kan tyda på både sinnesförvirring eller guldfiskminne, men det var exakt vad jag ville utbrista under några av de mest omtalade scenerna - inte minst den då de tre homosexuella killarna sjunger amerikanska nationalsången i varandras anus, men känslan var lika stark under den emotionella dialogen mellan den unge Ceth och den gamle herren på nattklubben, en scen som komponerades av ett extremt vackert saxofonstycke. Eller varför inte scenen precis i början då James ligger naken i en yogaliknande ställning i ett djärvt försök att suga av sig själv, bara för att i nästa scen brista ut i gråt, mitt på golvet i vardagsrummet.
Filmen grep tag i mig från första stund, då kameran gled över ett nutidens Manhattan i miniatyrformat för att sedan skildra ett gäng unga New York-bor i storstadens dubbeltydliga värld. Ett tag satt jag till och med och väntade på att filmen skulle sakta in och bli lite seg; så här många ömsom roliga och sorgliga scener kan man bara inte skapa en efter en efter en. Jag väntade för-gäves, filmen höll sig på samma ambitionsnivå hela vägen.
Jag vill egentligen inte säga så mycket mer om handlingen. Jag såg den helt utan några som helst förkunskaper och satt som klistrad i en timme och fyrtio minuter. Shortbus är vulgär och fullt av närgånga sexscener, insikt och vuxen smakfullhet. Den rekommenderas varmt för alla med öppet sinne med förmåga att se bakom yta.
Andra rapporten (2006-11-21)
Om man bortser från själva etablissemanget och organisationen, och enbart tar själva filmerna som utgångsläge, verkar årets upplaga vara den mest intresseväckande någonsin under de 26 åren som Stockholms filmfestival har varit i farten. Baserat på vad jag själv har hört och tagit del av är mängden filmer, ursprungsländerna och representationen från sk underground-genrer överlägset från föregående år.
I veckan har jag sett två filmer vilka jag direkt kan säga är uppbyggda och framställda på ett sett som jag inte erfarit tidigare. Först ut Billy Corben's Cocaine Cowboys (2006), vilken har kallats "Scarface - fast på riktigt." Jag håller väl inte med om just det fullt ut, dock är den verklighetstrogen och fängslande från första minuten. Detta är en fiktiv dokumentär, alltså en påhittad historia med verklighetsanknytning, skildrad genom intervjuer med skådespelare samt varvat med arkivbilder och jag kan säga att jag aldrig har sett något sådant fungera så här fulländat.
Två herrar berättar om hur de i unga år kom till Miami för att bli rika och berömda, och blev det genom droghandel. De berättar hur de på 60- 70- och 80-talen arbetade sig uppåt i hierarkin, från springpojkar till kungar över marknaden med egna jetflygplan - via hur de flög in koks från Colombia och mördade åt den okända gudmodern Griselda Blanco. Cocaine Cowboys är lite väl lång, men väl balanserad och spännande i ordets rätta bemärkelse. Rekommenderas för er som gillar dokumentärer ā la Michael Moore (även om detta är på ett helt annat plan) och för fans av Miami Vice.
Vidare till uppstickaren Wilderness (2006), vilken inledes såsom en medioker fängelsefilm på en ungdomsanstalt, men river snart igenom och blir en brutal jakt på en öde ö. Scenografen snålar inte med blod och inälvor, och inzoomningar därutav. Vi talar här samma nivå av "gore" som i någon av 70-talets kannibalfilmer. Med min förkärlek för skräckfilmsgenren är detta en av mina favoriter hittills på festivalen. Wilderness, som kan beskrivas som Flugornas herre möter The Descent möter första halvan av Full Metal Jacket, är både smart och rapp och känns realistisk rakt igenom. Jag blir förvånad över hur regissören verkligen lyckas varva in den "onda demon" som jagar ungdomarna.
Det var veckans rapport. Ska i veckan försöka se Little Miss Sunshine som är 2006 års triumfkort för filmfestivalen.
Tredje rapporten (2006-11-28)
I förrgår (den 26 november) tilländalöpte årets uppsättning av Stockholms Filmfestival. Totalt har 170 filmer från 40 länder visats under dessa 10 dagar. Som volontär hann jag dock endast skymta en handfull av alla de filmer jag hade velat se, inte minst den färska uppföljaren till kult- och små-budgetsfilmen Clerks från 1994.
Laurie Collyer's Sherrybaby tog hem priset för Bästa film 2006. I detta amerikanska dramaspelet får vi följa Sherry Swanson, som efter tre års fängelsedom för drogrelaterade brott stiger ut i världen med nya ögon. Som 16-åring födde hon ett barn, Alexis, som växt upp och lever tillsammans med Sherrys bror Bobby och hans hustru Lynette. Nu vill Sherry ta del av sin dotters liv igen. Sherrybaby har kommersiell biopremiär någon gång nästa år, i fall man känner att man missat en höjdarrulle. Personligen säger jag att Shortbus är festivalens vinnare.
Bästa skådespelerska gick till Maggie Gyllenhaal (Sherrybaby) och Bästa skådespelare till Ryan Gosling (Half Nelson).
Avslutningsvis: Hur kommer det sig egentligen att just jag fick bli biovolontär med rättighet att se festivalens samtliga filmer kostnadsfritt? Hade jag kontakter inom branschen? Nej. Hade jag tidigare erfarenheter av bioarbete? Nej. Så hur gjorde jag, då? Jag ringde dit och frågade. Den som söker, den finner.
Den som vill veta mer om Stockholms filmfestival, årets vinnare eller festivalens historia rekom-menderas att kolla in den officiella sidan på www.filmfestivalen.se.
Tillbaka till kuriosa |
