Text av: K. Jan Mierzejewski, 2006-11-28
Kort fakta
Titel: Heart of Darkness and Other Stories
Författare: Joseph Conrad
Förlag: Wordsworth Editions Limited (1995)
Trodde du att Apocalypse Now var en originalberättelse? Glöm det, filmen är baserad på en 1800-talsnovell och det är nästan skrämmande att författarren inte behövde uppleva några världs- eller Vietnam-krig för att förstå människans mörka natur.
Heart of Darkness (Mörkrets hjärta) publicerades ursprungligen som en novell i tre delar i en tidskrift år 1899. Först 1902 gavs den ut i bokform. Författaren, Joseph Conrad (1857-1924), var av polsk härkomst, sjöman sedan tonåren och hade tidigare i sitt liv tjänstgjort i såväl franska som brittiska flottan. Sin författarkarriär inledde han 1894 när han på grund av sjukdom måste lämna sjölivet bakom sig.
Det intressanta med HoD är hur språket används, i synnerhet om man betänker att Conrad inte ens skrev på sitt eget modersmål. Med det sagt tänker jag bl a, dock inte främst, på de utdragna och målande miljöbeskrivningarna där han friskt använder liknelser och tillämpar mänskliga drag på döda ting. T ex liknas floden runt vilken handlingen utspelar sig vid en orm som slingrar genom mörkret medan landskap kan framställas som ilskna och så vidare. Conrad är skicklig på att använda besjälning helt enkelt.
Målande som sagt, om än inte unikt. Det som jag emellertid främst tänker på och som däremot är desto mer egenartat är sättet som Conrad låter sin huvudperson, en skeppare vid namn Marlow, reflektera och begrunda högt, inte för Conrads läsare utan för Marlows i sin tur respektive åhörare. Det är nämligen på så vis att HoD visserligen handlar om Marlows upplevelser berättade av honom själv men som också är återberättade ur en annan anonym karaktärs perspektiv. Förvirrande? Kort sagt berättar berättaren om när Marlow berättar (försök nu att säga det där fort) om tidigare händelser i sitt liv. En berättelse i berättelsen alltså. Fiffigt.
I långa drag återger Marlow för hur han tog jobbet som skeppare på ett ångfartyg för en handelsföretag känd enbart som "Företaget" färdandes med elfenben längst Afrikas floder. Tiden är den då nutida, det vill säga sent 1800-tal. Språket innehåller även vad jag anser vara många sjötermer. Conrad beskriver (genom bokens berättare) livet till sjös passionerat, onekligen inspirerad av sin egen tid på havet. I sin berättelse redogör Marlow för hur han som liten pojke längtade och drömde efter att få besöka och utforska nya platser (återigen likt Conrad själv i verkligheten skall tilläggas), omständigheterna för hur han fick anställning för Företaget, hur han måste fylla i papper och genomgå ett rutinmässigt läkarbesök, allt detta med ett sinne för detaljer som skapar en realistisk närvarokänsla.
Det kan verka udda för en så pass utförlig berättelse att framställas som muntligen framförd men som vår anonyma skildrare tidigare i boken förtäljer fanns det inget annat att göra för honom och de övriga personerna samlade kring Marlow än att sitta och agera åhörare dagen till ända.
Också anmärkningsvärt är att Marlow och Kurtz (mer om honom snart) förblir få av de namngivna karaktärerna. Det är som om resten liksom inte spelar någon roll. Statister allihopa och likt Företaget refereras karaktärerna till som "Regissören, Advokaten, Ryssen, Svensken" och så vidare. Kanhända är detta en menad effekt med tanke på framställningssättet. Om jag själv skulle berätta om en händelse med ett antal personer inblandade för människor som jag inte känner och som säkerligen inte känner till personerna jag pratar om, skulle jag nog också referera till dem som "Min kompis", "Den andra tjejen" och dylikt snarare än att faktiskt namnge dem.
Språket förändras också och blir mer vardagligt och lättare att följa när Marlows berättelse i berättelsen tar vid. Det känns onekligen som om boken går något från (be)skriven poesi till muntlig berättarform (även om Conrad gärna använder parentestecken frekvent i syfte att närmare förklara en del saker ;). HoD innehåller även en i vår tid inte helt "politiskt korrekt" ras- och kvinnosyn. Den upplevs som väldigt frispråkig i sina beskrivningar av förståndssvaga kvinnor och primitiva svarta, även om den vita mannen självklart inte förskönas på något sätt.
Vidare i berättelsen återger Marlows om när hans ångare förliser och med detta skildras livet på en bytesstation under förloppet av ett par månader. Conrad lägger skickligt upp den inledande takten för när Marlow måste bege sig in till kontinentens hjärta, mörkrets hjärta. Detta mörker, det underliggande vansinnet som omgiver kolonisterna målas upp stegrande och sakta men effektfullt när Marlow först får höra om och sedan gradvis får reda mer om en viss herr Kurtz som har hand om en bytesstation, en väldigt viktig sådan, "vid den absoluta botten där borta". Något som bidrar än mer till pirrigheten är att Kurtz, trots läsarens förväntningar, heller inte beskrivs som en skurk utan tvärtom som någon att beundra, traktens hjälte, en stor man.
Ibland känns det verkligen som att man själv är där med Marlow, ibland gör sig berättelsen i berättelsen påmind när Marlow uttryckligen säger att en del saker inte är värda att tala mer om och ibland skiftar boken tillbaka till vår anonyme berättare som fortsätter att lyssna till Marlows historia.
Väl på plats utforskar i varje fall Marlow landskapet. Han passerar flera övergivna byar och en krypande känsla av något otäckt ligger dolt under ytan, eller i mörkret om man så vill, infinner sig. Fasorna ligger där någonstans längst vägen, men var? Marlow går rakt på sak och tolkar en del av karaktärerna i sin berättelse. Han ställer frågor som "Vad driver dem?" och funderar öppet över deras inställning till tillvaron. Ibland får vi reda på små detaljer om personernas utseende medan han ibland går rakt in på djupet. Det känns nästan som om Marlow återger det som han själv bäst kan påminna sig om.
Till HoD tar Conrad, som ovan nämnt, mycket från sina egna erfarenheter. Runt omkring 1890 var han själv skeppare på Kongofloden. Conrad och Marlow speglar alltså den skitiga, mörka verkligheten som han/de upplevde den. Dunkelt och smått ångestframkallande. Läsaren vill hela tiden veta mer men tvingas finna sig i att få reda på allt i takt med Marlow själv. Krypande var ordet.
Det enda som störde mig något var att ordet "mörker" förekommer ofta, väldigt ofta, vilket faktiskt blir nästan lite tjatigt. Läsaren får lust att säga till Conrad: "Jaa! Vi förstår temat! Du behöver inte skriva oss det på näsan!" I övrigt var det riktigt spännande, och tidvis obehaglig, läsning. Utöver HoD innehåller den här novellsamlingen ytterligare två av Conrads "sjöbaserade" verk; Youth och The End of the Tether. Analyser av dessa följer.
Tillbaka till kuriosa |
