Text av: Dylan M. Johansson, 2006-10-21
Serierna om Asterix och Obelix är sköna.
Då jag i 13-årsåldern upptäckte det franska serie-biblioteket och började botanisera bland Tintin, Natasha Flygvärdinna och Lucky Luke blev de två okuvliga gallernas avkopplande äventyr snabbt mina nya favoriter. Det kunde hända att jag skrattade högt åt situations-komiken och de härliga dialogsutbytena i seriealbum så som Asterix i Belgien och Asterix och vikingarna.
Hade dock lagt albumen på hyllan (eller i källaren, rättare sagt) under flera år, tills jag var i hemstaden och besökte min gamle vän Jan och fann ett kärt återseende i hans seriehylla: Asterix och Det stora bygrälet. Känslan jag fick den kvällen då lade mig i soffan med seriealbumet i mina händer och började läsa var en mischmasch av retroism och mys-nirvana; jag mindes precis varför jag en gång kom att bli så förtjust i Asterix-äventyren; deras stil och deras oklanderliga moraliska inställning.
Så när jag efter sommarlovet återvände till huvudstaden sökte jag mig så snart tillfälle gavs till Serieteket på Kulturhuset (mitt eget "sanctuary" i Stockholm city) för att få läsa mer om vildsvinsskämt, blåslagna romare och upptåg i det antika Europa. Jag hade förstått att det fanns ett flertal Asterix-album jag aldrig läste som liten. Blev postivt överraskad då jag såg att de hade fått in gallernas senaste äventyr, Himmeln faller ner över hans huvud (2005). Sedan en tid tillbaka är det tecknaren Uderzo som står för både handling och bild, och det har fungerat helt okej i de album jag hade läst dittills.
Under de 20 min det tog att läsa Himmeln faller ner över hans huvud fick jag i det närmaste en osande känsla av äckel krypandes från hornhinnorna som spred sig ned till maggropen. Jag syftar då inte på den bättre typen av äckelkänsla (läs: Silent Hill 2) utan den betydligt dassigare (läs: som när man kommer hem och märker att ens föräldrar har gjort om ens gamla pojkrum till gästrum).
Uderzo har uppenbarligen kännt ett behov av att göra något radikalt i det här äventyret (kan liknas vid när James Bond besökte rymden i Moonraker). Problemet är att sådana exploateringsexperiment har en tändes att gå ganska käpprätt åt helskotta. Himeln faller ner över hans huvud passar förträffligt i den mallen.
Först och främst tror jag detta är första gången som Asterix och hans korpulente kompanjon inte lämnar sin galliska by vid ett enda tillfälle på de 47 sidorna (brukar det inte vara 48 sidor?) som äventyret utspelas. De får nämligen besök av Widget - okej då, en Widget-look-a-like - från yttre rymden (ja, rymden. Du vet kosmos). Även romarna får besök men istället av en elak, insektsliknande rymdgubbe. Från dennes UFO (åh, kära nån...) kommer robotar och det blir strid mellan dem och "Widgets" robotar. Mitt i denna magsyra framträder en stum superhjälte (tänk Johnny Bravo med en klick av Stålmannen) som ska agera medlare mellan de krigande parterna.
Berättelsen slutar ganska abrupt med att de goda rymdmännen vinner och innan de lämnar byn ser de till att både byborna och romarna glömmer allt som har hänt.
Om man ser till just den delen känns det som när en 11-årig elev skriver en saga som flödar iväg med de mest fantastiska estrader men tvingar avsluta den med en kraftig halshuggning ā la "och så vaknade han och så hade allt bara varit en dröm" när han märker att den röda tråden som utmärker en bra historia är sönderbränd sedan länge.
Även om Himmeln faller ner över hans huvud rent grafiskt är det mest överlägsna Asterix-albumet, så vill man ju känna igen sina galliska hjältar från förr. Jag är egentligen ingen bakåtsträvare utan säger bara att vissa saker är bättre i sin enkelhet - avskalade utan ET-syndrom och datorförbättrade teckningar.
Asterix, vila i frid.
Tillbaka till kuriosa |
